1000

Firar. Min blog – kamartinblog.com – har nu passerat tusen inlägg.

Det hände sig vid den tiden där jag efter 35 år på GT hade avslutat min anställning. På tidningen hade jag ju genom Expressen försorg blivit med blogg, som startat 2005. En blogg som hade sina läsare, men jag var ju förstås inte i närheten av exempelvis Linda Skugge – något som Aftonbladets hovmobbare Fredrik Virtanen skrockade åt i ett inlägg när Expressens bloggare antal läsare presenterade. Hur som med det, jag var otroligt stolt över de läsare jag hade; skrev om mycket av det som inte platsade i tidningen: resor, möten, skeenden.

Men när jag valde ett avgångsvederlag våren 2014 visste jag att bloggens dagar var räknade. Min anställning tog slut och givet detta också bloggens. Men av dåvarande chefredaktören fick jag löfte om att jag i god tid skulle meddelas om när så skulle ske.

Det hände inte. I september var bloggen borta. Poff. Jag blev förstås sårad, som det är lätt att bli då garden ändå är nere, såsom det var med mig mina sista år på tidningen. Jag fick i och för sig en länk till min blogg, så att jag skulle kunna fylla på med de texterna i en ny blogg. Men den utbrändhet som jag då led av gjorde att jag aldrig kom att skrida till verket. Rädslan för att misslyckas gjorde att det inte blev av.

Så i oktober startade jag med darriga ben kaimartinblog.com inom WordPress. Ja, det blev kaimartinblog med ett g för att det var det som fanns. Jag orkade inte ordna något annat och det var väl inte hela värden. En fryst bild från Jonny Andreassons video till Punkrock Allstar GBG:s ”Nerv”, där jag medverkade i, blev vinjettbilden. Den har hängt kvar.

Valsspråket ”Om Sverige i tiden” också.

Det har blivit en hel del inlägg där sedan dess. Som arbetslös under några år var bloggen mitt verktyg för skrivande. Här kunde mina läsare följa mig på resa, men också personliga reflektioner ur mitt liv. Det har ju också blivit sport och förstås recensioner, det som mycket har följt mig genom livet. Recensioner av böcker, men inte så mycket skivor. Men förstås från scenerna i främst Göteborg, högt och lågt, från Mölndalsrevyn till Göteborgsoperan, från Pustervik och Musikens hus till Ullevi. Dans, teater, musikal, musik, konst. foto…

Jag har haft min intervjuserie med Farbror Blå. Kanske blir det en nytt intervjuformat med människor som jag tycker är spännande.

En och annan nyhet har jag haft, men med min tid på GöteborgDirekt (2017–2022) var det ju självklart prioritet för min uppdragsgivare.

I bloggen har man också kunnat följa Kai Martin & Stick!:s resan från hösten 2014 och framåt. Det blev ju en del spelningar efter comebacken i aprils början 2013, men också albumet [utan titel] som vi i trots och stolta gav ut på eget bolag med egen distribution under våren 2016. Till inledande ”Strändernas svall” gjordes en video, som fotograf Johan Carlén och jag gjorde sent i oktober 2015 nere vid Björkängs strand, söder om Varberg.

Jag fick för någon veckan sedan en notis från WordPress-gänget (som jag förstås inte känner, det går ju på automatik) om att jag hade gjort mitt tusende inlägg sedan den där starten i oktobers början 2014. I höst är det svindlande tio år sedan. Bra jobbat, Kai.

Jag är bortskämd med att ha mina läsare och uppskattar var och en av dem/ni.

Läsartoppen år för år:

2014 562 visningar – Ruckmans final

2015 3177 visningar – Farbror Blå går på Crippas café och imponeras

2016 7551 – Freddie Wadlings stora sorti

2017 874 – Nu lämnar kingen in

2018 888 – Rykande rockshow på Park Lane

2019 811 – En strålande stjärna

2020 697 – Mölndalsrevyn bjuder på skrattfest

2021 840 – Hockeyhaveri

2022 4238 – Hårdrock, hallelujah!

2023 647 – Snyggt serverad Dylan

2024 (så här långt) 549 – Ode över bortgången broder

Ja, det är siffror som jag stolt publicerar. Jag vill inte undanhålla dem för Fredrik Virtanen och försöka luras med att jag tillhör något annan än de lägre bloggdivisionerna.

Visningar mer år, undrar kanske någon. Här kommer de:

2014 2807

2015 23800

2016 37000

2017 28200

2018 19700

2019 19300

2020 16400

2021 18900

2022 29100

2023 32100

2024 (så här långt) 7049

Tack alla som läser. Jag hänger i.

Varmt underhållande ”Avgrunden”

Teater:

AVGRUNDEN

Hyllar Lugn och Edwall. Mirja Burlin och Timo Nieminen bjuder på en varmt underhållande föreställning om det udda, kreativa paret Kristina Lugn och Allan Edwall. Foto: KAI MARTIN

Det är en smula sent för mig. Hög tid, med andra ord. För Mirja Burlins och Timo Nieminens uppsättning ”Avgrunden” har rullat på i några år. Som lunchteater på Göteborg stadsteater. På turné och diverse gästspel runt om på scener i landet. Det som från början var ett pandemiprojekt med texter som skickades fram och tillbaka har vuxit till en öm, varm och mycket roande föreställning – trots den avskräckande titeln ”Avgrunden”.

I centrum Kristina Lugn och Allan Edwall. Två kufar på den svenska, kulturella parnassen. Hon som hyllad diktare och pjäsförfattare samt Akademiledamot. Han som prisad skådespelare, textförfattare och mannen bakom den lilla scenen Teater Brunnsgatan i Stockholm där han med skrala medel höll hov mest själv. De kom att jobba ihop just där. Kom att finna varandra. Kom att få respekt för varandra. Kanske i deras respektive annorlunda förhållningssätt till texter spännande mellan humor och allvar.

Detta fångar duon Burlin–Nieminen med en empatisk känsla och till musik. Med på scen finns de mångfacetterade musikerna Henrik Cederblom (gitarr, fiol och mandolin) och Gunnar Frick (dragspel och keyboard) med känsla för det lågmält starka, lyriska och dynamiska i sångerna.

Timo Nieminen är ju en aktad musikalstjärna – och skådespelare –, som med sin djupa, mäktiga röst ger musiken både ömhet, intensitet och kraft. Mirja Burlin är främst skådespelare, men fostrad på just Aftonstjärnan och under Kent Anderssons vackert lysande ledarskap och kunnande har hennes sångarkraft också fått ta plats.

För det är just på Aftonstjärna som ”Avgrunden” nu har spelats. Passande nog öppnade kvartetten för en kvart nere i kaféet med just texter och sånger av Kent Andersson. Som ett fint förspel till kvällens huvudakt. Det märks att Mirja Burlin är rörd över att vara i huset där så mycket kom att bjuda i lindan av hennes karriär. Respekten för Kent Andersson märks också Timo Nieminen från sin tid på Folkteatern, när han rör vid sångerna och texterna med aktning. Men det kanske kan bli en annan, längre föreställning inom sinom tid.

För det är förstas timmen med ”Avgrunden” som är höjdpunkten. En föreställning som Mirja Burlin och Timo Nieminen kan utan och innan utan att förlora det vördnadsfulla grepp som de har om texterna och sångerna. Med det sagt kan de våga improvisera en smula, lätta på garden och låta svångremmar och hängslen lossas.

