Knappt hade den hisnande sviten om 54 segrar i grundspelet brutits förrän nästa satte in. Två förluster på raken för juniorkronorna. Jo, laget är bestående av spelare som ännu inte fyllt 20 år, en huvudcoach som blott är tio år äldre och med ett ledarteam som vaskats om från det tänkta på grund av coronarelaterad problematik. Men att efter den snöpliga förlusten i övertid mot Ryssland med 5,6 sekunder kvar (tror i och för sig inte att svenskarna klarat straffläggningen; just det momentet är ryske målvakten Askarovs specialgren) ta sig an USA med allt annat än högt huvud och strategi… Nej, det var förstås ingen bra idé.
Det kan ju inte vara en nyhet att transatlanter går ut hårt för att öka. Får laget vittring blir motståndarna ett sårat djur som dessa schakaler skoningslöst äter upp bit för bit. Att svenska målvakten Hugo Alnefelt inte är med i matchen från start är ytterst märkligt, inte bara för att han fick vila mot Ryssland. Han är helt enkelt inte beredd när nedsläpp sker och USA går till sin patenterade attack. Han, och svenska laget, måste ju veta (som svenska lag borde ha lärt sig efter alla år i internationell hockey) att amerikanarna älskar att starta frejdigt och, framför allt, att skott kommer från alla hörn och kanter.
Två mål till USA fördel kom inom kort, det första (Drew Helleson) från bakom förlängda mållinjen som Alnefelt styr in efter en dålig positionering, Det andra i sidledsförflyttning där prickskytten och eleganten Trevor Zegras sätter mellan Alnefelts högra skuldra och huvud i den lilla rektangel som uppstår mellan ribba och stolpe. Skickligt, javisst. Men det ska inte komma som en överraskning.
Han var förstår inte ensam om att hamna fel. De svenska juniorerna uppträdde precis som juniorer, individuella fel, stressat spel, pucktapp och bristande positionsspel. Lägg till detta det som jag tidigare varit inne på, ett anfallsspel som tenderar att bli händelse- och tempofattigt. Det är sällan juniorkronorna utmanar med direktskott och i efterföljden av det skymmande spelare som offrar sig för en smäll, men som också kan styra pucken utom räckhåll för målvakten. För det kostar att vinna. Det priset var inte svenska spelarna beredda att ta i det som borde ha blivit en gruppfinal, men som blev en lektion i huvudlöshet och bristande geist.
Hemma rundade vi av nyårsmiddagen med spelet ”Hjälp”. Ett frågesportsspel där de medtävlande kan hjälpa sina kombattanter. Det var inte utan att man, hemma i tv-soffan, skulle vilja dra kortet ”Behöver du hjälp?” för att väcka de svenska spelarna.
Hugo Alnefelt, som spelade allt annat än det normala, coola spel vi är vana vid, släppte in ytterligare två mål tidigt i andra perioden. Blev utbytt mot Jesper Wallstedt, som gjorde precis det som kollegan inte gjorde. Stoppade in huvudet i den glipan som uppstår mellan skuldra, huvud, ribba och stolpe. Reste sig i perfekt position när vinkelskotten kom. Med det fredade han sitt mål från ytterligare påhälsning.
Det gav dessvärre inte hans lagkamrater den energi som det borde. Visst, det var oflyt med missad straff, stolpträffar, oförmåga att raka in pucken i öppen kasse och domslut som inte gick lagets väg. Men framför allt var det ett svenskt lag som inte höll måttet.
Nu väntar Finland i kvartsfinalen den 2 januari. Nytt år. Nya utmaningar. Ett Finland som inte heller de lyckades övertyga mot ett Kanada som manglade på. 4–1-förlust där efter ett snarlikt scenario och finnarna som vill ta revansch för förra årets bronsmatchförlust. Vakna Sverige! Det är slutspel.
Herregud, sådana turer. Ena dagen uppgifter om att 2020 års svenska mästare i Damallsvenskan lägger ned sin verksamhet. Sedan, som idag på årets sista dag, besked om att laget kommer spela i 2021 års serie och dessutom, i egenskap av vinnare av serien, satsa mot Champions League.
Någon som hänger med…?
I ett pressmeddelande nu på morgon, 31 december 2021, skriver föreningen:
”Vad vi däremot inte förväntade oss var det stora, överväldigande och positiva intresset från privatpersoner, företag och fotbollsföreningar för att behålla föreningens elitverksamhet. Vi överraskades av att så många klev fram och visade vilja att hjälpa till att finna lösningar för att behålla en elitverksamhet för damfotbollen i Göteborg.
Klubbens strategiska uppfattning, som vi givit uttryck för, att Kopparbergs/Göteborg FC behöver integreras med en större organisation står fast. Det är ett ovillkorligt krav för att sikt kunna fortsätta en elitsatsning med långsiktig konkurrenskraft nationellt och internationellt.
Till vår stora glädje och tacksamhet har det kommit ett positivt gensvar från ett par föreningar om att utveckla damfotbollen i Göteborg i ett nära samarbete oss emellan. Vi kommer utan dröjsmål att sätta oss med de aktuella föreningarna och diskutera detta. Vår ambition är att ha en lösning klar under våren.
Detta innebär också att vi kommer att spela i OBOS Damallsvenskan 2021 – och delta i Champions League till hösten.” (Min halvfetning.)
Det fanns i utspelet från tidigare i veckan något desperat, men också en vilja att skapa uppriktig uppmärksamhet över förhållanden i svensk damfotboll; om hur svårt det är att spela internationell fotboll på lika villkor och att Göteborg FC behövde en storklubb att hålla i handen för framtida spel.
Uppropet gav massmedial uppmärksamhet (jag blev själv upprörd och besviken, men lade till några frågetecken här), men också backning från alla möjliga håll.
På kort tid har gensvaret gett följande svar: Göteborg FC fortsätter spela i serien nästa år. Under våren kommer diskussioner om en fusion med något storlag i regionen att föras med en bra lösning för alla inblandade.
Rullar vidare. Efter veckans besked om nedläggning kommer nu nästa om fortsatt spel för Göteborg. Foto: KAI MARTIN
Ja, det ska ses som ett desperat besked, det som kom från klubben i veckan. Men det ramaskri som uppstod har uppenbarligen gett effekt.
