JAG ÄR INTE BEREDD ATT DÖ ÄN

!!!!

Film om Laleh Poukarim av Fredrik Egerstrand & Kalle Gustafsson Jerneholm

Gränslös och underbar – för Laleh är inte världen stor nog (från Way Out West 2012). Foto: KAI MARTIN

Jag försöker minnas när jag först träffade henne. Mer än tio år sedan…? I samband med en intervju med unga Göteborgskvinnor som spelade musik och som i Musik i Västs regi skulle ut på en gemensam turné (en inflikad fotnot här – jag hittade när det var och det går att läsa om här). Det var fyra, kanske fem kvinnor. Alla flitiga framför mig, villiga att berätta. Alla utom en, som satt vid pianot, lite förstrött, frånvarande.

Jag fick senare, precis då intervjun i Musik i Västs lokaler på Vallgatan i centrala Göteborg, reda på att den tysta kvinna hette Laleh och ja, jag borde haft koll på att hon varit med i ”Jalla! Jalla!”, där hon som 17-18-åring hade en roll. Men där och då sas det att hon redan hade skivkontrakt.

Ytterligare senare fick jag höra från skvbolaget Warner om denna märkliga, starka och självständiga kvinna som dikterade sina egna villkor till sitt debutalbum. Det tog sin tid innan den kom, men skivbolaget hade förtroende för hennes skapande och det lönade sig; ”Laleh” kom 2005, blev en succé och vid Grammisgalan året efter hyllades hon flitigt.

Jag fick nytt tillfälle att träffa henne i samband med debuten. En fotograf och jag mötte henne vid ett fik på Axel Dahlströms torg i Högsbo. Hon ville inte bli bjuden på någonting, men fick en bulle som hon förstrött plockade bort sockret på samtidigt som hon berättade om skivan, om sin musik och om sitt liv; och ingenting fick någonsin riktigt rim och reson. Som om varje mening försvann i hennes tankar.

Så har det också känts med hennes intervjuer i andra sammanhang och, ja, mellansnack på hennes konserter. Men i musiken är hon både gränslös och knivskarp, där finns ett universum av kraft och energi, ett ständigt brinnande fokus.

Det märks i filmen ”Jag är inte bredd att dö än” – en fantastisk dokumentär av Fredrik Egerstrand och förre Soundtrack Of Our Livesbasisten Kalle Gustafsson Jerneholm. När de första scenerna när hon sluter ögonen för att lyssna in repetitionerna med några symfoniker, nya arrangemang av hennes musik, ett nytt musikalisk möte där hennes visioner ska stötas med andras tolkningar. Det är vackert och jag ser hur hon både uppslukas, känner efter och fångar passager som i vissa ögonblick lockar, men som i andra bränner och inte fungerar.

Laleh är extraordinär. Hon är så stor i sin själ och förunderlig. Så mycket som denna nu 32-åriga kvinna har fått vara med om. Från flykten från sitt hemland Iran till Vitryssland och Östberlin till Sverige. Om förlusten av först sin bror, sedan sin far och för något år sedan sin älskade mamma.

Nej, hon är nog egentligen inte förunderlig men vidunderlig. Hon är större än världen, med en själ som rymmer så mycket.

”Jag är inte bredd att dö än” visar så mycket av det som den mäktar med; resten får man smaka på mellan bilderna, mellan raderna, i gesterna, i glimten från hennes ögonvrå.

Jag har alltså sett och träffat Laleh många gånger, men aldrig mött denna uppriktighet, denna nakenhet. Hon blir inte mindre spännande för det och hennes musik blir än mer grandios.

Det kände jag i och för sig på Götaplatsen i somras, då hon med band mötte Göteborgs symfoniker inför 40000. Jag var där, på scen, som konferencier. Presenterade, men höll mig i bakgrunden annars. Det var större än det riktigt gick att begripa, men Laleh var tagen av allvaret, hon höll på sitt artisteri, lät sin musik gifta sig på ett fantastiskt sätt med det ståtliga, magnifika arrangemangen och hon berörde för att hon berörde själv. Precis som i filmen, som är både glädjefull och sorgsen.

HELLMANS DRENGAR

!!!

