Lång färd mot premiär

När jag sommaren 2022 såg Ådalsbandets musikdramatiska föreställning ”Eldupphör” på Villa Belparc blev jag genast förtjust. Att berätta svensk historia till nyskriven musik och text har ju magister Stefan Andersson lärt oss sedan 2008. Han är nu något av en rektor för den skola som funnit fler och fler läromästare. Ådalsbandet tillhör en av dessa.

Tidsresa. Ådalsbandet gör en tidsresa med ”Byen som forsvant”. Foto: KAI MARTIN

I somras fick jag reda på att bandet fått engagemang från Narviksfestivalen Vinterfestuka om att skriva om stadens historia och tillkomst. Narvik har ju sina tydliga kopplingar till svensk malmindustri och är ungefär lika gammal som Kiruna, som stad betraktad. Vinterfestuka är en festival med anor. Sedan starten 1956 har man underhållit sin kommun och tillresta. Det har också blivit ett sätt för invånarna att hylla och ära den bygd som de kommer ifrån. Man ställer under denna vecka upp mangrant ock klär sig som för en tidsresa drygt hundra år tillbaka i tiden; männen i vidbrättad slokhatt, vit skjorta och väst, som för att minna om de rallar som byggde Ofotsbanan, den delen på den norska sidan av järnvägen mellan Luleå–Kiruna–Narvik, och kvinnorna i långa kjolar och blusar eller klänningar samt gärna hatt.

Nu ville alltså Vinterfestuka göra en beställning av den svenska orkestern. Allt baserat på en tio minuters peepshow av ”Eldupphör”, ett slags snabb version, framförd av låtskrivarna Tony Naima och Lars Bodén tillsammans med bandets excellenta och uttrycksfulla sångerska Mathilda Lindgren. Tio minuter alltså! Det räckte.

Vinterfestukas tillresta delegation som närvarade vid Utbudsdagarna, där kultur högt och lågt saluförs, jublade som männen i ”Tjuren Ferdinand” som trodde sig ha hittat inte bara en bjässe till tjur utan också en vild och stark kombattant till den tappre matadoren. Nu ropade de inte unisont ”Honom ska vi ha!”, utan vid en öl senare på kvällen slöts ett muntligt avtal som sedan blev skriftligt. Från den första kontakten i september 2022 till påskrivet kontrakt i januari 2023 har duon, barndomsvännerna Tony Naima och Lars Bodén skrivit låtar baserad på den research de gjort om Narviks tillblivelse.

Det har blivit ”Byen som forsvant”, baserad på historien om Rombaksbotn, staden någon mil öster om nuvarande Narvik som uppfördes i all hast vid bygget av Ofotsbanan i slutet av 1890-talet och en bit in på 1900-talets början.

I ett samarbete mellan Musikk i Nordland och Stiftelsen Vinterfestuka har Ådalsbandet inte bara antagit utmaningen. Den 8 mars 2024 skulle det vara premiär i Narvik Kulturhus.

När jag fick reda på detta var det fortfarande sommar 2023, men jag var ivrig att berätta att jag ville dit. Detta ville jag inte missa. Så gick tiden. Jag glömde inte av det hela, men la det liksom åt sidan.

Så för några veckor sedan kom beskedet. ”Vi ha premiär 8 mars. Du har lovat att komma!”

Haha, jo, det förpliktigar ju. Men att i hast resa till Narvik. Jag skissade i huvudet, men vågade inte riktigt fråga Z om det ens var ok. Men när det väl blev gjort var hennes svar som alltid klokt. ”Om du nu har sagt att du har köpstopp, så är det väl bara att åka. Med två månaders köpstopp har du tjänat in till både buss- och flygbiljett.”

Hon syftar på min ambition att ha köpstopp beträffande kläder (ja, vi pratar min shopaholic beträffande secondhand och loppis, som måste sättas på paus).

Torsdag

Över gränsen. Foto: KAI MARTIN

Plötsligt är resa löst och boende. Jag kontaktar mina rara vänner i Oslo för boende på upp och nedresa, så att jag får möjlighet att umgås lite. Reser upp torsdag den soliga, vårlika 7 mars, blir mött av G och tar en promenad genom ett lika soligt glatt Oslo, som vore våren redan här. Vi går förbi Oslo Spektrum, arenan, där tonårsflickor sitter och väntar på bästaplatsen inför kvällens konsert. G frågar vilket bandet är och får svaret 1975 och talgdanken trillar inte ner förrän först långt senare. Just där och då framstår vi som dinosaurier. Vi tar en tur förbi M&E, secondhandbutiken som jag hittade när Z och jag var i den norska huvudstaden senast (en resa beskriven här). Ja, där jag hittade den där spännande, blå leopardmönstrade rocken från Zara. Nu blir det ingenting. Jag behövde bara rasta av mig en smula. Vi fortsätter in i en skobutik för G ska hitta skor till sin far, köper ett par och sedan går vi ut ned mot Karl Johan och mot Rådhuset och vidare ned till Aker brygge och Tjuvholmen där G och hennes man P har sin fina lägenhet.

Det är lätt att känna sig hemma i deras sällskap och samtalet löper fritt och ledigt. Vi går ut med deras hund och tittar på Oslo i solnedgång, pratar på och går sedan hem för att sluta kvällen. P ska upp tidigt och jag kroknar efter ett tag (Z har ju haft en förfärlig hosta som utvecklats till lunginflammation, så ingen av oss har sovit något vidare). Jag läser vidare på min krimroman av Jørgen Jæger (”Villospår”). Han är en driven författare där man ivrigt vänder blad och kapitel för att stilla nyfikenheten. Allt utspelar sig i Drammen och delvis i hotellmiljö, som får sina fantasifulla effekter när jag väl checkar in på Scandic Narvik. Men först en god natts sömn i paret G:s och P:s gästsäng.

Fredag

Morgonen skakar liv i kroppen. P har redan åkt när jag kliver upp. G är på gång och tillsammans äter vi frukost. När jag väl fått samlat mitt pick och pack, inklusive en blå- och vitprickig Amanda Christensensjal som P gett mig ur sin samling av saker han inte behöver, promenerar vi med hunden upp mot Cort Adelers gate där G guidar på med berättelser om Gestapos högkvarter som nogsamt sparades när tyskarna bombade staden under den fruktansvärda tid som andra världskriget utgjorde. Vi passerar detta hus, en skola med lekande, högljudda barn som om de sett någon kändis i den exklusiva sportbilen som drog därifrån. En annan tid. Ett annat liv än då för 80 år sedan. Jag ser Konserthuset, den inte så vackra byggnaden, där Kai Martin & Stick! i källaren på Club 7 gjorde en speciell spelning som final på vår ”Röd plåt”-turné 1982.

Vid Nationaltheatret finns en station som tar mig direkt till flygplatsen i ett svep. Jag köper biljett och vi tar farväl med en förhoppning om snart återseende, då helst med en frisk Z.

Tåget till Gardemoen är modernt och jag slussas i ilfart ut ur staden efter ett mellanstopp vid Oslo Sentralstasjon. Så vidare utan några större vidder. En flera kilometer lång tunnel skyddar från in- och utsyn innan vi ankommer till Lillestrøm, sista anhalten innan Gardemoen.

Jag hastar, trots att jag är i god tid, upp till transithallen och hamnar i säkerhetskontrollens kö, som ännu är sparsamt lång. Packar upp min påse med after shave, raklödder, tandkräm, och datorn, placerar allt med jackan och kepsen i lådor för scanning. Går igenom utan problem. Skyndar mig att ta vara på allt, lita inte på någon, packar ned allt i min ryggsäck, tar på mig jackan och kepsen. Tar en lov i taxfreen med varor som är allt annat än taxfree. Sätter mig för att ladda telefonen, läser min spännande roman och tiden går till det är dags att gå ombord.

Jag är nöjd. Jag har fixat fönsterplats och vädret är strålande. Det här bli bra. Men ombord blir det tvärt om. Fönsterplats, ja. Men inget fönster. Just den platsen där jag sitter saknar det. Det blir ingen utsikt över Norge. Det bli envist läsande mer i boken och så somnar jag för en stund.

Vi har kort tid kvar. Bänkgrannen framför lutar huvudet mot sitt fönster, så den möjliga skärva till utsikt omöjliggörs. Jag läser mer i boken. Finner mig i mitt öde.

Flygplatsen Hardstad-Narvik ligger utspilld på lågland någonstans mellan just städerna Harstad och Narvik, en knappt timme och vardera håll. Jag tar min ryggsäck och går ut i vädret som nu har blivit grått, som för att förena sig med vintern här med vitt och svart i ett naturens famntag nu när vintern är på väg att tappa taget för våren.

Luften är frisk, men flygbussen gör sitt bästa för att störa den. Jag får reda på att det är billigare att köpa biljett via nätet än ombord. Hittar en lätt krånglig hemsida och naturligtvis hänger det sig när väl betalningen ska göras. Nytt, stressat försök. Nu med större framgång. Nära 500 norska kronor fattigare kliver jag ombord på en buss som snabbt blir full. Vi far österut på vindlande vägar i storslagen natur med resliga fjäll som med sina snöklädda spetsar strävar mot himlen.

Till höger Ofotsfjorden, den som leder in mot Narvik och Rombaksfjorden österut och åt det andra hållet mynnar mot Lofoten, där Z och jag gjorde en seglingstur sommaren 2019 som vi aldrig glömmer (läs om den här). Men nu är det Narvik som gäller, staden med den dramatiska historien under sina 122 år.

