PARAPLYERNA I CHERBOURG
Stockholm stadsteater
Regi: Alexander Mørk-Eidem.
Scenografi: Erlend Birkeland.
Kostym: Maria Gyllenhoff.
Medverkande på scen: Lousie Peterhoff (Geneviève), Sverrir Gudnason (Guy), Kajsa Reingardt (madam Emery), Lena-Pia Bernhardsson (Elise), Josefin Ljungman (Madeleine), Niklas Hjulström (Dubourg), Jörgen Thorsson (Cassard), Peter Gardiner (Jean), Eva Rexed (prästen), Mathias Brorson (Pierre), Ulf Eklund (Aubin), Jakob Fahlstedt (Bernard), Ia Lanhhammer (madam Germain), Sandra Medina (brevbäraren), Kerstin Gabrielsosn (Celine).
Kapellmästare/musiker: Pål Svenre.
Musiker: Johan Alenius, Nils Janson och Calle Rasmusson.
Publikrep: 8 september 2015
De älskande från en film. Foto: PETRA HALLBERG
Den romantiska, vackra franska filmen ”Paraplyerna i Cherbourg” av regissör Jacques Demy har rört många sedan premiären 1964. Som musikal har den fortsatt beröra även från scen.
När Stockholm stadsteater nu återupprepar uppsättningen från 2011 är det med samma koncept, samma scenografi och kostym; återanvändning så när som på de mesta, men inte av alla i ensemblen.
Ramberättelsen om en uppsättning av musikalen ”Paraplyerna i Cherbourg” som ska göras någonstans i den svenska landsorten är fin. En gymnastiksal ställs i ordning, kläder som hämtade från filmen visas upp, kulisser snickras under gång och ”amatör”skådespelarna kommer in en efter en; det är nu ingen lätt sak att göra denna balansgång som professionell skådespelare, att spela med naivitet och ändå brinnande engagemang som vore du inte utbildad.
Jag tycker nog att det är en akt som ensemblen klarar av, Josefin Ljungman och Sandra Medina (som vid det genrep jag såg ersatt Catarina Cohen). Även Jörgen Thorson klarar det här med en karaktär som påminner om en ung, virrig Per Oskarsson.
Det är något av en scenografi påminnande om ett rysk docka över Erlend Birkelands scenbygge, lösningar bjuds som visas i modell för att senare återkomma i senare scener.
Nu är inte ramberättelsen helt given, även om slutet knyter ihop säcken. Skådespelarna är helt enkelt för drivna, för skickliga för att skapa amatörmässig teater. Uppsättningen blir som filmen, Louise Peterhoff och Sverrir Gudnason blir verkligen Geneviève och Guy – oskuldsfull, övertygande ungdomskärlek blir brinnande sann och hennes vibrerande, vackra ansikte växlar skickligt mellan glädje och sorg. Kajsa Reingardt gör sin madam Emery med övertygelse.
Musiken är ett levande bidrag i denna musikal, förstås, precis som koreografin. Men upprepandet av Michel Legrands fina filmmusiktema blir till slut irriterande. Ändå klarar föreställningen att få mitt hjärta att röras och jag sugs in i levandegörandet av filmen, denna klassiker från den nya franska vågen.
kaimartinblog 