Lorensbergsteatern, Göteborg (utsålt)

Underhållande Drengar. Foto: KAI MARTIN

Kören Hellmans Drengar firar 20 år i vår och killarna, ledda av Claes Nyström, har som tradition att bjuda på julhyss, -sång, -pyssel och -humor. i år har det blivit ”Mjuka klappar & hårda paket 2014” på Lorensbergsteatern. Något av en tradition det med.

Den nära 60 man starka kören är speciell. Den har sin bas (ja tenorer också) i Allan Hellmans förening för homosexuella, startad 1951. Då, i en tid, när homosexualitet fortfarande var förbjudet, var naturligtvis det här något extra ordinärt och synnerligen djärvt. Just modet är något som Hellmans Drengar har tagit fasta på, för här finns en vilja att ändra på perspektiv, tilltal och förståelse. Ett sätt att ändra på givna normer och därmed göra världen lite större, lite bättre för alla.

Det görs alltså sedan nästan 20 år tillbaka till musik. Det är vackert så.

På scen blir det lika brokigt som kören är. Det är högt och lågt, smalt och brett, väldigt bra och lite mindre dugligt. Men alltid gjort med en förförande charm oavsett om det handlar om sång eller koreografi.

Tillsammans med gästsolisterna Sara Korsgren Norrby och, förre Hellmans Drengen, Markus Gustafsson blir det ett rikt utbud av just allsköns julgodis – inte sällan med körens egna texter till mer kända melodier. När Hellmans Drengar dessutom vinnlägger sig om att skapa annorlunda arrangemang blir det lite extra allt.

Men första akten är vilsen, där sånginsatserna parat (kanske) med nervositet ställer till det. Om det sedan är stärkande glögg i pausen som gör att allt blir så mycket bättre, ska jag låta vara osagt. Men inledningen med Drengarna som alla vill vara Lucia är fantastisk och så fortsätter det med medleyt där jakten på den försvunna skinkan är lika svindlande som miljöer och kostymbytena.

Markus Gustafsson är en skönsjungande ung man, som förstås sticker ut lite extra i glittret. Men även Karl Johan Borg gör så, när han får tillfälle att göra Roxettes ”It must have been love” i en version som minner om Bronski Beats Jimmy Somerville.

Ja, det blir mycket musik och mycket sång. Lustfyllt, men aldrig utan innehåll. För för Hellmans Drengar är det alltid något mer och detta deras evangelium är alltid värt att lyssna på.

GENTLEMEN

!!

Regissör: Mikael Marcimain.

Manus: Klas Östergren efter densammes roman.

Foto: Jallo Faber.

I rollerna bl a: David Dencik, David Fukamachi Regnfors, Ruth Vega Fernandez, Sverrir Gudnason…

”Gentlemen” – en skön film med yta.

Att se Mikael Marcimains filmatisering av Klas Östergen fascinerande och märkliga roman ”Gentlemen” från 1980 är i mångt och mycket som att kliva in i romanen.

Filmen åskådliggör och ljudlägger boken, figurerna och stämningarna. Det är detaljrikt, noga utmejslat med ett skarpt öga scen för scen. Egentligen är det bara dofterna som saknas – rent ytligt.

Men det är också problemet med ”Gentlemen”, för där boken har djup och spännvidd blir filmen bara ett pråligt utanpåverk och kanske värst av allt endast för dem som läst boken.

Rollistan är oändlig, budgeten (med svenska mått mätt) gigantisk och skiftningarna mellan 40- och 60-tal i svartvitt och 70-talet i murrig brunton är läcker. Jallo Fabers ska hyllas för fotot, där stämningarna är just lugubra då så kräver.

Kostymer och miljöer är kittlande och den spatiösa och för handlingen så väsentliga lägenheten på Hornsgatan i Stockholm är den som författaren Klas Östergren beskriver – åtminstone är det känslan.

Och han har ju varit med som manusförfattare, har alltså haft sitt finger med i spelet. Men det är också uppenbart att Klas Östergren inte klarat av att döda några darlingar; allt ska med också i manuset.

Märkligt nog blir inte detta allt mer, istället vattnas storyn ut, bihistorier får uppmärksamhet utan att bära, trådar rullas ut utan att fästas och det blir inte ett skarpt nätverk, ett hållbart, brokigt täcke utan tunt, skirt om än vackert.