Det som jag ställer mig tvivlande till är varför inte spelarna involverats i planerna, om det så har handlat om förhoppningar. Hela A-laget får alltså sitt besked ungefär samtidigt som massmedia får det i en mejl. Varför inte förklara att så här och så här tänker klubben, vi vill att detta hålls under embargo och att lagkaptenen är den som svarar på massmedias frågor vid sidan av presschefen, tränarna och ordförande.
Nu har en oro skapats i föreningen där brist på tillit kan bli en förlängning av det, något som knappast gagnar vare sig föreningen eller det spel som spelarna ska spela.
Jag är positiv till att Göteborg FC fortsätter sin uppgift att spela underhållande fotboll och med ambitionen att bli ett bättre och större lag. Men den knappa veckans turer är ytterst märkliga.
JVM utmanar mina sovvanor. Men när vi idkar skiftbyte, hustrun lägger sig när jag går upp, är det ändå för att vakna till Sverige–Ryssland, den näst sista av matcherna i grundserien i detta JVM. Ryssland åkte ju på en överraskande förlust mot Tjeckien med 0–2. Men är annars obesegrat. Sverige har hållit sin fantastiska svit av 54 obrutna vinster i grundserien, något som måhända kalenderbitare och statistiker vill odla. Men i sak är det egentligen mer noterbart än väsentligt. För varje år kommer ju nya juniorer in med nya förutsättningar. Starkt ändå.
Första perioden blir total dominans av Ryssland, som redan i inledning får ett mål bortdömt när det bedöms att Rodion Amirov åkt på Jesper Wallstedt, svensk målvakt för dagen. Nja, jo, kanske. Ryssen går hårt in mot mål, i sin rörelse flyttar han Wallstedt, men är också hårt uppvaktad av det svenska försvaret. Men bortdömt, hur som. Då hade svenskarna inte vaknat. Inte heller SVT:s kommentatorer Chris Härenstam och Jonas Andersson, som inte ens märker att diskussion om målet vara eller icke var sker. Inte ens då ryska ledarna sedan väljer att utmana beslutet, som domarna sedan slår fast. Godmorgon!
Nu trummade ryssarna på oförtrutet och vägrade hänga läpp över ett domslut, något som de senare skulle ägna sig åt. Så när första målet i matchen kommer är det ryskt och det efter sju minuter. Att Sverige, trots dominansen, klarar att kvittera via ett trolltrick från Arvid Costmar efter en kort, men intensiv forechecking från Sverige. Men ryssarna tar åter kommandot och Amirov får sin revansch och får ett mål med sig när svenskarna hamnar i brygga.
Ändå, svenskarna håller spelet väl upp. Även om jag tycker att det tappar för ofta i uppspelningsfasen där kladdandes med puck kostar för mycket energi, trots att de svenska spelarna lyckas återerövra pucken. Lägg till det allt för många förlorade tekningar och allt för sällan direktskott, så har ni moment som måste skärpas till när aggressiva USA väntar på nyårsaftons sena natt, ja, när 2021 ringt in sedan några timmar.
Nu hämtar Sverige hem ytterligare en kvittering när Sverige rullar upp ryska försvaret och vallar in pucken på skicklige målvakten Askarov, som i momentet innan gjort en monsterräddning på just Alexander Holtz läge.
Snart kvitterat för andra gången.
Om första perioden var rysk propagandehockey, som hämtad från Sovjettiden, var den andra svenskarna. Mes imponerande frenesi, teknik, fart och idoghet utmanövrerade juniorkronorna de ryska spelarna. Så inför tredje perioden skulle det definitivt bli en holmgång, något som indikerats av grinighet, emellanåt fult spel.
När Alexander Holtz åker ut utnyttjar ryssarna för andra gången i matchen övertaget och gör 3–2. Den obrutna vinstsviten är hotad. Men Sverige trycker på, dominerar återigen, plockar utmärkt spelande Wallstedt med drygt två minuter kvar och då klockan ger 19.59 kan Noel Gunler konstatera att Alexander Holtz äntligen dragit på ett direktskott, som tar på Gunlers benskydd och in i mål.
Mot förlängning.
Förlängning och dramatik, där spelet är ett lotteri. Frölundas Elmer Söderblom, med både längd, räckvidd och teknik är så när den som avgör. Men med en tveksam utvisning får ryssarna möjlighet till spel fyra mot tre. Då de dessutom slipper undan en hakning på svenske försvararen Tobias Björnfot bakom svenska målet, så innebär det tre saker: Björnfot lyckas inte trycka pucken ut zonen, ryssarna kan återta den och i efterföljande spelet skjuta med retur som följd där Wallstedt inte kan hålla emot med bara 5,6 sekunder kvar.
Plus: Svenskarna visar att det klarar att matcha det tuffaste motståndet.
Minus: Kladdet i egen zon, förlorade tekningar och för få direktskott kommer straffa sig.
Fråga: Vad håller SVT:s produktion på med? I presentationen av Jesper Wallstedt visade Hugo Alnefelt. När Jaroslav Askarov diskuterade visades en vinjettbild på hans tjeckiske kollega.
När jag i morse fick mejlet fick jag läsa det flera gånger innan jag förstod: Göteborg FC lägger ned sin elitsatsning. Det lag som bara för någon månad sedan vann sitt första SM-guld kommer säsongen 2021 inte till start. Endast klubbens ungdomslag F17 och F19 samt integrationsprojektet Shake Hands fortsätter sin verksamhet.
Jag är häpen, förvånad, men gränsar mest till att bli förbannad. Ett lag som satsade högt, med svenska mått mätt, och kommit ut till internationellt spel, ser sig nu som förening tvungna att lägga ned.
