Min hustru är fantastisk och jag hyser den djupaste beundran över vad hon klarar och åstadkommer.

Som när hon nu i ett drygt år pluggat till produktionstekniker med Lean-produktion som tema. De senaste två månaderna har hon gjort sitt examensarbete på sitt jobb, vilket innebär att hon förutom heltid även gått in extra, upp till 75 procent, för att klara av denna hennes finalinsats i skolan.

Hon har under den här tiden klarat sig genom en tre månaders sjukskrivning efter rygg operationen förra året, fixat att läsa in samtliga kurser hon missade, tentat på distans i de mest märkliga situationer, som när vi firade ettårsdagen på vår bröllopsdag på hotellet där vi då bodde. Naturligtvis gick nätet ner och Z fick åka hem för att klara sin första tenta.

Eller då vi precis kommit till New York och Z, klockan fem på morgonen sätter sig för att göra en tenta – verkligen på distans – eller Stockholm, eller hotellet på Jylland i maj.

Jo, hon har haft en enastående tålmodighet och envishet i detta, sponsrad av mig, då hennes företag inte vill gå in och hjälpa till med utbildningen, som nu gagnar det.

Nu var det dags för examen och den skulle ske i lärosätet Eslöv. Eftersom inte Z kan tacka nej gällde det först en fest på hennes jobb torsdag kväll, därefter tidig bilresa ner till Skåne, en rutt om cirka tre timmar.

Hon kom hem en timme innan midnatt, men slutförde sitt examensjobb in i det sista och gick till sängs först en timme efter det magiska tolvslaget. Knappt fyra timmars sömn för studenten, alltså, innan färden söderut.

Vad hon inte då visste var vad jag hade planerat.

För det var ju klart att hon skulle firas.

Så när jag spelat klart min morgonhockey och kommit hem, tog jag den på förhand packade resväskan och tog vagnen till Centralen, köpte ett mål på Burger King och äntrade tåget till Lund, som senare skulle ta mig till Eslöv efter byte.

Jag var en smula orolig över logistiken, då¨tåget stannade i Båstad lite för länge. men en kvart över ett var jag i Eslöv, köpte en bukett blommor i sprakande höstfärger och gick mot hennes skola.

Jag visste på¨ett ungefär när hon skulle vara klar, men hade messat henne om att hon måste ringa innan hon skulle bege sig av norrut. Jag kommer till skolan, höstdagen är sprakande och inbjudande, men jag förstår att den där examenslunchen är över och att Z gått iväg. Jag ringer, når hennes precis då hon är på väg att ringa mig, skakad och rörd till tårar över att utbildningen nu äntligen är till ända efter en så intensiv tid.

Jag frågar var hon är, om hon vill ha en kram och hon berättar att hon står parkerad och precis är på väg, att hon bara ska hämta andan, ta en liten blund innan bilresan och ja, hon vill gärna ha en kram då hon kommer hem.

Jag svarar att hon kan få den nu och när vi möts är det tagen hustru, som låtit sig överraskas av en man som älskar henne väldigt mycket.

Jag tar plats bakom ratten styr ut bilen  i det vackra skånska, böljande rika höstlandskapet.  Z vet inte vart, det vet jag och vi styr kosan söderut, viker västerut och vid skyltarna mot den kungliga danska huvudstaden utbrister hon ”Ska vi till Köpenhamn?” och jag säger att Danmark behöver inte vara väg ände.

Utmattad av intryck och hårt slit, somnar hon på motorvägen runt Köpenhamn. Hon vaknar i Lyngby, där jag tar henne på fika i Lagkagehuset, en kaffe och romsnejl för mig, en kaffe och pebberkagehjerte till henne. Jag får under tiden meddelande om att vi kan fortsätta färden, gör så och kommer till Z:s storasyster i Bagsvaerd där vi ska stanna över natten.

Vi blir inte länge där utan tar tåget in till Köpenhamn tillsammans med storasysterns man och går från Vesteport station via Gammel Kongevej till favoritgatan Vaernedamsvej för att komma till ett förbokat bord på Les Trois Cochons, en restaurang i Z:s och, för all del, min smak.

Menyn där är magisk, det blir mycket mat (tre rätters förrätt, entrecôte och dessert) och vi dricker rött vin (Côtes-de-Rôhne) och vatten till och tumlar mätta och lyckliga ut i den sprakande Köpenhamnskvällen med en fullmåne som konkurrerar med augustis i skönhet.

Vi kommer hem till Bagsvaerd, de andra dricker te, jag tar ett glas rött vin och lite ost samt smakar på chokladen som bjuds och någon kaka. Vi ska titta på film och valet blir den danska filmen ”En sång från hjärtat” med Mikael Persbrandt, som snart visar sig vara en av de värsta pekoraler jag någonsin sett. Persbrandt spelar ärrad och av missbruk härjad rockikon. Det blir patetiskt, dåliga repliker, usel sång, gräsligt klippt och inte en skådis, förutom Trine Dyrholm, som både kan sjunga och agera. Persbrandt som rocksångare är ingen kombo som gick att förena, inte ens med en fånig hatt på huvudet.

Dagen efter, bilresa hem. Vi tar en sväng om en gigantiskt loppis i Carlsberg, Z hittar lite, bjuder på annat och vi fortsätter norröver, men lämnar inte Byen förrän smörrebröd är inhandlat. på Norrebro.Vi tar Helsingörsvägen, men svänger av vid Naerum, handlar vin, öl, mat och delikatesser, åker ner till Strandvejen, parkerar i Skogsborg med utsikt över Sundet, tar en pilsner, äter smörrebröden och njuter av en stund i ro innan vi fortsätter Strandvejen norröver, tar färjan hem och landar en stund för att fortsätta ut i Göteborgsnatten och In Flames konsert i Scandinavium.

Ny morgon och jag läser på Z:s Facebook att vi ska äta frukost på stan. Det är bäst att lyda, hon är ju produktionstekniker och har ju både rang och status som inte tidigare förr.

Vi promenerar ner, jag kommer att tänka på mina söner, längtar efter dem, kommer ner till Egg & Milk på Övre Husargatan.Någon visslar och jag vrider på huvudet, tvärs över gatan står mina söner; jag förstår senare att Z:s brådska med morgonbestyren var del i en plan, det är ju fars dag, jag skulle blir firad; jag blev det och jag blev överraskad.