KYSS MEJ SHEJK

medverkande: Henrik Wallgren, Åsa Gustafsson, Per Umærus, Martina Jakobsson, Harald Treutiger, Tove Wiréen, Petter Eriksson, Emma Gustafsson

!!!

Kul på Brännö när det återigen bjuds på fars på ön. Foto: KAI MARTIN

Brännö varv, Brännö

Bäst: Den ständigt dråpligheten och de oväntade vändningarna.

Sämst: Regnhot och blåst i mitten av juli, nej tack!

Fråga: Hur skruvade kan den här ensemblen egentligen bli…?

Förra årets fars, som också var debuten för farspjäs på Brännö varv, var en lustig historia med avstamp i det militäriska hot som Göteborgs skärgård utsatts för. Ett lyckligt slut gav militären på tafsen och med detta sagt kliver vi in i årets föreställning ”Kyss mej shejk!”.

Ensemblen är snarlika den från förra året, och författarparet Henrik Wallgrens och Per Umærus källa till idéer har sannerligen inte sinat. Här finns ett flöde som utmanar det mest av motsvarigheten till olja varhelst i världen.

Precis som förra året är det här också mer ett lustspel, en komedi än en regelrätt fars. Rent teoretiskt kan det kanske verka som spring i dörrar, men den klassiska detaljen saknas helt på Brännö varv, där dekoren är sparsmakad. Det hela görs, som förra året, till musik – med Petter Eriksson och Emma Augustsson på diverse instrument – gjorde i huvudsak av Henrik Wallgren och Per Umærus.

Temat för året är de ständiga huspriserna. Harald Treutigers C-G Gyllenstråle har gått från dominant militärt högdjur till att bli supereffektiv, skrupelfri mäklare som säljer allt.

En shejk kommer in i bilden med ett bud på Känsö och handlingen rullar igång snabbt och effektivt med korta tillbakablickar mot förra årets föreställning.

Pjäsen håller ett sansat tempo, är måhända inte lika skruvat underhållande som förra året. Men är underhållande så det räcker.

Det är en härlig ensemble, som klarar att möta inte bara väder och vind utan också sin publik.

Det blir mycket igenkännande skratt, men föreställningen backar heller inte för ett centralt tema om främlingsfientlighet som spinner kring husprishaussen. Detta gör att skratten skickligt smids om till allvar på kort tid.

Per Umærus som miljökämpen och idealisten Klas Granat och Åsa Gustafsson som rebellen och

blivande modern Maja Wahlquist i ”Kyss mej shejk!”. Foto: KAI MARTIN

Åsa Gustafsson, som inlednings högravida, är utmärkt som den truliga rebellen Maja Wahlquist som inte backar att stå på barrikaden med knuten näve mot vad det nu månde vara; för barn, mot män, med män…

Men Tove Wiréen är hennes jämlike som komedienne i rollen som den barnsugna, lesbiska Kicki Redo, med ett fantastiskt minspel som bara det plockar poänger. Martina Jakobsson tjänar väl som våp och kuttersmycket Coco Flärd, där bloggpoäng och selfies är viktiga saker i världen.

Harald Treutiger överraskade positivt med sin insats 2014 och fortsätter stabilt i år igen i sin roll som hänsynslös mäklare, svårflörtad pappa och trilsk svärfar. Henrik Wallgren som sure och tväre öbon Lasse Wahlquist får stå för främlingsfientligheten, skapad på lösa grunder och rädsla och Per Umærus är Klas Granat, miljökämpen, varmhjärtad och vek, en roll som passar honom.

Jo, ”Kyss mej shejk!” ger förväntningar om nästa års föreställning. För med ett ånyo lyckligt slut efter alla förvecklingar med shejker, kineser, norrmän och amerikaner i en hysterisk budgivning är det öppet för nya spännande turer för öborna 2016.

Kanske kan då äntligen Kaj komma in i handlingen. För visst borde det vara givet med Harald Treutiger på scen; ”Okaaaj!” och då kommer en illmarig figur med namnet Kaj i sjömanskostym upp ”Jajamensan, jag är med!”. En aptitretare inför nästa år…