Det är en otvungen föreställning som ger en inblick inte bara i Kristina Lugns och Allan Edwalls respektive liv som särlingar. Det är också en inblick i den där före detta potatiskällaren på Brunnsgatan i Stockholm där de fann varandra. Till detta deras fantastiska texter, lek med orden för väsentligen i något att berätta. Så skickligt. Och så fint och respektfullt hanterat av Mirja Burlin och Timo Nieminen, som också väver in sina egna perspektiv i relationen till Lugn–Edwall och varandra.

Och så listigt Mirja Burlin skiftar från sig själv till Kristina Lugn genom att släppa på hårklämman, låta håret fall ned i ansiktet och ställa om rösten till Kristina Lugns så särpräglade, släpiga röst. Skickligt.

”Avgrunden” är en föreställning att plocka upp för att plocka ned. En möjlighet för detta kreativa gäng att fylla någon scen när luckor från övriga engagemang öppnas. Vilken tur för mig att jag hann den här gången innan möjligheten stängdes för den här gången.

”Allvaret”, Aftonstjärnan, Göteborg. Recensionen av denna föreställningen från 10 februari 2024. Föreställningen hade premiär 2021.

På scen: Mirja Burlin och Timo Nieminen.

Musiker: Henrik Cederblom och Gunnar Frick.

Ljud: Jimmy Olsson.

Av: Mirja Burlin och Timo Nieminen baserad på texter och sånger av Kristina Lugn och Allan Edwall.

En värld med förbättringspotential

Show:

EN VÄRLD AV SKIFS

!!!

Underhållare. Björn Skifs bjuder osvikligt upp i ”En värld av Skifs” – även om det går i grått och svart. Foto: MATS BÄCKER

Rondo, Göteborg.

Publik: 867 (fullsatt).

Bäst: Han sjunger oförskämt bra, Björn Skifs.

Sämst: Kläderna. Grått, svart, trist.

Fråga: Är det sista gången vi får se Björn Skifs på en krogscen…?

Efter Hamburger Börs, Stockholm, och Amiralen i Malmö är det nu äntligen dags för Björn Skifs senaste show i nypiffade Rondo – Sveriges förmodligen bästa showlokal. Det är med andra ord en välinrepeterad show som bjuds när ”En värld av Skifs” rullar igång sitt vårliga evenemang i Göteborg.

Premiär blev ju uppskjuten en vecka på grund av sjukdom. Men med alla mannar kuranta är det bara att låta nöjesmaskineriet kugga igång. Allt startar i ett maklig tempo och med en smula självreflektion när Paul Simons ”Still crazy after all these years” får en svensk text. Men det är lugnet före stormen, för Björn Skifs och hans excellenta band – vilka arrangemang av Hans Gardemar och vilket sväng från orkestern! – spänner vitt och brett över hela hans underhållningskatalog.

Allt ska med, men ändå ska man göras ett urval där somt har fått stuvas undan och somt lyfts fram om än i ny dräkt. Så blir till exempel ”Härligt härligt, men farligt farligt” en frisk flamencodoftande version i Gipsy Kings anda med samtliga på scen – förutom Björn Skifs – med akustiska gitarrer. Läckert!

Björn Skifs är ivrig att visa vilken skicklig sångare han är. Lika på är han att få presentera sig som den showman han har varit från 70-talet och framåt.

Publiken bjuds på en resa. Det blir tillbakablickar, men klädsamt utan nostalgi. En fin version av Procul Harums ”A whiter shade of pale” följs av en vass soulfylld tolkning av the Spencer Davies Groups ”Gimme some lovin'”. Självklart glöms inte ”Håll mitt hjärta”, som dyker upp tidigt, ”Hooked on a feeling” och ”Michelangelo (men så svara då)” av. ”When you tell the world you’re mine”, låten Agnes Carlsson och han sjöng på kronprinsessan Victorias och Daniels bröllop görs i en innerlig version. Men nu med Jessica Marberger som duettpartner.

Det blir sketcher och några ståuppnummer som skulle mått bra av att kortas. Pantomin med Björn Skifs som bilförare i en kär gammal racer har jag sett förr, men den funkar ännu några mil. Duetten han gör med sig själv är strålande.

”En värld av Skifs” rymmer generöst mycket och där Björn Skifs, med ålderns rätt, inte orkar hålla energin uppe… ja, då hugger bandet in med dansarna.

Men det finns en sak som gör mig besviken. Går jag på show vill jag inte bara ha underhållning för örat. Det ska också vara en fest för ögat.

Lunskläderna som den fantastiska orkestern har på sig är en skymf. Det är tredje gången som shown körs och man har valt att köra i grått och svart med trista skor. Herregud!

Björn Skifs, som kommer från det kreativa 60-talets popscener med kråsskjortor, tajta byxor och färgsprakande kavajer, går i samma trista ”färg”-skala. Dansarna och sångarna Jessica Marberger och Emelie Fjällström glittrar i sina svarta toppar, men det är svart, svart, svart.

Hur härligt hade det inte varit med bandet i rosa, gröna, blå, gredelina kostymer med några snygga skjortor till och välputsade skor. Björn Skifs skulle må bra av några klädbyten och gärna i något som lyfter fram honom istället för att klä ner honom. han tål ju att ses på. Tjejerna likaså. Det är ju en show ni bjuder upp till!

En värld av Skifs, Rondo, Göteborg. Premiär 8 februari 2024. Spelas till och med 20 april.

Regi, idé, scenografi och koreografi: Pernilla Skifs.

Texter: Kalle Norlén och Björn och Pernilla Skifs.

Ljuddesign: Kenneth Almgren.

Ljusdesign/scenritning: Stizze Larsson.

Videodesign: Vello Herman.

Videobearbetning: Linus Bokehsius.

Kostym/kläder: Thomas Malmros och Pernilla Skifs.

På scen: Björn Skifs med bandet – Hans Gardemar, kapellmästare och keyboard, Ulric Johansson, bas, Magnus Bengtsson, gitarr, Tomas Bergquist, keyboard, Peter ”Milan” Milefors, trummor, Jonas Wall, saxofon, Jonas Lindeborg, trumpet, Magnus Wiklund, trombon, Jessica Marberger, sång och dans, samt Emelie Fjällström, sång och dans.

Göteborgs filmfestival i retrospektiv

Den 47:e av Göteborgs filmfestival har just tonat ut från filmdukarna – och biosalongerna hemma med teven som medel för de streamade filmerna. Det är i mångt och mycket fascinerande och tacknämligt att få tillgång till så mycket film via Filmfestivalen på detta det sistnämnda viset. För vår del – med influensasjuk hustru – blev det just från soffan som vår upplevelse av filmfesten fick ha sin utgångspunkt; på gott och på ont. Här är en resumé:

Jag har – eller… vi har – en ambition att se filmerna i Nordic Competition. Mycket för att det ger en inblick i nordiskt filmskapande, en möjlighet att jämföra ländernas olika skapande, filmiska blick och en chans att höja perspektivet ovan- och utanför det strikts svenska. I år gick det så där. Det blev tre filmer av tio. Magert. Men av de filmer som strömmas är det ytterst få i den nordiska tävlingen som ingår. Det finns säker kommersiella skäl till det. Likväl är det synd.

