När året summeras återstår fortfarande det bästa
2016 lider mot sitt slut. Ett år som tagit med sig allt för många till evigheten, några oväntat, andra mer förklarligt, alla saknade, mer eller mindre.
Men… när ett år sluts kommer också summeringen. Listor görs över det bästa och mest fantastiska.
En sak är säker, trots ett enastående album, en platta som är en comeback i sin rätta bemärkelse, så kommer inte Kai Martin & Stick!s [utan titel] att toppa någon lista utom vår egen.
Nej, vi hamnar inte på Gaffas tio i topp, inte bland P3 guldnomineringarna, en kanal som inte ens orkat notera att plattan finns, P4 bjöd på radiotid i maj, sedan dess har det varit tyst.
Ja, det är så att vara vår tids enfant terrible; hur nu ett gäng vita män i övre medelåldern som har mage (japp, vi har ökat matchvikten) att komma med nytt kan vara det… Men inte bara det, väl gjort har vi också presterat ett angeläget album med musik som inte hade skämts för sig om det hade producerats av ynglingar i 20-årsåldern. Tvärt om, det hade vält hus…
Det är en skiva som sprakar av energi, postpunk i sin prydno som förvisso ekar av dåtiden som vi själva var med att skapa, men också av härtiden som vi vill vara en del av.
Det var ingen lätt skiva att göra. Hur förenar man nervtrådarna från 10 augusti 1985, då vi tog den där evighetslånga pausen fram till vi stod på scen som orkester den 6 april 2013…? Hur möter den tiden livet nu? För när vi gjort de där fantastiska spelningarna med ”Röd plåt” (albumet från 1982) i sin helhet med rejält med bonusmaterial från våra första omskakande dagar till finalen med ”Uppståndelse!” 1985 kände vi att det fanns både en hunger och nyfikenhet på att skapa nytt.
Det låter sig inte göras i en handvändning.
Det där med nervtrådar, skrev jag. För musiken från då kan vi fortfarande leverera, det kan bli nog så energistint och elektriskt.
Så 2014, lagom till Lisebergsspelningen den 16 juli, fanns två nya låtar i pipelinen som visade att det fanns en öppning mot framtiden för bandet.
Eleganta estradörer.
Vi byggde vidare på det. Cremoneses noggrannhet och geniala kreativitet mot mitt sökande, Alex Gabays nyfikenhet och målmedvetenhet, Markus Larsson drivna iver att hitta klanger, melodier och ljud som hämtat från en syntverkstad från 1982 i modern tappning, Gomer Explensch vilda saxofoner som inte matchas av någon och Ronny Rock Svenssons envetna rytmer. Över detta min röst, mina texter.
För att samla detta krävdes någon med örat mot jorden och en fingertoppskänslighet för hur vi skulle låta. Det var ju ett oavvisligt krav att vi inte skulle förlora oss i en modern ljudbild som anonymiserade oss. Charles Storm, denne professor Baltazar i producentvärlden, var den rätta och hans lust och hängivenhet att driva [utan titel] i hamn har aldrig gått att ta miste på.
Dagarna efter vår spelning på Gröna Lund 17 augusti 2015, alltså nära på dagen efter att vi hade den där avskedsspelningen i Slottsskogen 30 år tidigare, går vi in i studion.
Dagen D. Foto: KAI MARTIN
Det blir redan från start speciellt. Ronny spelar trummor som om det både var det mest självklara och samtidigt sitt livs uppgift. Där lades grunden för det stora som skulle komma att komma.
Målmedvetet fortsatte jobbe där Cremonese la ner själ, hjärna och hjärta för att få till visioner översatt till verklighet.
Under hösten åker jag med fotograf och regissör Johan Carlén ner till Björkängs öde strand mellan Varberg och Falkenberg. Det är grått, det är kallt och vinden sliter havet med kraft, åtminstone så mycket att tanken på att använda drönaren för en magnifik slutscen får slås hur hågen.
Jag har en idé som jag presenterat för Johan, som han nappat intensivt på. Vi jobbar med bilder och scener för att skapa stämningarna för det som sedan kom att bli ”Strändernas svall”, en låt av Cremonese med min text och sång om ett försök att försöka förstå en flyktings öde på en strand någonstans mot okänt mål.
Det blev en fantastisk video, som kom i maj veckorna innan vår famösa releasespelning på Musikens hus i Göteborg.
Så har vi då kommit med vårt album, en vinyl som är det första från Kai Martin & Stick! av nyproducerat material sedan 1985.
Det är förstås alldeles enastående, inte bara för att vi rott projektet i hamn utan främst för att vi ålderstigna står för det nya moderna.
Jag leker med tanken på vad som skulle ha hänt om vi verkligen var ett nytt band eller gav ut det här helt inkognito.
Nu kämpar vi om uppmärksamheten och det ska villigt erkännas att det är en strid mot väderkvarnar och fördomar.
Hälsa tiger måhända still, men vi vägrar vara tysta. Vi hörs och vi larma och vi har skäl till det.
Spelningen på Musikens hus den 28 maj var en manifestation för Kai Martin & Stick!, hela [utan titel] spelade från starta till mål och adderat detta det bästa från det mesta av bandet.
Man ska vara som ett vilddjur i år. Foto: BO RODIN
Det har blivit fler spelningar efter det. Vi toppade Punkgalan i Kungsträdgården i juli, där vi med emfas visade vilket strongt band vi är.
Night in brown satin. Kungsträdgården 2016. Foto: IA HAMMAR
I början på november gästade vi åter Stockholm och då Klubb Död för att dagen efter komma till Uddevallakassettens fantastiska festival där vi med kort varsel ersatte avhoppade Strindbergs. Det blev åter en uppvisning i Kai Martin & Stick!s styrka som orkester ,med en närvaro som många skulle önska.
Och i potten finns då musik från 1978 till 1985 toppat med musik från det album som skakar om, oroar och tjusar med 2016: [utan titel]!
Moderna män med sin modernistiska musik. Klubb Död 2016. Foto: JONAS FRANSSON
kaimartinblog 