Musikdramatik. Ådalsbandet klarade sitt uppdrag från Vinterfestuka i Narvik med att skapa en ny musikdramatisk föreställning. Foto: KAI MARTIN
Narvik Kulturhus.
Publik: Utsålt.
Bäst: Den själ och det hjärta som föreställningen bjuder.
Sämst: Bara två föreställningar – det måste bli mer!
Fråga: Kommer det att fungera att ta denna showen till Sverige…?
Med framgång har Ådalsbandets föreställning ”Eldupphör” fått spridning. Den om skotten i Ådalen i maj 1931, som fått en musikdramatisk dräkt. Ja, den nådde till och med Villa Belparc i Göteborg sommaren 2022 (läs recension här!).
Men det stannade inte där för bandet bördigt i Ådalen med sin dramatiska historia. Vinterfestuka i Narvik, festivalen med beundransvärda 68 år som festlighet i den nordnorska staden, såg, hörd och gillade. Festivalen om med en förfrågan om det inte fanns möjlighet att göra något liknande ”Eldupphör” för Narvik. En utmaning som låtskrivarna och barndomsvännerna Lars Bodén och Tony Naima kanske aningen naivt antog.
Resultatet är nu klart och presenterade vid invigningen av Vinterfestuka 2024 – 122 år efter stadens tillblivelse.
Men… en svensk orkester för att berätta en norska historia? Jo, men det saknar inte sina poänger. Dels för att Ådalsbandet kan sin historia, vet hur att berätta den med fart och initierad fläkt. Man drabbas. Men också för att Narvik är förknippad med Sverige genom malmbanan från Kirunas gruvor till den västliga syskonstadens hamn och vidare ut i världen.
”Byen som forsvant” tar emellertid sitt avstamp i Rombaksbotn. Staden som i hast byggdes upp 1898 när Ofotbanan skulle byggas, alltså den del av malmbanan på den norska sidan, för att möjliggöra malmtransporterna. Plötsligt restes en stad med all vad en stad krävde i form av hus, hotell, restauranger, kägelbana, cirkus (!) och horhus. Men efter fem år var stadens saga all. Narvik tog över. Klart att det går att göra musikdramatik av detta.
Ådalsbandet vill inte göra musikal. ”Eldupphör” är en räcka låtar som berättar sin historia. Ambitionen med ”Byen som forsvant” har varit densamma. Men med starka sångare som Jardar Johansen, Mari Lerberg Fossum och Niko Valkeapää tillsammans med bandet egna Mathilda Lindgren drar ändå det här ditåt. Alla har någon form av musikalkunnande i botten och binder samman storyn med denna deras tradition. Var och en med sin sångs styrka och skönhet.
Inledningsvis är det presentation och välkomnande. Men väl igång får Niko Valkeapää visa sitt kunnande inom jojk. Något som också det har sin poäng, för det var ju här i Sameland som jojken hördes långt innan de kommersiella intressena tog över. I fonden syns vildmarken projicerad, men den tekniken används sparsamt i föreställningen. Istället är det musikens och sångarnas kraft som är i centrum tillsammans med berättelserna baserat på fakta och skrönor i en förening av allvar och humor.
Musiken spänner över det mesta och framförs rockigt ösande, med balladkänsla, countryfeeling eller soulfullt och innerligt när så krävs. Alla de fyra sångarna, samt även Ådalsbandets Lars Bodén, sjunger med själ och hjärta, förutom hisnande fin teknik. Det blir helt enkelt en intensiv kväll som avslutas med den traditionella ”Rombaksvisa”, som snyggt vävts in i föreställningen både som en hommage till Narviks stolta historia och som en given allsångslåt.
Jo, jag är förtjust i det här sättet att berätta historier. Det har blivit alltmer populärt och rektorn i skolan är förstås Stefan Andersson. Men Ådalsbandet har sitt eget uttryck och gör här i samarbete med vännerna i Narvik en historielektion som både tjusar och väcker intresse för mer. Det här borde fler få se och ta del av.
”Byen som forsvant”, Narviks kulturhus. Premiär 8 mars 2024. Spelas även 9 mars.
Av: Tony Naima och Lars Bodén i samarbete med Vinterfestuka.
Regi: Hallvard Holmen
Ljud: Ørjan Eilivsen.
Ljus: Reidar A Richardsen.
Medverkande: Jardar Johansen, sång, Mari Lerberg Fossum, sång, Niko Valkeapää, sång, och Mathilda Lindgren, sång, som också ingår i Ådalsbandet.
Ådalsbandet: Christian Sundeqvist, slagverk, Lars Bodén, gitarr och sång, Stefan Wingefors, klaviatur, dragspel och sång, Patrik Grundström, bas och sång, Josef Eriksson, gitarr och sång, och Tony Niama, gitarr och sång.
Den Uunnværlige Blåserekka: Caroline Thomassen, trombon, Stig Molvær, horn, och Thomas Gjærum, trumpet.
Firar. Min blog – kaimartinblog.com – har nu passerat tusen inlägg.
Det hände sig vid den tiden där jag efter 35 år på GT hade avslutat min anställning. På tidningen hade jag ju genom Expressen försorg blivit med blogg, som startat 2005. En blogg som hade sina läsare, men jag var ju förstås inte i närheten av exempelvis Linda Skugge – något som Aftonbladets hovmobbare Fredrik Virtanen skrockade åt i ett inlägg när Expressens bloggare antal läsare presenterade. Hur som med det, jag var otroligt stolt över de läsare jag hade; skrev om mycket av det som inte platsade i tidningen: resor, möten, skeenden.
Men när jag valde ett avgångsvederlag våren 2014 visste jag att bloggens dagar var räknade. Min anställning tog slut och givet detta också bloggens. Men av dåvarande chefredaktören fick jag löfte om att jag i god tid skulle meddelas om när så skulle ske.
Det hände inte. I september var bloggen borta. Poff. Jag blev förstås sårad, som det är lätt att bli då garden ändå är nere, såsom det var med mig mina sista år på tidningen. Jag fick i och för sig en länk till min blogg, så att jag skulle kunna fylla på med de texterna i en ny blogg. Men den utbrändhet som jag då led av gjorde att jag aldrig kom att skrida till verket. Rädslan för att misslyckas gjorde att det inte blev av.
Så i oktober startade jag med darriga ben kaimartinblog.com inom WordPress. Ja, det blev kaimartinblog med ett g för att det var det som fanns. Jag orkade inte ordna något annat och det var väl inte hela värden. En fryst bild från Jonny Andreassons video till Punkrock Allstar GBG:s ”Nerv”, där jag medverkade i, blev vinjettbilden. Den har hängt kvar.