”Hanteringen av odöda” (Norge), Thea Hvistendals film baserad på John Ajvide Lindqvists roman, är långsamt berättad. Bitvis vacker, men mest förtvivlad och definitivt kall i sin ton. Jag hade dessutom kunnat vara utan slutet, som tonade över till en zombiefilm; en genrer som inte är min. Betyg: !!!

”Kalak” (Danmark) av Isabella Eklöf. Hon gjorde skandalfilmen ”Holiday” – visad på Filmfestivalen 2018 – med en otäck våldtäktsscen med pornografisk touch som även så här långt efter vägrar att lossna från näthinnan. Hennes faiblesse för erigerade manliga könsorgan visar sig omedelbart i ”Kalak”, men öppnar snart för en långt mycket mer drabbande film än hennes långfilmsdebut. Sjuksköterskan Jan, utsatt för sexuella övergrepp som barn, är långt från hemlandet Danmark i sin tjänst på sjukhuset i grönländska Nuuk. Men hågkomsterna från barndomen hemsöker honom. ”Kalak” är en film om personliga och oförlösta trauman skickligt spelad av svenske Emil Johnsen. Den speglar också listigt Danmark som kolonialmakt gentemot Grönland och de ständiga kulturkrockar som följer av detta. Betyg: !!!

”Solitude” (Island), regisserad av Ninna Pálmadottír, är på något vis klassiskt isländsk film. Ensligen Gunnar tvingas lämna familjegården ute i obygden där han håller sina islandshästar. Inflyttad till Reykjavik blir han vän med en tioårig pojke och en fin relation uppstår dem emellan. Men en händelse förändrar allt. Återigen en långsamt, vackert berättad historia där Gunnar förtjänstfullt spelas av Þröstur Leó Gunnarsson. Han gör det återhållsamt, men varje känsla som strömmar genom hans kropp och själ skälver till i scen efter scen. Þröstur Leó Gunnarsson kunde också ses i komedien ”Driving mum” från förra året. Betyg: !!!

Desto fler filmer blev det från kategorin International Competition. Av 18 filmer lyckades vi pricka in elva. Gott så.

”Girls will be girls” (Indien) av regissör Shuchi Talati har sin utgångs punkt från ett indiskt gymnasium där både unga män och unga kvinnor går. Mönstereleven Mira slits mellan studier och lust till den nya klasskamraten, en relation som måste hållas hemlig. Dygd är ett måste, i strid mot allt vad tonårshormoner säger. Filmen är ett stillsamt drama med stigande temperatur där skvaller, svartsjuka och förtal blir väsentliga ingredienser. Betyg: !!

”Red island” (Madagaskar) i regi av Robin Campillo slungar oss tillbaka till tidigt 70-tal. De franska kolonisatörerna håller ställningarna från en militärbas på Madagaskar under en orolig tid. Filmen är gjord ur tioåriga Thomas perspektiv. Det görs med häpnande ögon inför det vuxenliv som passerar revy. Har en fin ton och ett gott berättande där Robin Campillo balanserar på rätt sida nostalgin, men där barnets utgångspunkt glider över till öbornas uppror mot kolonisatörerna i finalen. Betyg: !!!

”Universalteorin” (Tyskland), regisserad av Timm Kröger. En film i stort sett i svartvitt som underhållande använder sig av alla filmens klichéer från 60-talets film noir, 30-talets skräckfilmer och kalla krigetsagentfilmer. I en alpby råder allt annat än lugn. Parallella världar spelar ett elakt spratt i denna fascinerande, roande och kittlande film. Betyg: !!!!

”Sujo” (Mexiko) med regissörsduon Fernanda Valadez och Astrid Rondera. Återigen ett barns perspektiv där den lilla parveln Sujo indirekt blir vittna till mordet på sin pappa, den unge gangstern. Genom sin mosters försorg får han en uppfostran långt från gängkriminaliteten, men ska det hålla…? Det här är en drabbande inblick i gängens meningslöshet, men också en förståelse i hur svårt det kan vara att bryta den onda cirkeln som detta skapar. Betyg: !!!

”Tótem” (Mexiko) i regi Lila Avilés. Även här en film speglad ur ett barns synvinkel. Sjuåriga Sol ska vara med om att fira sin pappas födelsedag. Men han är svårt sjuk. Familjen planerar en rejäl fest, som kan bli hans sista, och blottar intriger och karaktärer i denna fint och sorgligt berättade film. Betyg: !!!

”Chimären” (Italien) regisserad av Alice Rohrwacher. Denna film om gravplundrare med etruskiska fornlämningar är som baserad på något av John Steinbeck. Sorgkantade figur i ett myllrande galleri av personligheter, som sällan lyckas göra något rätt. I huvudrollen den brittiske Arthur (Josh O’Connor), ny frisläppt från en fängelsevistelse, som ledaren för dessa ”tombaroli”. Det här är en fröjd till film, tokrolig, allvarlig, välspelad, skickligt filmad och berättad – dessutom med Isabella Rossellini i en bärande biroll. Förmodligen Festivalens bästa film. Betyg. !!!!

”Days of happiness” (Kanada), regi Chloé Robichaud. Sophie Desmarais är strålande som den unga, kariäristiska dirigenten Emma. Hon som både tvingas ta fajter för sitt konstnärliga skapande i symfoniorkestrar, som i sin relation med både sin flickvän och pappa, tillika hennes agent. Samtidigt har hon kritikernas blickar mot sig, publikens förväntningar kontra sina egna. Trevligt att Göteborg passerar revy i en ytterst kort sekvens. Betyg: !!!

”Great absence” (Japan) i regi av Kei Chika-ura. Att göra en film om en far som glidit över i demens kräver takt, ton och känsla. Florian Zellers ”The father” (2020) med Anthony Hopkins i briljant huvudroll visar på det. Detta japanska drama håller stilen, men på ett mer lågmält berättat vis. Sonen Takashi (Mirai Moriyama) tvingas till det barndomshem han sedan länge lämnat och möta den far (Tatsuya Fuji), den intellektuella giganten med universitetetsvärlden som sitt revir. En far som glidit över i demens, något som i sin tur tvingar fram en uppgörelse för sonen om sitt förflutna. Betyg: !!!

”Det finns alltid en morgondag” (Italien), regisserad av Paola Cortellesi. Med neorealismens grepp och även komedins skapas en film i svartvitt som sprakar. Öppningsscenen är drabbande, där kuvade hemmafrun Delia (suveränt spelad av regissören själv) får en lavett av sin make Ivano (lika grymt spelad av Valerio Mastandrea) när hon önskat honom godmorgon. Vi skickas tillbaka till Rom i snar efterkrigstid. Ett samhälle som går på knäna, men som också andas tillförsikt efter krigsslutet och krossandet av fascismen. Men kvinnans ställning är låg. Trots tusen och en jobb utanför hemmet är Delias slit inte värt ett vitten. Här är det hustrumisshandel till musik och koreografi, ungefär som hämtat från ”The singing detective”, Dennis Potters tv-serie. Trots svårt hunsad är Delia en stark kvinna och männen oförlåtliga förlorare. ”Det finns alltid en morgondag” tillhör Göteborgs filmfestivals starkaste upplevelse. Betyg: !!!!