Visst görs filmens centralfigurer – David Dencik som Henry Morgan och David Fukamachi Regnfors som Klas Östergren – utmärkt. Men där finns också en distans i agerandet som gör att jag aldrig tar dem till mig.

Romanens betydelsefulla kvinna, Maud, blir i filmen en staffagefigur, ett kuttersmycke som aldrig blir begriplig och som bara är med för att hon är vacker, vilket ju är onödigt med tanke på den kapacitet som Ruth Vega Fernandez besitter.

Filmen är lång (141 minuter), men känns ändå inte så. Motsägelsefullt, kanske. Men jag tror att just skönheten i scenerna är filmens räddning; den är behagfull, fin att titta på, men vad ”Gentlemen” handlar om får jag läsa om i boken.

STALINS MAMMA

!!!!

Teater Uno, Göteborg

I rollen som Stalins mamma: Lisbeth Johansson

Regi: Carl Harlén

Ensam är stark – Lisbeth Johansson i rollen som Stalins mamma i pjäsen med samma namn, är långt ifrån ett sömnpiller.

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det är naturligtvis på tok för länge sedan som jag såg Lisbeth Johansson på scen. ”Färgarekriget” på 80-talet i Angered eller kanske något sjörövardrama på en båt i Göteborgs skärgård. Jag vet, dåligt, framför allt för att denna underskattade skådespelare är strålande, stark och värd att ses flera gånger om – inte bara i förbiilande roller i tv-serier som i ”Gynekologen i Askim”.

Malin Lindroths nyskrivna pjäs ”Stalins mamma” är ett exempel på det. En pjäs som i all anspråkslöshet satts upp på lilla Teater Uno, men som snabbt kontrasterar allt vad anspråkslöst heter, blir till sprängkraft och från några tänkta föreställningar blir till en publiksuccé som nu kommer rulla in över nya året.

Det handlar alltså om Stalins mamma, den sovjetiske diktatorn som rensat och rensar ut det år 1936, som pjäsen utgår från.

Lisbeth Johansson är ensam på scen, men ensam – betonar och visar hon med emfas – är stark. Från den snarkande inledningen till en laddad dryg timme som dansar i väg i dramatik, historik och dynamisk sprängkraft.

Hon tar Malin Lindroths manus i sin mun, tuggar, sväljer, smälter och spottar sedan ur sig en så furiöst laddad text att det är svårt att inte låta sig gripas.

Teater Unos lokal vid Esperantoplatsen blir verkligen det förseglade rum där Stalins mamma, Ketevan Geladze (1858–1937), levde i det kaukasiska palatset efter att hennes son, Josef Stalin (1978–1953), blivit ledare för Sovjetunionen.

Det vankas middag med klaustrofobiska förtecken. Fönstren är isolerade mot kylan såväl som mot insyn. På bordet står porslin, bestick och glas för endast en person; en mor väntar på sin hyllade, älskade, hatade och fruktade son.

Men känslan är att fler än en är bjuden och väntan på Josef Stalin blir en ensam kvinnas väntan på en Godot; en absurd väntan, ett lidande, ett rannsakande med en rejäl dos av förföljelsemani och rädsla samt någon dos ömsinthet interfolierad.

Historien sveper som en stark vind över pjäsen och den ger luft och kraft åt Lisbeth Johanssons begåvning. Rummet blir hennes, hon berättar sitt liv, sin stolthet, sin svaghet, sin kärlek, sin strid för livet och för sitt barn – det av tre födda som hon fick behålla och som blev en despot.

Jo, pjäsen inleds och avslutas med en snarkning. Men innehållet däremellan är ingen parentes och så långt ifrån ett sömnpiller som tänkas kan. Malin Lindroths starka kvinnoporträtt har med Lisbeth Johanssons grymma och inkännande roll blivit än starkare.

Fotnot: Pjäsen spelas på Teater Uno 17, 18, 19, 20 och 21 januari 2015.

WEEPING WILLOWS

!!!!

Konserthuset, Göteborg (utsålt)

Bäst: Det stora musikaliska mötet.

Sämst: Dels bristen på dresscode från bandet, dels snattret från paret bakom.

