Författare: Kai Martin

Stadsteaterns röda tråd

Posted on av Kai Martin

Vid den här tiden varje år har Göteborgs stadsteater som tradition att bjuda på en presentation av kommande säsongs repertoar.

Då bjuds inte bara på aningens aning av de pjäser som sätts upp, kaffe och smörgås, utan också resonemang kring pjäserna och delvis förändringar.

Som att det från och med i höst också kommer finnas den tredje scen, den Lilla scenen, som är teaterns repetitionssal, som alltså kommer tjäna som plats för ett slags komplement till de övriga två och också bjuda på mer formmässiga experiment.

Till nyheterna kan också återgången från Nya Studion till blott Studion, som om någon någonsin sagt något annat.

Stad1601

Caroline Söderström och Carina M Johansson spelar mor och dotter  i Bergmans ”Höstsonaten” med premiär den 28 oktober. Foto: KAI MARTIN

Men i all väsentlighet är det repertoaren som hamnar i fokus och många ur ensemblerna är på plats.

Det är nye konstnärlige ledaren Pontus Stenshälls första egna säsong och det märks.

Inte bara för att han själv sätter accenten med sin uppsättningen av ”Mephisto”. Det är alltså Ariane Mnouchkines pjäs baserad på Klaus Manns roman; en text om perioden mellan Hitlers kuppförsök i München 1923 och fram till dess han tar makten 1933 (i romanen är det i själva verket mellan 1926 och tio år framåt).

Ja, Pontus Stenshäll vill göra jämförelser med vår tid och tillspetsat är det inte fel. Det djupt mörka högerkrafterna vädrar unken morgonluft och krymper världen med rädsla och fördomsfullhet som några av vapnen.

Pjäsen utspelar sig på en teater i Hamburg (Hamburger Künstlertheater ) med skådespelaren och regissören Hendrik Höfgen (de minnesgoda Kai Martin & Stick!-supportrarna minns kanske att ett av basisten Henrik Cederbergs många artistnamn var Heinrich Höffgen) i centrum.

Med detta sagt kommer pjäsen innehålla streaming, alltså direktsänt från teaterns egna environger, som ska tjäna som miljö i uppsättningen.

Med ”Mephisto” vill Stenshäll väcka frågan kollektivets ansvar då ansvaret ställs på sin spets.

Pontus Stenshäll, som diaboliskt riktade frågan till pjäsens praktikant, Maria Pontén, om hon sålt sin själ och fick det rappa svaret ”Ja, till Pontus Stenshäll”, något som ställde den konstnärlige ledare fullständigt.

Orostiden är satt i fokus, precis som flyktingfrågan; ämnen som onekligen går hans i hand.

Temat är något som löper som den het spinnande i princip samtliga pjäser som kommer sättas upp och det är bra.

Vi behöver spegla, vrida och vända, väcka frågan, söka svar och få ställa ytterligare frågor.

Stad1602

Björn Runge regisserar sin egen ”Europas kniv”. Foto: KAI MARTIN

Som i Björn Runges ”Europas kniv”, som baserar sig på kontroversielle franske författaren Louise-Ferdinand Céline, från hyllad författare med romanerna ”Resa till nattens ände” (1932) och ”Död på krita” som starkt kritiserad och dödshotad för sin starka antisemitiska ställning strax innan andra världskriget.

Här kommer Kim Theodoridou Bergquist och Rasmus Lindgren ställas mot Jakob Eklund som Céline, enbart närvarande via en filmduk (”Hans starkast roll någonsin”, lovar Runge).

Och Tjechovs ”Körsbärsträdgården” kommer i Anja Sušas, den hyllade serbiska regissören, version blir brinnande aktuell där Ryssland förvandlas till Europa och körsbärsträdgården istället blir en marknad.

Men ingen allvarstid utan skratt.

Med ”Kärlek på lasarett” (arbetsnamn, rättighetsfrågan till namnet är ännu inte utrett) närmar sig Stadsteatern farskonsten, inte för första gången. Men med Adde Malmberg som regissör blir den här färska, och för första gången på svensk scen, komedin ett förvecklingsdrama i sjukhusmiljö som kan bli en kioskvältare. Inte bara för att Ulla Skoog står på scen, hon som 65 år gammal äntligen får göra debut på hemstaden Göteborgs stadsteaters scen.

Stad1604

Ulla Skoog och Thomas Nystedt ska locka till skratt fram till jul. Foto: KAI MARTIN

Det här ett av få stickspår under säsongen.

Ingmar Bergmans ”Höstsonaten” är ett andra, där tyska regissören Lydia Bunk (för detta elev till giganten Frank Castorf), som skapat sig ett namn med starkt visuella, lekfulla och fysiska föreställningar och med sina uppsättningar räknas som ett av de mest spännande regissörsnamnen i Europa.

”Skymningsrök”, med svensk premiär, är ett annat, där temat är skilsmässa, graviditet, död och pånyttfödelse.

På Lilla scenen kommer Karin Boyes dikter och texter att hamna i fokus där Olof Runsten skriver denna nya pjäs som kommer innehålla Fredrik Jonssons musik, Boyes texter och Daniel Lemmas röst. Han som för första gången (nåja, nästan) sjunger på svenska och det, vill jag lova, gav mersmak.

Stad1603

Daniel Lemma på svenska – en kraft sent i höst. Foto: KAI MARTIN

Några pjäser är ännu inte i hamn, men kommer bränna till väl på plats.

Som Paula Stenström Öhmans ”Allt gott i världen” där västvärldens identitetskonflikt ställs på sin spets när lyckliga paret i innerstaden tar emot ett ensamkommande flyktingbarn.

Stad1605

Alexandra Pascalidou mot deadline. Foto: KAI MARTIN

Eller Alexandra Pascalidous, en av, enligt mig, vår tids hjältinnor i sitt försök att skildra tabubelagda ämnen just nu. Hon som med arbetsnamnet ”Alexandras odyssé” ska jobba mot det onda som ställs mot det goda, där marknader kraschar, där rika gömmer sig för att slippa eländet och kunna dricka sin champagne och leva lika blasé som någonsin förut.

