20 år sedan – en recension

Kai Martin & Stick! hade ju bestämt sig för att sluta. Publiken hade sinat och utan den ingen annan motor en den konstnärliga, men bandet var mer ett kreativt kollektiv; vi var fåfänga, vill synas, ville spela. Utan publik blir den fåfängan bedräglig, om inte fånig.

Så 10 augusti 1985 var det tack och adjö. Sista spelningen gjordes på Slottsskogsteaterns scen, Lars Aldman var på plats med Sveriges Radios inspelningsbuss för att banda konserten för ”Live Bommen” och publiken kom och fyllde amfiteaterns läktare.

Det blev en storstilad final, en manifestation över ett band som stod för något eget och rart i den svenska rockmyllan.

Tio år senare lyckades vi övertala skivbolaget Silence om en samlingsskiva. Under en helg, tidig vår, befann sig Gomer Explensch, Heinrich Höffgen och jag i studion och rotade bland inspelningar. Vi gjorde vissa ommixningar, lyfte fram tidigare outgivet, vaskade och sållade, till slut blev det ”Vilddjur (genom de tysta åren 1980–85) – alltså lite vitsigt ”through the Silence years, som syftande till vår tid på skivbolaget.

Det blev väl ingen stormande succé, men enda en dokumentation som spänner över en spännande tid, från debutalbumet ”Biomusik” med sitt uppsamlande av de första åren till ”Uppståndelse”, som skenade in i en framtid som aldrig blev vår.

Vi ville göra en samling som visade på att vi, trots brokigheten i vår musik, trots allt hade en tungt spunnen röd tråd genom vår musik från 1980 och framåt. Att ”Språk” från ”Biomusik” hittar till ”Rör, rör, röd dig nu” (”Röd plåt”) som dundrar in i ”Lust” från ”Simmarna”, som matar vidare till sista spåret på ”Uppståndelse”, ”Gå i clinch”.

Vi hade också en stark övertygelse om att börja mjukt, med vackra ”Bara så du vet”, balladen från ”Uppståndelse”, men där fick vi nej från skivbolaget.

Samlingen fick alltså ingen större uppmärksamhet, men lyssnar jag på den idag (finns på Spotify och iTunes), så är det med stolthet, som allt vi gjorde.

Samlingen kom senare våren 1995 (jag kan ha fel, men tror att det var i samband med Silences grandiosa 25-årsjubileum på Cirkus i Stockholm), men det dröjde till året efter, som plattan uppmärksammades i tidningen Pops majnummer (1996).

Det är, nuvarande TV-skribenten, Kjell Höglund som recenserar och självklart får han tycka vad han vill. Men, oj, vad fel han hade i sin text. Bilden till ”Simmarna” togs, skulle det visa sig, stinkande inflitrationsbädd bredvid Silences studio i Näved, Koppom. Inte vid Vänerns strand, som ligger åtskilliga mil därifrån. Och sjön som vi badade vid, skrämde lokalbefolningen och blev snudd på stenade av heter Vadljungen, några kilometer från den norska gränsen). Cremonese var 20–21 år när ”Uppståndelse” gjordes, en bit från de tonår som hävdas i texten. Ronny Svensson får här efternamnet Eriksson… slarv, men det sänker alltid trovärdigheten och betyget fyra av tio, ja, det blir ju heller inte trovärdigt.

Och, de viktigaste svenska sommarfestivalerna 1982…? Fanns det några? Dessutom, vi spelade inte sommaren 1982.

Sedan kan jag störa mig på slentrianen, som att jag skulle inleda ”Rör, rör, rör mig nu” på hurtig göteborgska… Eh, nej. Göteborgska, ja. Men hurtig? Nej. Överbevisa mig bara. Inte ens om jag sjöng på norska skulle den frasen vara hurtig.

Nå, här är texten i Pop # 18, 19 år senare, varsågod och bedöm själva:

IMG_0274

KAI MARTIN & STICK!

Vilddjur (genom de tysta åren 1980–85)

Silence/MD

4 Svensk pop är i dag osannolikt duktig. Inte så särskilt mycket håller i långa loppet, men sound- och imagemässigt är vi i stort sett ikapp den anglosaxiska popen, såväl inom det mest tonårskommersiella som det mest inkört konstnärliga. Vi är så duktiga att vi så smått – med band som Cardigans och Wannadies – gått upp i den engelskspråkiga popeliten.

