Teater

HÖSTSONATEN

Av: Ingmar Bergman

Regi: Lydia Bunk

Scenografi och kostym: Nadia Nabil Korsbæck

Ljus: Jonas Bøgh

Video: Clive Leaver

Ljud: Tommy Carlsson

I rollerna: Caroline Söderström (Eva), Carina M Johansson (Charlotte), Benjamin Moliner (Viktor), Kajsa Bohlin (Helena), Erik (Johanna Lundaahl/Viggo Wangerås/August Holt)

Göteborgs stadsteater

Starkt spel. Kajsa Bohlin, Carina M Johansson och Caroline Söderström bjuder på höstens stora drama på Göteborgs stadsteater. Foto: OLA KJELBYE

Det är ingen självklarhet att stöpa om ett filmdrama till scen, oavsett om manus är skrivet av Ingmar Bergman eller ej. Det finns en skillnad i uttryck som inte alltid klarar utmaningen att överföras till ett annat konstnärligt uttryck.

Regissör Lydia Bunk med sitt team, ljussättare Jonas Bøgh, scenograf och kostymör Nadia Nabil Korsbæck, videofilmaren Clive Leaver samt ljudkonstnär Tommy Carlsson struntar i eventuell bergmansk överhöghet. De utmanar allt och gör det starkt.

Scenrummet är måhända statiskt, en sal som skulle kunna ha platsat hos en O’Neill eller Norén, borgerlighetens odiskreta charm; två stora trappor, en gigantisk sal, en rejäl altandörr ut, flortunna gardiner, tavlor på väggarna som är som från Dorian Grays galleri, med föränderliga motiv, ett golv som gjort för hypnos. Till detta de ständiga projeceringarna, som spöklikt ger handlingen extra kraft och dalande, kulörta höstlöv som effektiv rekvisita. Lägg till det effektiva ljuset, som emellanåt skapar snapshots av handlingen.

Pjäsens har därmed fått sin ram och tekniska möjligheter och med dessa förutsättningar utspelar sig ett mäktigt stycke scenkonst.

Jag inser att jag snart förlorar mig i mitt försök att hålla Ingmar Bergmans film i handen som förlaga till pjäsen. Den lever helt enkelt på egen kraft; det kärlekslösa och sorgkantade äktenskapet mellan Eva och Viktor; den såriga och evigt oläkta relationen mellan mor Charlotte och dotter Eva, där minnesbilder ställs mot varandra som oförenliga sanningar.

Caroline Söderström inleder försiktig i sitt uttryck för att mynna ut i furiöst och desperat. Det är inte vackert, ska så heller inte vara, men är ack så effektivt. Carina M Johansson gör konsertpianistdivan med överdriven och självupptagen ackuratess; en kvinna som inte når fram någonstans, inte till sig själv och definitivt inte till sin dotter. En upphöjd gestalt som kraschar hårt.

Viktor i Benjamin Moliners gestalt är en ömklig staffagefigur, väsentlig för handlingen men utan att försöka dominera.

Det gör i stället Kajsa Bohlins Helena, den till galenskap förlorade dottern. Hennes stumma gestaltning är pjäsens allestädes närvarande Gollum, en slime som rinner nedför trapporna, som klättrar på väggarna, aldrig väsande andas ”My precious”, men ständigt skapar en otäck stämning. Hennes koreografi är hisnande skicklig och kusligt spöklik.

”Höstsonaten” är säsongens starkaste drama, suggestiv i både spel, scenografi, musik och ljussättning.