”Banel & Adama” (Senegal) i regi av Ramata-Toulaye Sy. Kravet på det unga, äkta paret Banel och Adama ökar i den lilla byn. Han, som förväntas ta en ledarroll, har andra framtidsplaner. Hon vill dela dem med honom. Men missväxt och torka ställer allt på ända. En bitvis poetiskt berättad film som även har en stor social och realistisk närvaro. ”Banel & Adama” är också tankeväckande ur ett vidare klimatperspektiv. Sevärd. Betyg: !!!

”Jag är kvinna” (Polen), regissörer Malgorzata Szumowska och Michael Englert. En utmärkt dramatisering av en kvinna som föds i en mans kropp. En livslång skildring från barndom till vuxenhet med en allt större övertygelse om att fel har begåtts i genetiken. En ständig kamp som följer i ett delvis destruktivt spår. Att denna film har gjorts i hbtq-fientliga och det katolskt regida Polen är bara det värt en applåd och all uppmärksamhet. Betyg: !!!

”Ichiko” (Japan), i regi av Akihiro Toda. Den unga kvinnan Ichiko flyr sin relation och flyr därmed sin historia. En suggestivt och väldigt långsamt berättad film, som fångar en i sitt skruvstädsgrepp. Hana Sugisaki är briljant i rollen som den flyende Ichiko. Betyg: !!!!

Ur kategorin Nordic light blev det återigen ett fåtal – tre av 22 – men det går ju inte att få in allt.

”Stille liv” (Danmark med den engelska titeln ”The quiet migration”) i regi av Malene Choi. En film som inte utan poäng ställer in fokus på adoptionsproblematik och vardagsrasism. Carl är en högst älskad son för farmarparet, som ser honom som en naturlig arvtagare till gården. Men efter att gått ut gymnasiet ser Carl inte framtiden an så som sina föräldrar. Dessutom drar hans ursprung; vem är han? Var kommer han ifrån? Det l åka tempot i filmen drabbar dessvärre även dramatiken. Ett spännande – och väsentligt ämne – försvinner därmed. Betyg: !!

”Düsseldorf, Skåne” (Sverige), regissör Patrik Blomberg Book. Med syntmusiken och mitten av 80-talet i centrum ger ”Düsseldorf, Skåne” syntarna sin egen ”Tjenare Kungen” eller ”Fucking Åmål”. I den tristaste av skånska hålor skapar inte bara elektronisk musik med stora drömmar utan också ett relationsdrama av rang mellan Fredrik (Erik Svedberg Zelman) och Nina (Rebecca Plymholt). Han med en white trashbakgrund, där han lever med sin alkoholiserade mamma (brutalt bra spelad av Anna Blomberg). Hon, nyinflyttad, fin flicka med tonårsupproret brinnande i kroppen. Ja, klichéer. Men inte desto mindre en film som klarar sin dramatik utan att bli patetisk. Tvärt om tar den sin historia och karaktärer på allvar. Paret Svedberg Zelman–Plymholt är svidande bra i sina juvenila karaktärer. Betyg: !!!!

”Filmen om Kal P Dal” (Sverige), i regi av Stefan Källstigen och Dag Ösgård. En dokumentär som regissörsduon jobbat med i över tio år. Med flit, nit och noggrannhet har man mejlat ut ett utmärkt och känslosamt porträtt av Kal P Dal, Skånerockaren som med sin rock’n’roll på 70-talet förenade raggare och punkare. Betyg: !!!!

I kategorin Gala blev det heller inte mycket sett. Men åtminstone en.

”Ett tufft år” (Frankrike) i regi av Olivier Nakache och Eric Toledano. En komedi sprungen ur miljöaktivisters kamp. Regissörsduon har tidigare gjort den strålande ”Oväntad vänskap”. Nu spinner de vidare när slashasarna Albert och Bruno dras in i miljöaktivism, men där dessa herrars mål är helt annat än något gott. Det blir en underhållande och bitvis tankeväckande film med några scener som är svindlande underhållande. Betyg: !!!

Visionaries fick en lika styvmoderlig behandling. En film av tio visade.

”Inside the yellow cocoon shell” (Vietnam), regisserad av Pham Thién Àn. Vemodig och bitvis vacker film om ungkarlen som tar han om sin systerson, då dennes mamma omkommit i en motorcykelolycka. Det blir en odyssé från myllrande stadsliv till stillheten på landet i jakten på den lilla grabbens pappa. Betyg: !!!

Bättre upp i kategorin Masters. Tre av tolv.

”Club Zero” (Österrike) i regi av Jessica Hausner. På ett brittiskt internat i extremt stylad 70-talsretro utbildad några elever i medvetet ätande. Men läraren (sublimt spelad av Mia Wasikowska) har en plan. Eleverna ska uppge i Club Zero, föreningen mot ätande. Det blir ett otäckt, stilistiskt drama av rang där eleverna – alla utmärkt spelande amatörskådespelare – dras in i sin lärares garn och en strid mot föräldrarna utspelar sig i en utstuderad form. I rollen som rektor i ytterligare en paradroll: Sidse Babett Knudsen. Betyg: !!!!

”Röd himmel” (Tyskland), regissör Christian Petzold. En arrogant ung man med författardrömmar möter en vacker glassförsäljare, som egentligen är så mycket mer; en intellektuell på en nivå som vida överglänser den unge mannen, till exempel. Tillsammans med författaren finns också hans fotograferande vän. Miljön i sommarhuset vid Östersjön hotas av en tilltagande skogsbrand samtidigt som ett relationsdrama som går i sin makliga takt utan att gripa tag. Betyg: !!

”Ombord på Adamant” (Frankrike) i regi av Nicholas Philibert. En dokumentär om arbetet ombord på den vackra husbåten vid en av Seines kajer. Där är det dagverksamhet för människor som lider av psykisk ohälsa, men där friheten och tålamodet gör platsen till en given samlingspunkt. Kameran följer ödmjukt personerna som kommer dit. Låter dem tala till punkt och ger dem en förståelse. Betyg: !!!

Kategorin Voyager innehöll över 70 filmer. För vår del blev det blott en bråkdel.

”Cobweb – i mästarens nät” (Sydkorea), regissör Kim Jee-woon. En av festivalens mest underhållande och roande filmer. En galen komedi i filmmiljö med en regissör som försöker komma ifrån sin mästares skugga. Här händer allt och en brokig, tokig räcka händelser med överspel som tajmas perfekt utan att bli fel. Filmens två timmar och en kvart svindlar förbi. Betyg: !!!!

”When the walnut leaves turn yellow” (Turkiet), regissör Mehmet Ali Kanar. En vemodig film om en strävsam, kurdisk familj – far, mor, son och dotter – som sliter på sin lilla bondgård med låg inkomst och extraarbete. Pappan är sjuk. Ja, döende. Men håller det dolt för familjen. En stillsamt berättad historia om ett barn – sonen – som hastigt tvingas bli vuxen. Dessutom, parallellt, en historia om den turkiska överhögheten mot den kurdiska befolkningen. Betyg: !!!

