En stilla stund med kärlek och omtanke

Magnus Carlson och Gunnar Frick

!!!

Hagakyrkan, Göteborg

Bäst: Den avslappnade atmosfären

Sämst: Hade varit bra att ha med någon sedel till kollekten

MC1

Korgosse. Foto: KAI MARTIN

Under lördagskvällen drabbade ”supportrar” från Hammarby och IFK Göteborg samman i både centrala Göteborg och ute i Frölunda. Uppgjorda ”matcher” för att slå varandra på käften. Flera av dem greps, ett 30-tal åkte i arresten på Aminogatan. Ett spektakel som jag aldrig blir klok på och som kostar samhällspengar som kan gå till något väsentligt mycket vettigare.

Weeping Willows sångare, Magnus Carlson, är inbiten Hammarbyfan. Han brinner för sitt lag, men han tänker väldigt annorlunda än slagsmålsskallarna som gav varandra på käften.

Två spelningar i Falkenberg fredag- och lördagkväll gav en tredje i Göteborg. Orsaken till Falkenbergspelningarna var enkla, det var nära till Göteborg och nära till Gamla Ullevi där Gais möter Hammarby i morgon, söndag. Spelningen i Göteborg gavs för att Magnus Carlson vill spela och vill ge. Platsen blev Hagakyrkan med Gunnar Frick som ackompanjetör, det gav i sin tur en fullsatt kyrka och nära 12000 i kollekt, som går till Stadsmissionen; så kan man också hantera pengar och ansvar.

Det blir Magnus Carlsons favoriter plus några Weeping Willows låtar nedskalade till bara benet. Från inledande ”Love is real” till avslutande ”Unchained melody”. Flygel respektive akustisk gitarr och Magnus Carlsons klara, finstämda röst som bär både vemod och hopp inom sig. Ja, det räcker.

Musiken skapar dynamiken. Gunnar Frick är en känslig ackompanjetör, som vet att sätta kraft när så kraft behövs och vet att låta fingrarna vara lätta när ljuset måste in. På samma sätt jobbar Magnus Carlson med sin röst. Vokalt är han svåröverträffad i sin genre, har slipat sin röst med covers eller med Weeping Willows storslagna melodier eller mer nedskalat och croonerlikt med Moon Ray Quintet.

I Hagakyrkan blir det nakna extra påtagligt. Det är eftermiddag, ljuset ger inga skuggor och utan skuggor inga extra stämningar, ingen ytterligare dramatik. Men det landar i några fina versioner, som just Lennons ”Love is real”, Caves ”Love letter”, Paxtons ”I give you the morning”, Coldplays ”Fix you” och Bill Withers ”Lean on me”.

MC2

Drama i dagsljus. Foto: Kai Martin

Det blir sång rätt upp och ner, utmärkt så. Men inte riktigt heller med den definitiva nerven och känslomässiga retningen. Kanske för att jag alltid vill ha lite mer, lite ytterligare… Men det blev ändå en konsert som gav – både 12000 till Stadsmissionen och mersmak. Och framför allt kärlek och omtanke; bättre det än en smäll på käften.

Låtlistan: Love is real (John Lennon), Love letter (Nick Cave), Burden (Weeping Willows), I give you the morning (Tom Paxton), Somebody (Depeche Mode), Grains of sand (Weeping Willows), The light (Emmylou Harris), Fix you (Coldplay), Mildmen of human kindness (Billy Bragg), Lean on me (Bill Withers), Going down the river (Doug Seegers), Cycles (Frank Sinatra), Stairs (Weeping Willows) – extra – There is a light that never goes out (The Smiths), Unchained melody (Righteous Brothers)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s