Hennes presentation var rättfram oro; hon hade brutit en första deadline och var osäker på om hon ens skulle rida detta sitt uppdrag i mål. Jag är inte orolig. Med Pontus Stenshäll i ryggen och regissör Anna Ulén som bollplan kommer detta bli, kanske, det mest spännande vi får ta del av på Göteborgs stadsteater kommande säsong.

Just för Pascalidous engagemang och hennes rättframma patos att placera sig mitt i ett värkande sår för att försöka förstå och belysa.

Sett ur mina glasögon verkar Pontus Stenshäll detta sitt första riktiga verksamhetsår ha spunnit en röd tråd av engagemang och vilja att spegla en samtid – oavsett om det är baserat på då- eller nutidsdraman.

Göteborgs stadsteater säsongen 2016/17:

Mephisto, premiär på Stora scenen 17 september

Skymningsrök, Sverigepremiär på Studion 23 september

Höstsonaten, premiär på Stora scenen 28 oktober

Europas kniv, urpremiär på Studion 11 november

Stjärnornas tröst, urpremiär på Lilla scenen 28 november

Kärlek på lasarett, Sverigepremiär på Stora scen 9 december

How to hold your breath, Sverigepremiär på Studion 20 januari

Alexandras odyssé, urpremiär på Stora scenen 10 februari

Jihadisten, urpremiär Lilla scenen 4 mars

Körsbärsträdgården, premiär på Stora scenen 24 mars

Allt gott i världen, urpremiär på Studion 7 april

På Backa teater:

Fursten, urpremiär 16 september

5114 dagar, urpremiär 17 mars

 

 

Rör, rör, rör sig nu

Posted on av Kai Martin

Herregud! Vi har slitit för det här. Lagt ner tid och pengar, skapandekraft, nött och blött idéer, blivit besviken, gjort andra besvikna, haft tunnelseende, har vidgat perspektiv, blivit förvånade, var slitna, sjuka, vissna, starka, stolta och hela, för att krokna igen.

Jo, det är en lång väg att gå, med många krokiga vägar föröver där det sällan är givet vilket stråk som är det rätta, där fingret sätts upp i luften för att ana hur vinden blåser, stoppa ner handen i fickan och gå utanför allfarvägarna.

Vi börjar kommer till vägs ände, det vill säga inom några veckor kommer Kai Martin & Stick!:s comebackalbum [utan titel], nio nyskrivna spår, 31 år efter att senaste albumet ”Uppståndelse!” kom våren 1985.

Ambitionen var att knyta an till det gamla, men vara här och nu 2016 och in i något slags framtid.

Ambitionen var att vara angelägna i text och musik, visa på närvaro och kraft.

Ambitionen innebar att bara det bästa var gott nog – från var och ens insats över produktion, mixning, mastring och press.

I slutet av månaden maj kommer albumet, eller kanske då dagarna spiller över i juni.

Ja, vi flörtar med Public Image Ltd, Comsat Angels, Siouxsie & the Banshees, Associates, Simple Minds, Ultravox, Roxy Music och Magazine – förebilder för oss i bandet. Men vi flörtar också med oss själva, med både musik vi skapat och med det som vi då gjorde.

Med Charles Storms och Georg Cremoneses hjälp har det gått. Med var och en av bandmedlemmarnas hjälp har det gått.

Tack Gomer Explensch, det finns ingen saxofonist som du. Oh, Ronny Svensson, vilken driven och tung batterist du är. Mark Larsen, dina keyboardinsatser svävar mellan tidsepoker, ogenerat och härskande. Alex Gaby, ditt öra för Kai Martin & Stick!:s komplexitet är osvikligt och vidöppet – ock vilken låt du har gjort! Sist men inte minst, Georg Cremonese, dina idéer, ditt driv och hängivenhet, ditt sällsynta, egensinniga gitarrspel har gjort den här skivan. Samt, tack, Charles Storm, för ditt enastående bidrag, för din passion i uppdraget, för att du tagit Kai Martin & Stick! till en ny nivå utan att tappa vår historia.

I dag, på P4 Göteborg premiärspelas musik från albumet då Alex Gaby, Gomer Explensch och jag gästar Stefan Livhs förmiddagsshow för att prata om inspelningen, om spelningen den 28 maj och om orkestern.

Ja, detta band som skapades den förste april 1978 i punkens vilda virvlar, men för att snart kliva ur den som vi upplevde för trånga kostymen och vidga våra vyer och mål.

 

Det blev ett gäng singlar, det blev fyra album, det blev radio- och tv-framträdande, turnéer, stödgalor, dåliga gig och alldeles fantastiska innan den, som vi trodde, sista spelningen den 10 augusti 1985.

2007 fanns det idéer om att dra igång bandet igen inför 30-årsjubileet, en låt skrevs och gjorde demo på (”Kom över mig”, som nu finns med på [utan titel]). Men logistiken var inte med oss.

Återuppståndelsen fick ligga i träda.

2012 ryckte det i bandet igen. Med planer på att spela hela ”Röd plåt” 30 år efter releasen iscensattes repetitioner med tre nya medlemmar. Gitarristen och kreaturen Georg Cremonese och Kai Martin gästade Augustifamiljen, som tjänade som husband, när Pustervik återinvigdes och där och då blev Göteborg, kanske Sveriges fräckaste rockklubb.

Succén när Kai Martin & Stick!-duon uppträdde med ”Rör, rör, rör dig nu” blev omedelbar och intensiv. Men lyckan stod inte bandet bi.

Två av medlemmarna hoppade av innan första spelningen och sommaren och hösten gick.

Men…

I november 2012 tillkom begåvade, lyhörde och mångfacetterade basisten Alex Gabay. I december återkom den kanske viktigaste pusselbiten för den definitiva återkomsten, Gomer Explensch till Sverige efter en längre tids utlandsvistelse.

Plötsligt var allt i hamn.

Påskhelgen 2013 gick i återuppståndelsens tecken, repetitioner och förberedelser inför de två comebackspelningarna på Scandic Grand Central i Stockholm 6 april och på Pustervik dagen efter gjordes.

Den 5 april gästade bandet P4 Göteborg och programmet ”Luften är fri” för att spela ”Rör, rör, rör dig nu” och ”Du gick igenom mig” halvakustiskt, direkt i studion.

Dagen efter packades turnéfordonet. Spelningarna i Stockholm och Göteborg blev furstligt bemötta. Kai Martin & Stick! var ett angeläget band även på 2000-talet.