Storslaget musikaliskt möte. Foto: KAI MARTIN

Det är snart 20 år sedan som bandet startade. 1997 hörde jag dem för första gången live, under Kalasturnén, nere i Malmö hamn med bland andra Eggstone. ”Broken promised land” hade kommit, storslagen, romantisk, vemodig och känslosam. Det var en fantastisk konsert, även utan de stora arrangemangen. På scen ett gäng allvarsmän i mörka kläder som hade förstånd att hålla allt i sin stillhet men låta musiken bjuda på de stora gesterna med Magnus Carlsons röst och brylcrèmefrilla i ljuvt centrum.

Det fanns något mytiskt om bandet – oavsett kunskapen om tillblivelsen från Stefan Sundströms band Apache, Roy Orbison-, Elvis-, Righteous Brothers-covers, favorithaket Kvarnen på Söder – där vemodet bitit sig fast, en grupp som aldrig kunde le, som kunde spela så att vuxna män kunde gråta…

Det sprack kort därefter. Dels såg jag en bild i musikmagasinet Pop där Magnus Carlson log, dels så var jag på en fantastisk konsert på Park Lane med bandet, där Magnus Carlson pratade – för mycket. Det lät som någon från Andersonskans Kalle och den där magin bröts.

Jag har lärt mig att bortse från det där, men faktum är att jag inte var ensam om att vilja ha den där svårmodskänslan intakt. Jag har fått höra om en kvinna som då fick se Magnus Carlson stå och hångla med sin flickvän. Hångla! Flickvän! Ursäkta, men det gör man inte med ett brustet hjärta.

Det har alltså gått nästa 20 år sedan dess, vattnet har runnit under alla dessa broar och jag har sett och hört Weeping Willows i olika musikaliska dräkter och sammanhang. Jag missade turnéstarten på Pustervik i mars, då bandet var stråkförstärkt och enligt rapporten bjöd på något extra. Det blev istället som förband till Lars Winnerbäck på Trädgår’n i somras, inte lika mycket extra allt, och Magnus Carlsons konsert med Gunnar Frick i Hagakyrkan för några veckor sedan.

Redan för några månader sedan säkrade jag biljetterna till bandets möte med Göteborgs symfoniker, gruppens sjätte besök under 2014 i Göteborg. För äntligen skulle Weeping Willows få det musikaliska möte som deras musik förtjänar.

Magnus Carlson med rosor på kinden och strålkastare i blick. Foto: KAI MARTIN

Det märks från första taktslaget att detta är något speciellt. Magnus Carlsons kinder är rodnade – både av förtjusning, allvar och anspänning. Detta är stort.

Det låter, inledningsvis, alldeles fantastiskt. Precis så stort och vemodigt, gråtmilt och smärtsamt ljuvt som jag önskat mig.

Visst kunde balansen mellan slagverk och orkester varit bättre i ljudbilden, visste kunde flygeln fått en större plats i densamma och visst kunde ljussättningen vara mer dramatisk och mindre lekfull. Men jag väljer bort detaljerna för helheten och den är fantastisk.

Det är precis så här som Weeping Willows musik ska kläs – storslaget, dramatiskt och Magnus Carlson har förstått, han låter mestadels musik tala och bjuder på sin röst som signatur för när det stora vemodet fullkomligen sveper in i Konserthusets stora sal.

När det stora vemodet sveper in. Foto: KAI MARTIN

Totalt är det 20 låtar från hela karriären som bjuds i väl avvägda arrangemang av Pål Svenre och Martin Schaub. Dynamiken finns där, känslan för när det ska vara storvulet och gråtmilt, dramatiskt eller lätt. Det är inte självklart och ingen enkel musikalisk ekvation, även om det finns lite facit i framför allt bandets tidiga produktioner. Och att emellanåt låta bandet stå ensamt ger extra luft och klarhet den här musikaliska aftonen.

Weeping Willows har precis kommit med ”Christmas time has come” – lite stråkförsedd bjällerklang – men det blir inte betoning på det albumet denna kväll. Istället för julnostalgi bjuder Weeping Willows på de stora känslorna, i sort och i smått, och det blir ju ett slags julklapp med en dryg månad kvar. Tack för det.

Det är ju inte alltid det är så att det bara är låten man lyssnar på som tjusar. Lika viktigt kan historien bakom en låt vara. Något som gör att låten plockar extra poäng. Kolla bara in SVT:s serie ”Hitlåten historia”, som visar på just detta fenomen. Musiken får en annan bärighet, gamla låtar som fortfarande ligger och skaver får ny energi. Men det behöver inte nödvändigtvis vara en gammal hitlåt, vars historia ger en låt en ny kraft.

