Kvinnor för hängmattan – eller ljuv musik i örat

Skivtips

Kvinnor att älska att lyssna till.

Jag vet… det är i datorn, genom strömmade tjänster, som musiken ska lyssnas på. Jag vet… jag är lite gammaldags. För jag vill gärna lyssna på musik i en stereo, få det omfamnande, stora ljudet, låta musiken sluka rummet, känna kraften från låtarna, texterna, styrkan i det lilla, de små detaljerna som kittlar hörselgångarna, de bombastiska som slår ut systemet och som får alla känslorna att storma… eller bara retas en smula.

Med ett omfattande diskotek är nu inhandladet inte paritet med vad det en gång har varit. Kanske är behovet heller inte lika stort. Irriterande kan jag känna att jag har hört så mycket, så vad kan överraska mig…?

Oftast blir det i livesammanhang. Där mötet med musiken blir ofrånkomlig, omedelbar och drabbande. Men det är ju också något av en rysk roulett. Du kan lyckas pricka rätt, men också missa helt.

Hur som, här är några av vårens/sommarens soundtrack till mitt liv; kanske till ditt:

Alabama Shakes: Sound & color (Rough Trade 2015)

!!!!

Jag är sent in på bollen vad det gäller det bandet från Athens, Alabama, fast jag inte borde vara det. Jag hade hört några förströdda spår från gruppens produktion och när jag ställde in min medverkan på 2013-års Way out West, var det ljuden från Håkan Hellströms och Alabama Shakes konserter som gjorde att jag mest ångrade mitt val, då när jag satt i trädgården inom hörselavstånd till festivalen.

Sångerskan Brittany Howard har allt; en soulstark röst som tränger igenom och förmedlar de flesta känslor, från smekningar till full storm, desperation. Här ryms mycket själ, hjärta och smärta. Det hördes från start och på debutalbumet ”Boys & girls” (2013) i synnerhet (lyssna på ”Hold on” från den här).

Nu har nya albumet ”Sound & color” kommit och jag är inte besviken. Brittany Howard är, förstås, fortfarande i centrum. Det är kring hennes starka röst som musiken spinner, driver eller piskar på.

Det svänger sanslöst, är coolt, rockigt, funkigt och intensivt på samma gång och Brittany Howards röst är skoningslös och undviklig. Favorit: ”Don’t wanna fight”.

Björk: Vulnicura (One Little Indian records 2015)

!!!

Min resa med Björk har varat länge. Från Sugarcubes på 80-talet, intervju i Roskilde med ett blygt band, till solokarriären med den fantastiska ”Debut” (1993 – egentliga debuten med ”Björk” 1977 räknas inte in), releasen av andra albumet, intervjuresa till Irland 1995 och vidare med hennes skådespelarinsats i Lars von Triers ”Dancer in the dark” (2000) – lyssna på starka ”I’ve seen it all” med duettpartnern Thoms York – och hennes väg för integritet och musikaliska experiment in i framtiden. Jo, hon är fascinerande, även om jag inte riktigt omsluts av hennes mer och mer ambientbaserad musik, som jag gjort med hennes pop eller filmmusik

”Vulnicura” är vacker, Björks röst svävar fritt i musiken som många gånger är som en älvdans. Inte många klarar av att sjunga på det viset och till ett så vagt ackompanjemang, men Björk har en inre röst, ett inre tempo som hon följer. Hon har en intuitiv känsla för melodi, ungefär som Freddie Wadling har, och den leder henne alltid rätt.

Favorit: inledande spåret ”Stonemilker”.

Anna Järvinen: Buren (Diesel 2015)

!!!

Åh, Anna Järvinen är som en platonisk kärlek. Hennes röst och musik, hennes låtar famnar mig, sluter sensuellt om mig och värmer, lockar och kittlar mina sinnen. Det har varit så sedan debuten ”Jag fick feeling” (2007) – lyssna på spåret ”Götgatan” från den här – och gör så fortfarande.

Fjärde albumet ”Buren” kom ut i två delar när den publicerades i våras – åtminstone beträffande den digitala releasen. När jag hörde henne på Södra Teatern i slutet av mars var albumet i sin helhet inte ännu kommen. Men musiken hon bjöd från det var så innerlig och lockande, även om hennes brist på fokus på scen kan krascha relationen och intimiteten.

”Buren” sviker inte känslan, dock. Anna Järvinens röst är spröd och stark i samma andetag. Hennes röst är som en dans, lekfull, lockande och betagande. Låtmässigt är det kanske inte hennes starkaste album, men ”Affären” och ”Skolgården” är lysande betraktelser och starka låtar.

Favorit: ”Affären”.

Melody Gardot: Currency of man (Decca/Universal 2015)

!!!!

När jag fick Melody Gardots genombrottsplatta ”My one and only thrill” (2009) stannade allt. Vilken röst! Vilken timbre! Vilken frasering! Vilket vibrato! Vilken innerlighet! Vilken musikalitet! (Lyssna här på inledande spåret ”Baby I’m a fool”.)

Jag kan fortfarande lyssna på den plattan och fullkomligt slukas av musikens atmosfär.

På scen har hon ett annat anslag, är mer lekfull, mer improviserande och är framför allt väldigt femme fatal och humoristisk.

Jo, hon är en lockande kvinna, fascinerande och trolsk, spännande och med en musik som jag gärna låter ta mig långt bort i innerligheten.

Musikaliskt skyndar hon långsamt, åtminstone beträffande utgivningstakten. Förra albumet ”The absence” kom 2012. Först nu kommer uppföljaren.

Då var hon inspirerad av sina resor till Portugal och Brasilien; fado och bossa var tydliga spår. Med nya plattan ”Currency man” är det en delvis tillbakagång till det storslagna, sentimentala och orkestrerade soundet på ”My one and only thrill”. Men här finns också något mer bluesbaserat, ja, rockigt och i grovkorniga, dramatiska ”Preacherman” är det något av Tom Waits över musiken.

Nej, Melody Gardot står inte still musikaliskt. ”Currency of man” är ett album i växande, en platta som omfamnar och griper tag. Från inledande spår till det sista. Och rösten…! Jag smälter.

Favorit: ”Preacherman”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s