När jag i morse fick mejlet fick jag läsa det flera gånger innan jag förstod: Göteborg FC lägger ned sin elitsatsning. Det lag som bara för någon månad sedan vann sitt första SM-guld kommer säsongen 2021 inte till start. Endast klubbens ungdomslag F17 och F19 samt integrationsprojektet Shake Hands fortsätter sin verksamhet.

Jag är häpen, förvånad, men gränsar mest till att bli förbannad. Ett lag som satsade högt, med svenska mått mätt, och kommit ut till internationellt spel, ser sig nu som förening tvungna att lägga ned.

I mejlet står det i en hälsning från ordförande Peter Bronsman, tillika föreningen främste sponsor Kopparberg, ett företag som också finns i klubbens namn: ”Under nästan 20 års tid har vi utvecklat och drivit damfotbollen i Göteborg och Sverige framåt. Att trampa på i samma gamla fotspår är inget vi tror på. För att kunna hävda sig internationellt är jag övertygad om att damfotbollen bör integreras i och vara en likvärdig del, få ta del av samma resurser som herrfotbollen, i en elitklubb.  Det är förstås ett tråkigt beslut för oss att ta på kort sikt, men sett över lång sikt är det definitivt rätt beslut att ta nu”.

Jag förstår, men fattar det inte. Till den här säsongen tvingades Kungsbacka att tacka för sig efter att ha degraderats från Allsvenskan, men också levt på för stor fot. Jitex lyckades, efter sin elitår, komma tillbaka till damseriernas andradivision i år och lyckades efter förutsättningar väl.

Men Göteborg FC!? Ja, laget har alltså tagit SM-guld, spelade utmärkt fotboll och mätte sig, åtminstone i första matchen, med Manchester City i första omgången av Champions League. Laget kryllar av landslagsspelare med fantastiska sista utposten Jennifer Falk som årets definitiva utropstecken.

Nu lämnas alla spelare plötsligt klubblösa. Ett av Sveriges främsta elitlag går upp i rök, alla ambitioner och förhoppningar följer med för spelare, ledare och unga aspiranter som vill nå högt.

Det är så oerhört trist och jag kan inse att det stavas pengar. Men laget, som strävat på sedan 2003, har ju varit en möjlig dröm för fotbollsspelande- och älskande flickor i upptagningsområdet kring Göteborg. Nu slocknar den drömmen.

Det är synd och förbannad skam att denna satsning nu upphör, men något slags märkligt from, eller snarare falsk, förhoppning om att IFK Göteborg och Öis ska ta över; de lag som precis startat sin satsning på damlag, men ligger i de nedre divisionerna – mil från svensk elitfotboll. För inte kommer de spelare som nu blivit entledigade söka sig till de föreningarna eller ens Jitex. Nej, de tvingas dra upp bopålarna och söka uppdrag någon annanstans. Och Göteborg går miste om ett elitlag, den här säsongens bästa.

17 år fick Göteborg FC. 17 år hade Peter Bronsman tålamod. Det ska han ha tack för, samtidigt som jag önskat att viljan var starkare än så.