Bussen stannar utanför hotellet. Jag går in som den enda resenären från resan från flygplatsen och hit. Receptionisten letar efter mitt namn. Frågar om jag heter Geir och jag tänker på Ylvis och deras suveräna ”Jag heter Finn”. Men jag förtydligar: Kai. ”Ah”, säger den unge mannen, när han hittar mitt namn i systemet. ”Där har vi dig ju!”, så får jag mitt kort och en tur upp med den snabba hissen till rum 1102 med utsikt över byn och fjället med den hisnande skidbacken som är upplyst för kvällen.

Rummet är för två, men jag är allene. Spatiöst, men utan åthävor. Jag ställer iordning i badrummet, lägger boken vid nattduksbordet och klär om till min Oscar Jacobsonkostym, som min skräddare Samuel har ordnat så att jag nu mer kan komma i byxorna utan problem, linne/bomullsskjortan som är det senaste jag köpte (ja, jo, köpstoppet från mars början fick sig en knäck, men denna fina skjorta kostade ju bara 45 kronor), min Acneslips från Vintagefamiljen och min keps – en Aran Sweater Market från Røde kors-resan till Virum nyligen (läs om den här). På fötterna Canada Snow-bootsen som jag fick av Z i julklapp och som ska hålla mig på fötter då det är halt, som det fläckvis är här. Jag är redo för ”Byen som forsvant” och Narviks kulturliv.

Jag har inte hunnit äta sedan frukosten i morse i Oslo. Men det går ingen nöd på mig, även om det suger en smula i magen. Kulturhuset ligger blott några hundra meter från hotellet, så jag struntar i jackan och spatserar i det tilltagande marsmörkret ut i endast min kostym med ovan beskrivna tillbehör.

Smutsig, hårt frusen snö kantar trottoaren på min väg. Det kan vara bedrägligt halt och jag ser noga vad jag sätter mina fötter. Jag korsar Kongens gate, som också är E6 som börjat sin vindlande väg upp i Kirkenes och ringlat 1030 kilometer därifrån via Karasjok och Alta innan den når Narvik för fortsatt färd söderut genom Fauske, Mo i Rana och Trondheim och vidare mot slutstationen i Trelleborg efter 3 058 modiga kilometer.

På andra sidan gatan är det torrare, där burrar de stänga butikerna upp sig med sina upplysta skyltfönster. Jag går via Torgsvingen och direkt till Kulturhuset där kvällens föreställning hålls. Publiken kommer galaklädd à la Narvik. Det är ett stilla sorl. Jag håller upp dörren för ett sällskap och får ett försiktigt tack av några och ett glatt ”Jobbar du som dörrvakt?” av någon annan.

I foajén ringer jag ett nummer som jag har fått för att få hjälp med biljett. En kvinna svarar och meddelar att hon kommer och möter mig. Det är en skir, liten varselse. En ung dam som tar sin spröda hand i min, som sannerligen inte är stor, men hennes är betydligt mindre. Hon välkomnar mig, ordnar så att jag får besked om min plats och jag är inne i Kulturhuset som är lika gammalt som Vinterfestuka och jag, det vill säga byggt 1956. Det är en försvarlig mängd trappor – ned till baren och nedre foajén med garderober och upp till toaletterna. Jag tänker att det måste vara en arkitekt utan kunskap om rörelse- och funktionshindrades behovs av att lätt komma till och från. I baren beställer jag en prosecco och firar premiären innan delar av bandet gör ett slags öppning av kvällen när de välkomnar publiken i trappan ned.

Salongen är fin, har 500 platser (tusen stående när det vankas rockkonsert) och snart strömmar publiken in. Jag hamnar på första raden längst ut till vänster med bra överblick över vad som ska komma att ske. Inledningvis är det lite tal och sång, en blåsorkester spelar och slutligen är det en kort introduktion av ”Byens som forsvant” och showtime. Den som jag har skrivit om här.

Jo, jag är imponerad. All musik är nyskriven och försöker inte förhålla sig till hur det lät då; allt är satt i ett nytt sammanhang med dagens preferenser i skenet av händelserna för över 120 år sedan. Myter och sanningar listigt sammanflätat med de fyra sångarna – Jardar Johansen, Mari Lerberg Fossum och Niko Valkeapää tillsammans med bandet egna Mathilda Lindgren – som var och en har sina skilda karaktärer. Men som alla så uppenbart älskar att sjunga dessa så färska låtarna. Lägg till snygga arrangemang, så blir det än mer imponerade.

Det blir succé, förstås. Och jag blir inbjuden backstage, kliver upp på scenen och försvinner bakom densamma, hälsar på bandet, på de övriga artisterna, som skiner av både lättnad och glädje.

Vi skålar och efter klädskifte från de inblandade promenerar vi mot mitt hotell där middag för de prominenta ska hållas. Jag ingår plötsligt i den illustra skaran och går till bords med några medlemmar ur bandet. Narviksspecialiteten saltkött serveras – lamm- och svinkött, korv plus rotmos – som kallas rallarmat, men som då egentligen var exklusiv mat. Rallarna fick nöja sig med gröt eller fisk, som det fanns i mängder, och emellanåt ren.

Det blir norsk snaps till, och valfri dryck (öl, vin, soda…). Tal hålls. Jardar Johansen sjunger ”You’ll never walk alone” – låten som sedan 1963 har blivit Liverpool FC:s hymn efter Gerry & the Pacemakers version och hit samma år av musikallåten från ”Carousel” (1945) –ackompanjerad av fantastiske Stefan Wingefors, Göteborgspianisten/kontrabasisten, som ingår i Ådalsbandet. Tillsammans blir det som en mäktig gospelhymn och stadens borgmästare rörs till tårar. Ja, säkert fler ändå under allsången som ljuder.

Kvällen fortsätter innan den tar slut och alla bryter upp. Musikerna går till sitt hotell. Jag tar hissen till mitt och undviker baren på 16:e våningen. En lång dags färd mot premiär har nått sitt slut.

Lördag

Jag är medbjuden av Ådalsbandet att åka med upp på fjällets topp, där man kan ana en svindlande utsikt över nejden. Några i ensemblem har valt att åka skidor och det borde kanske jag också gjort, men…

Efter frukost i en stimmig matsal där jag dinerar med samma kines som jag tog hissen ned med. Han tar efter denna gemenskap helt sonika platsen mitt emot mig och äter med ett bordskick som inte är mitt. Men miljarder av kineser kan inte ha fel; jag fascineras mest. Frukostbuffén är generös, men logistiken i matsalen är kass. Därför fastnar folk i onödiga köer när utrymmet smalnar av. Jag tänker att Z, med sin smartness, hade löst det hela på ett kick.

Jag åker upp. Har lite tid på mig. Läser, efter att ha gjort min morgontoalett, min roman som är gastkramande. Klockan tickar och jag har letat reda på en Frälsningsarmébutik, secondhand, som ska föräras ett besök. När jag kommer ut den gråa, trista lördagen är det i ett folkhav. Människorna är åter festklädda för Vinterfestuke, men barnen är också klädda som vore det maskerad. Jag inser snart att det handlar om en parad och när den väl kommer i rörelse är det från det hållet jag går emot. Det är en försvarlig mängd människor, unga som gamla, som paraderar med en blåsorkester med trumslagare som taktfast leder allt framåt. Uppsluppenheten och glädjen går inte att ta miste på. Barnen är allt från Super Marios till drakar, lejon och dinosaurier. Det är en fröjd.

Butiken jag ska till visar sig inte vara något vidare och Røda kors-butiken på Kongens gate har stängt för att öppna på tisdag (så dumt). Så det blir inget fysiskt minne från Narvik av secondhandsnitt (ja, köpstoppet måste ju undantas då man är utomlands, eller hur?).

Jag kikar också in i de två stora köpcentren som finns och förvånas över den kommersiella likriktningen som är; samma butikskedjor, samma utbud. Så trist. Men med undantag. Denna veckan har varje klädbutiks sortiment betoning på rallartemat i famntag med Vinterfestuka.

Nu tränger jag mig igenom folksamlingen och älgar på upp mot Grand Royal, hotellet med anor från mycket sent 1800-tal, men det kan man inte se något av i dag. Där väntar mitt toppsällskap och gemensamt får vi skjuts upp till kabinliften som ska ta oss upp till nära nog Narviksfjällets topp med sina ståtliga 882 meter. Den kilometerlånga kabinliften bjuder på en alltmer grandios utsikt och jag kan förstå att skidområdet klassas som en av de förnämligaste – åtminstone gällande vad vyerna beträffar – med den kalla, gråblå fjorden nedanför och fjällens vidder spännande är uppe.

Men ingen skidåkning, alltså. Vi möter resten av gänget. Går till Fjellheisrestauranten för en våffla med sylt och brunost (mycket gott) och, för min del, en kopp choklad. Det blir en fin stund, lite skratt och skidåkarnas rosiga kinder gör mig en smula avundsjuk.

Utanför blir jag fotograf och tar en gruppbild på samtliga, förutom Tony Naima som valt att stanna på hotellet.

Alla har sina armar, händer, fingrar och ben i behåll. Tur det. Det väntar ju en andra föreställning i kväll.

Vi tar liften den lika branta vägen nedför som uppåt. Inväntar skjuts ned till stan och tar var och en för sig en stunds siesta innan den lunch som ska intas på Rallar’n Pub & Kro, dit vi blivit inbjudna. Eller… fått en bord bokat åt oss. Det uppstår förvecklingar om hur notan ska hanteras, men allt reds ut.

Jag beställer en öl och får in en Ringnes till den fiskrätt som jag beställer, som är något lutfiskliknande. Mycket, men gott. Notera att jag undviker menyns Hockeypasta.

