Hur julen sluter sig – ett år som kom av sig men ändå gav

Ute blåser allt annat än sommarvind. Redan tidigt vaknar jag av hur rutorna rister i den starka blåsten, där det intensiva regnet piskar på dramatiken; jag klarar inte att somna om. Går upp. Tar Ragnar Jónassons ”Vit död” i handen, smyger ut ur sovrummet där Z snusar sött och tassar in i arbetsrummet för att tända en lampa vid soffan, lägga mig i den och läsa en stund. Vinden blåser envetet i takt med regnet och de sidor jag avverkar i den skickligt komponerade boken som spänner över 50-, 80- och 2010-tal. Som alltid med romaner som fängslar sitter jag med kartan bredvid för att fånga stämningen ytterligare. Jag vill in i den världen. Boken nu är en gåva från yngste sonen. Jag såg den i bokhandeln och fångades av omslaget: Akureyri! Där, där Z och jag var med goda vänner i mars 2019; en annan tid, en annan plats.

Ja, 2020 har ju varit eljest. En utmaning för alla, i synnerhet för de som insjuknat och för alla som tvingats jobba med dem. 2021 knackar snart på dörren. Jag har så här långt hållit mig frisk. Familjen i stort sett också. Vi har varit försiktiga, tvätta händerna torrt fnöskiga, hållit av varandra men på avstånd. Trist, krasst. Men viktigt. Men det är klart. När ett barnbarn kommer i oktobers början förvandlas mycket. Jag erkänner att jag föll till föga med det lilla livet framför mig och med sin son som nu blivit efterlängtad pappa. Det blev kramar.

Det lilla gossebarnet har passerat elva veckor, snart tolv. Växer och mår bra, charmar oss alla, så länge han får den omvårdnad han behöver och den mat att suktar efter. Det är ju på samma gång livets under och dess självklarhet, men som jag aldrig upphör att förundras över. Dessutom förvånar jag mig själv över att ha glömt mina söners litenhet och vad deras behov en gång var.

Juldagarna har tickat ut i stillhet. Maten som lagades och bröden som bakades har börjat ta slut, men räcker ett tag till. Julaftonsmorgon blev i familjens hägn, en sparsmakad skara för julgröt, så som traditionen bjuder. Vi höll distansen med något slags närhet i känslorna. Det gick bra. Sedan julstöket inför samlingen med en än mindre skara, Kalle Anka, förberedelser för det digra julbordet, sedan sittning och samkväm. det blev en fin stund, som bröts för Karl-Bertil Jonsson och sedan julklappar, sötsaker, frukter och senare paketleken plus spel.

I sin vrå glittrade den av Z inköpta och även klädda granen. Den som vi varje år dividerar om när den ska in. Jag förespråkar dan för dan. Z, med sin danska tradition, vill ha in den till första advent och ut på annandagen. Jag slänger ut julen tjugondag Knut. Nu kom granen från den fuktiga parkeringen vid Ica Maxi i Högsbo in i värmen någon dag innan dan före dan; det fick gå.

Bistert utanför, alltså. Men både julafton och juldagen bjöd på fint, insmickrande och friskt kyligt väder. Så det får gå. I skortstenspipan viner blåsten, det drar kallt in i köket, där jag plockar undan efter kvällen före, fyller hart när diskmaskinen, går ned i källaren med burkar, flaskor och sådant som ska återvinnas.

Det är tyst i huset, bara jag är vaken. Utanför ligger gatan stilla och reflekterar gatans ljus allt blekare ju mer gryningen tar över.

Vi har haft en fin jul med våra närmaste. Har delat julklappar försiktigtvis, men där Z skämde bort mig med en tredelad tweedkostym, måttbeställd från Tweedmaker, där uppgifterna sändes i sent november och en färdig kostym anlände, skräddad och klar från Singapore en vecka innan jul. Av dottern och hennes sambo fick jag ett par sockor i gult och rött med surströmmingsmotiv, surheten i sockarna får jag själv stå för, men underbar humor är det i gåvan. Z hade ju hörsammat min fåfänga jakt efter stickade slipsar och hittat på Nätet. Yngste sonen kom med Paul McCartneys senaste, den som jag oaktsamt innan jul köpt. Dessutom alltså den bok jag nu läser. Av Z fick jag dessutom en delikatesspåse med italienskt gottgott, som vi ska spisa på när julmaten tagit slut.