Vi kände, att ska vi fortsätta måste det bli till ny musik.

Året efter, när vi spelade på Liseberg (16 juli) inför nära 800 i publiken, framfördes två nya låtar (”Skriet” och ”Fattar (ingenting)”. En och en halv månad senare uppträdde bandet vid en gemensam spelning med Attentat på ett utsålt Henriksberg.

2015, i slutet av maj, visade en repsejour att de ny låtarna höll för planen att göra skivcomeback. Vid spelningen på Gröna Lund (17 augusti), återigen välbesökt, framfördes ytterligare en ny låt (”Strändernas svall”) och bara dagar efter klev bandet in i Cloudchamber, Charles Storms studio. Han var satt att producera det nya albumet och grundinspelningarna gick stabilt och effektivt och över förväntan; det var trots allt mer än 30 år sedan bandmedlemmarna senaste gästade en studio tillsammans.

KM&S!

Ös på Gröna Lund. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Under hösten har inspelningarna fortsatt. Produktionen har stegrats, prestation har lagts vid prestation. Under hösten påbörjade regissör och fotograf Johan Carlén och jag projektet med att göra en video till ”Strändernas svall”, en dramatisk film om drygt fem minuter som engagerar, men som också inbjuder till engagemang. I efter texten finns det rekommenderat olika hjälporganisationer för att hjälpa människor på flykt och i nöd.

Strändernas svall

På en strand någonstans en blåsig höst 2015. Foto: KAI MARTIN

Nu ska alltså allt paketeras och säljas; vi står utan promotionbolag, har inget skivbolag i ryggen; vi är oberoende, vi är stark, vi är stolta.

Detta är [utan titel] och Kai Martin & Stick! 2016.

Ebbots examination

Posted on av Kai Martin

KONSERT

EBBOT & INDIGO CHILDREN

!!!

Kom bar, Göteborg

Bäst: ”Riders on the storm” var episk.

Sämst: Äsch, det här var charmigt och intimt, inget att klaga på.

Undran: Hur bra får unga människor vara på att spela musik… egentligen!?

Ebbot2

Intimt och röjigt med Ebbot och Indigo Children. Foto: KAI MARTIN

Jag vet, han har spelat med Indigo Children ett tag, bandet Side Effects som understundom förstärkts av Daniel Gilbert, förre Broder Daniel gitarristen/basisten och Håkan Hellströms sidekick, nu av Rebecka Rolfart.

Det är ett juvelnit band – Billy Cervin, gitarr och kör, Elias Jungqvist, klaviatur och kör, Hugo Mårtensson, trummor, och Joacim Nilsson, bas tillsammans men nämnda Rebecka Rolfart –  spelar med lyhördhet och som antar Ebbots lätt lynniga dans med känsliga steg och ivrig följsamhet. Detta oavsett om bandet spelar den musik de bäst känner som ackompanjatörer till Ebbots soloalbum ”For the ages to come”.

Konstellationen spelar på, en som jag upplever det, hastigt inbokad spelning på intima Kom Bar i Majorna, Göteborg.

Det blir en konsert med både replokalskänsla för något större och vardagsrumsnära. Ebbot står lika gärna på parketten i matsalen, som på den trånga scenen. Snacket mellan bandet och den voluminöse vokalisten är retsam, respektfull och utmanade på samma gång.

Precis som med albumet, som jag skrev om här, är klivet från Soundtrack of Our Lives knappt något kliv alls. Det handlar om musik som spinner kring tidiga Pink Floyd (vars ”Arnold Layne” framförs med förtjusning), Led Zeppelins mindre hårdrockiga eskapader och Who kring skiftet 60-/70-tal. Melodiöst, dramatiskt, suggestivt och dynamiskt.

Bandet antar den här utmaningen med bravur. Det är inte utan att dessa 20-någonting kids vet hur musiken ska spelas och med Ebbot som något slags Albus Dumbledore, en rektor över musikalisk magi, klarar de sin examen gång efter annan, även då tröttheten slår in med kraft i slutet av den långa spelningen över två set.

Ebbot är en muskulös sångkraft, hans röst klarar mycket men inte allt. Men sina svagheter låter han passera med ett smil och en axelryckning, det bekommer honom inte nämnvärt.

I ett sådant här sammanhang kan det till och med räknas in under kategorin charm.

Här bjuds på Ebbots soloeskapader tillsammans med musiken från den digra Soundtrack Of Our Liveskatalogen  tillsammans med en otippad cover på Eddie & the Hot Rods klassiskes ”Do anything you wanna do” och en extatisk version av Doors ”Riders on the storm”… och förstås ”Så mycket bättre”-bidraget, Lill Lindfors ”Fri som en vind” i en yxig, vild och skamlöst brutal version.

Ebbot1

 

Den sista färden

Posted on av Kai Martin

2016 började ju redan i slutet av 2015.

Åtminstone om man räknar till det tema som då sattes.

Människor – vänner, nära, förebilder, ikoner – som avlider.

 

En nära släktings manifest till livet vid jordfästningen i december. Motörheads Lemmy i juldagarna, följt av David Bowie strax efter hans 69-åriga födelsedags. Så ställde sig på led till de saligas rike och än har den inte sinat, så många knackar på porten och det känns.

Som när jag under en kurs borta från det mesta, men in i mig själv, väl slog på mobilen och såg SMS:et från min hustru: ”Prince är död”.

Min inandning ekade som en detonation. Jag var mitt i ett samtal med flera, som undrade vad som skett. Det fick vänta, samtalet skulle tas till punkt innan jag fällde nyhetsbomben.

För så var det; även om jag visste att hans privatjet akut landat någon vecka tidigare var det definitiva ingenting som flaggats för. Men vad vet man, vad vet jag…?

Så Olle Ljungström, mannen som kunde vrida på ord med en stämma som skenade, men var personlig, uppfordrande och varm; han kunde också vara förvirrad, självupptagen och sotsvart elak när det slog till. Hans förtjusning för det som gjorde livet vidare, skevare och inte helt givet kanske gjorde att det också blev kortare än vad det borde.

En generationskamrat ur tiden; det finns fler.

