Den stora bandyfesten – på is och i bok

Att annandagen är den stora bandydagen är ju, som det heter, sedan gammalt. För bandyälskare söderöver var det av ren nödvändighet. För även på den tiden som kan kallas förr fanns det blidväder och opålitliga vintrar. Men på annandagen kunde säsongen börja. Törstiga bandysjälar kunde därmed lindra torra strupar, oavsett om det var med spel på is eller medelst termos i bandyportföljen för supportrar och övriga åskådare. Med konstfrusna bandybanor har ju annandagsbandyn mest varit en fin tradition med klassiska derbyn där de förutsättningarna gavs. Men serierna har ju kunnat börja redan i novembers början sedan många år tillbaka. Framför allt sedan hallarnas intåg.

Jag är en late bloomer vad det gäller bandy. Såg väl en och annan VM-final genom åren, men det var ju hockeyn som var – och är – min passion. Min äldsta systerdotters man, från Kalix, var under några år målvakt i Surte och därmed var det givet att se just annandagsderbyn mellan IFK Kungälv och Surte, då dessa lag låg i samma serie. 2006 strejkade Surtesupportrarna mot de höjda biljettpriserna och vägrade gå in genom grindarna. Men entusiasterna från andra sidan älven var ändå på plats, stod på motorvägsbron över Kungälv och kunde blicka ned på derbyt på Skarpe Nord. De hungriga försågs med korv och bröd via en korg som hissades ned med pengar och upp med förnödenheter. Strejkade gjorde också Surtes spel och IFK Kungälv kunde inkassera en vinst med betryggande 9–3. Jag var på plats för min debut som bandyåskådare. Året efter var jag också på plats, då i Jenny Lunds islada i Surte.

Men det skulle bli ändring på frekvensen av sedda matcher. 2011 blev jag omplacerad, från den givna och sedan år invanda rollen som musik- och nöjesskribent på GT blev jag en rookie som sportreporter. Min första dag var på en IFK Göteborgträning. Min första fråga, till Tobias Hysén som kommit tillbaka från en skada, var ”Hur känns det?”. Jag började således på floskeltoppen.

I omorganisationen hade KK, Kenneth Karlsson, mångårig GT-skribent med bandy som specialområde, också blivit omplacerad i denna allt annat än personalvänliga rockad. Det uppstod alltså en lucka. Jag blev bandyreporter och fick att göra med de fyra elitserielagen Gais, IFK Kungälv, IFK Vänersborg och Villa Lidköping. Från ingenting blev jag förälskad i sporten, i spelarnas ihärdighet under inte alltid ideala förhållanden, i spelet som alltid fick kämpa i underläge och motvind. Ja, även för lag som Villa och Vänersborg med sina fina nybyggda hallar. För bandyn var något lite gammaldags, lite omodernt och en sport som bjöds in med armbågen. Jag lärde mig emellertid snart att bandyspelare, -tränare och -föreningar var djupt dedikerade sin sport. Det var en fröjd att följa den eleganta, fartfyllda, dramatiska idrotten under de få åren som jag arbetade som sportreporter och jag har haft förmånen att se sporten, förstås, efteråt. Om än inte med samma ihärdighet.

Om entusiasmen hos bandydårar, från alla dessa människor som spelar till de som följer sporten, blir jag starkt påmind när IFK Kungälv firar 80 år med en gedigen och underhållande coffetable-bok, som ger stor glädje för nostalgiker, historienördar till kalenderbitare och vänner av den moderna bandyn.

Med stor noggrannhet får jag som läsare följa laget från starten 1940 till nutid. Matchprotokoll har grävts fram och med finessrika texter, som vore de transskriberade från någon av SF-journalernas digra arkiv, får man följa säsong för säsong. En bidragande orsak till kvaliteten är Gösta Bomans stora bildarkiv, där flera av fotografierna försiktigt har kolorerats och därmed skapat ytterligare en dimension av verklighet. Lägg till gästskribenter som Galenskaparnas Claes Eriksson (som förstås skriver om sin text ”Bandy, bandy” till the Mamas & the Papas ”Monday, monday”), Viveca Lärn och Gert Lengstrand. Illustrationer av bland andra serietecknaren Johan Wanloo berikar. Precis som historiken om bandyn i Sverige i allmänhet och i synnerhet den om den för Kungälv så viktiga ABC-fabriken, som länge var en av landets ledande inom sport- och fritidsprodukter.

Nostalgi. Bandyminnen från förr, men också från nutid i den fina jubileumsboken ”IFK Kungälv 1940–2020”.

”IFK Kungälv 1940–2020” är en njutning som bok, inte bara för de fina texterna och den dramatik som skapas för ett lag som sakta jobbat sig upp i seriesystemet – och ned. Nej, boken är en storstilad hyllning till en sport som borde lyftas fram som en av de ädlare och som definitivt är en av de snabbaste och mest händelserika. Ingenting saknas. Spelarna är med. Ordförande, supportrar och skribenter, som GT-legendariske bandyskribent Erwo, likaså. Ja, jo, nej… mitt namn saknas. Men det hade jag ju inte räknat med efter två säsonger vid sidan av plan och in med immiga glasögon för eftermatchintervjuer i IFK Kungälvs fuktiga omklädningsrum.

Det här är en bok – humoristiskt och kärleksfullt med omslaget med en bandyportfölj – för alla med ett bandybankande hjärta, egentligen oavsett vilket lag man håller.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s