Detta medför en viss fara för svensk rocksociologi. Det är alltför lätt att automatiskt jämställa dagens bästa svenska pop med gårdagens – att ranka Eldkvarn lika högt som Eggstone; att sätta Brända Barn i paritet med bob hund. Men parallelllyssnar man på de inhemska plattor som på sin tid klassikerstämplades av tidningen Schlager med de flesta av dagens ”mästerverk” inser man ett förhärskande massivt mörker under sena sjuttio och tidiga åttiotalet.

Svensk pop hann ärligt talat aldrig med i punkrevolutionen. England kryllade av makalösa one-hoit-wonders, men i Sverige fattade vi aldrig den konkreta traditionen, bara den abstrakta ”revolutionen”.

Det var en förunderlig tid, när Mats Bäcker tog alla foton av alla band, när Lasse Anrell och Schlager grälade offentligt om Joy Division, när Brodde från Sundsvall framställdes som rena rockguden, när Expressen Mats Olsson lyfte Gyllene Tider. Ingen fattade hur underlägsen den svenska popen var.

Under de första åren av åttiotalet intog Kai Martin & STICK! en central position av psykosen i det svenska rockmedvetandet; ett svenskt svar på Magazine eller Simple Minds, men inte lika oberoende av sina influenser som samma genres mest självständiga svenska företrädare från den här tiden: Garbochock och TT Reuter (sedermera lika lysande Underjordiska Lyxorkestern).

Inte ens då det begav sig gillade jag Kai Martins första LP ”Biomusik”. Faktiskt inte ”Röd plåt” heller, trots att den hyllades som en världsklassiker i ledande rocktidningen Schlager och under en sommar dikterade villkoren på de viktigaste svenska sommarfestivalerna.

Jag minns hur farlig gruppen kändes, som en knarkiga mani och posörpolitiska övertygelse. Deras symfoniska svartrock var den självklara, felande västkustlänken mellan Lustan Lakejer och Reeperbahn i Stockholm, Brända Barn i Sundsvall och Strys och Henrik Venants olika orgiastiska orkestrar i Malmö.

Detta måste vara svårt att förstå för unga lyssnare i dag, som bara har den här samlingsskivan att gå på – de tidigaste inspelningarna känns mest klantiga i sin inkräkta tvåackordsmentalitet, och de senare störs stundtals av bristande självkritik. Lysande idéer skyms av snedträffande pretentioner. (Som när ett långt, hypnotiskt intro cirka Simple Minds ”Sond and Fascination” klipps av när sången kommer in på hurtig göteborgska: ”Destruktiva lekkamrater…”)

Däremot föll jag för tredje albumet ”Simmarna”, som fortfarande låter imponerande kreativt och hängivet. I dag kan Popsicle, på omslaget till POP # 15, ostört gå på samma Vänern-strand där ”Simmarna” en gång skrämde slag på den värmländska ortsbefolkningen; nakna, sminkade och klippa i konstiga indianfrisyrer.

Även avskedsalbumet ”Uppståndelse”, med en nyanställd, ännu tonårig Jörgen Cremonese på gitarr, var en sällsynt säregen manifestation av ett plötsligt stort och oberoende konstnärskap. Här var Kai Martin frigjord från sitt Jim Kerrkomplex och en direkt imponerande sångare, här fanns ett koppel sorgesamt vackra sånger som känns särskilt smärtsamma att lyssna på så här i efterhand eftersom det i dag knappt existerar någon som helst respekt för dem, någonstans utanför privatkretsen av överlevande.

I dag är det bara Cremonese (Whipped Cream) som håller i karriären. Men det är trummisen Ronny Eriksson som är mest känd för en större publik – som filmpresentatör i Femman.

Kai Martin & STICK! förtjänar sin plats i svensk pophistoria, men om denna samlings-CD förtjänar en plats i skivhyllan är en svårare fråga. En samling med Global Infantilists hade nog varit intressantare.

Kjell Höglund

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s