Vi har tagit bilen, några före detta kollegor, en ljuv majdag för att åka norrut. I Vänersborg väntar en begravning av en kollega som inte längre orkade, där sjukdom ätit honom bit för bit.

Han var trogen sin tidning från starten i början på 70-talet, varit trogen sitt uppdrag. Han var en försynt skribent, som ingav förtroende; han var en tidningsman som verkade i det nära, i det stora, som nogsamt skrev och skrev igen.

2011 var det över. Då tog tidningen avsked från honom i sent mollstruken november. Men egentligen hade det kanske varit rimligt att så skett tidigare. Sjukdomen hade slagit klorna i honom några år innan dess och det var tydligt att pendlingen från hemorten till redaktionen slet; många dagar ägnades åt sjukskrivning och rehabilitering.

Men det var andra som fick de så kallade avgångsvederlagen, något som kunde väckts bitterhet, men som snarare gav en förvånande suck hos denne man som aldrig gav upp förrän det väl var dags.

Kapellet ligger östra Vänersborg, nära hans hem, nära där jag en gång hade min släkt genom min före detta hustru.

Jag kan vägen, lotsar oss rätt, har blommorna till kistan i ett stadigt grepp, är klädd i svart kostym, vit skjorta, svart slips; ett sätt att hedra, att visa på aktning.

På platsen utanför kapellet står en stukad samling, släktingar och fler kollegor. Vi sistnämnda samlas, stämmer kort av och fortsätter efter hälsandet in och tar plats på en gemensam bänkrad.

Det är en stillsam begravning, en ömsint, försiktig akt som stämmer bra överens med den avlidnes kynne. Han har själv styrt ceremonien, valt musik, psalmer, ”Bridge over trouble water” i Tommy Körbergs svenska version, Peter LeMarc…

Det andas frid med sorgram om den stilla bild.

Livet kommer först, sedan döden. Det är inte alltid lätt att förstå, men en insikt jag inbillar mig att jag ständigt bär med mig.

Inte som en ständig tanke, men som en reflektion som emellanåt glimtar till; när jag kör bil, när jag cyklar; när livet är nära och stort kan den tanken komma starkt över mig, att det snart är över, att det kan ta slut exakt ljust nu.

Som när yngste sonen lämnar röstmeddelande från andra sidan jordklotet, att det kan vara hans sista ord. Den oron… den kittlande oron, att mitt steg alltid kan vara det sista.

Det är i maj, vårens värme är smekande, solen och himlen ler i kapp; ingenting, absolut ingenting vet jag om döden; om livet, lite grand.

 

Timmerviksflickorna fick Orup till himmelen!

Posted on av Kai Martin

90 shower har han hållit på Rondo i Göteborg. Det är aktningsvärt. Jag var på premiären (läs här!) och blev nu inbjuden till denna hans sista föreställning.

Orup är ju något av Huddinges svar på ett schweizerur, han jobbar med exakthet, precision, noggrannhet och lämnar sällan något åt slumpen. Det blir både snyggt och effektivt.

Så sålunda är det en repris på höstens show som jag ser och ändå inte.

När jag träffade honom efter premiären berättade han att han inte vill ändra på ett vinnande koncept. Låtlistan var huggen i sten. Så inte denna kväll.

Orupfinal

Den stora finalen med flickorna på rad. Foto: KAI MARTIN

Varje premiär har ju sina skavanker, som snabbt slipas bort med ökad säkerhet. Å andra sidan är varje final en utmaning för artisten som är satt att stå i centrum.

Det kan bli ett och annat hyss, som väntande tonartshöjningar eller något annat överraskningsmoment. Görs det elakt blir det bara internt, görs det med omsorg får det effekt även för publiken.

Orups crew och band hölls sig till det senare.

Om jag så här efteråt rannsakar mitt minne gällande låtlistan hade nog trots allt en låt huggit ur stentavlan, Carolas ”Främling”, som jag då tyckte föll utanför ramen och kanske har jag fått medhåll från Orup själv. Men i övrigt var sig det mesta likt… inledningsvis.

Jag blev inbjuden till att sitta med ett sällskap som så när på en person var främlingar för mig. Trevliga människor i par, snudd på, som firade en 40-åring (som såg ut som 30) och alla rörde sig kring den åldern och jag därmed en bra bit därifrån.

Generöst bjöd sällskapet från Timmerviken in mig, om än att jag valde att sitt på min kant inledningsvis, och en av grabbarna stack åt mig en öl efter en kärvänlig armbåge i sidan i samband med frågan om jag ville ha.

Killarna försökte hålla machomasken med att Orup kanske egentligen var Europe och showen skulle inledas med ”Final countdown”. Men när allt rullade igång var det de som var snabbast på tårna i dans och allsång.

Men… när det gällde att ta klivet fram till scenkanten, ja, där låg de i lä.

Det dröjde kanske en bit in på halv showen, så plötsligt försvann de unga damerna. Inledningsvis för dans på avstånd, för att ju mer musiken greppade försvinna fram mot scenkanten. Förstås till Orups förtjusningen, för vem älskar inte flickor på rad…?

Med tio minuter kvar av setet drog det även i mina dansmuskler och jag enslät mig till sällskapet. Jag tror att det är 25 år sedan och Orups engelskspråkiga satsningen med ”Orupean songs” och turnén med stopp på Kåren i Göteborg, som jag senast stod längst fram. Det var en fröjd.

Smickrande också, förstås, att Orup upptäckte mannen i hatt och greppade min hand när han svepte förbi i farten under showen.

När extranumren började dra igång stod det rätt snart klart att det var här allt började. Stevie Wonder- och Tom Joneslåtar följdes av Orups version av Lena Philipsons schlagervinnare ”Det gör ont” (och jag bara väntade på att just hon skulle komma in som en surprise på scenen) och en räcka andra låtar som inte fått utrymme eller plats tidigare.

Och vad händer, plötsligt blir jag uppbjuden av en av de unga damerna och på ett minimalt dansgolv som vi skapar längst fram tar vi oss en svängom.

Det blev en fantastisk final, med bara ett men…

I det ordinarie setet har Orup en presentation av ”Såsom i himmelen”, där han ger cred till de svarta förebilderna i soulmusiken som gjorde låten möjlig. Han nämner Marvin Gaye, James Brown, Curtis Mayfield bland annat. Men han har inte med Prince.

