Det är ju svårt att referera till minnen, eftersom de flyger och far som irrbloss och tanken kan vara lika bedräglig som minnet.

Ändå gäller det att vårda det som varit med respekt för det och det som är.

Så…

Z och jag träffades för tio år sedan och det som var ett blygt, men nyfiket möte har ju utvecklat sig till något som stort och vackert, så varmt och ömt, så rikt och kärleksfullt att det då, för tio år sedan var svårt att begripa, om ens föreställa sig.

Nå. 18 april 2007 var ju som vilken onsdag som helst i april med förhoppningar om en vår, som fortfarande var lite blek och kall. Men den var definitivt inte som året innan, då min skilsmässa hade trätt igenom, min exhustru hade flyttat ut och jag försökte slicka mina sår samtidigt som jag renoverade och lät renovera valda delar av de rum jag nu hade att vårda.

April var 2006 en kall historia, med snön som låg kvar frusen till en bit in i maj.

Det är lätt att glömma, men jag minns den frusenheten som satt långt in i själen, inte bara på grund av rådande omständigheter.

Nå, 2007. Påsken hade inletts med en förfrågan där svar inte kom förrän helgen var till ända. Så blev det ett möte.

Men vem det var den 18 april visste jag ju inte, enär träffen var satt till dagen efter.

2017 den 18 april, däremot, hade jag packat full, eller snarare kvällen; inledningsvis en förpremiär på norska storfilmen ”Kungens val”, en imponerande film som jag kommer att återkomma till.

Så ut på Avenyn, ned till Valand och därefter en perfekt tajmad 3:a för transport till Järntorget och in på Pustervik där Nurse ska spela, bandet som spelade in sitt debutalbum för över 20 år sedan, men som först nu har release och också gör sin första spelning; vi kommer precis lagom till de första tonerna hörs och jag återkommer även till detta gig.

Nurse får äntligen stå på scen och dessutom ståta med skiva. Foto: KAI MARTIN

Z har varit lite lurig gällande denna afton, gjort förfrågningar, men fallit undan för mina frågor och än mer då hon fått reda på hur jag ordnat kvällen.

Men när vi går ut från Pustervik efter lite eftersnack är det inte för att gå till vänster och spårvagnen hem, utan till höger.

Men varför? hörs jag försynt fråga.

Jag vill ta en promenad säger hon och räcker ut sin hand för mig att hålla i.

Så går vi över bron över Rosenlundskanalen, förbi baksidan av huset som ligger vid Esperantoplatsen i skuggan av Rosenlunds värmekraftverks väldiga byggnad och skorsten, längs med de nylagda spåren och ut på Stora Badhusgatan.

Jag har ju förstått att den där promenaden inte skulle bli så lång, efter bara några hundra meter går vi in på hotell Riverton och där checkar vi in utan bagage för att ta hissen högst upp till Skybarens fantastiska och fascinerande utsikt.

Z undrar om jag vill ha en Bloody Mary, som hon tänker ta, eller om jag hellre vill ha en Dry Martini…? Det blir den sistnämnda för mig.

Vi pratar lite, slukar vyn över ett nattligt Göteborg, som ligger som en glittrande juvel i sin sträckning västerut mot havet.

Utsikt för magi. Foto: KAI MARTIN

Vi sluter oss med kvällen. Går ner till vårt rum på sjätte våningen (Z hade hoppats på något väsentligt högre upp), ett fräscht vistelse med en hälsning från hotellpersonalen. Vi delar på en halvflaska vin från rummets förråd av frestelser, tittar på ”The gunman” från 2015 med fin skådespelaradel i form av Sean Penn, Javier Bardem, Idris Elba med flera. Men trots deras insatser är det en medioker film, som snabbt släcker intresset och lockar sängen för sömn och famntag.

Dagen efter… Foto: KAI MARTIN

Morgonen väcker oss med förhoppningar. Solen skiner vackert och utsikten norröver älven är storslagen. Färjorna pilar kors och tvärs över från Stenpiren till Lindholmen, staden vaknar och vi med den, kikar lite på frukost-tv innan det är dags för den furstliga morgonmatsbuffén som hotellet dukat upp.

Utsikt och morgonspis. Foto: KAI MARTIN

Vi äter och njuter av stillheten. Z säger stolt ”Nu får du frukost, du som alltid önskat att jag ska göra den” med vissheten att det dels är jag som oftast gör frukosten hemma och dels är det en frukost att sukta efter. Hon bjuder flott, min hustru.

Vi packar ihop det lilla vi har, checkar ut nöjda efter en hotellnatt tillsammans i vår egen stad. En sällsynthet, men ändå att rekommendera.

Nöjt par checkar ut. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN

Så ut, mot Stenpiren och vagnen hem. Då berättar jag att vi ska hem och packa. Det är ju vår dag att fira och i min lömskhet har jag regisserat dagen efter vissa mål och avsikter. Men om detta vet hon ingenting.

Z får lite direktiv gällande vad som ska med och vi försöker matcha våra kläder för denna dag, som kommer ha så mycket att erbjuda.

Så iväg strax innan lunchtid. Vi väntar in rätt vagn och i höjd med Handelsskolan går vi av för att ta en titt på Groundfloor Vintage, som tagit över Secondhandstores lokaler i botten av Västergatans första hus; ja, den butik där jag hittade min skinnkostym som jag uppträtt med vid några tillfällen.

