JAG ÄR INTE BEREDD ATT DÖ ÄN

!!!!

Film om Laleh Poukarim av Fredrik Egerstrand & Kalle Gustafsson Jerneholm

Gränslös och underbar – för Laleh är inte världen stor nog (från Way Out West 2012). Foto: KAI MARTIN

Jag försöker minnas när jag först träffade henne. Mer än tio år sedan…? I samband med en intervju med unga Göteborgskvinnor som spelade musik och som i Musik i Västs regi skulle ut på en gemensam turné (en inflikad fotnot här – jag hittade när det var och det går att läsa om här). Det var fyra, kanske fem kvinnor. Alla flitiga framför mig, villiga att berätta. Alla utom en, som satt vid pianot, lite förstrött, frånvarande.

Jag fick senare, precis då intervjun i Musik i Västs lokaler på Vallgatan i centrala Göteborg, reda på att den tysta kvinna hette Laleh och ja, jag borde haft koll på att hon varit med i ”Jalla! Jalla!”, där hon som 17-18-åring hade en roll. Men där och då sas det att hon redan hade skivkontrakt.

Ytterligare senare fick jag höra från skvbolaget Warner om denna märkliga, starka och självständiga kvinna som dikterade sina egna villkor till sitt debutalbum. Det tog sin tid innan den kom, men skivbolaget hade förtroende för hennes skapande och det lönade sig; ”Laleh” kom 2005, blev en succé och vid Grammisgalan året efter hyllades hon flitigt.

Jag fick nytt tillfälle att träffa henne i samband med debuten. En fotograf och jag mötte henne vid ett fik på Axel Dahlströms torg i Högsbo. Hon ville inte bli bjuden på någonting, men fick en bulle som hon förstrött plockade bort sockret på samtidigt som hon berättade om skivan, om sin musik och om sitt liv; och ingenting fick någonsin riktigt rim och reson. Som om varje mening försvann i hennes tankar.

Så har det också känts med hennes intervjuer i andra sammanhang och, ja, mellansnack på hennes konserter. Men i musiken är hon både gränslös och knivskarp, där finns ett universum av kraft och energi, ett ständigt brinnande fokus.

Det märks i filmen ”Jag är inte bredd att dö än” – en fantastisk dokumentär av Fredrik Egerstrand och förre Soundtrack Of Our Livesbasisten Kalle Gustafsson Jerneholm. När de första scenerna när hon sluter ögonen för att lyssna in repetitionerna med några symfoniker, nya arrangemang av hennes musik, ett nytt musikalisk möte där hennes visioner ska stötas med andras tolkningar. Det är vackert och jag ser hur hon både uppslukas, känner efter och fångar passager som i vissa ögonblick lockar, men som i andra bränner och inte fungerar.

Laleh är extraordinär. Hon är så stor i sin själ och förunderlig. Så mycket som denna nu 32-åriga kvinna har fått vara med om. Från flykten från sitt hemland Iran till Vitryssland och Östberlin till Sverige. Om förlusten av först sin bror, sedan sin far och för något år sedan sin älskade mamma.

Nej, hon är nog egentligen inte förunderlig men vidunderlig. Hon är större än världen, med en själ som rymmer så mycket.

”Jag är inte bredd att dö än” visar så mycket av det som den mäktar med; resten får man smaka på mellan bilderna, mellan raderna, i gesterna, i glimten från hennes ögonvrå.

Jag har alltså sett och träffat Laleh många gånger, men aldrig mött denna uppriktighet, denna nakenhet. Hon blir inte mindre spännande för det och hennes musik blir än mer grandios.

Det kände jag i och för sig på Götaplatsen i somras, då hon med band mötte Göteborgs symfoniker inför 40000. Jag var där, på scen, som konferencier. Presenterade, men höll mig i bakgrunden annars. Det var större än det riktigt gick att begripa, men Laleh var tagen av allvaret, hon höll på sitt artisteri, lät sin musik gifta sig på ett fantastiskt sätt med det ståtliga, magnifika arrangemangen och hon berörde för att hon berörde själv. Precis som i filmen, som är både glädjefull och sorgsen.