Platt fall. Efter SM-guldet har Göteborg FC nu beslutat sig för att avsluta elitsatsningen. Endast klubbens ungdomslag F17 och F19 samt integrationsprojektet Shake Hands fortsätter sin verksamhet. Foto: KAI MARTIN
I mejlet står det i en hälsning från ordförande Peter Bronsman, tillika föreningen främste sponsor Kopparberg, ett företag som också finns i klubbens namn: ”Under nästan 20 års tid har vi utvecklat och drivit damfotbollen i Göteborg och Sverige framåt. Att trampa på i samma gamla fotspår är inget vi tror på. För att kunna hävda sig internationellt är jag övertygad om att damfotbollen bör integreras i och vara en likvärdig del, få ta del av samma resurser som herrfotbollen, i en elitklubb. Det är förstås ett tråkigt beslut för oss att ta på kort sikt, men sett över lång sikt är det definitivt rätt beslut att ta nu”.
Jag förstår, men fattar det inte. Till den här säsongen tvingades Kungsbacka att tacka för sig efter att ha degraderats från Allsvenskan, men också levt på för stor fot. Jitex lyckades, efter sin elitår, komma tillbaka till damseriernas andradivision i år och lyckades efter förutsättningar väl.
Men Göteborg FC!? Ja, laget har alltså tagit SM-guld, spelade utmärkt fotboll och mätte sig, åtminstone i första matchen, med Manchester City i första omgången av Champions League. Laget kryllar av landslagsspelare med fantastiska sista utposten Jennifer Falk som årets definitiva utropstecken.
Nu lämnas alla spelare plötsligt klubblösa. Ett av Sveriges främsta elitlag går upp i rök, alla ambitioner och förhoppningar följer med för spelare, ledare och unga aspiranter som vill nå högt.
Det är så oerhört trist och jag kan inse att det stavas pengar. Men laget, som strävat på sedan 2003, har ju varit en möjlig dröm för fotbollsspelande- och älskande flickor i upptagningsområdet kring Göteborg. Nu slocknar den drömmen.
Det är synd och förbannad skam att denna satsning nu upphör, men något slags märkligt from, eller snarare falsk, förhoppning om att IFK Göteborg och Öis ska ta över; de lag som precis startat sin satsning på damlag, men ligger i de nedre divisionerna – mil från svensk elitfotboll. För inte kommer de spelare som nu blivit entledigade söka sig till de föreningarna eller ens Jitex. Nej, de tvingas dra upp bopålarna och söka uppdrag någon annanstans. Och Göteborg går miste om ett elitlag, den här säsongens bästa.
17 år fick Göteborg FC. 17 år hade Peter Bronsman tålamod. Det ska han ha tack för, samtidigt som jag önskat att viljan var starkare än så.
Det är ju inte utan att man blir imponerad av Österrikes målvakt Sebastian Wraneschitz. 6–65 i skott, bara fyra insläppta. Bristande effektivitet av juniorkronorna…? Både och, får jag nog säga. Sverige drev på för att hålla tempo och locka Österrike i försåtliga fällor. Men alplaget hade kammat sig väsentligt efter att ha blivit överkörda av USA i inledningsmatchen och förlorat med 11-0.
Då kunde man ju tycka att Sverige, efter den övertygande vinsten mot Tjeckien (7–1), skulle dominera inte bara spelmässigt utan också i antal gjorde mål i JVM:s andra match. Men nu är inte sport någon matematik med helt givna resultat.
Matchen Österrike–Sverige påminde en del om Tjeckien mot Ryssland. Ett stabilt försvarsspel, spelare som ligger i linje som göra att det blir hyfsat lätt att blockera skott, ett boxutförsvar där motståndarna tvingas till hörnorna och där skotten kommer från vinklar som är tämligen enkla för en modern målvakt att ta. Statiskt och effektivt försvarsspel. Statiskt och ineffektivt anfallsspel.
Skillnaden var förstås att Österrike inte hade något anfall, inga blixtrande kontringar som sitt norra grannland Tjeckien. Det vittnar matchen mot USA om med noll mål gjorda. Det vittnade matchen mot Sverige om, med lika sorgligt resultat.
Så Sverige vinner med 4–0 efter att ha spelat ut motståndarna, men egentligen aldrig riktigt utmanat. Disciplinen hos österrikarna var häpnadsväckande över 60 minuter. Normalt sätt brukar den tryta med orken, men här höll laget motståndet stången. Samtidigt är juniorkronornas spel en smula för saktfärdigt och omständligt med för få direktskott, för lite distinkta sidledspass och för få som verkligen vill in och stöka framför mål. Man lyckas allt för sällan dra isär det där kompakta försvaret, vilket bara ger ett mål – Lucas Raymonds 4–0 – där sidledsspelet ställer både försvaret och duktige Sebastian Wraneschitz. Istället är det Noel Gunlers fruktade bössa som ger två mål, precisionsskytte à la Elias Pettersson, oerhört svårt för en målvakt att ta.
Positivt ändå att Sverige orkade trumma på, trots bristande utdelning. Positivt också att Lucas Raymond fick göra sitt första mål i turneringen. Och, förstås, positivt att han kom tillbaka efter sargkraschen i andra perioden.
Österrike–Sverige 0–4 (0–1, 0–2, 0–1) Målskyttar: Noel Gunler 2, Simon Holmström och Lucas Raymond,
Det är ju förstås en av jul- och nyårshelgernas verkliga höjdpunkter när JVM i ishockey drar igång. Trots pandemi lyckas de kanadensiska arrangörerna ro turneringen i hamn. Åtminstone så här långt. Vis av erfarenheten från Stanley Cup-slutspelet i somras/höstas får lagen leva och agera i en bubbla; arenan med flera isar och hotellen är där man häckar. Tufft, förstås, för rastlösa juniorer. Men samtidigt vet lagen vad som gäller och utgår från det.
Sverige inledde, efter coronaorskade omständigheter som gjorde att juniorkronorna inte fick någon träningsmatch, mot tjeckerna och vann snyggt med 7–1. När nu Tjeckien skulle ställas mot Ryssland, som haft sitt lag samlat i över en månad och trimmade spelarna samman i Karjala Cup, var det en förväntad utspelning som väntade. För så övertygande har det ryska laget spelat.