Ja, jag vet, en fånig randanmärkning. Men Orups show hade inte sett ut som den gjort om det inte var för Prince, vissa arrangemang går direkt att härleda till Prince.

Nå… ingen stor sak, men det hade kunnat bli en fin, passande hyllningen till den store lille Prince.

Nu är det över med Orup i Göteborg. Till hösten väntar en turné med samma material, resten av Sverige ska få sin dos. Självklart.

Strålande ”Jersey boys” men utan svärta

Posted on av Kai Martin

JERSEY BOYS

!!!!

Musikal

Medverkande: Bruno Mitsogiannis, Peter Johansson, David Lindgren, Robert Ryberg med flera.

Plats: The Theatre, Göteborg

 

Skärmavbild 2016-04-23 kl. 11.31.57Bra stämning, strålande sång när ”Jersey boys”görs på svenska. Foto: MATS BÄCKER

Tillfället gjorde att jag fick se den brittiska uppsättningen av musikalen ”Jersey boys” i London i somras. Jag blev knockad. Svärtan, sången, humorn, drivet, berättelsen, musiken och stämsången. Det var ett musikalpaket som skakade om, där de fyra huvudrollerna gjordes med emfas av, framför allt, Sandy Moffats Frankie Valli och John Boydons hårda Tommy Devito.

Där och då skrev jag om min tvekan inför om den här musikalen skulle kunna landa på en svensk scen (läs här) och vem som skulle klara de stentuffa, rent tekniskt, sångproven med mycket falsett och sånger över fyra oktaver…?

Lite senare såg jag på ”Allsång på Skansen” hur allt redan var klart; att Bruno Mitsogiannis, David Lindgren, Peter Johansson och Robert Rydberg skulle göra rollerna som de fyra Four Seasonskillarna och de framförde några låtar från showen.

Jag var inte nöjd med vad jag hörde. Då.

”Jersey boys” har gått en vända i Stockholm. Nu dags för en Göteborgssejour är det alltså ett intrimmat gäng. Miljöerna är ju i sådana här konceptshower desamma. Jag känner alltså igen mig oavsett teater och det var igenkännandets glädje och glädjande nog kom också min tvekan på skam.

Den svenska uppsättningen är stark, rörande, intensiv, driven och väl agerad från största roll till minsta.

Bruno Mitsogiannis och Peter Johansson är sött och salt, mjukt mot hårt; de klarar båda det med glans. Men samtidigt kan jag sakna den svärta, som jag upplevde i den brittiska uppsättningen. Som om det som gestaltades på scen var självupplevt, som om det var på liv och död. Emellanåt dyker den upp, men alltför sällan dröjer sig den kvar.

Sången då…?

Ja, man ska ha klart för sig att det definitivt inte är någon lek att sjunga som Frankie Valli. Det finns något i klangbilden, en renhet parat med styrka som med en bedräglig lätthet rör sig mellan oktaverna, som sirligt hittar melodin och gör den till något större och högre.

För varje gång i världen som något lands musikalstjärna  ska försöka erhålla rollen ställs denne inför en tuff utmaning, där det optimala testet är i Nashville inför Bob Gaudio, Four Seasonsmedlemmen som skrev det flesta av kvartettens hitlåtar, och han lägger inte fingrarna emellan för att det ska bli rätt.

Bruno Mitsogiannis är en lysande sångare. Han bestod provet och rör sig lätt och ledigt mellan oktaverna för det mesta. Han leker sig genom svåra ”Moodys for love”, men kämpar i andra låtar. Saknar kanske den egg som Sandy Moffats hade i Londonuppsättningen och Robert Rydbergs bas är heller inte alltid klockren.

Peter Johansson är en passionerad musikalartist med ett brett register. Han bär fram sin roll som Tommy Devito och David Lindgren likaså.

Men att sjunga fyrastämmigt, sockersött men med svärta, soul och vassa kanter, som ju var Four Seasons signum, kräver sina män. För det här är tufft. Över en hel show gör den svenska kvartetten det, alltså med få undantag, på ett fantastiskt sätt.

Paniken i Detroit – eller lång dags färd mot natt

Posted on av Kai Martin

Vi är framme vid vår sista matchdag i turnering.

Efter 3-4, 0-5 är det dags för en vinst. Tycker vi.

Vi ligger näst sist, men har häng på motståndarna som är de lokala hjältarna Windsor med förre NHL-spelaren Ron Priest, Minnesota, i laget.

Det är en match tidig kväll, så vi slår dank lite under tiden. Går till väldiga Caesar’s Palace, som ligger vid floden och är turneringen knytpunkt.

Carha18

Utsikt från Caesar’s Palace, på andra sidan floden, till vänster, ligger Joe Louise Arena.

Foto: KAI MARTIN

Vi köper en souvenirtröja var, min rumskamrat, vän sedan 30 år tillbaka, N och jag, tar reda på om det finns fler hockeybutiker än den vi besökt, och får ett par adresser av en tjänstvillig kvinna samtidigt som vi pratar med en kanadensare i min ålder, som tagit sig hela vägen från British Colombia för att, precis som vi, åka på stryk i den här turneringen.

Vi har oss till hoteller, får med oss några man till och beger oss ut på vägarna. Hittar en av hockeybutikerna, inte långt från där vi åt mat efter tisdagsmatchen då vi också jagade outletbyn utanför Windsor.

Butiken är enorm och jag upplever den som nyöppnad, även om den är flitig på memoralia. Jag är på fåfäng jakt efter benskydd till mina nya handskar, men där finns bara det nyaste nya.

Carha19

N testar en klubba i butiken, blir nöjd kommer hem med sitt fynd. Foto: KAI MARTIN

Vi far vidare efter lite shopping, trots allt, för att äta mat. Men det ställe vi hoppats på var stängt, så vi tog svängen om den andra hockeyaffären, en mer rustik, anrik butik.

Det finns inte vad jag söker, men den andas atmosfär och jag hittar liknande benskydd som jag hade för tolv år sedan, som jag kom att slita ut efter flitigt spelande, men älskade och saknar. Märkligt, jag vet…

Carha20

Butik med historia. Foto: KAI MARTIN

Vi far vidare in till stan, sätter oss på en restaurang som har ett erbjudande för turneringens spelare, äter pasta och dricker något till innan det är dags för samling vid hotellet.