Valsspråket ”Om Sverige i tiden” också.
Det har blivit en hel del inlägg där sedan dess. Som arbetslös under några år var bloggen mitt verktyg för skrivande. Här kunde mina läsare följa mig på resa, men också personliga reflektioner ur mitt liv. Det har ju också blivit sport och förstås recensioner, det som mycket har följt mig genom livet. Recensioner av böcker, men inte så mycket skivor. Men förstås från scenerna i främst Göteborg, högt och lågt, från Mölndalsrevyn till Göteborgsoperan, från Pustervik och Musikens hus till Ullevi. Dans, teater, musikal, musik, konst. foto…
Jag har haft min intervjuserie med Farbror Blå. Kanske blir det en nytt intervjuformat med människor som jag tycker är spännande.
En och annan nyhet har jag haft, men med min tid på GöteborgDirekt (2017–2022) var det ju självklart prioritet för min uppdragsgivare.
I bloggen har man också kunnat följa Kai Martin & Stick!:s resan från hösten 2014 och framåt. Det blev ju en del spelningar efter comebacken i aprils början 2013, men också albumet [utan titel] som vi i trots och stolta gav ut på eget bolag med egen distribution under våren 2016. Till inledande ”Strändernas svall” gjordes en video, som fotograf Johan Carlén och jag gjorde sent i oktober 2015 nere vid Björkängs strand, söder om Varberg.
Jag fick för någon veckan sedan en notis från WordPress-gänget (som jag förstås inte känner, det går ju på automatik) om att jag hade gjort mitt tusende inlägg sedan den där starten i oktobers början 2014. I höst är det svindlande tio år sedan. Bra jobbat, Kai.
Jag är bortskämd med att ha mina läsare och uppskattar var och en av dem/ni.
Ja, det är siffror som jag stolt publicerar. Jag vill inte undanhålla dem för Fredrik Virtanen och försöka luras med att jag tillhör något annan än de lägre bloggdivisionerna.
Visningar mer år, undrar kanske någon. Här kommer de:
Underhållare. Björn Skifs bjuder osvikligt upp i ”En värld av Skifs” – även om det går i grått och svart. Foto: MATS BÄCKER
Rondo, Göteborg.
Publik: 867 (fullsatt).
Bäst: Han sjunger oförskämt bra, Björn Skifs.
Sämst: Kläderna. Grått, svart, trist.
Fråga: Är det sista gången vi får se Björn Skifs på en krogscen…?
Efter Hamburger Börs, Stockholm, och Amiralen i Malmö är det nu äntligen dags för Björn Skifs senaste show i nypiffade Rondo – Sveriges förmodligen bästa showlokal. Det är med andra ord en välinrepeterad show som bjuds när ”En värld av Skifs” rullar igång sitt vårliga evenemang i Göteborg.
Premiär blev ju uppskjuten en vecka på grund av sjukdom. Men med alla mannar kuranta är det bara att låta nöjesmaskineriet kugga igång. Allt startar i ett maklig tempo och med en smula självreflektion när Paul Simons ”Still crazy after all these years” får en svensk text. Men det är lugnet före stormen, för Björn Skifs och hans excellenta band – vilka arrangemang av Hans Gardemar och vilket sväng från orkestern! – spänner vitt och brett över hela hans underhållningskatalog.
Allt ska med, men ändå ska man göras ett urval där somt har fått stuvas undan och somt lyfts fram om än i ny dräkt. Så blir till exempel ”Härligt härligt, men farligt farligt” en frisk flamencodoftande version i Gipsy Kings anda med samtliga på scen – förutom Björn Skifs – med akustiska gitarrer. Läckert!
Björn Skifs är ivrig att visa vilken skicklig sångare han är. Lika på är han att få presentera sig som den showman han har varit från 70-talet och framåt.
Publiken bjuds på en resa. Det blir tillbakablickar, men klädsamt utan nostalgi. En fin version av Procul Harums ”A whiter shade of pale” följs av en vass soulfylld tolkning av the Spencer Davies Groups ”Gimme some lovin'”. Självklart glöms inte ”Håll mitt hjärta”, som dyker upp tidigt, ”Hooked on a feeling” och ”Michelangelo (men så svara då)” av. ”When you tell the world you’re mine”, låten Agnes Carlsson och han sjöng på kronprinsessan Victorias och Daniels bröllop görs i en innerlig version. Men nu med Jessica Marberger som duettpartner.
Det blir sketcher och några ståuppnummer som skulle mått bra av att kortas. Pantomin med Björn Skifs som bilförare i en kär gammal racer har jag sett förr, men den funkar ännu några mil. Duetten han gör med sig själv är strålande.
”En värld av Skifs” rymmer generöst mycket och där Björn Skifs, med ålderns rätt, inte orkar hålla energin uppe… ja, då hugger bandet in med dansarna.
Men det finns en sak som gör mig besviken. Går jag på show vill jag inte bara ha underhållning för örat. Det ska också vara en fest för ögat.
Lunskläderna som den fantastiska orkestern har på sig är en skymf. Det är tredje gången som shown körs och man har valt att köra i grått och svart med trista skor. Herregud!
Björn Skifs, som kommer från det kreativa 60-talets popscener med kråsskjortor, tajta byxor och färgsprakande kavajer, går i samma trista ”färg”-skala. Dansarna och sångarna Jessica Marberger och Emelie Fjällström glittrar i sina svarta toppar, men det är svart, svart, svart.
Hur härligt hade det inte varit med bandet i rosa, gröna, blå, gredelina kostymer med några snygga skjortor till och välputsade skor. Björn Skifs skulle må bra av några klädbyten och gärna i något som lyfter fram honom istället för att klä ner honom. han tål ju att ses på. Tjejerna likaså. Det är ju en show ni bjuder upp till!
En värld av Skifs, Rondo, Göteborg. Premiär 8 februari 2024. Spelas till och med 20 april.
Regi, idé, scenografi och koreografi: Pernilla Skifs.
Texter: Kalle Norlén och Björn och Pernilla Skifs.
Ljuddesign: Kenneth Almgren.
Ljusdesign/scenritning: Stizze Larsson.
Videodesign: Vello Herman.
Videobearbetning: Linus Bokehsius.
Kostym/kläder: Thomas Malmros och Pernilla Skifs.
På scen: Björn Skifs med bandet – Hans Gardemar, kapellmästare och keyboard, Ulric Johansson, bas, Magnus Bengtsson, gitarr, Tomas Bergquist, keyboard, Peter ”Milan” Milefors, trummor, Jonas Wall, saxofon, Jonas Lindeborg, trumpet, Magnus Wiklund, trombon, Jessica Marberger, sång och dans, samt Emelie Fjällström, sång och dans.
