Min hustru brukar normalt sett lämna mig tidigt varje dag. Det är inte av karaktären ett uppbrott, men för att hennes arbete kräver tidig närvaro. Men denna morgon anade jag att något annat var i görningen. Så när ljuset började bryta in mellan de neddragna rullgardinerna förstod jag att hon skulle dröja med sin avresa till jobbet.

Hon väckte mig, gratulerade mig och välkomnade mig till frukosten som hon rikligt dukat upp. Äggröra, smörgåsar prydligt arrangerade, kokt ägg, te, tidningen vid sidan om samt en print på ett par blå skor som jag önskat mig.

Hon tittade ömsint på mig, men sa också att det idag också kommit något som inte var lika roligt. I hennes högra öga förstod jag varför. Det var grumligt, rött och irriterat; den irit som kommer med jämna mellanrum hade gjort sig påmind. Ett läkarbesök var av nöden tvunget. När hon efter frukosten ringer sjukvårdsupplysningen är det ett samtal med en människa som både har dålig koll och ett dåligt öra, hen uppfattar inte sjukdomen, har svårt att förstå att Z har koll på sin sjukdom och har fått order från tidigare läkare hur hon ska göra och dessutom tar det en märkligt lång stund för hen att begripa Z:s personnummer. Nå, vi kommer iväg och läkarbesöket blir gjort. Istället för jobb får jag min hustru, nästan, för mig själv.

Regnet hänger tungt över staden. Himlen är mörkt grå och vädret bjuder inte in till firande; det har min hustru rätt och slätt struntat i. Hon har något i görningen och har väldigt kort och koncist presenterat för mig att klockan fem ska jag vara både på- och uppklädd för då ska vi lämna huset.

Jag tar på mig den tredelade Paul Smithkostymen som jag köpte på en loppmarknad i Köpenhamn i november för ett år sedan. En lilarandig Paul Smithskjorta samt dito slips fick ackompanjera det hela – inköpta vid samma tillfälle. De svarta Clarksskorna från London 1989 samt en smalbrättad hatt inköpt i en secondhandbutik i Berlin förra året.

Vagnen tog oss till Drottningtorget och målet var Posthotellet, där jag lite obekväm blev placerad i en soffa. Z köpte ett glas vin och så småningom dök en känd musiker upp i hotellets foajé. När det visade sig att han hade mig som mål förstod jag min hustrus avskikt. Det kom ett pärlband av vänner som för några timmar förgyllde min kväll genom det Facebookarrangemang, som Z ställt till med. Slutligen bröt alla upp efter nogsam dokumentation av Z och jag fick order om att ta på mig rocken och vi gick ut i det bistra höstvädret där regnet föll tungt över Drottningtorget.

Vi gick över den spårvagnstäta platsen, mot Palacehuset och in på hotel Pigal, placerat i detsamma. Promenerade trapporna upp i det anrika huset, som så elegant renoverats, för att komma till takvåningen där nu restaurang Atelier ligger. Där väntade en flerrätters meny framför brasan – beställt av min hustru och orsaken till att jag skulle vara rätt klädd; för miljöns skull. Hon beställde en vinmeny till det hela och vi åt gott under några timmar, njöt av stunden, av varandra och av maten och delvis av vinet. Ett missförstånd hade gjort att vi initialt inte fick den platsen som Z hade bokat. Det löste emellertid serveringspersonalen och bjöd på ett glas champagne, som kompensation. När vi sedan inte var riktigt nöjda med det röda vinet till hjortsteken fick vi ett dessertvin utan extra kostnad. Det var service på hög nivå och vi kände båda igen servitrisen från ett tidigare ställe som vi frekventerat; hon var suverän då, var suverän nu.

Jag trodde vi skulle smita ut i oktober natten, i regnet, och ta spårvagnen hem. Men Z:s planer för dagen var inte slut. Hon ledde mig in i hotellets vindlande korridorer, på de mjukt mattförsedda golven till ett rum där vi skulle tillbringa natten. Fönstren vätte mot Hotellplatsen, utanför kilade spårvagnarna skramlande förbi i neonskenet. Vi somnade och jag vaknade av mullret från morgontrafiken när spårvagnarna började eskortera folk till sina arbeten. Så småningom gick vi upp till restaurangen för frukost, tillagad med ackuratess och snart tog vi vagnen hem.

Lustigt, jag hade på vägen ner till stan pratat om att jag aldrig bott på ett hotell i min egen stad; min lyhörda, inkännande hustru bjöd mig på det. Alldeles, alldeles fantastiskt.