Nej. Jag hade ju bestämt mig. Gifta om mig. Nej. En gång gift. Det fick räcka. Men då hade jag ju inte träffat Z och med tiden blev det ju oundvikligt; hon som verkligen ville och jag som till slut lade prestigen åt sidan. Men det krävdes en mörk höst för det med omplacering på jobbet, efter lång och trogen tjänst som nöjesreporter kliva in i GT:s torktumlare och komma ut som ostruken sportjournalist. Till det, Z, som kämpade med sitt jobb, sin kropp och sjukdom. Så, det behövdes ljus.

Det var ju populärt, 2011, med 111111. Men för mig var det för enkelt. År 11, månad 12, dag 13. Samt 14.15 oavsett om jag skulle komma till hennes jobb eller kidnappa henne var helst hon nu skulle befinna sig för att få hennes uppmärksamhet. Det skulle visa sig att hon hade en läkartid 14.30. Så i sjukhuskorridorerna slöt jag henne i min famn, ringarna i rockfickan, blommor i bilen bagage. Klockan blev 14.15 och jag frågade. Fick tystnad och ja, 14.15.16. En kärlek som håller efter giftermålet 22 september 2012. Men det är ett annat datum.