Musik:

KITE

!!

Kite – en programmerad duo fullt av elektronik. Foto: KAI MARTIN

Pustervik, Göteborg

Publik: 780 (fullt)

Bäst: Niklas Stenemos sång är fantastisk.

Sämst: Låtarna är för statiska.

Fråga: Vad händer om Kite har lite mer tålamod med sina kompositioner?

En polare i hockeylaget bär gärna en tröja med Kite på bröstet. Jag har alltför många gånger glömt fråga något om det uppenbara bandet.

En vän kom ner från Stockholm och ville bo, som tack fick jag följa med på Kites konsert på Pustervik. Utsålt.

Ett plus ett blir två. Enkel logik.

Jo, kompisen i hockeylaget är från Tranås. Han skulle inte till Pustervik utan hem, för på påskafton skulle Kite spela traditionsenligt på hemmaplan.

Så… hur tar man sig an ett band som är nytt för öron och tanke, för hjärta och själ…?

Med vidöppet sinne, förstås. Som vilken ny som helst. Så som det borde vara.

Det står klart rätt snart att en klubbspelningen egentligen är för litet för Niklas Stenemo, sång, keyboard, och Christian Berg, keyboard, video och scenografi.

I sina pretentioner stakar duon snabbt upp något mycket större. Kite är helt enkelt ett arenaband, om inte Scandinavium så åtminstone Lisebergshallen.

För det är en ljud- och ljusshow som kräver sina resurser, ambitiöst med tre runda bildskärmar som förstärker synintrycken och som bjuder upp till suggestionen med den programmerade musiken förstärkta av den analoga syntparken de använder sig av..

Med Niklas Stenemos ljusa och på samma gång kärva och klara röst adderas ytterligare kvalitet till showen, där musikerna står mitt emot varandra med sina syntar, förutom då Stenemo sjunger.

Jag hör storslagna referenser som ett möte mellan the Ark och Ultravox kring första albumet med Midge Ure.

Men…

… musikaliskt fastnar Kite med foten i syntklaveret. Låtarna blir statiska, som om de aldrig riktigt kommer ur de smutsigt bombastiska låtarna som hämtade ur något slags versioner av ”Vienna” – och det hade varit gott nog om det inte upprepades för ofta.

Någonstans dras jag till tanken att de haft större tålamod med scenbilden än med låtskrivandet, som att den där sista vändan av självkritik fått falla undan.

Synd, för i Kite finns så mycket kvalitet, men än så länge oförlöst gällande duons musik.

Kite är storslagna och ambitiösa, men låtarna blir stereotypa. Foto: KAI MARTIN