Bortskämd igen, ja vet. Jag är tacksam för det. Tacksam för hur jag har det och det som livet gett. Ingen självklarhet alls och något att vara ödmjuk inför varje dag. Ett år där jag förmodligen handlat fler kläder och skor än någonsin. Förvisso second hand, men inte desto mindre och de som minns minns mitt löfte – var det i 2015 års inledning? – om köpstopp. Nå, det har ju gått sisådär med det. Men kanske dags att infria 2021.

Jo, det är klart att jag saknar min hockey. Jag har inte spelat, än mindre rört mig, sedan hallarna stängde där i november. Ibland går jag ned i garaget och plockar med prylarna och luktar på dem som tjuren Ferdinand på blommorna. Ändå lyckades jag spela mig genom våren och till och med sommaren med mitt första sommarläger någonsin.

Årets dagar är räknad, inte många dagar är kvar. 2020 har varit utmanande, men ändå gett så mycket. Först ut med välsignelse var gudsonen förstfödda som kom mitt i det inledande coronakaoset, en frisk och vacker dotter bland ond död och pandemi; livets paradox.

Vi fick gjort några resor, trots allt. Så även om Tanzania, Spanien, Roskildefestivalen och Vietnam sattes på väntan har vi berikat oss en smula med det lilla. Jag vårdar fortfarande Västmanlands teaters uppsättning av ”Bellman 2.0” i ljuvt minne, den jag skrev om här. Tänk att få gå på premiär lördag 29 februari. Tror bara det kommer hända en gång i livet. Vi gjorde Västerås för en helg, bodde på fantastiska Steam hotel, som vi gärna återvänder till. ESS Group, som driver det, kan sina saker och vi har som en ambition att beta av kedjan samtliga hotell, även om det i Hemsedal (Fýri) och det utanför Helsingör (Marienlyst) av förklarliga skäl får vänta. Vi skulle checkat in på Ellery på Lidingö i skiftet november/december och passat på att se Vivienne Westwood-utställningen på Millesgården. Men den andra vågen av coronan kom ivägen för det äventyret.

Vårt ständiga resmål Köpenhamn blev av under tre av våra fyra Danmarksresor under året. Den första räknas inte; den var i januari för att uppmärksamma en ung släktings födelsedag och då var ju allt som vanligt i reatid.

Andra gången smet vi in några timmar för utomhusmöten med Z:s systrar, men var då aldrig i den danska huvudstaden. I september, då pandemin höll sig i schack, åkte vi ner för att fira Z:s tvillingsystrars 50-årsdag där en härlig brittsommardag medgav distanserat umgänge på en väldig altan under bar himmel. Det var då vi bodde nere i en hotelllägenhet i Nordhavn, den kreativa byggarbetsplats som allt mer visar på hur man skapar smarta, snygga och praktiska nya kvarter. Vi vågade oss till och med på att åka en folktom Metro och jag fick se Nick Cave-utställningen ”Stranger than kindness” i Den Sorte Diamant, den nya biblioteksbyggnaden. Jo, vi hann med en och annan secondhand också; jag kom hem med en snygg yllerock inhandlad på Røde kors för 350 dkr.

I oktober hinner jag celebrera 40 år sedan Kai Martin & Stick!:s debutalbum ”Biomusik” kom. Blir inviterad till målvaktsträning med en av Sveriges ledande målvaktstränare och får en timmes gnuggning som gör mig både trött och salig. Zeba har hunnit bli klar med sommarens projekt att rädda mormors och morfars trädgårdsmöbler. Men viktigast, förstås, mitt barnbarn Ivar, som föds kring lunchtid den 6 oktober.