Matchen väntar.

Vi packar vår tredje bil för vi ska på äventyr. Men först match i en ny arena i södra Windsor.

Den verkar vara hyfsat nybyggd och faciliteterna är fantastiska, rink vid sidan av rink, genrösa omklädningsrum, gymnastiksalar, fik… allt en sportsman kan drömma om.

Jag får chansen idag. Har ju bara spelat en halv match, den första, och vill visa mig på styva linan.

Det går fantastiskt. Jag får mycket att göra. Det är intensivt och vi håller kanadensarna stången. De gör mål efter flera chanser, där jag är rörlig och snabb. När jag räddar nere vid högerstolpen krävs det fyra försök innan pucken går in och med lite tuffare försvarsspel hade det inte blivit mer än en chans.

I andra tar vi tag i taktpinnen och gör både kvittering och ledningsmål. Jag fortsätter spela bra, men jag känner att krafterna börjar sina. Detsamma för utespelarna. Kanadensarna kvitterar och tar ledningen innan perioden är slut.

I tredje ser jag stjärnor. Windsor ökar tempot samtidigt som vi kroknar. Ytterligare två mål görs och turneringen är över.

Jag hade hoppats på att bli utnämnd till MVP men den gick till J, väl värd. Jag får väl bli mest värde spelare i ett annat sammanhang.

Men… jag har fått göra det jag drömt om, spelar på liten rink mot tuffa kanadensare som inte viker en tum och tar chansen när de får den. Av de fem målen är fyra på returer; jag gjorde mitt bästa och kanske mer därtill och är helt slut efteråt.

Men kvällen slutar inte med det.

In i bilarna för transport till Birmingham, Detroit för nästa match. Grabbarna vi mötte i söndags, då jag spelade för amerikanerna, bjuder på ny match. Vi åker över den väldiga bron som förbinder Kanada med USA, hamnar i en lång väntan för att passera passpolisen, men väl framme går det hyfsat snabbt, id-kontrollen görs, jag blir strängt uppmanad att ta av mig kepsen och sedan önskar han oss lycka till och iväg på Detroit oändliga vägar.

Efter påfyllning av öl, snacks och bensin far vi till hallen, kommer fram med en kvarts varsel och jag har redan bestämt mig; jag ska ha revansch från i söndags, då jag med lånade skydd och handskar åt fel håll uppträdde som en pajas, en förstagångsmålvakt…

Det är på lek, men utan allvar blir det inte roligt. Så jag samlar ihop mig själv, skakar tröttheten ut kroppen och spelet kan börja. Tempot är mer moderat än tidigare, vilket gör att Partillekillarna plötsligt börjar spela den hockey som vi kanske önskat att vi gjort från början. Pass, dropppass, spel back till back, dra isär, utmana, gå på mål, skott, chanser, retur, mål.

Jag sliter ont igen. Får kanske i och för sig min revansch, för jag fick visa vad jag kunde. Men det amerikanska laget med mig i kassen förlorar igen, nu med uddamålet, avgjort med bara någon minut kvar och med en fullständigt slutkörd Kai Martin i mål.

Jag sitter tyst efteråt, försöker få ner pulsen och låta krafterna återkomma. Jag har svettats kopiöst i två matcher och har kanske inte fått ordning på vätskebalansen.Men kraften kommer åter, jag packar ihop mina prylar, dricker vatten, duschar, sätter på mig kläderna och tar en öl.

Carha21

Sen fest efter två matcher inom loppet av några timmar. Foto: KAI MARTIN

Nu vankas mat och mer öl. Dugger’s, en sportsbar, som J frekventerat flitigt, bli vårt mål. Återigen hamburgare, pizza, friterade kycklingvingar och pintchers. Kvällen hinner bli nära två innan vi lämnar stället. Min kropp skriker efter sömn och när jag väl landar i min säng, somnar jag innan jag hinner blinka.

De ändlösa vägarna till musik

Posted on av Kai Martin

J har bott sex år i Detroit. Jobbat på Ford. Han kan staden utan och innan, har sina kontakter. Vet de flesta skrymslen och vrår. Han är en auktoritet när vi åter korsar Detroit river genom tunneln, genom vägtullar och passkontroller – tuffare i USA, vänligare i Kanada – för att få äran att se när NHL-lagen Detroit Red Wings och Philadelphia Flyers värmer upp.

Vi är tidiga, lätt yrvakna och kommer till den slitna Joe Louise Arena, byggd 1973, med en kapacitet på cirka 20000 åskådare. J har fixat p-plats åt våra två hyrbilar där stjärnorna och folk högt upp i Detroithierarkin ställer sig. Vi finns med på en lista där p-vakten kliver ut ur sin kur i ett tilltufsat väder med grå himmel och regn i luften.

Det går geschwint att komma in, ytterligare en vakt ska passeras och han är vänlig och välkomnande till de svenska gästerna; svenskar har, som bekant, ett gott rykte i Detroit Red Wings sedan Thommie Bergmans tid på 70-talet fram till Börje Salming, Thomas Sandström, Mikael Samuelsson, Andreas Lilja, Fredrik Olausson, Nicklas Lidström, Henrik Zetterberg, Tomas Holmström, Stefan Liv, Jonas Gustavsson, Niklas Kronwall, Daniel Alfredsson, Johan Franzén, Gustav Nyquist, Jonathan Ericsson… Det är några stycken som passerat revy i laget och har gjort det bra.

Carha9

Minnesrik arena som gör sin näst sista säsong. Foto: KAI MARTIN

Vi tar oss upp med hiss till environgerna som är kantad av historia. Varje pelare pekar på dåtida och nutida spelare, gigantiska statyer hyllar legendarer som Gordie Howe, svartvita bilder från way back then byter av foton från 2000-talet.

Jag förstår Frölunda som skulle vilja ha liknande möjligheter i Scandinavium, eller en egen arena. Det är mäktigt.

Carha12

Hockeymemoralia och -legendar. Foto: KAI MARTIN

Uppvärmningen för Detroit är intitalt försiktig med start för målvakterna Jimmy Howard och Petr Mrazek. Några skott i plocken, distinkt, några mot stöten, distinkt. Sedan några enkla övningar för att få igång sidledsförflyttningarna. Tempot ökar ju fler spelare som kommer in på banan; det är både lekfullt och intensivt.