Starka prestationer. Balettakademins uppsättning av musikalen ”Häxorna i Eastwick” bjuder på stronga insatser av de medverkande. Här Alice Höök, Jesper Cameron, Aurora Reed Jenssen och Johanne Misser. Foto: PONTUS JOHANSSON
Balettakademin är en institution av rang. Mängdes av svenska musikalartister har här fått sin skolning och en gedigen språngbräda på sin fortsatta karriär. Det ska musikalälskare i landet skatta högt, för vi har med tiden blivit bortskämda av fantastiska artister som kryddar uppsättningen i alla delar av Sverige.
När elever ut musikalutbildningens avgångsklass ger sig i kast med John Dempseys och Dana P Rowes ”Häxorna i Eastwick” behöver man egentligen inte tveka om här finns kvalitet. Men samtidigt är samtliga nybakade. Ska de klara trycket? Vågar de ge sig hän? Håller rösterna? Lyckas man mejsla fram rollerna och samtidigt ha sin egen personlighet med?
Nej, det är sannerligen inte lätt.
Jag såg senast ”Häxorna i Eastwick” på Cirkus, Stockholm, hösten 2019 (läs recension här) med en diabolisk Peter Jöback som Darryl van Horne – den självgode fan själv som tar bigotta Eastwick i besittning och betäckning. Nej, jag ska inte jämföra. Där handlade det om en fullskalig produktion värd namnet, för med Peter Jöback även som producent blir det så. Här är det tvärt om nedskalat till enkelhetens estetik.
För uppsättningen har det smart gjorts två lag (Lag Skvaller respektive lag Kravaller) för medverkande – de bärande rollerna spelas av ena laget den ena dagen för att ersättas av det andra nästa gång. När man inte är i det centrala strålkastarljuset är man en del ensemblen. På premiären var Lag Skvaller först ut. När jag var på plats Lag Kravaller.
Jag kan alltså inte jämföra dem, men imponerades av den kraft och energi som bjöds. Häxorna Alexandra Spofford (Johanne Misser), Jane Smart (Alice Höök) och Sukie Rougemont (Aurora Reed Jenssen) är starka artister och sångare var för sig, men tillsammans är de sprängkraft. Här verkar sångcoachen Ingalill Rask Wagner hittat rätt i sin pedagogik. Vilka stämmor!
Darryl van Horne är en svår roll. Att vara en lismande, självgod, djävulsk och intrigskapande kåtbock kräver sin man. Men framför allt får man inte falla i fällan att vara all in från start till mål. Jesper Cameron sjunger med kraft och skicklighet, men rollen skulle ha mått bättre av att vara mer nyanserad.
Så också med Fredrika Hydéns Felicia Gabriel. Herregud vad den unga dam kan sjunga. Hon hämtar sin röst från ett starkt mörker, vränger den ut och in och har verkligen greppet om låtarna hon sjunger. Men karaktären skulle även här må bra av att vara mer nyansrik.
Klara Pollack gör rara Jennifer Gabriel precis som rollen ska vara. Så också Erik Thörnqvist med tafatte Michael Spofford och Ossian Höglund med sin devote Clyde Gabriel.
Med små medel, snygg koreografi och imponerande röster till storslagna arrangemang av endast en kvartett stor orkester gör Balettakademin under av ”Häxorna i Eastwick”. Det är härligt att se, även om jag fortfarande tycker att musikalens story är unken. Men det är ju knappast Balettakademins fel.
För musikalälskare i Göteborg finns det egentligen inget att tveka på. Gå på denna uppsättningen av ”Häxorna i Eastwick” för chansen att se talanger som nästa gång kommer spela på en mycket större scen.
Häxorna i Eastwick, Balettakademin i Göteborg, premiär 26 januari 2024. Denn recension baserade på föreställningen 27 januari. Spelas till och med 3 februari.
Av: John Dempsey och Dan P Rowe baserat på John Updikes roman.
Regi: Samuel Harjanne
Koreografi: Gunilla Olsson
Kapellmästare: Henrik Magnusson
Ljusdesign/sceongrafi: Elias Wallin
Ljuddesign: Karl Wassholm
Kostym/sceongrafikonsult: Tomas Sjöstedt
Orkester: Henrik Magnusson, piano, Bjørn Bjerknæs-Jacobsen, trumpet och keyboard, Viktor Reuter, bas, och William Soovik, slagverk.
Medverkande – Lag Skvaller:
Olivia Grönros Aleman (Alexandra Spofford) Agnes Hjertner (Jane Smart), Ninni Falk (Sukie Rougemont), Joel Hessel (Darryl van Horne), Ana Quijano (Felicia Gabriel) och Line Bredahl Djursaa (Jennifer Gabriel).
Lag Kravaller:
Johanne Misser (Alexandra Spofford), Alice Höök (Jane Smart), Aurora Reed-Jensen (Sukie Rougemont), Jesper Cameron (Darryl van Horne), Fredrika Hydén (Felicia Gabriel) och Klara Pollack (Jennifer Gabriel)
Ossian Höglund (Clyde Gabriel) och Erik Thörnqvist (Michael Spofford) i samtliga lag.
I 30 år. Bo Kaspers Orkester gör det igen – efter drygt 30 år som ban. Foto: KAI MARTIN
Lorensbergsteatern, Göteborg.
Publik: 720.
Bäst: Den osvikliga förmågan att alltid svänga katten.
Sämst: Den irriterande hostan som retade Bo Sundström.
Fråga: Vilket musikaliskt steg blir nästa för Bo Kaspers Orkester…?
Så kliver Michael Malmgren in med sin kontrabas för att omedelbart ta ton till ”Undantag”. I försiktig följd kommer de övriga medlemmarna i Bo Kaspers Orkester – Bo Sundström, akustisk gitarr, Mats Schubert, dragspel, och Fredrik Dahl, bongotrummor. De fyra som har hängt ihop sedan starten för drygt 30 år sedan.
Det är intimt, välkomnande och en försiktig start, som en hälsande kram när man inte har setts på länge. Ja, det svänger förstås lågmält intensivt och man behöver inte så mycket mer i denna aperitif av en konstert som kommer bli generöst lång.
Och jag tänker ”Jävla Bo Kaspers Orkester” – igen!”. För de fångar mig, får mig att luta mig tillbaka och i samma ögonblick börjar det. Grooven som gör att jag inte kan sluta sitta still.