Det blev en resa till precis när allt darrade till. En magisk resa till ett gråtrött Köpenhamn som ändå var blixtrande vackert. Jag hade tidigt på året, var det i januari…?, köpt biljetter till Suedekonserten på Falconerteatret 26 oktober. Jag närde en plan om att vi skulle kosta på oss att bo på anrika SAS-hotellet, det som nu ingår i Radisson Blu-kedjan, som stod färdigt i sina ståtliga skepnad med design av Arne Jacobsen 1960. Kanske kunde vi göra det inför vår take off till Vietnam, exklusivt, once in a liftetime… Det blev ju inte så, men ändå blev det. Den 29 oktober skulle Z:s mor ha fyllt 80 år. Hon som äntligen hade fått en gravsten vid platsen för sin sista vila skulle ägnas en minneshögtid, välförtjänt, med øl och smørrebrød bagefter på hennes favoritkro Sant Peders i Hellerup.

Z bokade hotellet, vi åkte onsdagen 28 oktober, smet åter in i Danmark i skydd av hennes danska pass, tog oss in till centrala Köpenhamn, fick beskrivet hur vi kunde parkera bilen i garaget under det väldiga hotellet, snirklande ner bilen via den smala passagen och parkera. Tog den slitna hissen en våning upp till lobbyn som prålade i dansk designpark. Jag skulle få bo där för första gången sedan juni 1964, då vi bara veckorna efter att Beatles bott där gjorde den sista resan med morfar. Vi – mamma, pappa, min syster och jag – reste med två bilar tillsammans med morfar och mormor till Österlen, Malmö och Köpenhamn där vi alltså fick en natt i det flotta och nybyggda hotellet. Jag drev min morfar till galenskap genom att snurra i Arne Jacobsenfåtöljen i rummet, nära den väldiga fönsterrutan; jag har sedan dess velat återvända.

Z är driftig. Frågar i receptionen vad det kostar att komma högre upp för bättre utsikt från rummet. Det slutar med att vi får en svit på artonde våningen med milsvid utsikt och detta för bara 200 kronor extra per natt. Det var ett erbjudande svårt att tacka nej till.

Precis som vid vår första vistelse tillsammans i Köpenhamn, midsommar 2007, så valde vi att sova utan persienner eller gardiner för fönstren. Stadens och dygnets skiften skulle bara komma till oss. Från toaletten/badrummet svindlade utsikten västerut, varje sittning tog därför sin tid. Vi hade Köpenhamns norra och västra kvarter och förorter framför våra fötter. Fantastiskt.

Första kvällen tog vi en middag i restaurangen på bottenvåning. Njöt bland få gäster i ett hotell som knappast skulle haft plats för oss under normala omständigheter. Vi går lite husesyn, kikar in i konferenslokaler, den för tillfället stängda skybarrestaurangen och smyger där i mörkret och tjusas. Vår svit är fantastisk med sin walk in closet där min lilla resegarderob med råge får plats.

Vi åker vår färd upp till vårt gentila boende, försöker se favoritserien ”Babylon Berlin” som före Sverige bjuder på nästa säsong. Men sömnen slutet oss för att timmar senare låta morgonen väcka oss till en disig utsikt. Frukosten intas nere i restaurangen där buffén plockas med munskydd och plasthandskar på. Vi har att göra innan ceremonin på kyrkogården i Sorgenfri och betar av våra ärenden.

Vi går västerut, Gl Kongevej, in i Frederiksberg, besöker en och annan secondhand utan att nappa, ned mot Frederiksbergs allé, in i någon blomsterbutik, in i ett konditori; gatorna är som en catwalk med människor, mest kvinnor, i spännande kreationer.

Jag har försökt klä mig diskret chict i fynd från både loppisar i Danmark som secondhand i Göteborg/Mölndal.

Vi hämtar ut bilen, snirklar den branta passagen uppför och ut för att sedan stäva via Vesterport norröver, Vestre och Nørre och Øster Farimagsgade, till vänster vid Botanisk have, över Fredensbro, förbi Rigshospitalet och ut ur Köpenhamn mot Lyngby och Sorgenfri. Regnet strilar oresonligt ned när vi parkerar bilen i väntan på de övriga sällskapet som ska närvara vid kyrkogården.