Dessvärre är det inget som passar, men vackert för ögat är det och den nya ägarinnan har fått sin touch på stället, en butik att rekommendera för den med intresse för stil och vintage.

Vi går Haga Kyrkogata ner, fortsätter nedför Vasagatan, viker  Viktoriagatan ned mot stan, över bron, förbi pedagogen och in på den anrika musikbutiken Mug, där jag undrar om jag får ställa väskan några timmar. Lite tjôt där med personalen och vidare ut. In på Stadsmissionens butik på Vallgatan, en kort titt där Z hittar ett plagg till dottern, in i Ragtime där en väninna jobbar och jag kikar på klockan för vi har en tid att passa, en tid som är noga med att kolla att vi håller.

Så mot ett av dagens mest väsentliga mål, Viktoriapassagen och Da Matteo, där vi träffades för första gången 14.05 2007 för en timme dejt, som sedan kom att bli så mycket mer.

Vi står där i porten som vätter mot Södra Larmgatan och Z vill ta en bild på mobilens klocka för att med en selfie inkluderande klockslaget stadfästa detta vårt jubileum.

Det funkar okej och vi smiter in på Da Matteo där Z:s tidigare försök att få blomsterhandeln mittemot att leverera blommor på klockslaget faller på bristande initiativkraft hos dels ägarna, som inte svarar på mejl, och dels hos hon som står och plockar bland blommorna.

Men vi får vår stund och njuter av den, som vi alltid gör. Det finns en närvaro i vår samvaro, som vi skattar högt. En kvinna som upplåter sin plats för oss önskar och lycka till med dagen.

Helig stund som traditionen bjuder. Foto: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Z plockar upp en rulle dekorerad med ett rött sidenband. Där finns vår första sms-konversation samlad. Åtminstone från hennes sida. Mina svar finns inte med.

Det väcker minnen och det går nästa att bild för bild återskapa de första veckorna av vårt gemensamma liv tillsammans.

Vi lämnar kaféet för stadens gator, tar sikte på Göteborgs stadsmuseum och utställningen och stadens tillblivelse, en lovordad odyssé om tiden som så småningom gav Göteborg.

Ostindiska kompaniets gamla lokaler ekar historik inte bara för de museala samlingarna.  Utställningen vidgar sinnena och kunnandet.

Göteborg ekar från förr. Foto: KAI MARTIN

Vi fortsätter vidare in i århundraden och landar i utställningen om Göteborgs musikliv samtidigt som Kai Martin & Stick!:s första singel ”Binder min tid” ljuder i lokalen. Ett smickrande sammanträffande, som ackompanjerar gruppens närvaro i salongerna och än mer smickrande blir det då inslaget från SVT-programmet ”Chrome 22” från 1982 spelas upp precis när vi kommer ut i trapphuset med sitt videospel.

Museiföremål. Foto: KAI MARTIN

Klockan går och det är dags att hämta väskan. Väl gjort fortsätter vi Södra Larmgatan ner och fram till Kungsportsplatsen och vidare uppför Avenyn, där jag överraskar hustrun med att vika av in på hotell Bellora, där jag bokat rum för natten. Jag har dessutom ordnat med bord för hela familjen, för samkväm och firande av de lycksaliga föräldrarna.

Men vi har en timme till dess, tar rummet i besiktning där personalen arrangerat med blommor och choklad tillsammans med ett lyckönskningskort. Fint. Nu bor vi högst upp och från terrassen har vi en enastående utsikt över Göteborgs flacka skyline.

Fint firade. Foto: KAI MARTIN

Vi har en timme att slå ihjäl och bestämmer oss för att överraska våra barn med presenter. Vi knallar uppför Avenyn, in på Oscar Jacobson med prislappar lite väl hisnande för ändamålet, in på Kapp Ahl där ett par blommiga byxor tjusar Z och tillsammans med två snusnäsdukar på rea som ett paket strumpor, får bli presenterna till sönerna.

Vi gör paket av föremålen och när vi väl kommer till hotellet efter en tur tvärs över gatan till Holmens herrs nya lokaler och deras urval av snygga herrkläder, så sitter äldste sonen där redan. Iklädd sin snygga Holland Esquires kavaj med Dr Whostil som jag skrivit om här, dricker han försiktigt på en öl i strålarna från vårsolen som strilar in.

Barnen kommer en efter en, men dottern saknas, uppknuten av andra göromål.

Vi beställer två Grande, till förrätt, att dela på; ett fat med italienska charkuterier och ostar som tillsammans med oliver och Valpolicella Classico blir en fest att smaka.

Men först överraskas vi av restaurangen som bjuder på en prosecco.

Killarna väljer samfällt Signora Pizza och hustrun och jag enas om varsin majskyckling.

Till efterrätt husets tiramisu.

Tiden upphör. Vi har trevligt, pratar mycket och njuter av närvaron, gör några mobilfoton med appar som förenar våra utseenden till galenskapens gräns. Vi har det gott.

Så bryter vi upp. Barnen åker till sitt och vi tar hissen upp för att avsluta vår jubileumsdag. En dag att minnas, som alla dagar, i en relation värd att vårda. Alltid.

Firande för familj. Foto: KAI MARTIN