Uppdrag på en födelsedag

Har fått det sedan länge. Men har svårt att sätta orden, ja, bokstäverna i rätt ordning. Svårt att få flödet. Nu går jag hos en ung kvinna, en terapeut, som ska reda ut stressen jag känner tillsammans med mig.

På dagordningen; sitt framför datorn mellan nio och elva. Skriv i bloggen, skriv vad som helst, skriv ingenting. Men var där. Stäng av klockan elva. Även om flytet börjar. Våga sätta punkt.

Jag har nu, efter att min hustru väckt mig, bjudit mig på frukost, kärlek och ett ständigt utvecklande av gåvor och överraskningar som troligtvis inte tar slut förrän vid midnatt då förtrollningen släpper, både duschat, klätt mig (en kombination av gammalt och nytt – vita Resterödskalsonger från Ljungskile, höstgula strumpor från Next, Oxford street, London, militärgrönt Beckhamlinne från H&M, en brokig, blommig secondhandskjorta – Garments engineered – från Holte loppmarknad, Mullburrybälte från mor samt en Docle Gabbanakostym inhandlad på Stadsmissionen) skrivit exakt i två timmar. Fått iväg en lovad text för tillsyn och tröttheten finns där, men jobbet är gjort. En liten klapp kan jag kosta på mig, jag fyller ju trots allt 58 år i dag.

När orden tystnar – när orden skrämmer

Vet egentligen inte hur det började. Men det kom väl förmodligen så gradvis, att den där smygande känsla en dag hade vuxit sig så stark att den inte längre var någon försiktigt. Plötsligt var bokstäverna svåra att sätta på pränt, det dagliga hantverket mer och mer ogörligt, meningar som dansat fram förvandlades till något otympligt och jag till krympling inom mitt gebit.

Kanske är det bara min bild, min allt starkare inre vision av det. Kanske ingen någonsin har konstaterat eller registrerat det som är min upplevelse. Men så är det ofta. Självbilden stämmer sällan överens med den utåt. Det är, förstås, bedrägligt.

För att landa i något slags yttre verklighet ska jag börja rannsaka och vårda min inre. Ta kommandot över demoner, tala min inre röst tillrätta. Bloggen här ska vara en väg ut. Jag börjar försiktigt, steg för steg, för återhämtning, för rekreation.

För det som varit ett jobb i hela mitt vuxna liv och skrivandet som varit en del av min verklighet sedan gymnasiedikterna första tillkommande i 16-årsåldern, är inte längre så självklart.

Som om orden tystnad. Som om orden och meningarna skrämmer. Som om jag har satt punkt.

Premiär

Något ska skrivas. Om vad är i dagsläget oklart. Men det kommer bli en fortsättning på den blogg som jag hade på gt.se, som hastigt och mindre lustigt försvann.

Det blir som tidigare, med andra ord: lite recensioner, lite reflektioner, lite vardag, lite resor, lite sport. Jag kommer också försöka addera mode, främst med utgångspunkt från mig själv, kläder jag hittat, köpt, valt att ha på mig.

Välkomna hit ni, som kikar in.