Ja, jag har följt bandet genom nära nog varje spelställe som de huserat på i Göteborg. Blev förtjust i musiken redan med första albumet ”Söndag i sängen” 1993. Då när samplingar av bland andra Miles Davis trendriktigt kopplade samman influenserna. Nu dessa drygt 30 år senare har bandet lärt sig att lita på sin egen kvalitet. Bo Kaspers Orkester kan som få andra stjäla friskt från allt Buena Vista Social Club, Tom Waits, Svenska Hotkvintetten, Jacques Brel, Dire Straits, några soulbröder från Motown eller någon funkig frikyrkoorkester från någon församling i amerikanska södern utan att rodna. För knepet är enkelt; bandet stuvar om, stuvar rätt och får allt allt bli med Bo Kaspers Orkesters musiksignatur.
Det är skickligt.
När bandet nu gästar Lorensbergsteatern för åtta spelningar är det inte bara startskottet på en Sverigeturné utan också fortsättningen på den intima show som gjorts på Rival i Stockholm i höstas.
Bo Sundström har lyckats dra på sig en förkylning som gett en irriterande hosta, som han ivrigt försöker kurera med en cocktail av olika örttéer och, kanske, en skvätt whisky. Det blir några muggar under gång. Visst, hostan gör sig påmind. Men så bra han sjunger ändå.
De fyra medlemmarna i Bo Kaspers Orkester kan det här med att bygga upp en konsterdynamik; från den försiktiga starten växer konserten, tas ner igen, några väl anpassade mellansnack (Bo Sundström är mästerlig på det och på rak arm kan jag bara lista några få i Sverige som kan den konsten: Bob Hunds Thomas Öberg, Tomas Andersson Wij och Pernilla Andersson), upp igen med fullgradigt sväng för att sedan stanna av allt för ett ömt farväl.
Nya albumet ”Landet vi ärvde” får ta plats. Det får också gästmusikerna John-Erik Bentlöv, trumpet, Björn Jansson, saxofon, Robert Östlund, gitarr, Niklas Gabrielsson, slagverk och sång, och Sara Nordenberg, piano och sång, på sina respektive instrument och röster.
De två timmarna som konserten tar svindlar iväg. Ja, det är en show utan motstånd. Ja, jag sitter och stormtrivs. Ja, jag förvånas över hur sanslöst skickliga musikerna är som står på scen. Ja, jag konstaterar att det är ett gäng som efter dessa drygt 30 år trivs så otroligt bra tillsammans. Och jag tänker ”Jävla Bo Kaspers Orkester” – igen!”. Tack!
Låtlista, Bo Kaspers Orkester, 25 januari 2024 på Lorensbergsteatern:
Undantag
Vill du dansa
Fyrarätters mål
Hur länge irrar Lazarus
Dansa på min grav
Är det något jag kan lova dig
Landet vi ärvde följt av Start me up (Rolling Stones-cover)
När du landat (har jag vaknat)
Kyssar och tårar
Semester
Gott att vara, som introduceras med Man ska leva för varandra (Trio Me’ Bumba-cover) och Just idag är jag stark (Kenta-cover)
Vi var dom som kom in överallt
Du kan väl stanna
Håll ut
En på miljonen
Den sista resan
Det rullar på
Puss
Diskotek
Vi kommer aldrig att dö
Att vara ung
Samma bil (extranummer)
Vi bygger en ny skön värld (extranummer)
Vad som händer (extranummer)
Que sera sera (extranummer – Doris Day-cover)
Då kan vi mötas igen (extra extranummer)
Bo Kaspers Orkester: Bo Sundström, sång, gitarr och munspel, Mats Schubert, klaviatur och dragspel, Fredrik Dahl, trummor, slagverk och sång, och Michael Malmgren, bas och kontrabas, samt gästande John-Erik Bentlöv, trumpet, Björn Jansson, saxofon, Robert Östlund, gitarr, Niklas Gabrielsson, slagverk och sång, och Sara Nordenberg, piano och sång.
Genial hyllning. Gustav Gälsings hyllning till Povel Ramel är både porträttlik, skicklig och slipad. Foto: FREDRIK AREMYR
Aftonstjärnan, Göteborg.
Publik: Nära nog utsålt.
Bäst: Gustav Gälsings hyllning till Povel Ramel höll högst klass.
Sämst: Längden. Över tre timmar inklusive paus är för mycket.
Fråga: Hur många begåvningar kan man hitta på en scen egentligen…?
”Nyårsbubbel” kör på sitt tredje år. En tradition, eller hur…? Kanske till och med ett jubileum. För kan Göteborg fira 400 år 2023 två år sent kan ju ”Nyårsbubbel” jubilera på sitt vis. Så kan man med den sortens logik också fira att det i år är 100 år sedan Povel Ramel (född 1922) föddes. Eller Disney Productions (bildat 1923) skapades.
Det är väl den röda tråd som ”Nyårsbubbel” håller sig till i sin välmatade revy på Aftonstjärnan.
Paret Sebastian Hagman och Emelie N Hagman hittar år efter år talanger, som är så slipade att jag bara baxnar och lyfter på cabarethatten. I år har man samlat Gustav Gälsing, Andreas Nygård, Johanna Lovis Håkansson och Annie Nilsson. Fyra slipade revy- och kanske mer musikaldiamanter som får det att fullkomligt gnistra på scen tillsammans med paret Hagman.
Björn Regnér och David Timonen är den mångfacetterade orkestern, som trakterar tusen och en instrument med en sällan hörd känsla för musik.
Ja, det är en ensemblen som förutom sin talang och begåvning går på pur kärlek till revyns möjligheter utan att ha några större ekonomiska resurser. Det räcker ändå så det blir över.
”Nyårsbubbel 2024” roar från start. En del nummer mer slagkraftiga än andra. Några så bländande att jag tappar hakan. Som ytterst begåvade Gustav Gälsings ”Povel Ramel”-nummer”, som håller absolut högsta klass.
Göteborg änna. Allt ska med i numret om Göteborg. Foto: FREDRIK AREMYR
Men Göteborgsnumret med Annie Nilsson som en Ada som flanerar genom stan i sällskap med en halvspecial, en kanelbulle och Kurt Olsson till Viveca Lärns ”En första vårdagen”.
Jo, ensemblen lutar sig mot svensk revyadel. Kent Andersson finns inte bara med i tanken utan också på scen där hans ”Vingen” och ”Kärlek” finns med. Precis som Christina Kjellsson ”Cirkus”. Men här finns också mängder med musikalnummer, som visar hur otroligt skickliga de här gänget är. Ja, mycket Disney blir det.