Så trummade ryssarna på de första tio innan tjeckerna började stabilisera sitt spel och balansera det inledande övertaget. Tjeckerna samlade styrkorna i mittzon och var sedan i försvarsspelet solida och lyckades boxa ut förbryllade ryssar. Det var något av hjärnornas kamp där man tycker att Rysslands meriterade coach Larionov skulle ha klarat att dyrka upp det hermetiska täta tjeckiska försvaret. Men det blev inte så. Trots ett massivt övertag rent spelmässigt stack Tjeckien upp i farliga kontringar och skottmässigt var det jämnt fördelat lagen emellan.
I andra periodens slut lyckades just en kontring avgöras till tjeckernas fördel. Då hade ryssarna pressat tungt utan att lyckas skapa egentligen en enda riktigt vass chans. Men… Jakub Rychlovsky tog alltså med sig pucken i en snabb omställning, drog med sig bevakningen från de ryska försvararna, tittade påpassligt upp för att finns Filip Koffer med både blick och puck, som direktsköt förbi ryske målvaktstalangen Askarvo. 1–0. Väldigt vackert.
Det fanns ju förstås en period till att spela på för ryssarna för att vända på kuttingen. Men laget spelade runt utan effektivitet. Istället är det återigen via en patenterad tjeckisk kontring som matchens och tillika tjeckernas andra mål kommer via Martin Langs klubba.
Tjeckerna håller ifrån ett alltmer håglöst Ryssland, som aldrig klarade att dyrka upp Tjeckiens försvarslås och JVM:s första skräll var ett faktum.
Julen är ju en tid för överraskningar. Men alla kanske inte är så positiva, som andra kan vara. Som beskedet innan jul från skattemyndigheterna, ett ärende som ska tas om hand efter helgerna. Eller det som jag nåddes av då jag för första gången på länge klev upp på vågen nu i morse.
Jag vet. Jag har hamnat i något slags koma efter att ishockeyn fick ett abrupt avbrott i november. Jag förmådde inte förvalta min energi till annat än att bara sitta och glo. Ungefär. Visst. Jag tog mig till och från jobbet med cykel. Ibland. Jag springer i trapporna upp och ned för mina göromål hemma. Emellanåt tar Z med mig på en ovillig promenad, som oftast blir för kort, för lite av intensitet och för lite av utmaning. Och det är mitt fel. Hon har varit duktig att fånga dagen innan den ens har vaknat. Efter coronasäker skjuts av yngste sonen till hans arbete har hon gått ut på en intensiv stadspromenad i mörkret, passat på att gå trapporna från Linnégatan upp till Nordhemsgatan. Flitigt upp och ned. Hon har hittat nya stråk, nya trappor. Hon har fått den ork och energi innan jobbet som jag kanske har saknat.
Med hockeyn, som i sina bästa veckor kunde bjuda på fem pass i veckan, fick jag röra på mig rejält. Som målvakt är det mycket upp och ned, sidledsförflyttningar, tänjningar och mer skridsko än kanske många tror. Det är ett rörelsemönster som passar min kropp fortfarande; jag är tacksam för det.
Men nu har jag blivit sittande.
När jag nu, efter julens festmåltider med god mat och dryck, klev upp på vågen peakade den all time high. För första gången nådde den över 90 kilo, vilket förstås är för mycket för en man på 177 i krympande.
Då jag var i min ungdoms allra fagraste vår låg vikten på 65 kilo, kanske 67, definitivt 63 under en period då jag våren 1983 separerade efter ett längre förhållande. När jag 1990 blev pappa för första gången och var 34 år, låg kilotalet på 70. Det ökade en smula med åren, men stabiliserades till 78 kilo, ett vikttal jag hade då jag 50 år gammal träffade Z våren 2007. Kärlek och vällust har plussat på några kilon. Men under hösten har den varit stabilt 87 kilo.
Nej, jag räknar egentligen inte några hekton hit eller dit. Tycker mest att kurvan är intressant. Jag är 64 och per definition gubbe, men sedan kan man ju vara det mer eller mindre. Men med den tilltagande rondören har också klädmåtten ökat. Jag som under så många år slank in i ett par jeans med 32″ i midjan får söka mig till 34″. Skjortor med kragstorlek 39 är nu 41 eller 42 (samtidigt som jag misstänker att modekedjorna inte är helt tillförlitliga i sina storlekar; jag kommer ju fortfarande i gamla 39 eller åtminstone 40). Kostymerna har rakat i höjden från 48 till 52.
Det har förstås öppnat för att gammalt har fått åka ut och nytt (läs secondhand/loppisfynd) har kommit in. Och det är ju kul, eftersom det också är mitt intresse.
Men drygt 90 kilo! Nä, där får väl ändå ett slags gräns vara nådd…
Så jag tog mig en promenad mega grande nu på morgonen. Slottsskogen fick sig en duvning, precis som jag. Förbi Stora Dammen, upp mot djurgårdarna vid Säldammen. Förbi älgarna som låg i alla sina magnifika skepnader och idisslande bligade på mig. Utsikt mot Högsbo, utsikt mot Sandarna och Majorna, utsikt över älven. Men jag stannade inte för dem. Upp till Masthugget och Paradisgatan, nedför trapporna till Ljungmansgatan, ned mot Vegagatan, Nordenkiöldsgatan – där fantastiska restaurangen Koizen äntligen blivit av med de skymmande byggställningarna – för att passera Linnégatan i raska kliv och fortsatt högt tempo. Över Övre Husargatan i trots mot det försiktigt sprejande duggregnet, genom passagen till Västergatan, mot Engelska parken och upp till norra Guldhedens svindlande höjder. Lövskogsgatan med sina pelare till tegelstens hus som tjusar med sin utsikt över södra och västra stan, upp mot Källsprångsgatan och ned mot Änggårdskolonin, uppför Medicinareberget med sina byggnader som är helt i avsaknad av harmoni och tillhörighet och då kanske främst gentemot Sahlgrenskas första byggnader, men också de som byggdes på 50-talet.
Bristande byggnadsharmoni. Foto: KAI MARTIN
Jag hamnar på återvändsgränder, asfalterade stigar som lovar passage ned till gamla barnsjukhuset och Annedalskyrkan. Får vända om. Kommer till en märklig terrass där jag kliver in för att gjuta mina fotspår i den slaskiga hinnan som dröjt sig kvar efter nattens blöta snöfall. Jag ser ned mot Änggården och en himmel som vägra glipa för sol och blå himmel, som tjurigt håller på sin fuktiga grånad.