Så en promenad tillbaka till hotellet, en sväng in förbi snabbkedjan Joker för norsk choklad och Coca-Cola, en titt in i Røde kors-butiks mörka skyltfönster och upp till mitt hotellrum. Jag ska byta om för kvällen (samma outfit som kvällen innan, men så reser jag också lätt; bara en ryggsäck), lite läsning och vidare ut i Narvikskvällen för en andra dos ”Byen som forsvant”. Jag har gjort en intervju med Lars Bodén och Tony Naima, med förhoppning att sälja in den någonstans, och ska nu ta bilder på orkestern efter soundcheck.

Ådalsbandet. Från vänster Stefan Wingefors, Tony Naima, Patrik Grundström, Mathilda Lindgren, Josef Eriksson, Christian Sundeqvist och Lars Bodén. Foto: KAI MARTIN

Senare förenas vi för att tillsammans gå in på etablissemangets sceningång. Jag lyckas samla dem och styr upp bilder som kanske kan duga. Lämnar artisterna för sina förberedelser, var och en har sina knep i form av att sjunga upp, slappna av, värma upp…

Jag tar reda på vad jag ska sitta och får en plats långt bak intill väggen i salongen. Bra, då får jag en ny upplevelse av föreställningen.

Salen fylls snabbt på igen för denna den andra föreställningen av hittills planerad två. Men Vinterfestukas organisationsteam jobbar redan för fler och det är den definitivt värd. Den kan ju med fördel spelas inte bara i Norge, som en reflektion och berättande om landets historia där Narvik spelat en stor roll, utan också i Sverige. För malmbrytningen i Kiruna och väg ut mot världen via malmbanan och Narviks hamn är väsentlig för vårt välstånd och en historia väl värd att berätta.

Jag tänker på när vi, ett gäng grabbar skulle bestiga Kebnekaise. Vi kom nära nog upp till toppen innan ett oväder överraskade oss. Vädret var sedan inte med oss resterande dagar vid fjällets fot, så vi tog oss tillbaka till Kiruna, sov över hos släktingar till några av deltagarna i Laxforsen nära Jukkasjärvi. Det visade sig att en av släktingarna var den första kvinnan i gruvan och då, 2001 då vi var där, guide för densamma. Vi fick en resa nedåt. Kom 1114 meter under jord och berättelsen om malmens värde för nationen.

Bredvid mig i salongen kommer en man, som lite otympligt sätter sig ned efter att ha kränkt av sig jackan. Han frågar mig om det är ok att ha med sig glas i salongen, för han har inte släppt greppet om sin sejdel. Han konstaterar tryggt att flera andra har gjort detsamma, andra har till och med sig en flaska av den proseccon som jag drack premiärkvällen. Mannen berättar han är i Narvik tillfälligtvis för jobb och passar på att göra något på sin lediga kväll. Samtalet utvecklar sig och han berättar att han är lokförare, trots att han egentligen har gått i pension. Han ska till Göteborg om någon vecka, men först ska han köra malm här i Nordland på Ofotsbanan mot malmbanan och Kiruna. Så kan också en historia bindas samman.

Föreställningen börjar och det är som han både se den på nytt och känna igen något jag redan sett. Perspektivet gör sitt, men också upptäckten av hur bra låtarna är och hur sinnrika arrangemangen gjorts. Det är en sprudlande, innerlig föreställning, som jag är otroligt glad att jag får bevittna.

Även denna kväll går jag backstage, gratulerar till väl genomförd föreställning och blir inbjuden till ett slags afterwork, en middag som arrangörerna bjuder på. Vi tar bil dit, förbi mitt hotell och ned mot järnvägsområdet.

I en av de gamla lokstallarna är det fullt ös med Wig Wam, ett hårdrocksnamn som klingar bekant. Vi tror att vi ska in där, men i dunklet blir vi avvisade av vakterna, som pekar mot en barack upp på höjden. Ja, det är där som Stiftelsen Vinterfestuka har sin verksamhet, där som de sörjer för de många volontärernas mat och platsen tjänar också som en värmestuga. Där serveras renskav, potatismos och lingon till öl eller vin.

Det blir återigen en trevlig kväll, där jag efter några timmar – med ålderns rätt – tackar för mig och promenerar ut i kylan och tar mig via den märkliga Sleggesvingen upp mot hotellet och en god natts sömn.

Jørgen Jæggers roman har jag läst ut. Nu är det dags för Denise Minas ”De mindre döda”, från Drammen till Glasgow. Så kan man också resa.

Det blir lite Facetime med hustrun, precis som dagarna innan. Hon har hamnat på Sahlgrenska på grund av de envetna hostningarna som inte bara håller henne vaken utan också nära nog river bröstet itu, men har idag kommit hem. Kanske lika bra det, även om hennes make inte är där för att ta hand om henne.

Söndag:

Jag vaknar tidigt. Som alltid. Innan ljuset kommit till Narvik. Innan staden har vaknat. Jag läser vidare i ”De mindre döda”, en fascinerande bok om en kvinna som adopterades som babis, men som nu söker sina rötter; skilda världar träder fram oundvikligen. Skickligt författad, som det mesta av denna Skottlands deckardrottning, och ur ett friskt feministiskt perspektiv.

Klockan åtta står jag i kö för frukost och det är jag inte ensam om. Jag inleder med att sitta ensam, men matsalen fylls på och jag förvånas över hur vissa gäster breder ut sig som om ingen annan ska sitta bredvid dem, trots att behovet finns. Väskor och jackor blockerar, som på spårvagnen här hemma i rusningstrafik.

Nu får jag sällskap av ett asiatiskt par, där han diskret och leende frågar om det är ok att slå sig ned. Inga problem. Jag äter upp i stillhet, kikar på utsikten, reser mig efter att paret har gått. Ställer in den stol som hon inte orkat med att göra och tar hissen till mitt rum för morgontoalett och packning. Jag ska checka ut vid tolv. Men måste fördriva tiden fram till strax innan halv två, då flygbussen kommer.

Jag läser vidare i boken, kollar folk i foajén efter att jag krånglat mig ur utcheckningen från en nyanställd. Men det löste sig. Folk kommer. Folk går. Jag smygtittar. Kollar in en man som är häftigt extravagant klädd. Ser en kvinna, som nära på är likadant klädd. Smygfotar.

Tiden går och flygbussen kommer. Jag kliver på som första och så här långt enda passageraren. Men vid nästa busstopp, nere Narvik busstatjon fylls det på med råge utan att bussen blir helt full. Vi styr ut efter stopp vid Grand Royal ur Narvik, passerar den korta tunnel som sedan bjuder den Håloglandsbroa – som stolt och vackert spänner drygt 1500 meter med 40 meters segelhöjd över Rombaksfjorden – för vidare färd västerut mot flygplatsen vid Evensmarka.

In för incheckning, ny säkerhetskontroll efter en blygsam kö, som efter att jag kommit förbi växer markant. Jag dödar lite tid i transithallen, läser lite mer ur romanen. Känner en aningens hunger, men väljer att vänta till Oslo med att äta. Där har jag ju gott om tid innan bussen ska ta mig hem till Göteborg för en ankomst vid midnatt.

Efter en viss väntan får vi gå ombord på planet. Nu har jag fönsterplats med fönster och får, väl upp i luften, en fantastisk vy över Lofoten, siktar ön Skrova (första anhalten på vår segling sommaren 2019), Solvær (Lars Lerins hemvist under Lofotenåren, men dit vi aldrig kom), Kabelsvåg och Hennungsvær och de övriga hamnarna som vi gästade, som från luften är alltför små för att se. Sedan breder sig ett vackert, intensivt molntäcke upp, som emellanåt glesar ut och jag kan bara ana vilka fjordar vi passerar.

Gardemoen bjuder på gråväder. Snöhögarna, som ligger uppskottade efter vinterns rikliga snöfall, töar trist smutsbrunt vid sidan om landningsbanorna. Vi tömmer planet i ivrig sävlighet och jag stävar ut i transithallen på jakt efter en toa, som ligger på tok för långt från gaten. När även jag är tömd siktar jag mot flygtåget mot Oslo och väl på detsamma, som går strax efter att jag har satt mig, inser jag att jag kan hinna med en tidigare buss. Jag bokar om på tåget, får en ensamplats – skiftar från Flixbuss lite mer sunkigare bussar till Vy Bus for Yous högre kvalitet (färre stopp).

Väl av tåget får jag skynda mig, har emellertid tid att köpa något att äta. Men inte i någon av butikerna lockas jag av vad som finns att köpa. Jag går ombord på bussen med suget i magen, men vet att jag klarar mig till Göteborg. Dessutom har jag kvar den norska chokladen som nödproviant och Denise Minas ”De mindre döda” som sällskap.

Oslo bye bye, och vi krokar arm med den E6:a som jag knöt kontakt i Narvik, nu för vidare färd mot min hemstad. Z vet att jag kommer tidigare. Hon längtar. Jag längtar. Moss, Fredrikstad, Sarpsborg, Halden och Svinesundsbron passeras. Bohuslän swishar förbi med stopp i Torp utanför Uddevalla och sedan Uddevallabron, en tur på gamla E6 förbi Ucklum – på grund av raset på motorvägen strax vid avfarten Stenungssund norra – och tidssanden rinner snabbt undan. Kungälv, Angeredsbron och tada (!) Nils Ericsonsterminalen.

Jag skyndar ivrigt ut ur terminalen och Göteborgs centralstation ut på Drottningtorget. Ser en Etta försvinna, men konstaterar väl på hållplatsen att en Sju är på väg in. Strax innan halv elva är jag hemma. Resan är över. Min sjuka Z får en lång kram.

Ådalsbandet klarar de nya utmaningarna

Musikdramatisk föreställning:

BYEN SOM FORSVANT

!!!!