Skickliga. Revygänget i ”Nyårsbubbel 2024” är otroligt slipade. Foto: FREDRIK AREMYR
Sebastian Hagman tar rollen som konferencier, men är också den som vågar ta ner tempo med sina anekdoter om goa gubbar i eftertänksamma, stillsamt humoristiska reflektioner och minnen. Andreas Nygård, som jag såg på Mölndalsrevyn 2015, fångar även han scenen med humoristisk tajming i sina telefonsketcher.
”Nyårsbubbel 2024” bjuder på mycket. Ja, kanske alldeles för mycket. Några dödade darlingar hade inte skadat för att hålla nere på tiden på den här generöst bjudna revyn. Samtidigt så är det ju uppenbart: Det här är en ensemblen som älskar att stå på scen och roas av att roa. Då är det lätt att det spiller över, men också att det roande smittar också till oss i publiken.
”Nyårsbubbel 2024”, premiär 13 januari 2024. Spelas till och med den 21 januari. Denna recensionen baserad på den sista föreställning för året.
Konstnärlig ledare: Emelie N Hagman.
Kapellmästare: David Timonen.
Manus och mellansnack: Sebastian Hagman.
Manus, telefonsamtal: Andreas Nygård.
Koreografi: Annie Nilsson och Johanna Lovis Håkansson.
Ljusdesign: Emma-Kara Nilsson och Li Ivarsson.
Ljudteknik: Joakim Samuelsson.
Kostymansvarig: Pernilla Karlsson.
Medverkande: Emelie N Hagman, Sebastian Hagman, Andreas Nygård, Annie Nilsson, Johanna Lovis Håkansson och Gustav Gälsing.
Comeback. När Mölndalsrevyn firar 50 år gör Lennart Olssons figur Hildur comeback – flerfalt. Foto: MÖLNDALSREVYN
Möllan, Mölndal.
Publik: Utsålt.
Bäst: Hildur – återkomsten.
Sämst: ”Livet är tungt just nu” (”Nothing compares 2 U”) fick jag inte ihop i sammanhanget.
Fråga: Orkar Mölndalsrevyn 50 år till…?
När Mölndalsrevyn firar 50 år – ja, bara det är ju galet – görs det med glatt humör och med en rättmätigt stor portion stolthet. Revyn som en gång drogs igång av bland andra revyräven Lennart Olsson har, undantaget pandemiåren, varit sina uppsättningar trogen. Det handlar om högt och lågt, fånigt och allvarsamt och, fram till att Lennart Olsson bestämde sig för att göra sin sista revy 2008, alltid med Hildur och Kal.
Lennart Olsson som den tokiga, beskäftiga och vassa tantan Hildur är svensk revykonsts stora högtidsstund.
Så gissa om jag jublade när hon dyker upp inte bara i en skepnad utan fyra. Så ska en revyslipsten dras. Och då är vi bara i den skälvande inledningen av denna jubileumsrevy.
Jo, Mölndalsrevyn tillåter sig att titta tillbaka. Man återanvänder karaktärer och skapar publik trygghet, men också med vetskapen om att det som roat tidigare faktiskt kan göra det igen.
Jag älskar kärringarna i Kvarnbyvallens hembygdsförening. Ingen kan som revyprimadonnorna Karin Mickelbo och Lena Gustafsson göra kärringar med kärlek och satir. Här förtjänstfullt stöttade av Manda Strid Bomander och Sara Sanzén.
Sara Sanzén och Lena Gustafsson är sedan några revyer tillbaka centralfigurer i Möllans fria musikaliska teater, som ska presentera en musikal om en frälsare. Regissören, det konstnärliga hyperegot, Bondesson Lagerblad (Lena Gustafsson) gör alltså en musikal om sin egen förträfflighet baserat på musik från ”Jesus Christ Superstar”. Mycket underhållande och med en magnifik korsfästningsscen i finalen.
En nyårsrevy ska helst svepa över det lokala för att emellanåt ta fasta det nationella och eventuellt också det internationella nyhetsåret. Andra aktens första nummer ”Bajs bajs bajs featuring Latrina” (musiken från Sabrinas ”Boys (summertime love)” om ni minns) med konstskandalen på Götaplatsen från i somras är strålande med Adam Evertsson som ståtlig Poseidon. Självklart görs ett nummer om att spårvagnslinje 2 nu vänder vid Lana istället för i Mölndals centrum. Numret om invasiva arter, som plötsligt kommer att handla om familjen Wahlgren (Pernilla Wahlgren med barnen Bianca och Benjamin Ingrosso) är lysande.
Mer tveksam är Ludvig Hanséns ”Livet är tungt nu”. Inte för textens allvarsämne utan mer för att låten – baserad på Sinéad O’Connors genombrottslåt ”Nothing compares 2 U” – hamnar helt fel. Hon avled ju 2o23 och led länge av psykisk ohälsa. Det som kunde ha varit en hyllning till henne, blir blir det inte. Trots avsikten. Det får vi istället när man i ett annat nummer citerar flera av Lasse Berghagens låtar för att ära den nyss bortgångne, folkkära artisten. Snyggt.
Generöst bjudet. Mölndalsrevyn firar av rejält när man fyller 50 med gästartister som Per Andersson och underhållande nummer baserat på året som har gått. Foto: KAI MARTIN
Många artister har passerat revy under Mölndalsrevyns 50 år. Gamla försvinner. Nya träder in, som i år Adam Evertsson och rutinerade Cristian Ehrman (från Lerumsrevyn) tillsammans med unge Ludvig Hansén som nu definitivt tagit klivet upp på Mölndalsrevyns scen. Det vitaliserar, precis som de äldre skapar en trygghet på scen. Så blir det när Karin Mickelbo och Lena Gustafsson utför det tungvrickande numret ”Sovsäckssex”. Mycket roande.
För att bjuda lite extra gästar för varje tillfälle och helg artister som en gång medverkat. Den här gången Conny Källström och Mathias ”Ejban” Abrahamsson, som medverkat vid otaliga Mölndalsrevyer. Deras klassiker ”Kannan och koppen” håller än. Och när Per Andersson (ja, han fostrades i revykonsten av Lennart Olsson anno dazumal) bryter in… ja, då får vi som har turen av vara där en åktur av svensk humors kanske främste just nu.
Det är bara att tacka. Mölndalsrevyn bjuder friskt och generöst. Inte undra på att den har en publiktillströmning av sällan skådat slag. Grattis, 50-åringen!
Mölndalsrevyn, premiär 6 januari 2024. Spelas till och med 17 februari. Denna recension baserad på föreställningen från den 20 januari.
Regissör: Kjell Samuelsson.
Regiassistent och koreograf: Elin Ljungberg.
Peruk, smink och kostym: Doris Kjaer, Mia Redemo och Ulla Karin Olsén.