Paret Martin och Jennys Schaubs låt ”Orden” gjord tillsammans med Patrick Rydman har fått en nytt liv – 20 år senare.

Foto: KAI MARTIN

För 20 år sedan gjorde West of Eden-paret Martin och Jenny Schaub låten ”Orden” tillsammans med sångaren Patrick Rydman. Låten föll i glömska, nya skrevs och tiden rann iväg som den gör där paret Schaub jobbat upp karriären med West of Eden och Martin blivit en arrangör av rang för Göteborgs konserthus, där han nu på fredag ligger bakom somt som Weeping Willows ska visa upp på fredag när Söderkisarna möter Symfonikern i ett exklusivt julprogram. Patrick Rydman har för sin del odlat en croonerkarriär förtjänstfullt och är en av flera sångankare i sångensemblen Amanda. Nu har plötsligt ”Orden” fått nytt liv och det genom en persons synnerliga goda minne. I påskas spelade paret Schaub tillsammans med Jennys brorsdotter, som plötsligt frågade om de inte kunde spela just ”Orden”. Det gick inget vidare, för ingen kom ihåg hur den gick. Det gjorde emellertid brorsdottern, som trallande plockade fram den ur minnesbanken och det gav ränta efter alla dessa år. Låten dammades av, putsades till och nu finns den utgiven som som en duett mellan Sanna Hogman och Esbjörn Hazelius på den förstnämndes kommande skiva. Det är en finstämd låt i West of Edens så typiska irländska folkton, som blir extra vacker av den exklusiva historien – och än är inte sista ordet sagt om ”Orden”.

MIA SKÄRINGER !!! Kajskjul 8, Göteborg Bäst: Entrén är bara den värd priset. Sämst: Kanske dags att växla spår på temat om kvinnan som ständigt offer

Brutalhumor.

Jag vill minnas att den tidigare showen ”Dyngkåt och hur helig som helst” började väldigt naken, rent fysiskt, från Mia Skäringers håll, för att sedan accelerera till fullständigt själslig nakenhet, som var både plågsam och omtumlande rolig. Nya showen ”Avig Maria” spinner lite på samma tema och återigen bjuder hon på en inledning som är strålande humorklass och bottenlöst allvar på en och samma gång. Hon kan det där, Mia Skäringer, och nu, snart 40 år blir det också med något slags närmare döden känsla i humorn. Jo, hon är slagkraftig, brutal och smärtsam i sin humor. Jag är inte ensam om att sitta och vrålskratta för att i nästa sekund försöka fånga in det där skrattet, för någon hisnande sorglig anekdot från Mia Elisabeth Johanssons uppväxt i Kristinehamn. Ja, det gör ont att roas av Mia Skäringer. Det är, som sagt tvära kast mellan det burleska och självbiografiska, det humoristiska vardagliga och det ständiga mänskliga tillkortakommandet. Självklart är det Mia Skäringers paradgren. Hon tvekar inte en sekund att mejsla ut sina skavanker, sina problem, sin mörka historia, sin osäkra barndom, sitt själsliga lidande och ja, det passar på en krogshow just för att hon klarar av denna balansgång. Tillsammans med Bandet, ja hon kallar orkestern så, lett av Stefan Sporsén, blir det inte bara musik utan också sång. Mia Skäringer visar sig vara en sångerska med känslig stämma som berör, oavsett om det handlar om tolkningar av låtar från Olle Ljungström, Håkan Hellström, Peter LeMarc eller Leonard Cohen – undantaget då Eddie Meduzas och danske Rasmus Seebach sånger, som har en annan roll i sammanhanget. Jag var på genrepet, kvällen innan premiären. Klart att det finns en och annan skavank i framträdandet. Men inte så att det störde. Däremot kan jag känna att, visst, det håller med offerrollen som kvinna i den här showen. Men det är kanske dags att visa den starka människan Mia Skäringer nästa gång, något som jag inte tror är så långt borta i ärlighetens namn. Den hon berör med finalen och publikfavoriten Tabita, hur trashig denna karaktär än må vara.