Musikdramatik. Ådalsbandet klarade sitt uppdrag från Vinterfestuka i Narvik med att skapa en ny musikdramatisk föreställning. Foto: KAI MARTIN

Narvik Kulturhus.

Publik: Utsålt.

Bäst: Den själ och det hjärta som föreställningen bjuder.

Sämst: Bara två föreställningar – det måste bli mer!

Fråga: Kommer det att fungera att ta denna showen till Sverige…?

Med framgång har Ådalsbandets föreställning ”Eldupphör” fått spridning. Den om skotten i Ådalen i maj 1931, som fått en musikdramatisk dräkt. Ja, den nådde till och med Villa Belparc i Göteborg sommaren 2022 (läs recension här!).

Men det stannade inte där för bandet bördigt i Ådalen med sin dramatiska historia. Vinterfestuka i Narvik, festivalen med beundransvärda 68 år som festlighet i den nordnorska staden, såg, hörd och gillade. Festivalen om med en förfrågan om det inte fanns möjlighet att göra något liknande ”Eldupphör” för Narvik. En utmaning som låtskrivarna och barndomsvännerna Lars Bodén och Tony Naima kanske aningen naivt antog.

Resultatet är nu klart och presenterade vid invigningen av Vinterfestuka 2024 – 122 år efter stadens tillblivelse.

Men… en svensk orkester för att berätta en norska historia? Jo, men det saknar inte sina poänger. Dels för att Ådalsbandet kan sin historia, vet hur att berätta den med fart och initierad fläkt. Man drabbas. Men också för att Narvik är förknippad med Sverige genom malmbanan från Kirunas gruvor till den västliga syskonstadens hamn och vidare ut i världen.

”Byen som forsvant” tar emellertid sitt avstamp i Rombaksbotn. Staden som i hast byggdes upp 1898 när Ofotbanan skulle byggas, alltså den del av malmbanan på den norska sidan, för att möjliggöra malmtransporterna. Plötsligt restes en stad med all vad en stad krävde i form av hus, hotell, restauranger, kägelbana, cirkus (!) och horhus. Men efter fem år var stadens saga all. Narvik tog över. Klart att det går att göra musikdramatik av detta.

Ådalsbandet vill inte göra musikal. ”Eldupphör” är en räcka låtar som berättar sin historia. Ambitionen med ”Byen som forsvant” har varit densamma. Men med starka sångare som Jardar Johansen, Mari Lerberg Fossum och Niko Valkeapää tillsammans med bandet egna Mathilda Lindgren drar ändå det här ditåt. Alla har någon form av musikalkunnande i botten och binder samman storyn med denna deras tradition. Var och en med sin sångs styrka och skönhet.

Inledningsvis är det presentation och välkomnande. Men väl igång får Niko Valkeapää visa sitt kunnande inom jojk. Något som också det har sin poäng, för det var ju här i Sameland som jojken hördes långt innan de kommersiella intressena tog över. I fonden syns vildmarken projicerad, men den tekniken används sparsamt i föreställningen. Istället är det musikens och sångarnas kraft som är i centrum tillsammans med berättelserna baserat på fakta och skrönor i en förening av allvar och humor.

Musiken spänner över det mesta och framförs rockigt ösande, med balladkänsla, countryfeeling eller soulfullt och innerligt när så krävs. Alla de fyra sångarna, samt även Ådalsbandets Lars Bodén, sjunger med själ och hjärta, förutom hisnande fin teknik. Det blir helt enkelt en intensiv kväll som avslutas med den traditionella ”Rombaksvisa”, som snyggt vävts in i föreställningen både som en hommage till Narviks stolta historia och som en given allsångslåt.

Jo, jag är förtjust i det här sättet att berätta historier. Det har blivit alltmer populärt och rektorn i skolan är förstås Stefan Andersson. Men Ådalsbandet har sitt eget uttryck och gör här i samarbete med vännerna i Narvik en historielektion som både tjusar och väcker intresse för mer. Det här borde fler få se och ta del av.

”Byen som forsvant”, Narviks kulturhus. Premiär 8 mars 2024. Spelas även 9 mars.

Av: Tony Naima och Lars Bodén i samarbete med Vinterfestuka.

Regi: Hallvard Holmen

Ljud: Ørjan Eilivsen.

Ljus: Reidar A Richardsen.

Medverkande: Jardar Johansen, sång, Mari Lerberg Fossum, sång, Niko Valkeapää, sång, och Mathilda Lindgren, sång, som också ingår i Ådalsbandet.

Ådalsbandet: Christian Sundeqvist, slagverk, Lars Bodén, gitarr och sång, Stefan Wingefors, klaviatur, dragspel och sång, Patrik Grundström, bas och sång, Josef Eriksson, gitarr och sång, och Tony Niama, gitarr och sång.

Den Uunnværlige Blåserekka: Caroline Thomassen, trombon, Stig Molvær, horn, och Thomas Gjærum, trumpet.

Fartfylld färd mot kaos

Teater:

BRÖDERNA MOZART

Lekfull. Allt ska med och allt får plats i Folkteaterns ”Bröderna Mozart” som går i full fart mot fullkomligt kaos.
Foto: MATS BÄCKER

Suzanne Ostens film ”Bröderna Mozart” har måhända solkats i minnet av att det var den sista filmen som Olof Palme såg den där ödesdigra kvällen på Sveagatan 28 februari 1986. Men den hade då precis haft premiär och kom senare att prisas Guldbaggebelönade året efter.

Nu, 38 år senare, har Folkteatern i Göteborg gjort en livfull och roande föreställningen när filmen för första gången blir pjäs. Det är smittande teater från start med en synnerligen närvarande regissör Walter (Magnus Krepper) i färd med sina visioner av hur hans uppsättning av Mozarts ”Don Juan” ska te sig. Charlotta Nylunds scenografi är djärvt inramande både rokokoteatern och det moderna teaterrummet. Här spänner ensemblen över pantomim, rapp dialog, ren och skär dramatik till bullrande humor.

I skuggorna smyger Mozart (Andrea Edwards) som en spefull och gäckande figur, som fyller regissörens fantasi. Han som är totalt gränslös och otyglad i sin ambition i kontrast mot den konservativa ensemblen och ledningen med sin ekonomiskt strama tyglar.

Det blir konflikter, ett lockande och pockande för att nå en scenisk och konstnärlig överenskommelse. Metateater i sin prydno och en fullständigt frustande föreställning, som skenar mot finalens totala kaos. Här roas man av en ensemblen som själva låter sig roas. Det är visuellt och rappt. Som publik gäller det att vara med på noterna och ja, det bjuds på Mozarts musik också. Men i skickliga Joel Igor Hammad Magnusson uppdaterade tonspråk. Praktikanter från Operaprogrammet vid Högskolan för scen och musik i Göteborg (Millan Baeckström, Linnea Simon och Jonas Egfors) ger sångerna den pondus som krävs. Men det är inte musiken som är i centrum; det är den drivne regissörens nyckfulla visioner, som utmanar allt och alla på teatern. Mycket roande, men kanske också utan riktig botten i denna den stora röran där allt ska med och få plats.

Bröderna Mozart, Folkteatern, Göteborg. Premiär 24 februari 2024. Spelas till och med 23 mars. Denna recension baserad på föreställningen 2 mars.

Efter ett filmmanus av: Etienne Glaser, Suzanne Osten och Niklas Rådström.

Scenbearbetning: Kristian Hallberg och Magnus Lindman.

Regissör: Frida Röhl.

Scenografi och kostymdesigner: Charlotta Nylund.

Ljusdesigner: Carina Backman.

Musikaliskt arrangemang och musiker: Joel Igor Hammad Magnusson

Maskdesigner: Klara Ejeby.

Koreograf: Cecilia Milocco

Medverkande: Magnus Krepper (Walter, regissör), Sanna Hultman (Franka, scenograf), Anna Lundström (Malla, receptionist), Nina Haber (Marian, sångare), Kjell Wilhelmsen (Eskil, sångare), Elsa Kihlberg (Ia, sångare – skådespelarpraktikant från Teaterhögskolan i Luleå), Jonas Sjöqvist (Olof, sångare), Ludvig Stynsberg (Perola, orkestermedlem – skådespelarpraktikant från Teaterhögskolan i Luleå)), Lena B Nilsson (chefen), Andrea Edwards (Mozart) samt Millan Baeckström, Linnea Simon och Jonas Egfors (städpersonal – samtliga praktikanter från Operaprogrammet vid Högskolan för scen och musik i Göteborg).

Lärande och underhållande om fotboll

Musikalisk underhållning:

LYCKANS SOLDATER

!!!

Underhållande. Bröderna Victor och John Dohlstens har gjort ytterligare en musikdramatisk föreställningen – nu ”Lyckans soldater” om Göteborgsfotbollens historia. Foto: KAI MARTIN

Kronhuset, Göteborg.

Publik: Nära nog fullsatt.

Bäst: Den underhållande historielektionen.

Sämst: Den stora scenen.

Fråga: Vad blir nästa nedslag i historien…?

I denna skrivande stund spelas derby mellan Öis och Gais. Det finns några som kallar detta originalderbyt, som vore lagens första matcher – sex till antalet – 1897 (tre år efter att Gais bildades) det första derbyn i Göteborg. Så var det inte. Matcherna som spelades – totalt 26–0 till Öis – föregicks av den mellan Öis och Lyckans Soldater några år tidigare. Förövrigt den första fotbollskamp som spelats i Sverige, då den gick av stapeln på Heden 22 maj 1892. 1–0 till Öis och det blev både första och sista gången som Lyckans Soldater spelade en fotbollsmatch.