Scenografi/scenbygge: Jim Gustafsson, Jimmy Lökkeberg, Kjell Samuelsson, Lenny Alvefelt, Oliver Lökkeberg och Stefan Sjö.
Medverkande: Adam Evertsson, Anton Nordin, Cristian Ehrman, Karin Mickelbo, Lena Gustafsson, Ludvig Hansén, Manda Strid Bomander och Sara Sanzén.
Gäster: Olika jubileumsgäster för varje tillfälle. Denna kväll Mathias ”Ejban” Abrahamsson, Conny Källström och Per Andersson.
Orkestern Upp Till Komp: Andreas Nordanstig (kapellmästare), Bengt Holm, Börje Nilsson Mäki och Janschie Börjesson.
Lär och underhåller. Med ”Teaterkungen” berättar Stefan Andersson om frihetstiden i Sverige i allmänhet och om Gustav III i synnerhet med fokus på den beryktade maskeradbalen 16 mars 1792. Foto: TOMMY HOLL
Kajskjul 8, Göteborg.
Publik: Utsålt.
Bäst: Stefan Andersson förmåga att mångfacetterat berätta sin historia – både i tal och musik.
Sämst: När man som publik börjar flacka med blicken om vad som är sant eller falskt.
Fråga: Har Stefan Andersson någon fler musikhistorisk show i rockärmen…?
När Stefan Andersson kom med både skivan och föreställningen ”Marstrandsfånge no 90 Kleist” klev han in i en ny era, som ännu inte har släppt taget. Den blev startskottet för en antal shower där han med musikens hjälp – nykomponerat för var och en av uppsättningarna – berättar Sveriges historia.
”Teaterkungen” kom 2011 som nummer tre i raden och presenterade på självaste Livrustkammaren i Stockholms slott – passande nog i mars samma år. Jag hade förmånen att bevittna den. Det var förstås en passande inramning då föreställningen, som namnet antyder, speglar Gustav III och hans tid som regent fram till den ödesdigra maskeradbalen 16 mars 1792. I ”Teaterkungen” skildras, förutom kungen, den svenska frihetstiden summariskt och inblickar i gärningsmannen Jacob Johan Anckarström.
Dramatik och humor. Stefan Andersson kan det här med att berätta den svenska historien. Foto: TOMMY HOLL
Stefan Andersson gör alltid sin research med emfas och bygger både låtar och sina berättelser på verkliga händelser. Så också här. Vi får alltså en historiska resa som spänner från när prins Gustav i Paris i februari 1771 får beskedet om sin fars bortgång. Han ska alltså ta över kungakronan. Inte helt linjärt berättas historien och de politiska stridigheterna i 1700-talet med stort underhållningsvärde. För Stefan Andersson begriper det här med att krydda den krassa historiska beskrivningen med dramatik och humor.
När ”Teaterkungen” nu landar i Kajskjul 8:s kroglokaler är det med pompa och ståt. Tidsenliga kostymer på de medverkande gör sitt till. Fonden som ska illustrerar interiören i operahuset i Stockholm och silvriga pelare som kantar scenen gör sitt till. Skådespelaren Gunnar Pedersen introducerar och gör sin roll som Anckarström med värmländsk dialekt, trots dennes egentliga uppväxt i Vallentuna. En komisk poäng och Gunnar Pedersen är också förtjänstfullt narren i föreställningen, om än sparsamt använd.
För det är Stefan Anderssons berättelse som är motorn i det hela. Denna svepande historisk som ackompanjeras av musik. Det handlar om 13 kompositioner, men där ”af Chapman” fått stryka på foten som låt nummer tre till förmån för alldeles nyskrivna ”Faller på knä”.
Det är ett spirituellt manskap han har ombord med barndomsvännen Magnus ”Moffa” Thörnqvist på gitarr och sång, som en stadig sidekick. Basisten Sebastian Hankers har även han varit med på resan tidigt. I sällskapet finns också trumpetaren Jan Bjerger, som i den svindlande musikaliska världen medverkar på Taylor Swifts ”1989” och Pinks ”Never gonna not dance again”. Med finns också Erika Risinger, som förtjänstfullt tar över Sofia Karlsson roll som duettpartner på ”Lyckoamuletten”.
Jag ska inte påstå att jag minns uppsättningen på Livrustkammaren för 13 år sedan. Men musiken har inte fallit ur minnet. Denna föreställning på Kajskjul 8 sjuder av liv och vitalitet. Stefan Andersson kan berätta sin historia. Han gör det alltså med musikens hjälp som skickligt går från visa, vals och tango. Ja. spännvidden är lika stor som underhållning.
Och, fascinerande egentligen, att en historielektion kan vara så kul.
Teaterkungen, Kajskjul 8, premiär 19 januari 2024. Spelas till och med 23 mars.
Av Stefan Andersson.
Medverkande: Stefan Andersson, gitarr & sång, Magnus Thörnqvist gitarr & sång, Sebastian Hankers, bas, kontrabas & sång John Lönnmyr, keyboard & sång, Michael Edlund, slagverk & sång, Erika Risinger, fiol & sång, och Jan Bjerger, trumpet, flygelhorn & mandolin. Skådespelare: Gunnar Pedersen plus ett antal av den serverande personalen som agerar som drabanter och konspiratörer på maskeradbalen.
Man har inte roligare än vad man gör sig. Men när inbjudningarna kommer dels till Falkenbergsrevyn – 5 januari – och ”Paraden” i Arena Varberg – 6 januari – är det ju två premiärer som man inte vill missa. (Läs recensionerna här och här!)
Men att åka tur och retur Falkenberg respektive Varberg kändes lite onödigt. Vi – Z och jag – bestämde oss för att ta en helg i Halland.
Vi bokade in oss på Varberg stadshotell, anrikt så det förslår, med tanken att vi skulle ha Varberg som bas. Den var förstås god. Men… vi borde ha tagit två nätter istället för en. Nu tänkte jag att vi kunde åka hem efter ”Paraden” på Arena Varberg, det är ju inte så långt, på lördagskvällen. Hade Z, som är klok och vacker, bestämt, hade vi åkt söndag morgon istället. Jag ska återkomma om det.
Det är en bländande vacker dag när vi reser söderut i det vintriga, kalla Sverige. Lämnar Göteborg i sin frusenhet för E6 som verkar bedrägligt torr, men man vet aldrig med blankis. Varberg tar emot i den tidiga skymningen. Varbergs torg, ett praktfullt torg, möter oss med snudd på enslighet. Ett ensamt stånd packar ihop sina varor efter dagens värv. Mitt på torget står en praktfull julgran, ljusdekorationerna i träden på torget håller mörkret stången. Kyrkan ståtar mitt emot Sparbankens ståtliga palats. Kristendomen mot merkantilismen. Även om den många gånger går hand i hand.