Fotsteg. Foto: KAI MARTIN
Jag fortsätter förbi Odontologen och över den glesa trafiken på Per Dubbsgatan och ned för Apotekaregatan i främre Änggården. Jag passerar Botaniskas entré, fortsätter på Carl Skottsbergs Gata, huset där mamma och pappa träffades, et andra huset, blott några nummer från det först nämnda, där mormor och morfar bodde. Hon som fyllde år på juldagen och som alltid fick ställa upp med stor fest för släktingar och vänner, emellanåt med hjälp av svartvitt i köket. Så vek jag av vid Torild Wulffsgatan och igen vid Änggårdsgatan, min barndoms gata. Utanför huset där jag växte upp står en bil med en trailer; det är flyttbestyr på gång. Jag kikar nyfiket in i hallen, men inte mer än så, där jag inte stått sedan mina föräldrar flyttade därifrån 1982.
Därborta där barn jag lekt. Foto: KAI MARTIN
Nu är jag hemma. Jag trotsade vädret, men kanske främst mig själv. Smidde planer för att komma upp på motionshästen igen. Sätta mig på träningscykeln i källaren, använda de vikter som finns där, gör utfallsövningar parat med smidighetsditon, försöka stretcha igång kroppen, som förhoppningsvis ska få känna på de gamla kära skydden igen och möta alla dessa illvilliga motståndare som inget hellre vill än att göra mål på en gammal man.
Ute blåser allt annat än sommarvind. Redan tidigt vaknar jag av hur rutorna rister i den starka blåsten, där det intensiva regnet piskar på dramatiken; jag klarar inte att somna om. Går upp. Tar Ragnar Jónassons ”Vit död” i handen, smyger ut ur sovrummet där Z snusar sött och tassar in i arbetsrummet för att tända en lampa vid soffan, lägga mig i den och läsa en stund. Vinden blåser envetet i takt med regnet och de sidor jag avverkar i den skickligt komponerade boken som spänner över 50-, 80- och 2010-tal. Som alltid med romaner som fängslar sitter jag med kartan bredvid för att fånga stämningen ytterligare. Jag vill in i den världen. Boken nu är en gåva från yngste sonen. Jag såg den i bokhandeln och fångades av omslaget: Akureyri! Där, där Z och jag var med goda vänner i mars 2019; en annan tid, en annan plats.
Ja, 2020 har ju varit eljest. En utmaning för alla, i synnerhet för de som insjuknat och för alla som tvingats jobba med dem. 2021 knackar snart på dörren. Jag har så här långt hållit mig frisk. Familjen i stort sett också. Vi har varit försiktiga, tvätta händerna torrt fnöskiga, hållit av varandra men på avstånd. Trist, krasst. Men viktigt. Men det är klart. När ett barnbarn kommer i oktobers början förvandlas mycket. Jag erkänner att jag föll till föga med det lilla livet framför mig och med sin son som nu blivit efterlängtad pappa. Det blev kramar.
Det lilla gossebarnet har passerat elva veckor, snart tolv. Växer och mår bra, charmar oss alla, så länge han får den omvårdnad han behöver och den mat att suktar efter. Det är ju på samma gång livets under och dess självklarhet, men som jag aldrig upphör att förundras över. Dessutom förvånar jag mig själv över att ha glömt mina söners litenhet och vad deras behov en gång var.
Juldagarna har tickat ut i stillhet. Maten som lagades och bröden som bakades har börjat ta slut, men räcker ett tag till. Julaftonsmorgon blev i familjens hägn, en sparsmakad skara för julgröt, så som traditionen bjuder. Vi höll distansen med något slags närhet i känslorna. Det gick bra. Sedan julstöket inför samlingen med en än mindre skara, Kalle Anka, förberedelser för det digra julbordet, sedan sittning och samkväm. det blev en fin stund, som bröts för Karl-Bertil Jonsson och sedan julklappar, sötsaker, frukter och senare paketleken plus spel.
I sin vrå glittrade den av Z inköpta och även klädda granen. Den som vi varje år dividerar om när den ska in. Jag förespråkar dan för dan. Z, med sin danska tradition, vill ha in den till första advent och ut på annandagen. Jag slänger ut julen tjugondag Knut. Nu kom granen från den fuktiga parkeringen vid Ica Maxi i Högsbo in i värmen någon dag innan dan före dan; det fick gå.
Bistert utanför, alltså. Men både julafton och juldagen bjöd på fint, insmickrande och friskt kyligt väder. Så det får gå. I skortstenspipan viner blåsten, det drar kallt in i köket, där jag plockar undan efter kvällen före, fyller hart när diskmaskinen, går ned i källaren med burkar, flaskor och sådant som ska återvinnas.
Det är tyst i huset, bara jag är vaken. Utanför ligger gatan stilla och reflekterar gatans ljus allt blekare ju mer gryningen tar över.
Vi har haft en fin jul med våra närmaste. Har delat julklappar försiktigtvis, men där Z skämde bort mig med en tredelad tweedkostym, måttbeställd från Tweedmaker, där uppgifterna sändes i sent november och en färdig kostym anlände, skräddad och klar från Singapore en vecka innan jul. Av dottern och hennes sambo fick jag ett par sockor i gult och rött med surströmmingsmotiv, surheten i sockarna får jag själv stå för, men underbar humor är det i gåvan. Z hade ju hörsammat min fåfänga jakt efter stickade slipsar och hittat på Nätet. Yngste sonen kom med Paul McCartneys senaste, den som jag oaktsamt innan jul köpt. Dessutom alltså den bok jag nu läser. Av Z fick jag dessutom en delikatesspåse med italienskt gottgott, som vi ska spisa på när julmaten tagit slut.
Bortskämd igen, ja vet. Jag är tacksam för det. Tacksam för hur jag har det och det som livet gett. Ingen självklarhet alls och något att vara ödmjuk inför varje dag. Ett år där jag förmodligen handlat fler kläder och skor än någonsin. Förvisso second hand, men inte desto mindre och de som minns minns mitt löfte – var det i 2015 års inledning? – om köpstopp. Nå, det har ju gått sisådär med det. Men kanske dags att infria 2021.
