Röj och raj när Attentat exploderar på Sticky Fingers

ATTENTAT

ELECTRIC EEL SHOCK

!!!

Sticky Fingers, Göteborg

Bäst: Electric Eel Shocks galna frihet.

Sämst: Inledningen på Attenats extranummer.

Fråga: Hur kom någon på att para ihop japanska EES med Attentat…?

Att1

Starka på hemmaplan. Foto: KAI MARTIN

Ta ett gäng olika rockgenrer. Låt oss säga punk, hårdrock, grunge, metal, funk och hardcore. Stoppa ner allt i en burk. Förslut väl. Skaka omsorgsfullt och släpps sedan ut allt under en kort intensiv tid.

Där har ni Electric Eel Shock. En trio från Japan som ogenerat tar från de flesta håll och ändå får det att hålla ihop. Lika ogenerat piskar de igång stämningen inför en lätt oförstående publik, som till slut inte kan låta bli att ta till sig galenskaperna.

EES2

Japanska rock’n’roll med extra allt. Foto: KAI MARTIN

Jo, det är charmigt och det är starkt. Ibland slarvar de bort sitt musikaliska kunnande i sin ambition att röja och ställa till på scen. Och jag ler lite förstrött åt trummisen Gian entré iklädd endast skor, strumpor, t-shirt och en jättelång tubsocka över könsorganet. Inte långt efter de första numren är just den där tubsockan och skorna det ända han har kvar på kroppen och dessutom något han koketterar med flitigt. Att han dessutom är en duktig trummis passerar liksom, liksom att han spelar med dubbla trumpinnar.

EES3

Naken energi. Foto: KAI MARTIN

För det här bandet kan spela, även om de, som de flesta trior, tappar när gitarristen ska göra soloutflykter.

Men spelglädjen och energi är smittande, fast det räcker att se bandet på scen. Jag känner mig inte direkt lockad att lyssna på dem på platta.

EES4

Kul på scen. Foto: KAI MARTIN

Attentat är ett drivet band. Rutinerat som få och kan explodera på scen med låtar som inte går att ducka för och som, de flesta, har allsångskaraktär.

Med Jönsson som domptör dröjer det heller inte länge förrän publiken är igång. För, som han säger nästa inledningsvis, så är publiken en viktig motor för att bandet ska bli bra.

Att2

Ett drivet band. Foto: KAI MARTIN

Men trots att Jönsson får upp publiken på tårna, klickar och gnisslar samarbetet i bandet. Det blir lite felspel, missbedömningar, några tekniska missar; allt sammantaget förvånande ofta gällande Attentat. Och man kan kanske tro att det skulle bero på att trummisen Larry Staaf är alldeles färsk – Sticky Fingers är hans tredje gig med bandet – men det är istället på annat håll som de inte riktigt är full skärpa. Larry är en klockren arvtagare till föregångarna Pete the Beat och Paul Schöning; han placerar sig någonstans mellan dem båda med sin stil, men går framför allt taktfast och klockrent, som ett schweizerur.

Att3

Jönsson, en härlig scenpersonlighet och stor publikdomptör. Foto: KAI MARTIN

Trots missarna är det svårt att inte vara förtjust i Attentat. De är ett band som enkelt och effektivt svingar sig mellan sina allra tidigaste låtar och de alldeles färska. Bandet har en osviklig musikalisk identitet och vill vara lika då, som här och nu. Det lyckas det alldeles utmärkt med.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s