Men regnet välsignar oss med uppehåll när vi väl samlas och kliver ut ur bilarna in på kyrkogården. Den sena oktobereftermiddagen mörknar, men vi får en stunds samlad respekt för 80-åringen innan vi i ett mindre sällskap tar oss till Hellerup för en bit mat vid de bokade borden. Restaurangen är full, både på utsidans serveringar och på första våningsplan. Vi hade beställt bord på andra våningen, blir visade dit. Men ryggar tillbaka inför att de andra borden står alldeles för tätt. Coronadistansen fanns inte. Jag känner mig obekväm, men Z finner på råd och övertygar hovmästaren om en annan disponering av borden, så kommer vi till ro och får får øl och våra smørrebrød. Tätheten i restaurangen avtar inte och om någon tror att munskydd vid in- och utpassering räddar allt så tror de fel.

Vi tar bilen till hotellet fyllda av upplevelser och intryck, men inget slår utsikten från artonde våningen.

Vi klär oss. Tar hissen ned till matsalen. Beställer från à la carten och tar med våra plasthandskar från menyn. Låter frukosten sträcka ut, utanför väntar ett regngrått Köpenhamn och vi låter staden vänta. Väl färdiga med både mat och morgontoaletten tar vi väster ut: Vesterbrogade och ned mot Istegade, in i butiker, ut ur desamma och när Z fastnar in en secondhand som börjar bli lite väl frekventerad går jag ut för att promenera, rastlöst, fram och tillbaka på trottoaren. Så fastnar jag vid ett skyltfönster och inser att den här butiken kommer Z att älska.

När hon väl kommer ut går jag lite nonchalant vid hennes sida innan jag riktar hennes uppmärksamhet mot King Louis-butiken, det holländska märket som Z gjort till sitt. Det blir en blus, ett par strumpbyxor och ett par handskar, när hon är inne och provar smyger jag iväg ett par strumpor till expediten, som jag snabbt betalar för och stoppar i väskan; första julklappen klar.

Vi åker mot Z:s gamla hoods, Nordre Frihavnsgade där Z fyndar elegant och exklusivt. Plagg som klär henne, som den svepande Bossklänningen. Vi har en tid att passa, för vi är bjudna på mat hos Z:s syster T med man, kommer dit där vi inte varit sedan januari. En lägenhet som har blivit mitt danska hem. Vi låter oss väl smaka, men tappar kanske lite aptit då hundvalpen kissar på golvet under vårt bord. Det blir ett kort besök, vi kroknar helt enkelt, och tar oss till vår svit. På vägen beställer Z upp minibaren, som inte är laddad under dessa coronatider. Det blir drinkar, öl och bubbel under samtal samtidigt som blickarna växlar mellan att titta på varandra och en kittlande utsikten.

Morgonen är vår sista dag och festen från igår ligger ostädad kvar. Jag provar min Bossväst och Etonskjorta som jag köpt på second hand. Men växlar till Burberryskjortan, Mulberryslipsen, den bruna Morriströjan och de bruna Oscar Jacobson byxorna i manchester – allt secondhand – innan jag tar på mig H&M-rocken jag tidigare köpt. Vid är redo för brunchen nere i restaurangen.

Vi är tidiga, men ändå inte först, och kommer i skarven mellan frukost och brunch. Men som hotellets gäster fattas oss ingenting och efter en stund sippar vi på morgonchapmagnen till den goda maten. Allt med måtta, förstås, för även om vi har sen utcheckning först vid två så ska ju bilen köras hem till Sverige.

Så upp till utsikten, borstar våra tänder och beger oss fotledes västerut i jakt på en spritbutik för Z ska köpa till den duktige sonen som klarat Volvosteget och som en av få lyckats få en tillsvidaretjänst på Volvo Lastvagnar; klart att det ska premieras.

Vi hamnar på vår favoritgata, Værnedamsvej, mellan Frederiksbergs allé och Gl Kongevej. Där finns butiker och restauranger, som Les Trois Cochons som vi inte hann med den här gången. Men spritbutiken och japansk whisky hanns med innan vi bröt för promenad åter till hotellet och utcheckning med mersmak i munnen, ja, hela själen, efter ett magiskt boende.

Det är en resa jag tar med mig, exklusiv på så många sätt. Som trots gråväder och regn blev ljus, en resa och ett boende som kläs i minnets skimmer länge och med längtan efter igen och mer. Alltid med Z. Det blir bäst så.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s