Lustspel utan resonans

MARKURELLS I WADKÖPING

Göteborgs stadsteater

I rollerna: Dan Ekborg, Carina M Johansson, Mia Höglund-Melin, Johan Gry, Christer Fjellström, Sven-Åke Gustavsson, Maria Delleskog, Kerstin Andersson, Johan Karlberg, Olof, Mårtensson, Håkan Paaske, Ramtin Parvaneh samt statisterna Wilhelms Johansson och Minna Tägil

Regi: Dennis Sandin efter Hjalmar Bergmans roman, bearbetad av Dennis Magnusson

Scenografi/kostym: Stine Martinsen

Kompositör: Mikael Svanevik

Ola Kjelbye

Mäktig man i centrum. Foto: OLA KJELBYE

En pjäs blir som allra bäst då den sätts i sitt sammhang, Av en slump, ett lyckligt val av repertoar, en fingertoppskänslighet eller god tajming.

För en stadsteater, en stor svensk scen, är det naturligvis svårt att fånga upp tidsandan med ett program som måste sättas i god tid, där repetitioner ska paras med scenbyggen och kostymsömnad. Det är en grannlaga uppgift, det begriper till och med jag.

Men jag landade aldrig i Göteborgs stadsteaters uppsättning av ”Karlsson på taket” med Krister Henriksson som den excentriske Karlsson. Och jag får ingen fason på ”Markurells i Wadköping”, Hjalmar Bergmans roman från 1919 som blev pjäs elva år senare.

Jag ser inte kopplingen mellan den 6 juni 1913, den dag som pjäsen utspelar sig, och den 4 september 2015 den dag då pjäsen spelas.

Det skapas handling men ingen elektricitet, skeenden men inget aha, skratt men utan djup. Som om detta lustspel saknar botten och därför blir resonansen tunn.

Ja, jo, det är en gedigen uppsättning som har gjorts. Stine Martinsen använder snurrscenen med emfas (ja, kanske till och med för mycket) för bygget av Wadköpings yttre och inre rum. Dan Ekborg är som klipp och skuren för den burleske och koleriska Markurell. Carina M Johansson för rollen som hans hustru med fast hand, precis som Johan Gry med sin häradshövdingen Carl-Magnus de Lorche och Mia Höglund-Melin fullkomligt briljerar som den lynnigt beräknande Elsa de Lorche.

Det finns alltså kvaliteter i detta småstadsdrama med komiska förtecken. Idyllen polerade yta har sina krackeleringar, sanningen är inte alltid som man tror och detta dygn av febrig aktivitet och smidande av ränker avslöjar både girighet, självupptagenhet och desperation.

Men jag har ärligt talat roligare på Vallarnas friluftteater i Falkenberg och får mer allvar och djup av Teater Trixter uppsättningar än här.

”Markurells i Wadköping” ger för lite för stunden och bjuder inte till eftertanke, tyvärr.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s