”The Stones and Brian Jones” (Storbritannien) i regi av Nick Broomfield. Nick Broomfield träffade 14 år gammal Brian Jones på ett tåg. Nu, nära 60 år senare, försöker han följa Rolling Stones grundare i spåren. Det är en skicklig dokumentär fylld av intervjuer och aldrig tidigare visade filmer. Det är också en tragisk historia om en ung man som förlorade sin talang i drogers och alkoholens dimmor. Märkligt i filmen är att Beatles namn, bandet som med emfas drog igång den brittiska invasionen på 60-talet, nämns som i förbigående. Betyg: !!!

”Heroic” (Mexiko), regissör David Zonana. En ung man går i sin försvunnen fars fotspår och ska bli militär. ”Heroic” är ett grymt drama i militär, strikt hierarkisk miljö med pennalism. Filmen är naket berättande och når suggestivt finalens klimax utan att bli riktigt spännande. Snarare drar ett vemodsstråk över filmen, som bitvis har ett dokumentärt drag. Betyg: !!!

”Smoke sauna sisterhood” (Estland), i regi av Anna Hints. Systerskap i en bastu. Tillhörighet. Vänskap. Samtal. En dokumentär som tyst följer några kvinnor som under årets skiftningar möts i både tystnad, lyssnade och talande. Fin. Betyg: !!!

Så kortfilm. ”Startsladden” är ett måste – men i år var kvaliteten minst sagt skiftan. Från meningslösheter till utmärktheter.

Helt rimligt gick Startsladdenpriset till Karin Franz Körlofs ”En hjältes död” baserad på Pär Lagerkvist novell. Här samlas humor och filmkonst i strama 14 minuter. Mitt pris också till ”Jag är elden”, Parik Eklunds komedi, om en falnad karatesportare. Så också till ”Järnridån”, Alexandra Dahlströms film, om en pjäs med förvecklingar. Även Agnes Skonare Karlssons ”Favour” förtjänar beröm med filmen om en ung kvinna som plötsligt får en babis i famnen på Stockholms central. ”My gig in Sweden” av Simon Vahlne underhöll också. Men i övrigt var det obegripligheter.

Härliga häxor

Musikal:

HÄXORNA I EASTWICK

!!!

Starka prestationer. Balettakademins uppsättning av musikalen ”Häxorna i Eastwick” bjuder på stronga insatser av de medverkande. Här Alice Höök, Jesper Cameron, Aurora Reed Jenssen och Johanne Misser. Foto: PONTUS JOHANSSON

Balettakademin är en institution av rang. Mängdes av svenska musikalartister har här fått sin skolning och en gedigen språngbräda på sin fortsatta karriär. Det ska musikalälskare i landet skatta högt, för vi har med tiden blivit bortskämda av fantastiska artister som kryddar uppsättningen i alla delar av Sverige.

När elever ut musikalutbildningens avgångsklass ger sig i kast med John Dempseys och Dana P Rowes ”Häxorna i Eastwick” behöver man egentligen inte tveka om här finns kvalitet. Men samtidigt är samtliga nybakade. Ska de klara trycket? Vågar de ge sig hän? Håller rösterna? Lyckas man mejsla fram rollerna och samtidigt ha sin egen personlighet med?

Nej, det är sannerligen inte lätt.

Jag såg senast ”Häxorna i Eastwick” på Cirkus, Stockholm, hösten 2019 (läs recension här) med en diabolisk Peter Jöback som Darryl van Horne – den självgode fan själv som tar bigotta Eastwick i besittning och betäckning. Nej, jag ska inte jämföra. Där handlade det om en fullskalig produktion värd namnet, för med Peter Jöback även som producent blir det så. Här är det tvärt om nedskalat till enkelhetens estetik.

För uppsättningen har det smart gjorts två lag (Lag Skvaller respektive lag Kravaller) för medverkande – de bärande rollerna spelas av ena laget den ena dagen för att ersättas av det andra nästa gång. När man inte är i det centrala strålkastarljuset är man en del ensemblen. På premiären var Lag Skvaller först ut. När jag var på plats Lag Kravaller.

Jag kan alltså inte jämföra dem, men imponerades av den kraft och energi som bjöds. Häxorna Alexandra Spofford (Johanne Misser), Jane Smart (Alice Höök) och Sukie Rougemont (Aurora Reed Jenssen) är starka artister och sångare var för sig, men tillsammans är de sprängkraft. Här verkar sångcoachen Ingalill Rask Wagner hittat rätt i sin pedagogik. Vilka stämmor!

Darryl van Horne är en svår roll. Att vara en lismande, självgod, djävulsk och intrigskapande kåtbock kräver sin man. Men framför allt får man inte falla i fällan att vara all in från start till mål. Jesper Cameron sjunger med kraft och skicklighet, men rollen skulle ha mått bättre av att vara mer nyanserad.

Så också med Fredrika Hydéns Felicia Gabriel. Herregud vad den unga dam kan sjunga. Hon hämtar sin röst från ett starkt mörker, vränger den ut och in och har verkligen greppet om låtarna hon sjunger. Men karaktären skulle även här må bra av att vara mer nyansrik.

Klara Pollack gör rara Jennifer Gabriel precis som rollen ska vara. Så också Erik Thörnqvist med tafatte Michael Spofford och Ossian Höglund med sin devote Clyde Gabriel.

Med små medel, snygg koreografi och imponerande röster till storslagna arrangemang av endast en kvartett stor orkester gör Balettakademin under av ”Häxorna i Eastwick”. Det är härligt att se, även om jag fortfarande tycker att musikalens story är unken. Men det är ju knappast Balettakademins fel.

För musikalälskare i Göteborg finns det egentligen inget att tveka på. Gå på denna uppsättningen av ”Häxorna i Eastwick” för chansen att se talanger som nästa gång kommer spela på en mycket större scen.

Häxorna i Eastwick, Balettakademin i Göteborg, premiär 26 januari 2024. Denn recension baserade på föreställningen 27 januari. Spelas till och med 3 februari.

Av: John Dempsey och Dan P Rowe baserat på John Updikes roman.

Regi: Samuel Harjanne

Koreografi: Gunilla Olsson

Kapellmästare: Henrik Magnusson

Ljusdesign/sceongrafi: Elias Wallin

Ljuddesign: Karl Wassholm

Kostym/sceongrafikonsult: Tomas Sjöstedt

Orkester: Henrik Magnusson, piano, Bjørn Bjerknæs-Jacobsen, trumpet och keyboard, Viktor Reuter, bas, och William Soovik, slagverk.

Medverkande – Lag Skvaller:

Olivia Grönros Aleman (Alexandra Spofford) Agnes Hjertner (Jane Smart), Ninni Falk (Sukie Rougemont), Joel Hessel (Darryl van Horne), Ana Quijano (Felicia Gabriel) och Line Bredahl Djursaa (Jennifer Gabriel).

Lag Kravaller:

Johanne Misser (Alexandra Spofford), Alice Höök (Jane Smart), Aurora Reed-Jensen (Sukie Rougemont), Jesper Cameron (Darryl van Horne), Fredrika Hydén (Felicia Gabriel) och Klara Pollack (Jennifer Gabriel)

Ossian Höglund (Clyde Gabriel) och Erik Thörnqvist (Michael Spofford) i samtliga lag.

Varmt och empatiskt om Kal P Dal

Film:

FILMEN OM KAL P DAL

!!!!

