Bästa kostymen för finmötet

Jag tog på mig den kritstrecksrandiga, svarta Bosskostymen. Den som jag hittade på Stadsmissionen nere på stan, butiken där en gång anrika restaurang och livehaket Dojan låg, dit delar av E Street Band kom för att spela på lånad utrustning den där berusande helgen i juni 1985.

Kostymen hängde där och pockade på min uppmärksamhet, egentligen en storlek för liten (oprovad), men jag tänkte att den skulle kunna gå till någon av mina vackra söner om den inte passade. Den blev min för 250 kronor och en Dolce Gabannasvid, oanvänd, hamnade för 400 kronor i samma påse (ett skräddarbesök för ytterligare 500 kronor och den satt som en smäck) och jag hade utökat min kostymsamling.

Det var alltså i Bosskostymen – tillsammans med en likaledes kritstrecksrandig Ralph Laurentväst (köpt på Woodbury common utanför NYC), en off white Etonskjorta, även den secondhandfynd (Myrornas), ett svart, oidentifierbart bälte som jag fått av mamma, ett bara vinröda Morrisstrumpor (inköpta i Borås på någon av deras outlets) och ett par svarta Tigerskor (även de secondhandfynd för 75 kronor + sulning 200 kronor) – som jag på cykeln begav mig av ned mot Rosenlund för en tur över med färjan. En rogivande stund, en känsla av resa, fem minuters öppenhet och utsikt av staden mot väster. Jag hade ett inbokat möte på SVT för att visa upp mig och visa mitt intresse. Jag kommer en kvart innan, anmäler mig i receptionen, får en besöksbricka och blir anmodad att sätta mig och vänta på den person som jag avtalat möte med.

Jag kikar på den ständigt tickande klockan som visar Dawitt Isaacs förvaring – mer än 13 är – och inser, utan någon större betänketid att mina väntan är ytterst medioker, men framför allt: vad fan gör svenska UD. Om jag hade hamnat i den situationen, hade jag suttit där och väntat på frihet lika länge…?

Klockan blir prick, klockan blir mer än så.

En kvart senare kommer en receptionist, inte den som gav mig besöksbrickan, och frågar om jag är den som ska träffa NN. Jag bekräftar. Jag får då reda på att NN är sjuk, att hen försökt nå mig och mötet med andra ord är inställt.

Nå, jag vet att jag missat ett samtal vid tiotiden från ett nummer som inte gick att spåra. I samband med det lämnades inget meddelande, ej heller har något meddelande lämnats via mejl. Men försökt att nå mig, hmm, nja…

Lite slokörad sätter jag mig på cykeln i finstassen, som uppskattas av några av dem som jag känner som jag träffade i min väntan, men samtidigt, ingen väntan är som Dawit Isaacs…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s