Knappt hade den hisnande sviten om 54 segrar i grundspelet brutits förrän nästa satte in. Två förluster på raken för juniorkronorna. Jo, laget är bestående av spelare som ännu inte fyllt 20 år, en huvudcoach som blott är tio år äldre och med ett ledarteam som vaskats om från det tänkta på grund av coronarelaterad problematik. Men att efter den snöpliga förlusten i övertid mot Ryssland med 5,6 sekunder kvar (tror i och för sig inte att svenskarna klarat straffläggningen; just det momentet är ryske målvakten Askarovs specialgren) ta sig an USA med allt annat än högt huvud och strategi… Nej, det var förstås ingen bra idé.

Det kan ju inte vara en nyhet att transatlanter går ut hårt för att öka. Får laget vittring blir motståndarna ett sårat djur som dessa schakaler skoningslöst äter upp bit för bit. Att svenska målvakten Hugo Alnefelt inte är med i matchen från start är ytterst märkligt, inte bara för att han fick vila mot Ryssland. Han är helt enkelt inte beredd när nedsläpp sker och USA går till sin patenterade attack. Han, och svenska laget, måste ju veta (som svenska lag borde ha lärt sig efter alla år i internationell hockey) att amerikanarna älskar att starta frejdigt och, framför allt, att skott kommer från alla hörn och kanter.

Två mål till USA fördel kom inom kort, det första (Drew Helleson) från bakom förlängda mållinjen som Alnefelt styr in efter en dålig positionering, Det andra i sidledsförflyttning där prickskytten och eleganten Trevor Zegras sätter mellan Alnefelts högra skuldra och huvud i den lilla rektangel som uppstår mellan ribba och stolpe. Skickligt, javisst. Men det ska inte komma som en överraskning.

Han var förstår inte ensam om att hamna fel. De svenska juniorerna uppträdde precis som juniorer, individuella fel, stressat spel, pucktapp och bristande positionsspel. Lägg till detta det som jag tidigare varit inne på, ett anfallsspel som tenderar att bli händelse- och tempofattigt. Det är sällan juniorkronorna utmanar med direktskott och i efterföljden av det skymmande spelare som offrar sig för en smäll, men som också kan styra pucken utom räckhåll för målvakten. För det kostar att vinna. Det priset var inte svenska spelarna beredda att ta i det som borde ha blivit en gruppfinal, men som blev en lektion i huvudlöshet och bristande geist.

Hemma rundade vi av nyårsmiddagen med spelet ”Hjälp”. Ett frågesportsspel där de medtävlande kan hjälpa sina kombattanter. Det var inte utan att man, hemma i tv-soffan, skulle vilja dra kortet ”Behöver du hjälp?” för att väcka de svenska spelarna.

Hugo Alnefelt, som spelade allt annat än det normala, coola spel vi är vana vid, släppte in ytterligare två mål tidigt i andra perioden. Blev utbytt mot Jesper Wallstedt, som gjorde precis det som kollegan inte gjorde. Stoppade in huvudet i den glipan som uppstår mellan skuldra, huvud, ribba och stolpe. Reste sig i perfekt position när vinkelskotten kom. Med det fredade han sitt mål från ytterligare påhälsning.

Det gav dessvärre inte hans lagkamrater den energi som det borde. Visst, det var oflyt med missad straff, stolpträffar, oförmåga att raka in pucken i öppen kasse och domslut som inte gick lagets väg. Men framför allt var det ett svenskt lag som inte höll måttet.

Nu väntar Finland i kvartsfinalen den 2 januari. Nytt år. Nya utmaningar. Ett Finland som inte heller de lyckades övertyga mot ett Kanada som manglade på. 4–1-förlust där efter ett snarlikt scenario och finnarna som vill ta revansch för förra årets bronsmatchförlust. Vakna Sverige! Det är slutspel.