I glädje och sorg. Filmen om Kal P Dal berör. Här Kal P Dal på rockgalan i Höör 1978. Foto: PRESSBILD

Kal P Dal blev rikskänd när den svenska proggens fana hängde på halv stång och punkens energi kom in med uppkäftig kraft. Men han var ingen punkare. Sannerligen ingen proggare. Skånepågen med det friska humöret älskade amerikansk rock’n’roll i allmänhet och Chuck Berry i synnerhet.

Enveten som synden och med en stark tro på sig själv fick han ihop sitt band, sina låtar och sina skånska texter. Han odlade dem ur den skånska myllan, hämtade inspiration från sitt eget liv och plockade sakta men säkert hem en allt större publik – från Smygehuk till Haparanda.

Ja, det är i sanning märkligt att Kal P Dal, Carl Ljunggren, från Arlöv blev en riksangelägenhet. Han som endast borde ha omhuldats av raggarna i absolut det sydligaste av Sverige älskades också av punkarna. En ekvation som under slutet av 70-talet var en ekvation som inte gick ihop. Punkarna var vid den tiden fritt villebråd för den våldsbenägna bilburna ungdomen. Jag är själv ett vittne om detta. Men han lyckades, som det heter i filmen, bygga en bro mellan raggare och punkare.

Men så blev det också en hyllad musikal om hans liv (premiär 2012) med delar av the Ark i orkestern och med Sven Melander i en av rollerna och Nic Schröder som Kal P Dal själv. Nu är det alltså dags för filmen.

Stefan Källstigen och Dag Ösgård har slitit med denna film i tio år. Det omfattar research, mängder med intervjuer med bandmedlemmar, vänner, kollegor, journalister, fotografer och familj – allt gjort med inkänning och med det unika förtroendet som uppstår då de intervjuade glömmer att kameran går. Man kommer nära – i skratt och i sorg. För ”Filmen om Kal P Dal” har en utmärkt dramaturgi ock är skickligt klippt. Ingenting slarvas bort om denna intensiva artists allt för korta liv (han avled 18 januari 1985, knappt 36 år gammal). Lägg till de filmer som duon Källstigen–Ösgård fått tillgång till plus omfattande fotografier, så har man en film som lyser i januarimörkret. Med pricksäkra animeringar och en varm berättarton höjs underhållningsvärdet ytterligare.

Kal P Dal krattade manegen för Malmöbandet Problem i slutet av 70-talet, som i sin tur banade väg för Wilmer X. Rak, larmande, energistinn rotrock från Skåne med det skånska idiomet som ogenerat bröt igenom i texterna, som kom att med emfas höras över hela landet.

”Filmen om Kal P Dal” är en film som känns hela vägen in i hjärtat och ut i smilgroparna.

Iskall hantering av båda levande och döda

Film:

HANTERINGEN AV ODÖDA

!!!

Invigning. Norska filmen ”Hanteringen av odöda” var öppningsfilmen på 47:e Göteborgs filmfestival. Foto: PRESSBILD

John Ajvide Lindqvist kan konsten att skriva om ockulta saker och händelser, berätta om det som sker i ett slags parallella världar och skapa en kittlande dramatik med sin knep. Nu har hans bok ”Hanteringen av odöda” blivit film med Thea Hvistendahl som regissör där hon och han också skapat det manus som dramatiseringen utgör.

Vi får möte människor i olika grader av sorg och saknad. Människor som försöker hantera livet efter att nära anhöriga har gått bort. Men hur döda är de döda…?

I ”Hanteringen av odöda” kommer de tillbaka, men mer som stumma kroppar än levande väsen. Temat är intressant. Döden är ju sällan sentimental. Men hågkomsten av de avlidna är det och det minnen som vi väcker till liv för att hålla de döda nära länge till.

Thea Hvistendahls film är iskall, långsamt berättad och med en ytterst sparsmakad dialog. Sorgen ligger tung över varje scen, även då de odöda kommer. Här finns ingen lycka. Här finns inget leende (jo, ett kort skratt som ekar tomt). Det vilar något Roy Anderssonskt över bildspråket, men utan dennes skärpa.

Renate Reinsve och Anders Danielsen Lie (båda från prisade ”Världens värsta människa”) spelar mamman som förlorat sitt barn respektive ståuppkomikern som hastigt förlorar sin hustru. I andra roller finns Bahar Pars och Bjørn Sundquist.

I stora delar är filmen drabbande. Men slutet med vändningen med zombies kunde jag vara utan. Men så är det ju också en genrer som jag både kan ha och mista.

Döden går igen på Filmfestivalens invigning

Det har varit många Filmfestivaler för min del. Från den första 1979 på Kåren där Kai Martin & Stick! fick äran och förtroendet att vara uppvärmare för Derek Jarmans film ”Jubilee” vid båda visningar till nu. För den 47:e Göteborgs filmfestival är nu invigd.

Det har under åren blivit en del premiärer, men den här var på något vis ett stort hemvändande. Festivalen fick åter kommer till Draken efter pandemier, restriktioner och det stora hotellbygget, som rest hotel Draken.

Det pratades tidigt om att hotellverksamheten skulle vara en del av Göteborgs filmfestival och vice versa. Biosalongen, den anrika från 1956, skulle bjuda på mer än bio. Så har det varit sedan hotellet invigdes i början av oktober (skrev om byggandet här) med konserter och shower med bland andra Jill Johnson.

Men nu var det filmtajm och hela huset ställde upp för festen. Alla var där och, förstås också jag, för kvällen klädd i den tredelade blå kostymen jag köpte på Next i köpcentrat Kringlan 2014. Det stod ju snabbt klart att själva kostymen kunde jag pressa in min kropp i – om jag tog bort västen, där bara den översta knappen gick att knäppa. Nå… jag har en plan för att få allt på plats. Får se om jag lyckas. Det blev hur som helst kostym utan, västen blå Blue Industry-skjorta (lite modsinspirerad, inhandlad för några danska kronor på Holte loppmarknad 2014) och en snusnäsduk samt slips, Paul Smith, (200 kronor för ett set med även slipsklämma och manschettknappar fyndat på Erikshjälpen samma år). Plus, inte minst kubben som jag hittade på Herr Judit på Hornsgatan, Stockholm, även det 2014. På fötterna de vackra blå skorna (3dm Lifestyle), som jag fick av Z i födelsedagspresent för en herrans massa år sedan, med matchande strumpor, Happy Socks som jag hittade på Stadsmissionen, Arkaden, i år.

Vi var några till som var stassade, men ändå förvånansvärt få. En premiär är ju ändå en premiär, en tid för fest och möjlighet att klä upp sig. Ja, till och med överdriva. Men… nu är ju inte alla som jag.

Kommer snabbt i samspråk med kreatören Erik Nissen Johansen från Stylt Trampoli AB, som legat bakom mycket av det konceptuella tänket i just hotel Draken. Han var där i sällskap med sin käraste, Apey Bloom och vi slog tillsammans följe den inledande timmen innan filmen. Det blev förstås cocktailsnack med andra premiärhågade lejon, bland andra förre kulturministern Amanada Lind. Så ringde klockan för ceremonierna och jag tog plats på tredje raden i mitten. Fick omedelbart sällskap av just paret Bloom-Nissen Johansen.

