Luguber Gentlemen

GENTLEMEN

!!

Regissör: Mikael Marcimain.

Manus: Klas Östergren efter densammes roman.

Foto: Jallo Faber.

I rollerna bl a: David Dencik, David Fukamachi Regnfors, Ruth Vega Fernandez, Sverrir Gudnason…

Gentle”Gentlemen” – en skön film med yta.

Att se Mikael Marcimains filmatisering av Klas Östergen fascinerande och märkliga roman ”Gentlemen” från 1980 är i mångt och mycket som att kliva in i romanen.

Filmen åskådliggör och ljudlägger boken, figurerna och stämningarna. Det är detaljrikt, noga utmejslat med ett skarpt öga scen för scen. Egentligen är det bara dofterna som saknas – rent ytligt.

Men det är också problemet med ”Gentlemen”, för där boken har djup och spännvidd blir filmen bara ett pråligt utanpåverk och kanske värst av allt endast för dem som läst boken.

Rollistan är oändlig, budgeten (med svenska mått mätt) gigantisk och skiftningarna mellan 40- och 60-tal i svartvitt och 70-talet i murrig brunton är läcker. Jallo Fabers ska hyllas för fotot, där stämningarna är just lugubra då så kräver.

Kostymer och miljöer är kittlande och den spatiösa och för handlingen så väsentliga lägenheten på Hornsgatan i Stockholm är den som författaren Klas Östergren beskriver – åtminstone är det känslan.

Och han har ju varit med som manusförfattare, har alltså haft sitt finger med i spelet. Men det är också uppenbart att Klas Östergren inte klarat av att döda några darlingar; allt ska med också i manuset.

Märkligt nog blir inte detta allt mer, istället vattnas storyn ut, bihistorier får uppmärksamhet utan att bära, trådar rullas ut utan att fästas och det blir inte ett skarpt nätverk, ett hållbart, brokigt täcke utan tunt, skirt om än vackert.

Visst görs filmens centralfigurer – David Dencik som Henry Morgan och David Fukamachi Regnfors som Klas Östergren – utmärkt. Men där finns också en distans i agerandet som gör att jag aldrig tar dem till mig.

Romanens betydelsefulla kvinna, Maud, blir i filmen en staffagefigur, ett kuttersmycke som aldrig blir begriplig och som bara är med för att hon är vacker, vilket ju är onödigt med tanke på den kapacitet som Ruth Vega Fernandez besitter.

Filmen är lång (141 minuter), men känns ändå inte så. Motsägelsefullt, kanske. Men jag tror att just skönheten i scenerna är filmens räddning; den är behagfull, fin att titta på, men vad ”Gentlemen” handlar om får jag läsa om i boken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s