BRÖLLOP I KIKAR’N

!!!!

Medverkande: Jojje Jönsson, Siw Carlsson, Claes Månsson, Jeanette Capocci, Mikael Reisebeck, Karin Bergquist, Stefan Gerhardsson, Jan Holmquist.

Vallarnas friluftsteater, Falkenberg

Spelas t o m: 9 augusti för att åka på turné i höst med start i Visby 3 oktober.

Bäst: Det humoristiska samspelet.

Sämst: Säcken knöts ihop lite väl löst i slutet.

Fråga: Vilar framgångarna på Vallarna verkligen i Dag-Ottos händer…?

 Ny succé på Vallarna med Jojje ”Dag-Otto” Jönsson i spetsen.

Foto: BO HÅKANSSON

Jojje Jönssons karaktär, brevbäraren Dag-Otto, har länge varit ett slags driftkucku i flera farser på Vallarna. En figur som dyker upp som en gubben i lådan och ställer till oförargligt förtret med sin naivitet och talfel. Men förra året fick Dag-Otto mer plats i ”Brännvin i kikar’n” när Jojje Jönsson klev in som manusförfattare tillsammans Lars Classon. Det gick alldeles utmärkt och när duon ny landsatt uppföljaren ”Bröllop i kikar’n” är det dags för nästa succé.

Årets upplaga spinner kring ungefär samma karaktärer och miljön är hemtam. Det är bra för Vallarna har en trogen publik, som gärna återvänder, och med igenkännandets glädje blir det mer hemtamt utan att ny besökare ska kunna känna sig främmande. Återvänder har också Claes Månsson gjort, som senast gästade Falkenbergscenen i ”Campa i klaveret” 2012. Hans mat- och dryckesglade präst på villovägar är stor komik, men han är inte ensam om att roa i denna skruvade historia.

Siw Carlsson är bastant komedienne, så också som pensionatsägare i pjäsen. Mot henne kan de flesta av scenens aktörer bolla sina repliker och få tvärsäker respons och mer därtill. Det är inte en gång som fnisset hänger i mungipan på den rutinerade ensemblen, ett glatt humör som smittar ut till publiken.

Roarräven Stefan Gerardssons ilandgångne sjöman är, precis som förra året, en klurig figur som bjuder en mer nedtonad karaktär. Men inte desto mindre rolig och i samspelet med Claes Månsson uppstår fina stunder på scenen.

Dag-Otto är ju en för sig själv och Jojje Jönsson är både ömsint och skoningslös mot sin mesiga brevbärare, som inte har alla breven i brevlådan. Han är perfekt för att bryta trender och skapa situationer som löser upp eller skapar irrationella vändningar.

Det var ett tag sedan jag såg Jeanette Capocci (”Livat i parken” 2013), men det är slående vilken fantastisk farsskådis hon är. Få kan göra töntiga unga tanter så förträffligt som hon och alltid med grimaser och tics som gör karaktärerna extra kryddiga. Mikael Riesebeck är inte bara hennes käraste på scen utan också sambo i verkliga livet. Han har John Cleese humorskola i ryggen utan att falla i kopieringsfällan, är dråplig och jobbar gärna med ett överdrivet kroppsspråk som tillsammans med väl tajmade repliker sitter som nylonbyxorna han bär.

Till varje fars behövs stöttepelare, som i och för sig bidrar till komiken, men som skapar en nyans gentemot det dråpliga och som inte enbart finns där för att dra ner applåder eller skratt. Karin Bergquist, som den giriga, tilltänkta bruden har en av dessa rollerna. Jan Holmquist, som den samvetslöse sonen på pensionatet, den andra. Han känner jag som en stabil ensemblespelare, hon är en ny bekantskap som löser balansen mellan våp och vamp utmärkt.

Jojje Jönsson och Lars Classon har hittat ett vinnande koncept med sin andra fars på raken. För det här är en föreställning som lockar till många skratt. Undrar vad det har i kikar’n till nästa år…