Festivalens vd Mirja Wester och konstnärlige ledare Jonas Holmberg, som gör sin sista festival efter tio år på posten, håller entusiastiska tal. Konferencieren Ayan Jamal håller låda, men är för manusbunden och läser trots det fel på korten när hon säger att Draken invigdes 1965, vilket förnumstige herrn (jag) påpekar (herregud, 1956 är ju mitt födelseår. Och hon replikerar något om kåt på att ha rätt. Tja, då är jag väl det, om hon är kåt på att ha fel.

Virginia and the Flood spelar och det är bra, Cornelia Adamsson har en spännande röst och bandet bjuder på coola arrangemang i all sin enkelhet.

Vimlig start på Filmfestivalen. Foto: KAI MARTIN och ERIK NISSEN JOHANSEN

Så kommer då kulturministern Parisa Liljestrands tal för att öppna denna den 47:e upplagan av Göteborgs filmfestival. Inte heller hon håller måttet, hon pratar om filmfestivalen som den största i Norden som om vi inte skulle vara medveten om det och varit det i över 40 år. Nej, det var ingen överraskning där. Inte heller de politiska flosklerna som kom. En regering som jobbar mot kulturen får svårt att övertyga om dess motsats. Men så möttes hon också av svala applåder. Bäst var att hon fattade sig kort innan invigningsfilm ”Hanteringen av odöda” (skriver om den separat). Men helt kort: den handlar om döden samtidigt som en tilltagande isande kall vind smet in i salongen, som vore det en tanke (eller fel på luftkonditioneringen).

Hela hotel Draken har upplåtit sina publika lokaler för invigningsfesten. Så när vi ska strömma ur biosalongen är det många som vill strömma in där vi strömmar ut. Det blir trångt, stillastående och en logistisk härdsmälta, några får panik och rusar ut trängseln med uppspärrade ögon. Vakterna som står vid insläppen gör så gott de kan, men vet heller inte riktigt besked om vart man ska gå… Men det löser sig. Det gjorde så småningom trängseln också.

Jag hamnar i en uppåtgående hiss tillsammans med mannen från Balder, som var ansvarig för resandet av byggnaden. Han som jag åt lunch med under pressträffen då jag fick förmånen att gå husesyn. Han kom inte ihåg mig alls, var mest intresserad av sin hustru/flickvän/älskarinnan och blir påtagligt störd då jag lite vill går av vid 29:e våningen där han och hans sällskap går av. Jag ber om ursäkt och frågar om det går att ta trappan, blir visad mot en anonym dörr (var det verkligen inga skyltar om nödutgång…?), kämpar mig upp stegvis upp till den 33:e våningen där Brasseriet ligger. Utsikten är som alltid svindlande. Jag ställer mig vid hovmästaren bara för att ta mig en kik. På 34:e våningen är baren och full fest. Jag avstår.

Så kommer sommelier, han som var så rasande trevlig på pressträffen. När jag var där, då i slutet av september, lockade en magnumbutelj av en cognac på en spritvagn. Flaskorna var ännu inte deflorerade, stod där i sin oskuld. Han pratade sig varm om just den cognacen, sa att den skulle finnas på Systemet och jag la namnet på minnet för att genast tappa bort det.

Nu hade jag chansen. Han var fortfarande trevlig, trots stressen med den intensiva tillströmningen av människor (så också den kvinnliga hovmästaren, som tyckte att jag kunde stå bredvid henne hela kvällen eftersom min outfit matchade hennes pulpet). När jag frågade, svarade han ”Ge mig ett ögonblick”. Jag stod staty vid hovmästarinnan, pratade med lite folk och lät tiden sakta gå.

Så kom han med sin spritvagn och där stod flaskan. Nu öppnad och tullad på, förstås. Jag frågade om det fanns möjlighet att köpa sig några centiliter, trots att jag inte hade något bord att sitta vid.

Inga problem. ”Du verkar både nykter, trevlig och skötsam”, sa han. Hällde upp en fyra och mitt i stimmet av servitörer som skulle hämta vin eller fylla på glas stod jag i allsköns ro och avnjöt min Delamain. Det var en alldeles fantastisk stund och ja, den var god.

Jag betalade, tackade varmt, lovade att återkomma och smet sedan in på toaletten som bjuder på en utsikt som heter duga. Så mot hissen som i ilfart tar dig ner till bottenvåningen, väl ute ut den konstatera jag en rejäl kö för att åka upp – ungefär som till en Lisebergsattraktion. Så runt lite grand, säger hej, går trappan upp för att gå till garderoben. Smiter in i den syntpark som står i foajén till bion där aktade elektroniska musiker duellerar i konsten att ratta ljud. Hämtar ut min brandgula Tenson Himalaya, som skyddar mot väder och vind plus att kapuschongen håller kubben på plats. Jag får vänta på vagnen, men kommer sedan hem för att avsluta en intensiv dag.

Jävla, Bo Kaspers – igen!

Konsert

BO KASPERS ORKESTER

!!!!

I 30 år. Bo Kaspers Orkester gör det igen – efter drygt 30 år som ban. Foto: KAI MARTIN

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Publik: 720.

Bäst: Den osvikliga förmågan att alltid svänga katten.

Sämst: Den irriterande hostan som retade Bo Sundström.

Fråga: Vilket musikaliskt steg blir nästa för Bo Kaspers Orkester…?

Så kliver Michael Malmgren in med sin kontrabas för att omedelbart ta ton till ”Undantag”. I försiktig följd kommer de övriga medlemmarna i Bo Kaspers Orkester – Bo Sundström, akustisk gitarr, Mats Schubert, dragspel, och Fredrik Dahl, bongotrummor. De fyra som har hängt ihop sedan starten för drygt 30 år sedan.

Det är intimt, välkomnande och en försiktig start, som en hälsande kram när man inte har setts på länge. Ja, det svänger förstås lågmält intensivt och man behöver inte så mycket mer i denna aperitif av en konstert som kommer bli generöst lång.

Och jag tänker ”Jävla Bo Kaspers Orkester” – igen!”. För de fångar mig, får mig att luta mig tillbaka och i samma ögonblick börjar det. Grooven som gör att jag inte kan sluta sitta still.

Ja, jag har följt bandet genom nära nog varje spelställe som de huserat på i Göteborg. Blev förtjust i musiken redan med första albumet ”Söndag i sängen” 1993. Då när samplingar av bland andra Miles Davis trendriktigt kopplade samman influenserna. Nu dessa drygt 30 år senare har bandet lärt sig att lita på sin egen kvalitet. Bo Kaspers Orkester kan som få andra stjäla friskt från allt Buena Vista Social Club, Tom Waits, Svenska Hotkvintetten, Jacques Brel, Dire Straits, några soulbröder från Motown eller någon funkig frikyrkoorkester från någon församling i amerikanska södern utan att rodna. För knepet är enkelt; bandet stuvar om, stuvar rätt och får allt allt bli med Bo Kaspers Orkesters musiksignatur.

Det är skickligt.

När bandet nu gästar Lorensbergsteatern för åtta spelningar är det inte bara startskottet på en Sverigeturné utan också fortsättningen på den intima show som gjorts på Rival i Stockholm i höstas.

Bo Sundström har lyckats dra på sig en förkylning som gett en irriterande hosta, som han ivrigt försöker kurera med en cocktail av olika örttéer och, kanske, en skvätt whisky. Det blir några muggar under gång. Visst, hostan gör sig påmind. Men så bra han sjunger ändå.

