Det är storslaget och vackert. Så välregisserat som bara amerikaner (läs kanadensare) kan när de vill hylla någon. Daniel Alfredsson väljer, på grund av att kroppen inte längre klarar de tuffa påfrestningar som ishockeyn som sport ger, att sluta. Ottawa, klubben han spelat med i 17 säsonger gör det självklara. Istället för att låta Detroit Red Wings, klubben som Göteborgskillen senast spelade med, hålla i ceremonien tar kanadensarna över det hela. Daniel Alfredsson blir deras spelare en sista gång, för en dag, för ett minne för livet.

Det är storslaget. Det är vackert.

Daniel Alfredsson karriär är enastående. SM-guld med Frölunda, OS-guld och VM-silver samt -brons, men ingen Stanley Cup, även om han kom till final då Ottawa besegrades av Anaheim 2007.

Han har naturligtvis haft sina debacler och kanske ligger jag bakom ett av dem, då Tre Kronor blev utslaget ur OS 2002 i den förödande matchen mot Vitryssland.

Hur? undrar ni.

Jo, lite som fjärilseffekten. När en fjärils vingslag i en annan del av världen skapar en storm på andra sidan jordklotet.

Ja, jag vet. Långsökt, men…

2001, i början på augusti, var jag inbjuden till morgonhockey i Kungsbacka ishall. Bland alla Hanals- och KBA-killar fanns även Calle Johansson, Washington Capitals, Per-Johan Axelsson, Boston Bruins och Daniel Alfredsson, Ottawa Senators.

Det delades upp i vita och svarta lag, hade varit några prestigefyllda möten i dessa arla morgonstunder och kanske inte så konstigt, för elitspelarna, proffsen, var det att tagga upp för en ny säsong och för de kommande olympiska spelen.

Jag stod för de vita för halvan av matchen. Daniel Alfredsson var med i mitt lag och gjorde ett mål på andra sidan, där en 17-årig grabb stod. Skottet var så rappt, från ingenstans, eller från höften, högt placerat ovanför vänster skuldra. Målvaken förstod aldrig att det var mål.

Vita hade slagläge inför andra halvan av matchen, då det bestäms att vi målvakter ska skifta lag.

Jag skrinnar över till det andra målet och hinner knappt placera mig mellan stolparna förrän spelet är igång och kanske på det mest förödande sätt man kan tänka sig. Ett djupledspass når Daniel Alfredsson i mittcirkeln. Ensam ångar han mot mig och jag hinner tänka ”hur ska jag klara detta?”, men också att jag bestämmer mig för att åka ut, täcka av, göra mig stor. Då kommer skottet, snabbt, blixtrande och… Jag har turen som får den på nedre kanten av stöthandsken och ut. Jag jublar tyst, gör en gest som handbollsmålvakter efter räddningar och ser samtidigt hur en förbannad Daniel Alfredsson forsar förbi, ilsk över ett missat läge.

Han fick osannolika sju chanser till. Jag räddade samtliga och det blir svarta som avgår med segern.

I omklädningsrummet sitter Per-Johan ”Pebben” Axelsson med ett flin nöjd med segern, Calle Johansson kommer och klappar mig på axeln och säger ”bra jobbat, målvakt, utan dig hade vi aldrig vunnit”. I ett hörn sitter Daniel Alfredsson, surmulen och tigande.

Efteråt, när jag har duschat, packat ihop och åkt därifrån, förklarar den vän som bjudit in mig för Daniel Alfredsson vem han mött. Han mumlar ett slags erkännande ”den där journalistjäveln var ju riktigt bra”.

Det var bara att slicka i sig och ja, jag gör nog det än. Men möta Daniel Alfredsson igen…? Nej, det bjuder jag inte på. Jag vill gärna hålla mitt rekord intakt.

Så kanske var det där och då som jag rubbade cirklarna inför det som skulle bli den stora OS-turneringen 2002.