Ovanstående är sånt man får lära sig, om man nu inte redan visste, om man går på Bröderna Dohlstens föreställning ”Lyckans Soldater” på Kronhuset. Victor och John Dohlsten kan sin historia och har sedan tidigare gjort ett antal musikdramatiska föreställningar – ”Farväl Majorna” (2018 – recenserad här), ”En resa i det gamla Göteborg” (2022), ”Lasse i Gatan” (2022) och ”En mästare från Pragh” (2023). Nu famnar de fotbollens historia i Sverige i allmänhet och i Göteborg i synnerhet. Det var ju här allt startade.

Det är nu i år 100 år sedan Allsvenskan startade. Men fotbollen var ju igång långt tidigare än så. Klart att det finns historier att berätta och fotbollen är ju i ropet även på scen. På Göteborg stadsteater spelas exempelvis just nu ”Änglarna, finns dom?” – Gertrud Larssons nyskrivna pjäs (recension här)

Listigt är ”föreställningen”Lyckans Soldater” upplagd med två gånger 45 minuter speltid – plus stopptid. Inom denna ram utspelar sig berättelser åskådliggjorda av Victor Dohlsten, som iklär sig rollerna som initiativtagarna till Öis (Wilhelm Friberg) respektive Lyckans Soldater (Carl Blidberg) och senare Gais (Carl ”Våran” Gustafsson) och IFK Göteborg (Arthur Wingren). Med rösten tillsammans med en keps och en hatt skiftar han karaktär och axlar också rollen som den i tv-intervjuade tränaren. Han som genom föreställningen går från förhoppningar till en karriär på ett brant sluttande plan.

Till detta John Dohlstens sånger, som färgar historien likt en singer/songwriter i Göteborgshistoriens fotbollsdräkt. Nej, de är inte i paritet med Stefan Andersson smittande låtskrivande, men goda nog i sammanhanget.

Det är underhållande. Bröderna Dohlsten – där pappa Ulf Dohlsten har regisserat, öisaren som misslyckats i sin uppfostran och fått ett gäng gaisare i familjen – visar att det både tagit sin historia på allvar med sin research och inte backat för skrönornas möjlighet att färga föreställningen. Det blir historiska tillbakablickar och nutidskopplingar i snabba dribblingar. Det är allvar, men med en klackspark.

Visst: scenen är gigantiskt för de båda och kanske skulle ambitionen att spela elvamanna modifierats till sjumanna och ett mer intimt format. Nu möts Victor och John Dohlsten för sällan på scenen i detta spel utan boll.

Men publiken är med och alla tjommarna är där: Gaisare, Öisare, Kamrater samt en och annan Häcken-supporter. Jo, så är det. Förutom Lyckans Soldater, finns det inte utrymme för så många av de andra Göteborgslagen som figurerat och figurerar inom elitfotbollen. Ändå är alla välkomna. Så som det ska vara i sportens värld, oavsett supportertillhörighet.

Fotonot: ”Lyckans Soldater” hade premiär 1 mars 2024. Denna recension baserad på föreställningen den 2 mars. Den spelas också 8 mars (för öisare) och den 9 mars (för gaisare) samt därefter 16 och 17 mars. Samtliga speltillfällen i Kronhuset.

Avskalad drabbande dramatik

Teater:

RABBIT HOLE

Stilrent och kraftfullt. Michaela Thorsén och Yohannes Frezgi medverkar i teater Trixters ”Rabbit hole” – en föreställning som griper tag. Foto: CHARLOTTE DAVIDSON

Pulitzer-prisade David Lindsay-Abaires drama ”Rabbit hole” hade premiär på Broadway 2006. När den nu sätts upp på intima teater Trixter är det i en avskalad och väldigt rättframt naken version.

Scenen är som en ram med gradänger runt om tre sidor. Pjäsen är uppbyggd enligt tablåformat där Jonatan Wibos ljus och Fredrik Jonassons musik tjänar som ut- och ingångar från en akt till en annan. Ingen rekvisita. Inget alls förutom denna nakna scen, en portal för entréer och sortier och de barfota skådespelarnas möjligheter och kapacitet; det blir helt enkelt utlämnande och intensivt i all sin enkelhet. Väldigt effektivt.

Rebecka (Michaela Thorsén) och Joel (Victor Trädgårdh) är det äkta paret som lever i sorg efter förlusten av ett barn. Krampaktigt söker de tillbaka till varandra, men avgrunden dem emellan är djup.

Rebeckas syster, slarvan Isabell (Kristin Falksten) är på besök, berättar om ett barbesök som urartat och avslöjar i samma andetag att hon är gravid. Något som den ständigt sanningssägande modern Madde (Carina Söderman) redan har fått berättat för sig. Som en gast kommer David (Yohannes Frezgi) in och ur handlingen med något angeläget på hjärtat…

Ja, i all sin enkelhet tycks det vara en ramberättelse som man skulle kunna utan och innan. Som man hört förut. Ett kammardrama man kan. Men David Lindsay-Abaires manus är starkt och överraskande, Elisabeth Klasons och Björn Lönners översättning fångande och replikerna lättsamt löpande att det skapar ett levande här och nu.

Här är händelserna inte i ett mindre samhälle i USA som i originalet utan i Sverige. Tommy Nilssons ”Öppna din dörr” blir ett soundtrack till en intensivt laddad scen. Utan något alls blir det som sker på scenen bildrikt.

Intrigen är sinnrik, som en lök som sakta skalas av till sin innersta kärna. Det blir drabbande dramatik, som är både känsloladdad och trovärdig. De fem skådespelarna vårdar sina roller som vore karaktärerna dem själva. Det är utan tvivel skickligt och det är egentligen bara en sak att beklaga: att spelperioden är så kort. ”Rabbit hole” tål att ses igen.

Rabbit hole, teater Trixter, Göteborg. Premiär 23 februari 2024. Spelas till och med 23 mars. Denna recension från föreställningen 29 februari.

Av: David Lindsay-Abaire.

Regi/koncept: Daniel Adolfsson.

Översättning: Elisabeth Klason, Björn Lönner.

Scenografi: Daniel Adolfsson.

Ljus: Jonatan Winbo.

Musik: Fredrik Jonasson.

Kostym: Anna Sefve.

Inte riktigt klok

Beroende. Har ett beteende som är svårt att krångla mig ur. Foto: KAI MARTIN

Det är ju så, att jag utan rimliga tvivel inte är riktigt klok. Förvisso påhejad av Z. Men ändå.

Ni som följer mig vet; jag har ett intresse av secondhand- och loppiskläder. Jag köper mycket, använder dem. Men lockas av mer. Ja, enligt det belöningssystemet som vilken person i beroende som helst. Ett slags shopaholic. Ja, jag vet.

I Göteborg går jag mina stadsvandringar. Start i Arkaden där jag tittar till Stadsmissionen, sedan förbi NK och Vintagefamiljen, som nu har stängt, vidare till Abiti, in på Akademibokhandeln – gamla Wettergrens – och upp till Ragtime herr, som jag frekventerat i över 40 år. Jag promenerar vidare till Erikshjälpen nere i Rosenlund och så till Myrornas vid Pustervik. På Järntorget kan jag rasta mig vid Cigarren för att sedan strosa Linnégatan ner, titta in på Björkå frihet och därefter fortsätta mer mot Linnéplatsen, men vika av till höger på Nordenskiöldsgatan och KFUM innan det dags att ta hem. ja, jag besöker förstås också Erikshjälpen, Högsbo, Reningsborg, Frölunda, och Stadsmissionens butiker runt om i stan med flera.

Nu är det så att hustrun, som har sina danska fostran djupt rotad, är uppvuxen med loppisar och antikvitetsbutiker. Vi kan väl säga som så att det är hon som lockat in mig i fördärvet och med list och pock fått mig dit där jag nu är. Dels genom att mata mig med danska delikatesser, mat och dryck. Dels genom att plikttroget ta med mig på loppisrundor redan tidigt under vår relation.

Jag var inledningsvis tveksam. Jag var klar med loppisar. Klädinköpen var på den tiden modesta och jag tyckte att loppisar, där fanns det mest lump.

Men… en söndag då solen sken och det, förmodligen var tidig sommar, så hamnade vi på Holte loppemarked. En p-plats i förorten till Köpenhamn, den som är något av ett Djursholm i förhållande till huvudstaden, som lockar de rika till att tömma sina garderober och för en, ibland, billig penning locka med design och märken av klass. Ett förtjusande, ungt par gjorde just så. Där hittade jag en Boss-smoking, knappt använd, för 200 dkr plus ett par lindrigt, handsydda Sand-skor för 50 dkr. I smokingen hittade jag senare ett paket oöppnat Stimorol samt en fluga. Kostymen och skorna kom senare att bli grunden till min utstyrsel då Z och jag blev gifta 22 september 2012.

Gifta och beroende. En secondhandman gifter sig i en loppiskostym. Foto: JONAS EKLÖF

Nå, nu är det ju inget som påverkar hälsan. Loppis- och secondhandhandlandet. Plånboken påverkas, men ibland går köpen till välgörenhet och det är positivt. I takt med det välmående äktenskapet har också min kropp expanderat och därmed är plagg köpta för säg 15 år sedan inte riktigt i samma välsittande form nu som då.

Jo, ja, det rensas ut. Skänks bort eller sälja. Men det som kommer in står sällan i paritet med det som åker ut.

Nå, allt detta vet ni.

Men… för någon vecka sedan kom ett meddelande från Z:s storasyster T. Hon som bor i Bagsværd som kommit att bli mitt danska hem. Hon skickade en länk om att Røde kors skulle öppna en stor butik i Virum lördag 24 februari.