Jo, det är klart att jag saknar min hockey. Jag har inte spelat, än mindre rört mig, sedan hallarna stängde där i november. Ibland går jag ned i garaget och plockar med prylarna och luktar på dem som tjuren Ferdinand på blommorna. Ändå lyckades jag spela mig genom våren och till och med sommaren med mitt första sommarläger någonsin.
Årets dagar är räknad, inte många dagar är kvar. 2020 har varit utmanande, men ändå gett så mycket. Först ut med välsignelse var gudsonen förstfödda som kom mitt i det inledande coronakaoset, en frisk och vacker dotter bland ond död och pandemi; livets paradox.
Vi fick gjort några resor, trots allt. Så även om Tanzania, Spanien, Roskildefestivalen och Vietnam sattes på väntan har vi berikat oss en smula med det lilla. Jag vårdar fortfarande Västmanlands teaters uppsättning av ”Bellman 2.0” i ljuvt minne, den jag skrev om här. Tänk att få gå på premiär lördag 29 februari. Tror bara det kommer hända en gång i livet. Vi gjorde Västerås för en helg, bodde på fantastiska Steam hotel, som vi gärna återvänder till. ESS Group, som driver det, kan sina saker och vi har som en ambition att beta av kedjan samtliga hotell, även om det i Hemsedal (Fýri) och det utanför Helsingör (Marienlyst) av förklarliga skäl får vänta. Vi skulle checkat in på Ellery på Lidingö i skiftet november/december och passat på att se Vivienne Westwood-utställningen på Millesgården. Men den andra vågen av coronan kom ivägen för det äventyret.
Vårt ständiga resmål Köpenhamn blev av under tre av våra fyra Danmarksresor under året. Den första räknas inte; den var i januari för att uppmärksamma en ung släktings födelsedag och då var ju allt som vanligt i reatid.
Andra gången smet vi in några timmar för utomhusmöten med Z:s systrar, men var då aldrig i den danska huvudstaden. I september, då pandemin höll sig i schack, åkte vi ner för att fira Z:s tvillingsystrars 50-årsdag där en härlig brittsommardag medgav distanserat umgänge på en väldig altan under bar himmel. Det var då vi bodde nere i en hotelllägenhet i Nordhavn, den kreativa byggarbetsplats som allt mer visar på hur man skapar smarta, snygga och praktiska nya kvarter. Vi vågade oss till och med på att åka en folktom Metro och jag fick se Nick Cave-utställningen ”Stranger than kindness” i Den Sorte Diamant, den nya biblioteksbyggnaden. Jo, vi hann med en och annan secondhand också; jag kom hem med en snygg yllerock inhandlad på Røde kors för 350 dkr.
I oktober hinner jag celebrera 40 år sedan Kai Martin & Stick!:s debutalbum ”Biomusik” kom. Blir inviterad till målvaktsträning med en av Sveriges ledande målvaktstränare och får en timmes gnuggning som gör mig både trött och salig. Zeba har hunnit bli klar med sommarens projekt att rädda mormors och morfars trädgårdsmöbler. Men viktigast, förstås, mitt barnbarn Ivar, som föds kring lunchtid den 6 oktober.
Det blev en resa till precis när allt darrade till. En magisk resa till ett gråtrött Köpenhamn som ändå var blixtrande vackert. Jag hade tidigt på året, var det i januari…?, köpt biljetter till Suedekonserten på Falconerteatret 26 oktober. Jag närde en plan om att vi skulle kosta på oss att bo på anrika SAS-hotellet, det som nu ingår i Radisson Blu-kedjan, som stod färdigt i sina ståtliga skepnad med design av Arne Jacobsen 1960. Kanske kunde vi göra det inför vår take off till Vietnam, exklusivt, once in a liftetime… Det blev ju inte så, men ändå blev det. Den 29 oktober skulle Z:s mor ha fyllt 80 år. Hon som äntligen hade fått en gravsten vid platsen för sin sista vila skulle ägnas en minneshögtid, välförtjänt, med øl och smørrebrød bagefter på hennes favoritkro Sant Peders i Hellerup.
Z bokade hotellet, vi åkte onsdagen 28 oktober, smet åter in i Danmark i skydd av hennes danska pass, tog oss in till centrala Köpenhamn, fick beskrivet hur vi kunde parkera bilen i garaget under det väldiga hotellet, snirklande ner bilen via den smala passagen och parkera. Tog den slitna hissen en våning upp till lobbyn som prålade i dansk designpark. Jag skulle få bo där för första gången sedan juni 1964, då vi bara veckorna efter att Beatles bott där gjorde den sista resan med morfar. Vi – mamma, pappa, min syster och jag – reste med två bilar tillsammans med morfar och mormor till Österlen, Malmö och Köpenhamn där vi alltså fick en natt i det flotta och nybyggda hotellet. Jag drev min morfar till galenskap genom att snurra i Arne Jacobsenfåtöljen i rummet, nära den väldiga fönsterrutan; jag har sedan dess velat återvända.
Z är driftig. Frågar i receptionen vad det kostar att komma högre upp för bättre utsikt från rummet. Det slutar med att vi får en svit på artonde våningen med milsvid utsikt och detta för bara 200 kronor extra per natt. Det var ett erbjudande svårt att tacka nej till.
Precis som vid vår första vistelse tillsammans i Köpenhamn, midsommar 2007, så valde vi att sova utan persienner eller gardiner för fönstren. Stadens och dygnets skiften skulle bara komma till oss. Från toaletten/badrummet svindlade utsikten västerut, varje sittning tog därför sin tid. Vi hade Köpenhamns norra och västra kvarter och förorter framför våra fötter. Fantastiskt.
Första kvällen tog vi en middag i restaurangen på bottenvåning. Njöt bland få gäster i ett hotell som knappast skulle haft plats för oss under normala omständigheter. Vi går lite husesyn, kikar in i konferenslokaler, den för tillfället stängda skybarrestaurangen och smyger där i mörkret och tjusas. Vår svit är fantastisk med sin walk in closet där min lilla resegarderob med råge får plats.
