WEEPING WILLOWS

!!!!

Konserthuset, Göteborg (utsålt)

Bäst: Det stora musikaliska mötet.

Sämst: Dels bristen på dresscode från bandet, dels snattret från paret bakom.

Storslaget musikaliskt möte. Foto: KAI MARTIN

Det är snart 20 år sedan som bandet startade. 1997 hörde jag dem för första gången live, under Kalasturnén, nere i Malmö hamn med bland andra Eggstone. ”Broken promised land” hade kommit, storslagen, romantisk, vemodig och känslosam. Det var en fantastisk konsert, även utan de stora arrangemangen. På scen ett gäng allvarsmän i mörka kläder som hade förstånd att hålla allt i sin stillhet men låta musiken bjuda på de stora gesterna med Magnus Carlsons röst och brylcrèmefrilla i ljuvt centrum.

Det fanns något mytiskt om bandet – oavsett kunskapen om tillblivelsen från Stefan Sundströms band Apache, Roy Orbison-, Elvis-, Righteous Brothers-covers, favorithaket Kvarnen på Söder – där vemodet bitit sig fast, en grupp som aldrig kunde le, som kunde spela så att vuxna män kunde gråta…

Det sprack kort därefter. Dels såg jag en bild i musikmagasinet Pop där Magnus Carlson log, dels så var jag på en fantastisk konsert på Park Lane med bandet, där Magnus Carlson pratade – för mycket. Det lät som någon från Andersonskans Kalle och den där magin bröts.

Jag har lärt mig att bortse från det där, men faktum är att jag inte var ensam om att vilja ha den där svårmodskänslan intakt. Jag har fått höra om en kvinna som då fick se Magnus Carlson stå och hångla med sin flickvän. Hånga! Flickvän! Ursäkta, men det gör man inte med ett brustet hjärta.

Det har alltså gått nästa 20 år sedan dess, vattnet har runnit under alla dessa broar och jag har sett och hört Weeping Willows i olika musikaliska dräkter och sammanhang. Jag missade turnéstarten på Pustervik i mars, då bandet var stråkförstärkt och enligt rapporten bjöd på något extra. Det blev istället som förband till Lars Winnerbäck på Trädgår’n i somras, inte lika mycket extra allt, och Magnus Carlsons konsert med Gunnar Frick i Hagakyrkan för några veckor sedan.

Redan för några månader sedan säkrade jag biljetterna till bandets möte med Göteborgs symfoniker, gruppens sjätte besök under 2014 i Göteborg. För äntligen skulle Weeping Willows få det musikaliska möte som deras musik förtjänar.

Magnus Carlson med rosor på kinden och strålkastare i blick. Foto: KAI MARTIN

Det märks från första taktslaget att detta är något speciellt. Magnus Carlsons kinder är rodnade – både av förtjusning, allvar och anspänning. Detta är stort.

Det låter, inledningsvis, alldeles fantastiskt. Precis så stort och vemodigt, gråtmilt och smärtsamt ljuvt som jag önskat mig.

Visst kunde balansen mellan slagverk och orkester varit bättre i ljudbilden, visste kunde flygeln fått en större plats i densamma och visst kunde ljussättningen vara mer dramatisk och mindre lekfull. Men jag väljer bort detaljerna för helheten och den är fantastisk.

Det är precis så här som Weeping Willows musik ska kläs – storslaget, dramatiskt och Magnus Carlson har förstått, han låter mestadels musik tala och bjuder på sin röst som signatur för när det stora vemodet fullkomligen sveper in i Konserthusets stora sal.

När det stora vemodet sveper in. Foto: KAI MARTIN

Totalt är det 20 låtar från hela karriären som bjuds i väl avvägda arrangemang av Pål Svenre och Martin Schaub. Dynamiken finns där, känslan för när det ska vara storvulet och gråtmilt, dramatiskt eller lätt. Det är inte självklart och ingen enkel musikalisk ekvation, även om det finns lite facit i framför allt bandets tidiga produktioner. Och att emellanåt låta bandet stå ensamt ger extra luft och klarhet den här musikaliska aftonen.

Weeping Willows har precis kommit med ”Christmas time has come” – lite stråkförsedd bjällerklang – men det blir inte betoning på det albumet denna kväll. Istället för julnostalgi bjuder Weeping Willows på de stora känslorna, i sort och i smått, och det blir ju ett slags julklapp med en dryg månad kvar. Tack för det.