De fyra medlemmarna i Bo Kaspers Orkester kan det här med att bygga upp en konsterdynamik; från den försiktiga starten växer konserten, tas ner igen, några väl anpassade mellansnack (Bo Sundström är mästerlig på det och på rak arm kan jag bara lista några få i Sverige som kan den konsten: Bob Hunds Thomas Öberg, Tomas Andersson Wij och Pernilla Andersson), upp igen med fullgradigt sväng för att sedan stanna av allt för ett ömt farväl.

Nya albumet ”Landet vi ärvde” får ta plats. Det får också gästmusikerna John-Erik Bentlöv, trumpet, Björn Jansson, saxofon, Robert Östlund, gitarr, Niklas Gabrielsson, slagverk och sång, och Sara Nordenberg, piano och sång, på sina respektive instrument och röster.

De två timmarna som konserten tar svindlar iväg. Ja, det är en show utan motstånd. Ja, jag sitter och stormtrivs. Ja, jag förvånas över hur sanslöst skickliga musikerna är som står på scen. Ja, jag konstaterar att det är ett gäng som efter dessa drygt 30 år trivs så otroligt bra tillsammans. Och jag tänker ”Jävla Bo Kaspers Orkester” – igen!”. Tack!

Låtlista, Bo Kaspers Orkester, 25 januari 2024 på Lorensbergsteatern:

  1. Undantag
  2. Vill du dansa
  3. Fyrarätters mål
  4. Hur länge irrar Lazarus
  5. Dansa på min grav
  6. Är det något jag kan lova dig
  7. Landet vi ärvde följt av Start me up (Rolling Stones-cover)
  8. När du landat (har jag vaknat)
  9. Kyssar och tårar
  10. Semester
  11. Gott att vara, som introduceras med Man ska leva för varandra (Trio Me’ Bumba-cover) och Just idag är jag stark (Kenta-cover)
  12. Vi var dom som kom in överallt
  13. Du kan väl stanna
  14. Håll ut
  15. En på miljonen
  16. Den sista resan
  17. Det rullar på
  18. Puss
  19. Diskotek
  20. Vi kommer aldrig att dö
  21. Att vara ung
  22. Samma bil (extranummer)
  23. Vi bygger en ny skön värld (extranummer)
  24. Vad som händer (extranummer)
  25. Que sera sera (extranummer – Doris Day-cover)
  26. Då kan vi mötas igen (extra extranummer)

Bo Kaspers Orkester: Bo Sundström, sång, gitarr och munspel, Mats Schubert, klaviatur och dragspel, Fredrik Dahl, trummor, slagverk och sång, och Michael Malmgren, bas och kontrabas, samt gästande John-Erik Bentlöv, trumpet, Björn Jansson, saxofon, Robert Östlund, gitarr, Niklas Gabrielsson, slagverk och sång, och Sara Nordenberg, piano och sång. 

Ode över bortgången broder

Sorgligt. Musikern och underhållaren Sverker Stenbäcken har avlidit. Sörjd och saknad av framför allt familj och vänner, men också av sin publik. Så sent som i december stod han på scen i en ny show med Bröderna Brothers.
Foto: KAI MARTIN

Jag fick ett meddelande från en vän nyligen. Han sökte en svart kostym, för han påstod sig vara i den åldern när en sådan behövdes. Kunde jag hjälpa honom att finna en? undrade han. Jag som gillar att gå och kika – och köpa – secondhandkläder. Det blev en lunchdejt och en promenad genom centrala Göteborg, en titt och en del provande av vad som kunde tänkas passa.

Jo, vi lever i en utmätt tid. I ”vår ålder” gör den sig allt mer påmind. Jag var med på begravningen av Ulf Zackrisson i Viva! förra året. Kai Martin & Stick!:s broderband. Ulf och jag förenade våra tjänster i det som kom att kallas Viva la Stick! med låtarna ”Regnperioden” och ”Vill vara nere (med dig)”, som gav sen singel och framträdande i ”Guldslipsen” 1984.

Han dog förstås alldeles för tidigt, så som man tycker om människor som ger mer än tar.

Men trots vetskapen om den utmätta tiden kommer döden ibland som ett slag. Som om vi sitter med evigheten, oförändrade.

Jag sitter i bilen på väg till Åland när jag slösurfar mig under färden genom det svenska vinterlandskapets kompakta mörker. På Facebook möter jag nyheten som drabbar mig hårt och jag vill inte ens tänka på hur svårt det då är för hans familj: Sverker Stenbäcken har avlidit.

Jag har haft den stora glädjen att följa hans musikaliska värv, framför allt i Bröderna Brothers, där han som broder Rolf vid sidan av scenbröderna Alf (Robert W Ljung) och Ralf (Per Umaerus) – och tidigare Ulph (Anders Öhrn) – med innerliga värme och humor bjöd på musik och underhållning.

Så sent som i december såg jag den nya föreställningen ”Bröderna Brothers i mysrörsbelysning” på Musikens hus. Den gjorde mig lycklig av flera skäl; för att Bröderna Brothers shower har en tendens att göra det sedan bandet drog i gång 1986, att jag åter fick ta del av deras underhållning, men framför allt för att Sverker stod på scen.

2022 hade Bröderna Brothers med kort varsel tvingats ställa in på grund av att Sverker hade insjuknat. Rapporterna gav att det var allvarligt och tiden gick med tystnaden, som den kan göra när någon är sjuk. Så beskedet om att ”Bröderna Brothers i mysrörsbelysning” skulle bli av med premiär 10 december 2023… ja, då kändes det som mörkret förvandlades till ljus. Demonerna hade betvingats. Fel hade jag.

På scen stod en man som visste att det var hans svanesång. Men att inte framträda, att inte spela, att inte underhålla. Nej, det fanns inte.

Visst kunde man ana att han var tärd, men en sjukdom kan ju göra så även då den vänder mot tillfrisknande. Nu var det inte så. Men han svek inte för en sekund sin publik. Bakom sina trummor, där han krängde ned sin långa kropp bakom det som det tycktes för lilla batteriet, svängde det som alltid. För Sverker Stenbäcken hade osviklig groove, en förmåga att hitta något långt över takten som fick Bröderna Brothers musik att bli mer än underhållning. Ja, det gällde förstås även när han spelade andra instrument, som sitt älskade dragspel, där han hittade en varm ton som överensstämde med hans personlighet.

Minnets bildkavalkad. Tack Sverker! (Bilder från shower över de senaste tio åren.) Foto: KAI MARTIN

Nej, jag var inte nära vän med Sverker. Men mötte honom ofta. Han var en mild man med, som jag upplevde det, ett varmt och ömt hjärta. Han behövde inga stora gester, ingen halsstarrighet. Han förlitade sig på lågmäldheten.

Så var han en självklar del i Bröderna Brothers, som bjöd precis på en sådan underhållning. Klurig, rolig, underfundig, kärleksfull, innerlig; aldrig förhävande eller i elakheter.

Bröderna Brothers har förstås gjort en hommage till sin broder, skriven i sorg, saknad och kärlek: ”Lille storebror”. Den kan ni höra här.

En sorgesång.

Vila i frid, Sverker, och tack för allt. Min djupaste omtanke till familjen och till Bröderna Brothers.