Vi skojade om att jag redan stod i kö, men av skämtet blev det mer och mer allvar. Jag klippte med mina vädjande hundögon och sa till Z ”Kan vi inte åka?”. Hon föll för blicken och snart var det bestämt att vi skulle deltaga vid öppnandet av denna butik en station innan Holte.

Ja, jag skrev ju att jag utan tvivel inte är riktigt klok.

Mot Danmark. Mot en secondhandmission. Foto: KAI MARTIN

Så vi åker en grå regnvädersfredag efter att jag spelat färdig min ishockey och Z avslutat sin halva arbetsdag. Korsar Sundet vid Helsingborg/Helsingør, där vädret är mer generöst. Stannar till för en kebab vid Prøvestenen (förmodligen den bästa kebaben i landet) där Kirkens korshærs genbrug finns. Så in där. Ett eldorado av tweedvästar och huvudbonader uppenbarar sig. Men allt är i större storlekar än störst. Det är förmodligen A Florisson, klädbutiken med exklusiva dam- och herrkläder i centrala Helsingør, som skänkt delar av sin kollektion.

Men jag hittar en Sand-skjorta för 50 dkr och en Junk de Lux-tröja för 75 dkr, som inhandlas de sista skälvande minuterna innan stängningsdags.

Sistaminutenfynd. Foto: KAI MARTIN

Så in på Kvickly för köp av morgenmad, några flaskor vin till osten vid tagit med från Sverige och därefter vidare transport till Bagsværd.

Det går snabbt att installera sig hos T där Max, den glada jycken, överfaller oss i sin entusiasm. Jag håller honom kort. Är förtjust i honom, men inte i hoppandet. Men han lugnar ner sig, blir klappad. Vid bjuds på aftonspisning med smørrebrød med pålägg av det som bjuds i huset. Det blir bra. Vinet likaså. Vi bygger oss. har kvällen med ro. Kikar lite på teve innan vi ändar en lång dag.

Jag vaknar ju alltid tidigt. Går upp så småningom och gör sedan morgenmad till Z, som somnat om efter att hon klippt med ögonen och släppt in morgonljuset. Jag konstaterar att vi är tidigt ute. Butiken i Virum öppnar inte förrän klockan elva.

Tiden går. När vi lämnar lägenheten för bilen blir det ett stopp vid Bagsværds Røde kors där jag hittar en Paul Smith-skjorta för 75 dkr. Nu mot Virum.

Fynd i Bagsværd. Foto: KAI MARTIN

Denna danska lördag bjuder på strålande sol och vårkänslor. När vi kommer fram inser vi snabbt att vi inte är ensamma om att vilja besöka denna Røde kors nya, stolta butik. Kön ringlar längre än lång och det finns inte en p-plats att tillgå.

Vi kör ner i villaområdet och hittar en plats en kort promenad från vårt mål. Det som i förstone verkar vara högre ståndskvarter naggas i glansen en smula av att väldigt många bostäder är till salu. Vi spekulerar lite om det, men har inget riktigt bra svar.

Så korsar vi den tvåfiliga leden med rusande trafik för att bli en av många i den rejäla kön. Vi är på plats en stund innan öppningsdags och kön rör sig sakta framåt. Vi är en salig blandning av hågade spekulanter: gamla, unga, män, kvinnor. Sådan som är ute efter klipp har förstås varit på plats tidigt. En bank är på plats och bjuder på kaffe, kakor och sötsaker. Dansk TV2 gjorde ett inslag om butiken redan på fredagen. Den har blivit omskriven i medier. Det är populärt med secondhand och jag kan förstå det. De Røde kors-butiker som vi har besökt genom åren har varit snyggt skötta med bra varor. Det här är ju något av juvelen i kronan.

När vi kommit en bit räknar Z ut att vi rimligtvis borde vara inne inom en timme. Med tålamod rör vi oss i mycket maklig takt framåt. Framme vid huset kan vi ana vad som finns därinne. Någon går fram och vänder åter och säger att det verkar som priserna är högt satta. Men inget får oss att bryta kön. I skyltfönstret hänger uppklädd på en skyltdocka en elegant blå, tredelad kostym med vit skjorta och en snygg scarf. Den ska granskas närmare.

När vi har ett U kvar innan vi når entrén går Z upp på det som liknar en scen (det är också där banken bjuder på kaffe) för att trösta oss med fika. Vad vi inte vet är att en drönare i samma stund tar bilder för butikens Facebooksida.

Z i ensamt majestät på scenens norra kant. Jag lite mer modest vid en stolpe bland den övriga pöbeln. (Foton skärmdumpade från Røde kors Virums FB-sida.)

Vi pratar med en kvinna som påminner en smula om glaskonstnären Helena Gibson, men i dansk skepnad, om ni förstår. Hon röker åtminstone vid sex tillfällen innan vid kommer fram till entrén. Hon har en chihuahua innanför sin pilotjacka, som hon släpper ned för en kort rastning innan det är dags att gå in. Z noterar i sammanhanget att det råder hundförbud i butiken, säger det till kvinnan som tror att en med en sådan liten hund och dessutom innanför jackan ska det nog gå bra.

Vi ser folk komma ut ur butiken försedda med tavlor, möbler, stora leksaksdjur, porslin… ja, allt en secondhandbutik har att erbjuda.

När vi blir insläppta ringlar fortfarande en rejäl kö bakom oss. Kvinnan med hunden är på platsen efter oss, men om hon kom in eller inte vet vi inte; jag såg henne aldrig inne i butiken i det rika vimlet.

Z har spanat in några koppar i skyltfönstret vid sidan om entrén. Vi bestämmer att gå var för sig och jag ålar mig bort mot herrkläderna. Jag konstaterar att kostymen på skyltdockan är en Boss i min storlek, men jag vill inte betala 1000 dkr för den. Men klär av snusnäsduken (30 dkr), som tillsammans med en Tiger of Sweden-kavaj, ett slags leasurplagg med dragkedja, ett par kalsonger (50 dkr), strumpor (40 dkr) och – ser man på – en blå Boss-kostym för bara 190 dkr! Jag köper också en grå ylleslips som matchar den Aran Sweater Market-keps, som ny hänger på en skylttorso med en AC/DC-tröja. Det är naturligtvis en koppling till bandets sångare Brian Johnson, men de äldre expediterna skrockar förtjust om en Kim Larsen-kaskett. Nå, det blir den dyraste enskilda varan som inhandlas denna lördag (250 dkr). Jo, Z köper sitt. Men jag är förstås värre. Lärd av den bästa.

När vi åker har vi varit där ungefär lika länge som vi köade för att komma in. Så tar vi en sväng om Lyngby och Røde kors där. Hittar en fin, troligtvis ny, Eton-skjorta som kommer klä T:s son A som hand i handske.

Hungern slår till, men det blir inget i Lyngby (som vi borde) utan vi tar mot Herlev och Kirppu, en loppisbutik som finns där. I byns centrum finns en restaurang som serverar flæskestekssandwich og øl. Det blir vår räddning. Kirppun är den här gången sådär, men jag kommer därifrån med en Burburry-skjorta för 50 dkr. Jag svindlas förstås av nypriset av ett sådant här plagg, som ligger på 6000 kronor. Men, trots att den är i gott skick är den ändå begagnad. Ny visar det sig att den passar perfekt, trots storleksmarkeringen XL. Eller har jag växt än mer…?

Jag vill hem. Z vill annat. Efter lite dividerande blir det Kirppu i Søborg, en kort bit från Herlev. Vi går korridor upp och ner utan att jag hittar något och inte Z heller. Så hem till en tom lägenhet. T är på 60-årsfest. A är hos sin moster I i Frederikssund. Bara Max är kvar och är glad för att se oss. Z är rastlös och plötsligt bestäms det att vi ska gå på bio. Vid biblioteket i Bagsværd finns också filmvisning. Vi siktar in oss på ”Rom”, den danska komedin med Bodid Jørgensen och Rolf Lassgård.

Max rastas i hast. När Z går upp för att lämna honom står jag kvar. Som en skugga ser jag något röra sig i rummet där på fjärde våningen. Plötslig blir han ut genom fönstret som en Batman.

Vi går ut i den mörknande kvällen. Mot bion. Men först mat på Unkaku sushi där en Sapporo slinker ner. Maten är god, ungefär som den lättsamma komedin. Förvisso späckad med klichéer, men utmärkt humor för äldre medelålders människor.

Så hem till eftersändning av Melodifestivalen. I fönstren står Max och väntar. Han blir glad när vi kommer hem och Z ger honom en chans till rastning, en kort promenad i det stilla regnet som han inte gillar. Väl hemma finner han ro i vårt sällskap.

Sover tryggt.

Det är dags att åka hem. Garderoben har fått tillskott. Kostym, skjortor, kalsonger, snusnäsduk, keps, slips, strumpor.

Men vi är inte färdiga. Z, som fylld år nyss, ställer till med kalas hos sin näst äldsta syster N i Ølstykke en bit väster ut från Köpenhamn. Till detta ska det köpas bakverk hos bagaren i Bagsværd. Det blir sött, rågbröd och rågfrallor. Så iväg västerut där vi passerar Ølstykke för Kirppu i Frederikssund. Ja, jo, det blir något handlat där med, men inte till mig personligen. Men kanske blir någon glad för den här…?

Så kalas i Ølstykke med kaffe, bröd, ost och bullar. Vi lyckas pricka in alla N:s barn, som kommer i omgångar och det blir en mindre släktträff till Z:s stora glädje. Lillasyster I har bakat en kaka, trots Z:s förmaningar om att hon har köpt bakverk; en fin, danskt välsmakande.