Ett ljus i mörkret. Den praktfulla ljusklädda granen lyser upp i den analkande januarikvällen. Foto: KAI MARTIN
Vid torget ligger också hotellet, 122 år gammalt, som reser sig väldigt och med nybyggnation nu famnar hela kvarteret. Vi får vårt rum, når det via byggnadens alla prång och trappor. Det är spatiöst med en smula boutiquehotellskänsla. Z ordnar genast en kopp kaffe. Jag hänger in mina kläder i garderoben. Hon tar en kik in i badrummet, som välkomnar med både dusch och badkar. Något hägrar i hennes blick. Vi saknar badkar hemma; här finns det. Eftersom vi var sena på hotellet fanns det ingen möjlighet att utnyttja de spafaciliteter som annars finns.
Rummet vätter mot Västra Vallgatan, mitt emot Biostaden, biograf Capitol. Kanske ska vi se en film på lördagen innan kvällens underhållning. Kanske…
Vi har kommit ner en smula försent för min smak. Men en missuppfattning ställde oss inför detta faktum. Så jag dressar om, min nyköpta tredelade kostym (det gick väl sådär med köpstoppet, men kanske stannar jag vid detta plagg 2024… jag vill ju ändå vara pragmatisk) kommer till pass. Till det Paul Smith-skjortan som jag köpte på Extraloppan i Reykjavik i somras och en sidenslips från något av alla andra secondhandköp som jag har gjort. Jag känner mig klädd. Jag känner mig stilig. Med tålamod tar jag på mig de bruna kängor i läder och camouflagesmärting som jag köpte på Erikshjälpen i november. Skohornet från garderoben klarar inte belastningen och viker sig därför. Det enda negativa med rummet. Jag får snöra upp ordentligt. Inga genvägar här inte.
Så far vi de få milen ned mot Falkenberg. Tar den långsamma vägen ner. Svänger fel och åker ned till Träslövsläge, men tråcklar mig rätt ut mot gamla E6:an med Z:s hjälp. Mörka, hala vägar. Men snart når vi Falkenberg, parkerar bilen vid Stortorget och går in på Sisi, den asiatiska restaurangen bredvid Falkensbergs stadsteater där Falkenbergsrevyn ska spelas om någon timme. Vi tar, som traditionen bjuder, buffén som inte är billig, men som håller god kvalitet. Jag har inte ätit sedan frukost och slukar maten som en sulten. Dricker vatten när Z tar en öl; jag är ju chaufför.
Ja, om revyn kan ni läsa i länken i inledningen av denna text. Men kort sagt: de kan sin sak här i Falkenberg. En mycket skickligt genomförd revy av en professionell ensemble. Föreställningen dansar förbi i tid och rum. Plötsligt är det dags att ta den mörka vägen hem och lika plötsligt är vi på vårt rum.
Vi lyssnar på Sportradion om Juniorkronornas förtvivlade kamp mot ett överlägset USA. Ser sista perioden på rummet, kroknade Juniorkronor stora förtvivlan efter förlusten där ett vunnet silver smakar beskt. Vi kroknar vi med. Bläddrar genom tevens alla kanaler, hamnar framför något med kommissarie Frost. Z somnar. Jag ser färdigt innan jag släcker. Den arrogante advokaten var mördaren.
Varberg är en sommarstad. Inget tvivel om det. Men en kall januaridag i strålande solsken är heller inte fel. Inte frukosten heller, som bjuds i hotellets matsal. Vi är lagom tidiga, men inte utan att Z fått ta sig ett – efterlängtat – bad.
Det finns gott om plats i matsalen och Z placerar oss med utsikt över torget. Det drar lite från de skyltfönsterstora fönstren, men mat och kaffe värmer. Vi tar vår tid. Pratar, som vi gör. Håller tyst, som vi gör emellanåt.
Så går vi upp, men inte till rummet. Lite shuffle board innan check out. Z vinner. Alla omgångarna. Jag tar det med jämnmod. Tar en sightseeing i hotellets alla environger. Här kan man hänga.
Z hade redan kvällen innan nämnt det här med att bo en natt till. När vi nu checkar ut står det klart varför. Vi lämnar hotellet vid elva. Föreställningen för kvällen startar 19.00. Vi har många timmar att slå ihjäl. Bion visar inga filmer att stå efter. Vi packar bilen. Åker mot den gamla fabrikslokalerna där Gunnebo en gång höll hus. Tegelkåkar som nu hyser andra verksamheter, som Vintagebyrån som jag följer på Instagram. Där finns möbler, lampor, mattor och prylar i vår smak. En svart läderklädd Jetson lockar. Men jag nöjer mig med att sitta i den.
Det är trettondagen. Mycket är stängt. Vi åker vidare , denna kalla, vackra, solstarka dag, ned mot hamnområdet som leder till Kallbadhuset och fästningen. Ställer bilen och promenerar ut till det över hundra år gamla badpalatset, men bestämmer oss för att vänta med ett besök där.
Vi styr mot Varbergs fästning, det väldiga fortet med anor från 1200-talet, som reser sig på sin kulle. I Vallgraven är vattnet fruset. Familjer prövar isen, några åker skridskor. Vi går ut mot fortifikationen, den jag aldrig – skam till sägandes – har besökt. Vi går in i portar, in på borggården, upp på vallarna med sina kanoner och sin hänförande utsikt. Varberg är vackert även på vintern och västerhavet ligger stilla som en flört. Men det är bitande kallt.
Vi går in i museet för att hälsa på Bockstensmannen. Den vackra, unga museireceptionisten tar emot min betalning – en vuxen och en pensionär. Jag hör mig säga att jag nästan är lika gammal som Bockstensmannen. Hon skrattar åt mitt skämt och jag inser att jag är som min pappa. Han hade kunnat ha sagt precis samma sak.
Hallands museum är inte stort och Bockstensmannen är central med sin kittlande historia. Men vi börjar med en fotoutställning med lokala fotografers bilder. Vi dröjer oss kvar den tid det tar, men bestämmer oss för att gå ut i solen. Söker oss mot Kallbadhuset för en fik, varm choklad och våffla. Ser de djärva badgästerna komma och gå. Z frågar om jag vill. Men… nä. Mer planerat. Någon annan gång.