Carha10

Stilstudie av Mason i Flyers. Foto: KAI MARTIN

Det handlar kanske om 50 minuter på is innan ismaskinen snabbt kör av för Flyers. Med Steve Mason är det lite extra spännande för mig, eftersom han är vänsterhänt. Flyers uppvärmning är mer intensiv och på is finns tre målvakter, förutom Mason också reservmålvakterna Anthony Stolartz, nära två meter lång, och Alex Lyon, en rookie som verkar lite vilsen i sällskapet. Överraskande med tre på isen, men Flyers har säkert sina skäl. Men när också Michael Neuvirth kommer in förstår jag ingenting. Han är en vass keeper med en plockhand som jobbar högt och lågt, smidigt och elegant. Men det blir Mason som står.

Carha13

Bröder på rätt plats på jorden. Foto: KAI MARTIN

Vi tumlar ut fyllda av intryck och efter att en man kopplad till turneringen vi spelar har tagit kort på oss alla på läktaren.

J guidar oss ut från down town Detroit, Joe Louise Arena ligger precis vid floden och vi har sett hallen på håll från Kanada, och ut på oändliga vägar och fram till Hockeytown som säljer merchendise till Detroit Red Wings och baseballaget Tigers. Jag köper en hoodtröja som finns på rea, för priserna för textilierna är groteska, en matchtröja går på kring 1400 kronor, väl mycket för mig.

Efter att ha irrat runt i butiken går vi till en sportbar nästgårds, äter mat; de flesta beställer pizza och ber om tunna sådan och serveras sedan skapelser för ett kompani. Jag äter sallad, som är nog så mättande, pitchers beställs in i parti och minut (alltså tillbringare med öl) och det är inte så konstigt att vi mätta och stinna tumlar ut på p-platsen för nya destinationer.

Carha16

Mat för män. Foto: KAI MARTIN

Vi delar på oss; en bil till ett microbryggeri, en bil till Motownmuséet. Det är en fascinerande musikhistoria som jag inte vill missa och vi är fem till med samma önskan.

I ett vanligt hus på en vanlig gata skapades skivbolaget 1959 Tamla, som sedan blev Tamla Motown som skulle bli något alldeles speciellt, en artistkarder bestående av talanger i närområdet; Aretha Franklin, Four Tops, Supremes, Temptations, Marvin Gaye, Stevie Wonder…

På klassisk musikmark. Foto: KAI MARTIN

Det blir en guidad tur fylld av restriktioner, underhållande men tempfylld, det finns liksom inte tid att hämta andan eller att ta in intryck. Men ändå, vilken historia…

Så in i bilen till Hockeytown down town som är sportbaren för förberedelser för matcherna som ska spelas, ett stenkast från den nya arenan som byggs med invigning 2018; Joe Louise Arena gör alltså sin sista säsong den som kommer.

Det blir mer öl och nachos, som är indränkta i smält ost och köttfärs; knappast lätt tilltugg för stinna magar.

Så buss till arenan och in till våra platser högt, högt upp i arenan.

Vi har våra landslagströjor på oss, som vi generöst fått av arrangörerna av turnering. Matchen är viktigt för om Detroit ska ta sig till slutspel för 24 året i rad. Hallen är alltså fullsatt och stämningen intensiv.

Carha17

Trafik framför kassen. Men Detroits Howard håller tätt. Foto: KAI MARTIN

Matchen går i hemmalagets favör. Vinst med 3-0 med strålande målvaktspel från Howard i Detroitkassen, men Mason gjorde också ett starkt intryck och släppte bara två mål (det sista i tom kasse).

Så ut i Detroitregnet som är milt och vårlikt. Vi väntar på en buss som ska ta oss tillbaka till Hockeytown där bilarna står. Den. Kommer. Inte.

Vi väntar. Och väntar. Tålamodsprövande. Men har man stått i toakön i Joe Louse Arena är väntan ingenting. Vi frågar lite olika busschaufförer, men ingen ska till vår destination.

Så äntligen en som förbarmar sig över de dränkta katterna, väl framme blir han furstligt belönad med dricks.

Så hem. Ny färd genom tunneln, nya passkontroller och sedan bums i säng efter en lång dag matad med nya intryck.

 

Welcome to Canada

Posted on av Kai Martin

Det är ju självklart att det finns olika kulturer. Men ibland blir det mer uppenbart.

USA är ju de flottigas rike, friterat, såser, smält ost och andra, om ni frågar mig, mindre nyttigheter som är svåra att komma undan om man inte kan vilka ställen man ska frekventera.

Kanada är ju lite av en spegelbild av sin storebror, men kan ändå odla sin egen kultur och gör det med den äran. Att det är bitande kallt i vinden, att snöflingor piskar ettrigt mot kinden och ändå ha vindistrikt här nere i kanadensiska södern verkar kanske märkligt.

Men det rödvin vi smakade när vi åter besökte City Grill för en längre sittning var utmärkt. Någon gång i veckan kommer det nog bli ett besök på någon vingård, men mer om det senare.

Första matchen gav alltså en svidande förlust med uddamålet. Lite skärpning där och vi hade fixat poängen, för varje sådan möjliggör mer matcher i cupen.

Så när vi möter kanadensiska Eaton med Chicago Black Hawkströjor verkar motståndarna respektingivande. Så klassiskt svenskar, att på förhand ta intryck istället för att lita på sin egen kraft och styrka.

Det skulle visa sig bli en jämn match där vi omedelbart skapar chanser mot den duktiga och väldige kanadensiske målvakten med en reptilsnabb plockhand. 0-0 i första perioden skapade förtroende och hopp.

Carha6

Etons målvakt Atos Falcioni hade koll. Foto: KAI MARTIN

I andra perioden är vi också med, men en utvisning för body check (tackling som alltså inte är tillåtet i veteranspel) gav fyra minuter som skulle visa sig ödersdigra för Partille. Vi stretar emot, men med bara 24 sekunder kvar av utvisningen kommer ett läge där pucken sakta glider in mellan benen på H, målvakt för dagen.