Tiden lider och snart är vi på väg norröver. Ett stopp vid Prøvestenen och Kvickly för dansk proviantering och med en fullastad bil kör vi på färjan och av densamma. Några timmar senare, efter en resa i regn, är vi hemma. Där konstaterar jag att min ena Hush Puppie-toffla har slunkit ur bagaget. Den finns inte i Bagsværd, inte hemma, inte i bilen eller utanför densamma. Någonstans finns den. Men var…?

Saknar sin högra kompis.

Markkontakt för Änglarna

Teater:

ÄNGLARNA FINNS DOM?

Fred och fotboll. I nyskrivna ”Änglarna, finns dom” på Göteborgs stadsteater samsas kärleken för IFK Göteborg med strävan för fred. Foto: OLA KJELBYE

I säsongens sista spark räddar IFK Göteborg det allsvenska kontraktet efter en miserabel säsong 2024. På Påskbergsvallen i Varberg mot grönsvarta Varbergs Bois pustar Blåvittsupportrar ut. Det spelåret som inleddes med den pinsamma förlusten på Superettanlaget Gais i Svenska cupen var äntligen över. En golgatavandring fotbollsmässigt gav inte en plats på korset, men ett fotbollsmässigt lidande som egentligen bara lokalkonurrenterna Gais kunnat visa upp med sina vandringar genom seriesystemen.

Men den här säsongen har Blåvitt hittills visat upp skrala resultat. I första matchen i Svenska cupen mot Nordic United – ett divison1-lag – borta i Södertälje ledde hemmalaget med 2–0, bland annat efter mål av 15-åriga Johannes Tahan. Blåvitt vaknar, kvitterar, som föregås av en straffmiss där Nordic Uniteds 18-årige målvakt Angelo Melkemichel räddar. Dramat på Södertälje fotbollsarena avgörs till meriterade Blåvitts fördel först på tilläggstid.

Ska säsongen 2024 gå i samma limbo som åren dessförinnan?

Ja, det saknas inte dramatik i fotbollsvärlden. För IFK-supportrar har känslo- och tålamodsregistret tänjts till bristningsgränsen. Men där laget inte presterat vare sig i styrelserum, på klubbdirektörsnivå eller på plan har fansen visat storstilad klass på läktarna (hemmamatchen mot Hammarby då en hel pyroteknisk arsenal briserade innan match).

Att IFK Göteborg varit i limbo förut vet pjäsförfattare Getrud Larsson. Hon som med pricksäkerhet kan sticka fingret i en varböld och författa en pjäs om det. Som GP:s ekonomiska haveri 2016 som i sin tur piggt gav ”Tidningshuset som gud glömde” 2017 (min recension här).

Nu är det IFK Göteborg som hamnar i Gertrud Larssons satirkvarn – och fredsrörelsen. För listigt har de stora händelserna 5 och 19 maj 1982 då Kamraterna slog de tunga, tyska giganterna Hamburger Sport-Verein med 1–0 på Ullevi och 3–0 på ett utsålt Volksparkstadion vävts ihop med Nordiska fredsmötet på Ullevi 15 maj 1982, som i sin tur krockade med Göteborgsvarvet. Det förstnämnda evenememanget som drog 100000 protesterande på Göteborgs gator.

Scenen är listigt byggd med arenaläktare i fonden, där en del av publiken sitter. Det är alltså upplagt för hejaramsor och mycket riktigt kommer ett ”Andra sidan är ni klara?” från salongen med ett blygt ”Jajamänsan fattas bara” från scenen innan pjäsen tar sin början.

Fotboll och fred, alltså. Gertrud Larsson har gjort sin research i båda fallen. Första halvlek bjuder på en aningen rapsodisk resumé över IFK Göteborgs historia från miserabla säsongen 2023 tillbaka historiskt till 1970, då laget åkte ur Allsvenskan och sedan vidare tillbaka och fram till den makalösa säsongen UEFA-cupresan från 1981 till ljuva maj 1982.

Det blir också en kärlekshistoria mellan Blåvittsuportern Hasse (Fredrik Evers), som efter att ha fått en flaska i huvudet i samband med att försökta rycka upp fotbollsmålets stolpar under ödesmatchen mot Örebro 26 oktober 1970 träffar läkaren Eva (Cecilia Milocco). Tycke uppstår. Kärlek spirar och familj bildas. Hon strävsam med italienskt påbrå, en fredsälskande öisare (!) –inspirerat av bröderna Birro, kan man förmoda. Han en slashas som tjänar sin inkomst via blixtbricka och som hellre vurmar för Blåvitts matcher än för världsfreden under kalla krigets dagar. Hasse är som vore det en Tomas von Brömssen-figur utmärkt utmejslad av Fredrik Evers. Cecilia Miloccos Eva är den karaktär som imponerar mest genom föreställningen – och i gestaltningen. Med det svenska tålamodet och det brinnande italienska temperamentet.

Vi kastas mellan nutid och dåtid. Änglakören – Mölndals kammarkör – agerar förtjänstfullt både IFK Göteborg på plan och dess supportrar på läktarna. Joel Almes ”Snart skiner Poseidon” har väl aldrig låtit så ljuvt, precis som Schytts ”Heja Blåvitt”.

Vi följer paret Eva och Hasse med barnen Jennie och Tobbe (förstås döpt efter Torbjörn Nilsson), som självklart blir hängivna Blåvittsupportrar. Men också tidens strömningar från 70-talets politik till den splittrade ideologin som vi befinner oss i nu.

Kärvar första halvlek en smula är det bättre fart på den andra. Här har pjäsen och historien funnit sin plats.

Javisst ryms det klichéer. Gaisarna framstår som sura och tvära framhärdande att ”Blåvitt är disko. Gais är rock’n’roll”. Öisarna som italienskt eleganta. Blåvittsupportrarna som käcka och kamratliga sprungna ur folkets lag. Likadant med fredsrörelsen där Vivi Lindberg får göra storrökande danskan Vibeke med parodisk danska. Hon gör också Nicole Seibert i en scen. Ja, tyskan som vann Eurovison med ”Ein bisschen frieden” 24 april 1982, som nu famnas av Änglakören och i Vivi Lindbergs porträttlika, men inte röstlika, gestalt.

Jo, det är mycket som kommer med i ”Änglarna, finns dom?”. Gertrud Larsson är väl här mindre satirisk och mer komisk utan att förlora allvaret. Men som pjäs är detta i paritet med Blåvitts insatser de senaste åren; väldigt mycket upp och ner.

”Änglarna, finns dom?”, Göteborgs stadsteater. Premiär 16 februari 2024. Spelas till och med 18 april. Denna recension baserad på föreställningen den 22 februari.

Av: Gertrud Larsson.

Regi: Olle Törnqvist.

Scenografi och kostym: Johanna Mårtensson.

Mask: Ingela Collin.

Ljus: Isabelle Oldenqvist.

Ljud och körarrangemang: Adam Hagstrand.

Koreograf: Cecilia Milocco.

I rollerna: Victoria Olmarker (Jennie och arg gaisare), John Lalér (Tobbe, Jennies lillebror), Cecilia Milocco (Eva, mamma till Jennie och Tobbe), Fredrik Evers (Hasse, pappa till Jennie och Tobbe), Hanna Alem Davidson (Bella, Jennies dotter med flera), Vivi Lindberg (Robin, Bellas flickvän med flera) och Sven Boräng (Kent, Hasses bästa vän med flera).

Änglakören med medlemmar ut Mölndals kammarkör: Fredrik Berglund (konstnärlig ledare och dirigent), Magnus Bergenkulle, Johan Sahlgren, Anton Andersson, Lukas Lannemyr, Per Sahlgren, Kenny Svensson, Jens Blomqvist, Erik Rådbo, Daniel Svärd, Gustav Rimås, Peter Madsen, Karin Amin, Mia Malmstedt, Malin Sternby Eilard, Josefina Lindsten, Karin Lindahl, Elin Ljungqvist, Maria Bilén, Elisabeth Tullhage, Amanda Larsson, Anna Moreaus, Malin Hansson, Miranda Bergenkull, Josefin Lundsten Palmgren, Martina Skogsberg, Emelia Lundqvist, Terese Ewaldsson och Jenny Grünewald.

Ny jazzscen i Göteborg

Jazzhörna. Klassiska Jungans bjuder upp till jazz på onsdagar, som här Annica Svensson med pianist Stefan Wingefors och kontrabasisten Arvid Jullander. Foto: KAI MARTIN

Anrika Jungans har utvidgat och bytt skepnad. Lite snofsigt, kanske, har namnet Junggrens nu blivit Junggrens Bistro & Bar. Utbudet är mer än fika och mackor. Som namnet ger handlar det om ett rikare utbud, både beträffande mat och dryck.

Sedan en vecka tillbaka har möjligheterna blivit än fler. För på onsdagar bjuder etablissemanget upp till jazz under titeln ”Jazzonsdagar”.

Arrangörerna Appearance, som bland annat sköter bokningarna på Villa Belparcs sommarscen, kör med Annica Svensson med vänner under ett antal onsdagar. Ett lättsamt koncept, men där musiken ändå vill ta ett kliv utanför loungemiljön. Musiken ska inte ta över. Samtal med mat och dryck ska vara i symbios med framträdandet.

På sätt och vis självklart, eftersom de nya ägarna – Percy och Malin Ranebjörk – också drev legendariska Gillestugan vid Järntorget. En liten scen med stora ambitioner där publiken satt nära och kunde njuta av etablerade artister utan skyddsnät och mat med dryck.