Så ut igen för att promenera längs med Sjöallén som blir Sjöpromenaden leder oss sin böljande väg mot Kusthotellet, det före detta sanatoriet. Det är fläckvis riktigt halt. Men vi går försiktigt. Min pälsfodrade Tenson Himalaya värmer. Min stickade, senapsgula Nudiemössa likaså. Z har en Boss-rock som mer är för vår/höst-bruk. Lindar sin halsduk runt huvudet. Det är drygt tre kilometer enkel väg med solen i ansiktet.
När vi kommer fram för att vända kommer en man i en liknande jacka som jag, men med en St Pauli-mössa på huvudet (ja, fotbollslaget i Hamburg). Han rastar sin hund, men är förtjust i att vi har likadana jackor. Han berättar att hans är sju år, men modellen är från hans födelseår: 1972. St Pauli…? Nä, han är inte sportintresserad. Men bodde i Hamburg under en period. Z tar en bild och vi skiljs åt. Ja, inte Z och jag. Det skulle se ut.
Vi går tillbaka den vägen vi gick. Nästan. Parallellt med Sjöpromenaden går en grusad vall, som vi anar förmodligen bar en smalspårsjärnväg.
Tillbaka till bilen. Mot mat. Det blir en omväg ut ur stan och in igen. På Sportradion hinner jag höra hur Villa Lidköping på tilläggstid vänder underläge 5–6 till vinst 7–6 mot Rättvik. Saknar bandyn.
Vi kommer till den nyöppnad italiensk restaurang Dell’ Amore mitt emot bion. Z väljer pasta. Jag en pizza, Bosciola, med tryffelsalami. Fluffig och fin, som wienerbröd. Husets röda till.
En stilla stund där vi fördriver tiden ytterligare med varsin espresso och tiramisu och samtal.
Det är dags för revyn. En djärv premiär av ett rutinerat gäng. Vi roar oss furstligt. Det är i Halland det händer.
Hemma väntar ”På spåret” och vår egen säng. Utanför är allt kallt. Men vi värmer varandra i varandras sällskap och med minnet från en fin helg.
Rutinerade revydebutanter. Med Annika Andersson och Mikael Riesebeck i ensemblen kan det aldrig gå fel. ”Paraden” i Varberg bjuder på skratt från start till mål. Foto: PRESSBILD
Arena Varberg
Publik: Utsålt.
Bäst: Rövtraumat är ju hisnande.
Sämst: Så mycket nyårsrevy var det ju inte.
Fråga: Är detta starten på en underbar tradition…?
Egentligen är det ju korkat. Dagen efter att Falkenbergsrevyn har haft sin sjuttielfte premiär av oklanderlig och professionell nöjesunderhållning slår man till med ”Paraden” i Varberg.
Men… har man nu blandat in familjen Korenado – som hyser Annika Andersson, som skådis och regissör, maken Tomas Korenado som exekutiv producent, med barnen Carl-Oscar Korenado, kapellmästare, musik- och sångtexter samt tillika regissör, och Alexander Korenado, skådis – så bäddar ju det för kvalitet. De kan det där med nöjets estrader. Har man dessutom bjudit in äkta paret Mikael Riesebeck och Jeanette Capocci… ja, då är succén klar redan på papperet. För att ytterligare stärka sin aktier – och hävda sig i konkurrensen – finns också Sonny Enell och Sandra Boman med. Två musikalartister av rang, som med glädje spiller över i revygenren och komiken svåra konst.
Ja, det är ett stjärngäng som ”Paraden” bjuder med en orkester som vigt svingar sig mellan musikaliska stilar. Så, ja, Falkenbergsrevyn utmanas på sätt och vis. Men där den är traditionell nyårsrevy med tillbakablickar på det gångna året är ”Paraden” en regelrätt revy, som egentligen kunde ha spelats när som helst under året.
Men vill man göra sig en nöjeshelg i de halländska metropolerna – ja, varför inte – är det bara att boka in sig på hotell och låta sig roas. För här finns det så att det räcker och blir över.
”Paraden” spinner över mycket, tappar aldrig bort sig och har ett högt drivet tempo. Inte konstigt med den ensemblen. Carl-Oscar Korenado inleder ensam på piano, men får snart sällskap introduktionen när hela sällskapet presenteras. Den specialkomponerade musiken imponerar. Vart och ett av numren likaså.
Bjuder högt och lågt. ”Paraden” i Varberg utmanar Falkenbergsrevyn. Foto: PRESSBILDER
Ja, till och med Sonny Enells ”Pavarotti möter Tomas Ledin”-nummer, som jag såg förra året på ”Nyårsbubbel” på Aftonstjärnan i Göteborg. Bra då. Ännu bättre nu.
Allt är nämligen gjort med sådan tajming, sådana befriande tokigheter och oförskämdheter som det bara inte går att värja sig ifrån. Traditionellt lokalhumoristiskt ibland , som ”Bygden sång kontest”. Ja, inte ens Bockstensmannen kommer undan. Vidare på humorskalan vid andra tillfällen (hur Lars Lagerbäck kom med i ”Paraden” kan man ju undra…).
Galnast…? Kanske då Jeanette Capocci kommer in som medlem i MRR – Megarövarnas riksförbund – med en häck som slukar allt. Det är ren och skär Monty Python-klass på numret och ingen kan leverera som hon. Skrattfest utlovas.
Män i kvinnokläder kan falla platt, men också locka till skratt. Som Mikael Riesebeck som en folkdräktsklädd Midsommar i ”Så mycket bättre”-parodin ”Så mycket Midsommar”. Klassiska svenska midsommarsånger kläs i ny dräkt enligt TV4-programmets touch. Mycket underhållande.
Sandra Boman har, precis som Sonny Enell, en röst att imponeras av. Men hon klarar med humorglans även andra nummer i kamp med hennes mer rutinerade kollegor. Alexander Korenado odlar sina karaktärer vid sidan om mamma Annika Andersson. Ingen lätt uppgift, men det görs utan darr på stämman och med gott självförtroende.
”Paraden” bjuder högt och lågt med en final som går till historien. Eller vad sägs om allsång till ”Imse vimse spindel” i ”Pomp and circumstance”-tappning med ensemblen iklädda röda uniformer och björnpälsmössor som tillhörde de livgardet utanför Buckingham palace…?
”Paraden”, Arena Varberg. Premiär 6 januari 2024. Spelas till och med 27 januari.
Drömorkestern: Carl-Oscar Korenado, piano och sång, Axel Andersson, gitarr, Benjamin Önnehed, bas, Xerxes Andrén, trummor, Sebastian Petersson, trombon, och Albin Lagg, trumpet.
Ensemblen: Annika Andersson, Mikael Riesebeck, Jeanette Capocci, Sonny Enell, Sandra Boman och Alexander Korenado.
