Julen är ju en tid för överraskningar. Men alla kanske inte är så positiva, som andra kan vara. Som beskedet innan jul från skattemyndigheterna, ett ärende som ska tas om hand efter helgerna. Eller det som jag nåddes av då jag för första gången på länge klev upp på vågen nu i morse.

Jag vet. Jag har hamnat i något slags koma efter att ishockeyn fick ett abrupt avbrott i november. Jag förmådde inte förvalta min energi till annat än att bara sitta och glo. Ungefär. Visst. Jag tog mig till och från jobbet med cykel. Ibland. Jag springer i trapporna upp och ned för mina göromål hemma. Emellanåt tar Z med mig på en ovillig promenad, som oftast blir för kort, för lite av intensitet och för lite av utmaning. Och det är mitt fel. Hon har varit duktig att fånga dagen innan den ens har vaknat. Efter coronasäker skjuts av yngste sonen till hans arbete har hon gått ut på en intensiv stadspromenad i mörkret, passat på att gå trapporna från Linnégatan upp till Nordhemsgatan. Flitigt upp och ned. Hon har hittat nya stråk, nya trappor. Hon har fått den ork och energi innan jobbet som jag kanske har saknat.

Med hockeyn, som i sina bästa veckor kunde bjuda på fem pass i veckan, fick jag röra på mig rejält. Som målvakt är det mycket upp och ned, sidledsförflyttningar, tänjningar och mer skridsko än kanske många tror. Det är ett rörelsemönster som passar min kropp fortfarande; jag är tacksam för det.

Men nu har jag blivit sittande.

När jag nu, efter julens festmåltider med god mat och dryck, klev upp på vågen peakade den all time high. För första gången nådde den över 90 kilo, vilket förstås är för mycket för en man på 177 i krympande.

Då jag var i min ungdoms allra fagraste vår låg vikten på 65 kilo, kanske 67, definitivt 63 under en period då jag våren 1983 separerade efter ett längre förhållande. När jag 1990 blev pappa för första gången och var 34 år, låg kilotalet på 70. Det ökade en smula med åren, men stabiliserades till 78 kilo, ett vikttal jag hade då jag 50 år gammal träffade Z våren 2007. Kärlek och vällust har plussat på några kilon. Men under hösten har den varit stabilt 87 kilo.

Nej, jag räknar egentligen inte några hekton hit eller dit. Tycker mest att kurvan är intressant. Jag är 64 och per definition gubbe, men sedan kan man ju vara det mer eller mindre. Men med den tilltagande rondören har också klädmåtten ökat. Jag som under så många år slank in i ett par jeans med 32″ i midjan får söka mig till 34″. Skjortor med kragstorlek 39 är nu 41 eller 42 (samtidigt som jag misstänker att modekedjorna inte är helt tillförlitliga i sina storlekar; jag kommer ju fortfarande i gamla 39 eller åtminstone 40). Kostymerna har rakat i höjden från 48 till 52.

Det har förstås öppnat för att gammalt har fått åka ut och nytt (läs secondhand/loppisfynd) har kommit in. Och det är ju kul, eftersom det också är mitt intresse.

Men drygt 90 kilo! Nä, där får väl ändå ett slags gräns vara nådd…

Så jag tog mig en promenad mega grande nu på morgonen. Slottsskogen fick sig en duvning, precis som jag. Förbi Stora Dammen, upp mot djurgårdarna vid Säldammen. Förbi älgarna som låg i alla sina magnifika skepnader och idisslande bligade på mig. Utsikt mot Högsbo, utsikt mot Sandarna och Majorna, utsikt över älven. Men jag stannade inte för dem. Upp till Masthugget och Paradisgatan, nedför trapporna till Ljungmansgatan, ned mot Vegagatan, Nordenkiöldsgatan – där fantastiska restaurangen Koizen äntligen blivit av med de skymmande byggställningarna – för att passera Linnégatan i raska kliv och fortsatt högt tempo. Över Övre Husargatan i trots mot det försiktigt sprejande duggregnet, genom passagen till Västergatan, mot Engelska parken och upp till norra Guldhedens svindlande höjder. Lövskogsgatan med sina pelare till tegelstens hus som tjusar med sin utsikt över södra och västra stan, upp mot Källsprångsgatan och ned mot Änggårdskolonin, uppför Medicinareberget med sina byggnader som är helt i avsaknad av harmoni och tillhörighet och då kanske främst gentemot Sahlgrenskas första byggnader, men också de som byggdes på 50-talet.

Jag hamnar på återvändsgränder, asfalterade stigar som lovar passage ned till gamla barnsjukhuset och Annedalskyrkan. Får vända om. Kommer till en märklig terrass där jag kliver in för att gjuta mina fotspår i den slaskiga hinnan som dröjt sig kvar efter nattens blöta snöfall. Jag ser ned mot Änggården och en himmel som vägra glipa för sol och blå himmel, som tjurigt håller på sin fuktiga grånad.

Jag fortsätter förbi Odontologen och över den glesa trafiken på Per Dubbsgatan och ned för Apotekaregatan i främre Änggården. Jag passerar Botaniskas entré, fortsätter på Carl Skottsbergs Gata, huset där mamma och pappa träffades, et andra huset, blott några nummer från det först nämnda, där mormor och morfar bodde. Hon som fyllde år på juldagen och som alltid fick ställa upp med stor fest för släktingar och vänner, emellanåt med hjälp av svartvitt i köket. Så vek jag av vid Torild Wulffsgatan och igen vid Änggårdsgatan, min barndoms gata. Utanför huset där jag växte upp står en bil med en trailer; det är flyttbestyr på gång. Jag kikar nyfiket in i hallen, men inte mer än så, där jag inte stått sedan mina föräldrar flyttade därifrån 1982.

Nu är jag hemma. Jag trotsade vädret, men kanske främst mig själv. Smidde planer för att komma upp på motionshästen igen. Sätta mig på träningscykeln i källaren, använda de vikter som finns där, gör utfallsövningar parat med smidighetsditon, försöka stretcha igång kroppen, som förhoppningsvis ska få känna på de gamla kära skydden igen och möta alla dessa illvilliga motståndare som inget hellre vill än att göra mål på en gammal man.