Premiären 7 februari fanns Sonya Hedenbratts hovpianist Sven-Eric Dahlberg på plats. På alla hjärtans dag bjöds på just Annica Svensson, sång, och gitarristen Rolf Jardemark. Men det är inte nödvändigtvis just med Annica Svensson i fokus.Om någon vecka gästar pianisten Alexander Lövmark med Arvid Jullander.

Just denna onsdagen är det emellertid så. Med sig har hon sina vänner, pianisten Stefan Wingefors och kontrabasisten Arvid Jullander. Det bjuds på cocktailjazz med spänst. Här är en trio som gillar jazzens utflykter – oavsett om det handlar om sånger från den amerikanske sångboken eller svensk popjazz.

Stefan Wingefors och Annica Svensson har ett långt sceniskt förhållande – nära 30 år – och det märks. Det finns en lekfullhet parat med stor respekt för deras respektive kunnande. Arvid Jullander är ny i sammanhanget, men ungt rutinerad i den göteborgska jazzsfären (har sett honom med bland andra sångaren och trumpetaren Anders Boson och pianisten Simon Westman). En trygg bas för musiken att luta sig mot.

Stor spännvidd. Jazzonsdag på Jungans bjuder rikt. I bakgrunden verkar Mia Skäringer, Håkan Hellström, Karin Boye och Mikkey Dee trivas. Foto: KAI MARTIN

Det blir en fin kväll med stor spännvid där musiken och framträdandet utmanas av restaurangens sorl. Men fokus på det som sker i ena hörnet av lokalen tar sakta över.

Stefan Wingefors är en musikalisk kameleont, som skickligt byter stil utefter vad låtarna ger för möjligheter. Ena stunden en Erroll Garner (men utan grymtande), nästa lättsam attack som en Oscar Peterson eller – ja, till och med – sprucket latinspel som Bowiepianisten Mike Garson. Det är en fröjd att följa hans fingerspel och dynamiska spelstil.

Annica Svensson saknar gränser. Hon, showsångerskan som man bland annat fått följa i ”Doobidoo” i SVT sedan starten, klarar det mesta. Här kastar hon sig ut i jazzens svåra konst. Åker berg och dalbana, tonsäkert och skickligt, utan att för en sekund förlora kärleken till melodin eller tappa bort sig i manér.

Men det är musik med akt och balans. Lekfullt, skrev jag, men också med respekt och ansvar för låtarnas grundmelodi. Så får man nya versioner av Hall & Oates ”Sara smile”, Bo Kaspers Orkesters ”Undantag” och Corinne Bailey Roes ”Out your records on”, som klär elegant i jazzskor. Ja, lite som Norah Jones, vars ”Come away with me” också smiter in i sammanhanget.

Det blir lite låtar ur Sonya Hedenbratts och Ella Fitzgeralds repertoarer. En lekfull Nina Simones ”My baby just cares for me”. Van Morrisons ”Moon dance” ligger ömsint sked med ”My funny Valentine” i swingtempo som krokar arm med Ray Charles ”Hallelujah, I love her so”.

Ja, ni förstår; repertoaren är bred.

Man kan ha tråkigare än onsdag. Men det är synd att chansa.

Scenstark, fysisk och fantasifull Odysséen

Teater:

ODYSSÉEN

Stark. När Backat Teater komprimerar klassiska eposet ”Odysséen” blir det en föreställning som känns. Foto: ELLIKA HENRIKSON

Det är förstås svindlande att Homeros epos ”Odysséen” från 700 år före Kristus kan placeras på en scen i Göteborg anno 2024. Detta drama om Odysseus uppror mot gudarna, som sätter honom och hans besättning på en irrfärd i år – långt från hem, långt från familj, långt från trygghet.

”Odysséen” och även ”Illiaden” av samma författare har lockat genom historien och haft sina efterföljare. Som James Joyces ”Odysseus” (1922) och Eyvind Johnsons ”Strändernas svall” (1946) romaner till filmer som Stanley Kubricks ”2001 – ett rymdäventyr” (1968) och bröderna Cohens ”O’ brother where art though?” (2000). Ja, till och med avknoppningar i låtskrivande som Ulf Lundells ”Strändernas svall” (1996) respektive Kai Martin & Stick!:s låt med samma titel (2016).

När regissör – och koreograf – Örjan Andersson tar sig an detta gigantiska verk – fyllt av förpliktelser, arv och historisk tyngd – gör han det lekfullt, men inte desto mindre med ett mörkt, djupt allvar. Han har med dramaturgerna Stefan Åkessons och Magnus Lindmans hjälp, den senare står för textens bearbetning, krånglat sig ur originalets hexameter, det kittlande, men tungrodda versmåttet. Fram står en komprimerad upplaga, som ensemblen på Backa Teater uppenbart älskat att forma till sin.

Med dem och kompositör Simeon Pappinen Hillert dramatiska och intensiva musik tillsammans dansarna Daniel Staaf och Sofia Sangregorio och scenograf Chrisander Bruns enkla, men levande scenrum skapas dramatik som känns. Ja, både fysiskt, när stormarna slår till, och känslomässigt.

”Odysséen” på Backa Teater är en kollektiv kraft, som utmanar inte bara originalet utan också sin publik. Uppsättningen tumlar runt i denna så eviga resa med alla dess utmaningar från Cyklopen och Kirke till skönt sjungande sirener. Gudinnan Athena i Gunilla Johansson Gyllenspetz gestalt far omkring i en plymkläd permobil ömt övervakande denna Odysseus resa. Han i sin tur gestaltas av flera skådespelare under pjäsens gång – Eleftheria Gerofoka, Rasmus Lindgren…; alla med sina olika temperament.

Pjäsen tänjer och bänder på historien utan att tappa fokus. På samma sätt uppstår något sömlöst mellan teaterns möjlighet och dansens. Skådespelarna – och dansarna – använder till fullo det gigantiska scenrummets möjligheter och då inte det räcker får även gradängerna där publiken sitter nyttjas.

Det här är en pjäs med stor närvaro utan en enda lugn stund. Knappast heller efteråt för de frågor som väcks. Ska man lita på sin ledare? Vad händer med en man som efter lång frånvaro kommer hem till sin familj? Hur mår man efter att cyniskt offrat delar av sitt manskap för att rädda det större flertalet?

Det är några av de frågor som ”Odysséen” inte ger svar på, men inte desto mindre bjuds det på förstklassig scenkonst.

Odysséen, Backa Teater. Premiär 17 februari 2024. Spelas till och med 3 maj. Denna recension baserad på föreställningen 20 februari.

Av: Homeros.

I bearbetning av: Magnus Lindman.

Regissör och koreograf: Örjan Andersson.

Scenograf och ljusdesigner: Chrisander Brun.

Kostym- och maskdesigner: Josefin Lindskog.

Kompositör och ljuddesigner: Simeon Pappinen Hillert.

Medverkande: Nikola Borggård Gavanozov, Daniel Staaf, Eleftheria Gerofoka, Ulf Rönnerstrand, Sofia Sangregorio, Emelie Strömberg, Joseba Yerro Izaguirre, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Ove Wolf och Rasmus Lindgren.

Intimt med minnen

Teater:

CIGARRLÅDAN

Minnesstark. Sara Ahlberg spelar 20-åriga Carro som blir bergtagen. Foto: ANNA HULTH

Barndomen präglar alla. Vissa händelser starkare än annat. I ”Cigarrlådan”, en knapp timmes intensiv monolog på intima teaterscenen Ögat, fångar Sara Ahlberg 20-åriga Carros berättelse. Ja, knappast barn. Men en ung kvinna på väg ut i livet från fiskarsamhället i norra Bohuslän till folkhögskolan där hon bor inackorderad hos Robertsson. Han en äldre, ensamstående man som har sina exter och manér; en särling. Carro blir snart fångad av den specielle lägenhetsvärden. Lyssnar på honom och hans berättelser från livet, det sköra, det sårade, det sorgkantade.

Men vem är Robertsson? Vad har fått honom att bli den han är?

Carro kommer från fiskarsläkt där den vidskepliga morfadern omkommer till sjöss efter en oväntad storm. Vad kunde Carro ha gjort för att hindra honom från att gå ut…?

Ja, ”Cigarrlådan” är fylld av minnen och betraktelser. I högtalarna hör man den knastriga comradio som morfadern och mormodern talar via; en svårbegriplig bohuslänska. Scenen är stram. Här finns mycket lite rekvisita, knappt någon scenografi. Det är Sara Ahlberg som propsar på uppmärksamhet och det är hon som är guiden genom berättelsen, det är hon som är Carro, men också Robertsson samt sagoberättaren med historien om herdepojken som blir bergtagen.

För det är den röda tråd som ”Cigarrlådan” spinner kring. Hur Carro blir bergtagen av Robertsson, hur hon försöker krångla sig ur hans grepp, men fortfarande i vuxen ålder har svårt att göra det.

”Cigarrlådan” väcker minnen och fångar stunden eller stunder där en person intar en person, håller en fjättrad. Något, som jag inbillar mig, har drabbat var och en av oss i högre eller lägre grad, men inte desto mindre gjort oss bergtagna.

Det är en stark pjäs i det lilla med stor scenisk närvaro hos Sara Ahlberg, som får Carros berättelse att betyda något.

”Cigarrlådan”, Ögat och Teater Trixter, Götaholmsgatan 22, Gamlestaden, Göteborg. Premiär 17 februari 2024. Denna recension från föreställningen 19 februari. Spelas 21/2, 24 och 25/2.

Regi: Malin Martinsson.

På scen: Sara Ahlberg.

I högtalarna: Erik Åkerlind.

Scenografi: Petra Valén.

Musik och ljud: Silas Lilo Jensen och Sara Ahlberg.

Ljudteknik: Hans Ahlin.