Vi åker vår färd upp till vårt gentila boende, försöker se favoritserien ”Babylon Berlin” som före Sverige bjuder på nästa säsong. Men sömnen slutet oss för att timmar senare låta morgonen väcka oss till en disig utsikt. Frukosten intas nere i restaurangen där buffén plockas med munskydd och plasthandskar på. Vi har att göra innan ceremonin på kyrkogården i Sorgenfri och betar av våra ärenden.
Vi går västerut, Gl Kongevej, in i Frederiksberg, besöker en och annan secondhand utan att nappa, ned mot Frederiksbergs allé, in i någon blomsterbutik, in i ett konditori; gatorna är som en catwalk med människor, mest kvinnor, i spännande kreationer.
Jag har försökt klä mig diskret chict i fynd från både loppisar i Danmark som secondhand i Göteborg/Mölndal.
Vi hämtar ut bilen, snirklar den branta passagen uppför och ut för att sedan stäva via Vesterport norröver, Vestre och Nørre och Øster Farimagsgade, till vänster vid Botanisk have, över Fredensbro, förbi Rigshospitalet och ut ur Köpenhamn mot Lyngby och Sorgenfri. Regnet strilar oresonligt ned när vi parkerar bilen i väntan på de övriga sällskapet som ska närvara vid kyrkogården.
Men regnet välsignar oss med uppehåll när vi väl samlas och kliver ut ur bilarna in på kyrkogården. Den sena oktobereftermiddagen mörknar, men vi får en stunds samlad respekt för 80-åringen innan vi i ett mindre sällskap tar oss till Hellerup för en bit mat vid de bokade borden. Restaurangen är full, både på utsidans serveringar och på första våningsplan. Vi hade beställt bord på andra våningen, blir visade dit. Men ryggar tillbaka inför att de andra borden står alldeles för tätt. Coronadistansen fanns inte. Jag känner mig obekväm, men Z finner på råd och övertygar hovmästaren om en annan disponering av borden, så kommer vi till ro och får får øl och våra smørrebrød. Tätheten i restaurangen avtar inte och om någon tror att munskydd vid in- och utpassering räddar allt så tror de fel.
Vi tar bilen till hotellet fyllda av upplevelser och intryck, men inget slår utsikten från artonde våningen.
Vi klär oss. Tar hissen ned till matsalen. Beställer från à la carten och tar med våra plasthandskar från menyn. Låter frukosten sträcka ut, utanför väntar ett regngrått Köpenhamn och vi låter staden vänta. Väl färdiga med både mat och morgontoaletten tar vi väster ut: Vesterbrogade och ned mot Istegade, in i butiker, ut ur desamma och när Z fastnar in en secondhand som börjar bli lite väl frekventerad går jag ut för att promenera, rastlöst, fram och tillbaka på trottoaren. Så fastnar jag vid ett skyltfönster och inser att den här butiken kommer Z att älska.
När hon väl kommer ut går jag lite nonchalant vid hennes sida innan jag riktar hennes uppmärksamhet mot King Louis-butiken, det holländska märket som Z gjort till sitt. Det blir en blus, ett par strumpbyxor och ett par handskar, när hon är inne och provar smyger jag iväg ett par strumpor till expediten, som jag snabbt betalar för och stoppar i väskan; första julklappen klar.
Vi åker mot Z:s gamla hoods, Nordre Frihavnsgade där Z fyndar elegant och exklusivt. Plagg som klär henne, som den svepande Bossklänningen. Vi har en tid att passa, för vi är bjudna på mat hos Z:s syster T med man, kommer dit där vi inte varit sedan januari. En lägenhet som har blivit mitt danska hem. Vi låter oss väl smaka, men tappar kanske lite aptit då hundvalpen kissar på golvet under vårt bord. Det blir ett kort besök, vi kroknar helt enkelt, och tar oss till vår svit. På vägen beställer Z upp minibaren, som inte är laddad under dessa coronatider. Det blir drinkar, öl och bubbel under samtal samtidigt som blickarna växlar mellan att titta på varandra och en kittlande utsikten.
Morgonen är vår sista dag och festen från igår ligger ostädad kvar. Jag provar min Bossväst och Etonskjorta som jag köpt på second hand. Men växlar till Burberryskjortan, Mulberryslipsen, den bruna Morriströjan och de bruna Oscar Jacobson byxorna i manchester – allt secondhand – innan jag tar på mig H&M-rocken jag tidigare köpt. Vid är redo för brunchen nere i restaurangen.
Vi är tidiga, men ändå inte först, och kommer i skarven mellan frukost och brunch. Men som hotellets gäster fattas oss ingenting och efter en stund sippar vi på morgonchapmagnen till den goda maten. Allt med måtta, förstås, för även om vi har sen utcheckning först vid två så ska ju bilen köras hem till Sverige.
Så upp till utsikten, borstar våra tänder och beger oss fotledes västerut i jakt på en spritbutik för Z ska köpa till den duktige sonen som klarat Volvosteget och som en av få lyckats få en tillsvidaretjänst på Volvo Lastvagnar; klart att det ska premieras.
Vi hamnar på vår favoritgata, Værnedamsvej, mellan Frederiksbergs allé och Gl Kongevej. Där finns butiker och restauranger, som Les Trois Cochons som vi inte hann med den här gången. Men spritbutiken och japansk whisky hanns med innan vi bröt för promenad åter till hotellet och utcheckning med mersmak i munnen, ja, hela själen, efter ett magiskt boende.
Det är en resa jag tar med mig, exklusiv på så många sätt. Som trots gråväder och regn blev ljus, en resa och ett boende som kläs i minnets skimmer länge och med längtan efter igen och mer. Alltid med Z. Det blir bäst så.
Att annandagen är den stora bandydagen är ju, som det heter, sedan gammalt. För bandyälskare söderöver var det av ren nödvändighet. För även på den tiden som kan kallas förr fanns det blidväder och opålitliga vintrar. Men på annandagen kunde säsongen börja. Törstiga bandysjälar kunde därmed lindra torra strupar, oavsett om det var med spel på is eller medelst termos i bandyportföljen för supportrar och övriga åskådare. Med konstfrusna bandybanor har ju annandagsbandyn mest varit en fin tradition med klassiska derbyn där de förutsättningarna gavs. Men serierna har ju kunnat börja redan i novembers början sedan många år tillbaka. Framför allt sedan hallarnas intåg.