Vi skapar våra chanser, men, apropå kultur, är alldeles för dåliga på att följa upp en chans med nästa. Kanadensarna tvekar inte en sekund. Antingen snabbt skott och avslut, eller snabbt pass och avslut. Den inställningen lönar sig på de små rinkarna och på en räcka kontringar kommer också ett antal mål efter att vi tappar puck offensivt och i, förstås, ambition att göra mål.

Vi har våra lägen. Bland annat av CS, en legendar inom Göteborgs hockeyliv och med meriter som att NHL-laget Toronto en gång var intresserad av honom, är fri efter ett läckert förarbete bakom kassen. Men Eastonkeepern kommer ner med plocken och gör en magnifik räddning som gratuleras av CS.

Mål där och det hade gett ett visst häng. Men ett effektivt Eaton har kanske tio chanser och gör mål på fem av dem. Vi har säkert 15 skott och gör inga. Snälla pojkar får inte kyssa farliga flickor, eller vad säger man? Bussiga svenskar får definitivt inget gratis mot elaka kanadensare i hockey.

Så när matchen är över tackar vi för matchen. Den äldste, minste och mest tandlöse av motståndarna väser ”Welcome to Canada” och det var inte ett välkomnande. Bara så att vi vet.

Men, det ska också sägas, det här gänget har spelat tre matcher i en cup i februari och då var inte hela laget samlat. Kanadensarna har 36 matcher i benen den här säsongen, plus träning.

Carha7

Ett gäng glada förlorare. Foto: PRIVAT

Under dagen hade jag också hunnit fynda. Tidigare i veckan hade vi varit över i Detroit och besökt en enorm sportaffär för hockey och lacross. Min ambition är att fira mina 60 år med delvis ny utrustning. Som den vänsterhänte målvakt jag är, är det inte alltid lätt att hitta rätt handskar för mig. Men här var det delvis ett eldorado. Perani’s hockey world hade ett enormt utbud, mer moderat priser än i Sverige men ändå lite för mycket för min plånbok.

Jag hittar ett par bruna vintagehandskar av bästa kvalitet som jag blir sugen på, men då skulle jag ha benskydden i samma stil och de finns inte. Jag går ut tomhänt.

Reebok

Shoppingfynd och souvenirpuck av choklad. Foto: KAI MARTIN

Men på tisdagen blir det ett besök i Windsors motsvarande, men lite mindre butik. Där hittar jag ett bara rödblå handskar som butiken vill ha 200 kanadadollar för. Ja, utgående modell för Reebok, men av bästa kvalitet med LeFevre, målvaktsdesignern för elitkeepers, som garanti. Tillsammans med en träklubba som saknar märke blir det handlat för knappt 1500 svenska kronor. Nu ska jag jaga ett par benskydd som passar till handskarna.

The show must go on!

Kris i hockeyparadis

Posted on av Kai Martin

Peka ut Kanada och det finns hockey på kartan.

Windsor är en förhållandevis lite ort på några hundratusen invånare, men är i närområdet kanske upp till en halv miljon, beroende på vem man frågar.

Vi pratar om en stad som vuxit på slätten, utan böljande landskap, utan bergsknallar i horisonten, men med den väldiga Detroit river som rinner mellan destora sjöarna St Claire och Lake Erie.

Det är ett land med ständig horisont, där Detroits skyline, down town, pekar mot himlen som i trots.

I Windsor kämpar några byggnader om att stoltsera på höjden, men det blir mest fåfängt. Centrala Windsor är bedagat, förorterna en oändliga räcka av fristående villor, bland dessa dyker det plötsligt upp en idrottanläggning, några av dem är hockeyhallar, smart byggda, minst två rinkar i en och samma anläggning, fullbokat schema från tidigt till sent, pojkar och flickor spelar hockey, män och kvinnor likaså. Spelar du inte, tittar du. Hockey finns överallt och med den här massiva turneringen, så sluter staden stolt upp. Alla frågar hur det går, alla undrar var vi kommer ifrån, alla är genuint intresserade.

Hur har det då gått…?

Nja, efter starten med lånad utrustning i söndags så borde allt ha blivit bättre väl med skydden på plats.

Frågan på det är, ja. Jag inser snabbt att även om mina skydd är slitna efter hockey upp till fem gånger i veckan, så är det ändå jämförelsevis, nytt, helt och rent. Jag har dessutom koll på mina grejor, vet hur skydden ska sitta.

När vi möter finska StUto delar jag och H på uppgiften.

Det är ett stressat lag som kommer till anläggningen. Bussen som skulle hämtat oss för att i tid lämna oss på arenan kommer inte. Vi får i hast packa in oss i vår hyrbilar och kommer sent till anläggningen. Inte optimalt.

Men vi står på is till nedsläpp och startar turneringen. Det är vi som inledningsvis tar kommandot, men finnarna är placeringssäkra och vet att passa puck. De gör första målet, gör ett till. Men vi kämpar oss in i matchen och kvitterar.

Spelet böljar fram i perioderna (2×12 + 15). När jag kommer in har H släppt in två puckar, gjort bra insatser och det är upp till mig att bära laget till segern.

Goalie

En målvakt i aktion. Foto: KAI MARTIN

Men vi har en tendens att vilja spela upp pucken centralt i egen zon, att bli stirriga vid press och har svårt att få tryck i passen. Det innebär att jag omedelbums får göra mina räddningar, som adderas till flera. Det är, som alla vet, skönt att komma in i matchen.

Men en två mot ett-situation och ett sidledspass ställer mig. Jag är med över, men har inte samlat ihop skydden tillräckligt bra. Finnarna gör mål.

Förre elitspelaren Hannu Oksanen är spelmotorn som får sitt manskap att kugga i varandra.

Vi fortsätter kriga. Kvitterar, men drar på oss en och annan onödig utvisning som straffar oss dubbelt. Återigen utnyttjar finnarna sin spelskicklighet och se där, en omarkerad back får pucken, jag är med över i sidledsförflyttningen, hinner se skottet då det kommer, känner den ta i plocken. Dessvärre styr jag in den själv och det målet blir avgörande.

Vi trycker på, men trots att jag i slutsekunderna lämnar kassen för en utespelare stannar sifforna 3-4 till finnarna. Close but no cigarr och det kommer att bli värre. Jag återkommer till det.