Jag är en late bloomer vad det gäller bandy. Såg väl en och annan VM-final genom åren, men det var ju hockeyn som var – och är – min passion. Min äldsta systerdotters man, från Kalix, var under några år målvakt i Surte och därmed var det givet att se just annandagsderbyn mellan IFK Kungälv och Surte, då dessa lag låg i samma serie. 2006 strejkade Surtesupportrarna mot de höjda biljettpriserna och vägrade gå in genom grindarna. Men entusiasterna från andra sidan älven var ändå på plats, stod på motorvägsbron över Kungälv och kunde blicka ned på derbyt på Skarpe Nord. De hungriga försågs med korv och bröd via en korg som hissades ned med pengar och upp med förnödenheter. Strejkade gjorde också Surtes spel och IFK Kungälv kunde inkassera en vinst med betryggande 9–3. Jag var på plats för min debut som bandyåskådare. Året efter var jag också på plats, då i Jenny Lunds islada i Surte.
Men det skulle bli ändring på frekvensen av sedda matcher. 2011 blev jag omplacerad, från den givna och sedan år invanda rollen som musik- och nöjesskribent på GT blev jag en rookie som sportreporter. Min första dag var på en IFK Göteborgträning. Min första fråga, till Tobias Hysén som kommit tillbaka från en skada, var ”Hur känns det?”. Jag började således på floskeltoppen.
I omorganisationen hade KK, Kenneth Karlsson, mångårig GT-skribent med bandy som specialområde, också blivit omplacerad i denna allt annat än personalvänliga rockad. Det uppstod alltså en lucka. Jag blev bandyreporter och fick att göra med de fyra elitserielagen Gais, IFK Kungälv, IFK Vänersborg och Villa Lidköping. Från ingenting blev jag förälskad i sporten, i spelarnas ihärdighet under inte alltid ideala förhållanden, i spelet som alltid fick kämpa i underläge och motvind. Ja, även för lag som Villa och Vänersborg med sina fina nybyggda hallar. För bandyn var något lite gammaldags, lite omodernt och en sport som bjöds in med armbågen. Jag lärde mig emellertid snart att bandyspelare, -tränare och -föreningar var djupt dedikerade sin sport. Det var en fröjd att följa den eleganta, fartfyllda, dramatiska idrotten under de få åren som jag arbetade som sportreporter och jag har haft förmånen att se sporten, förstås, efteråt. Om än inte med samma ihärdighet.
Om entusiasmen hos bandydårar, från alla dessa människor som spelar till de som följer sporten, blir jag starkt påmind när IFK Kungälv firar 80 år med en gedigen och underhållande coffetable-bok, som ger stor glädje för nostalgiker, historienördar till kalenderbitare och vänner av den moderna bandyn.
Med stor noggrannhet får jag som läsare följa laget från starten 1940 till nutid. Matchprotokoll har grävts fram och med finessrika texter, som vore de transskriberade från någon av SF-journalernas digra arkiv, får man följa säsong för säsong. En bidragande orsak till kvaliteten är Gösta Bomans stora bildarkiv, där flera av fotografierna försiktigt har kolorerats och därmed skapat ytterligare en dimension av verklighet. Lägg till gästskribenter som Galenskaparnas Claes Eriksson (som förstås skriver om sin text ”Bandy, bandy” till the Mamas & the Papas ”Monday, monday”), Viveca Lärn och Gert Lengstrand. Illustrationer av bland andra serietecknaren Johan Wanloo berikar. Precis som historiken om bandyn i Sverige i allmänhet och i synnerhet den om den för Kungälv så viktiga ABC-fabriken, som länge var en av landets ledande inom sport- och fritidsprodukter.
Nostalgi. Bandyminnen från förr, men också från nutid i den fina jubileumsboken ”IFK Kungälv 1940–2020”.
”IFK Kungälv 1940–2020” är en njutning som bok, inte bara för de fina texterna och den dramatik som skapas för ett lag som sakta jobbat sig upp i seriesystemet – och ned. Nej, boken är en storstilad hyllning till en sport som borde lyftas fram som en av de ädlare och som definitivt är en av de snabbaste och mest händelserika. Ingenting saknas. Spelarna är med. Ordförande, supportrar och skribenter, som GT-legendariske bandyskribent Erwo, likaså. Ja, jo, nej… mitt namn saknas. Men det hade jag ju inte räknat med efter två säsonger vid sidan av plan och in med immiga glasögon för eftermatchintervjuer i IFK Kungälvs fuktiga omklädningsrum.
Det här är en bok – humoristiskt och kärleksfullt med omslaget med en bandyportfölj – för alla med ett bandybankande hjärta, egentligen oavsett vilket lag man håller.
Nej. Jag hade ju bestämt mig. Gifta om mig. Nej. En gång gift. Det fick räcka. Men då hade jag ju inte träffat Z och med tiden blev det ju oundvikligt; hon som verkligen ville och jag som till slut lade prestigen åt sidan. Men det krävdes en mörk höst för det med omplacering på jobbet, efter lång och trogen tjänst som nöjesreporter kliva in i GT:s torktumlare och komma ut som ostruken sportjournalist. Till det, Z, som kämpade med sitt jobb, sin kropp och sjukdom. Så, det behövdes ljus.
Det var ju populärt, 2011, med 111111. Men för mig var det för enkelt. År 11, månad 12, dag 13. Samt 14.15 oavsett om jag skulle komma till hennes jobb eller kidnappa henne var helst hon nu skulle befinna sig för att få hennes uppmärksamhet. Det skulle visa sig att hon hade en läkartid 14.30. Så i sjukhuskorridorerna slöt jag henne i min famn, ringarna i rockfickan, blommor i bilen bagage. Klockan blev 14.15 och jag frågade. Fick tystnad och ja, 14.15.16. En kärlek som håller efter giftermålet 22 september 2012. Men det är ett annat datum.
kaimartinblog 