Konsert:
THE CURE
!!!!
Kompisar från förr – Robert Smith och Simon Gallup. Foto: KAI MARTIN
Scandinavium, Göteborg.
Publik: 6500.
Bäst: ”One hundred years” är magnifik i sin tyngd.
Sämst: Dynamiken.
Fråga: Reeves Garbels som kompgitarrist i större delen av konserten, är inte det en överloppsgärning…?
2 oktober 1980. Det finns de som har biljetten kvar. Den som skvallrade om Cures besök på Valands festvåning. Då, då bandet hastigt förvandlats till en trio. Då, då vi bara var cirka hundra på plats. Då, då Cure fortfarande var i sin linda av depressiv rock och kanske mer vara pojkar som blygt tittade under lugg och kved ”Boys don’t cry”.
Det skulle komma mera. Mycket mera.
Ut ur dimman. Foto: KAI MARTIN
Med ”Pornography” kom en tyngd som kraftfull och massiv att det inte ens gick att hämta andan. Det musikaliska rummet var mättat. ”It doesn’t matter if we all die”, subversivt, aggressivt, storslagen uppgivenhet som alltmer kom att bli Cures signum utsmetat med ett väldigt rött läppstift över vitkalkat ansikte.
Cure blev den uppgivna generationens, de som kom att leva under hotet om bomben i skuggan av järnridån, ljudkuliss. En ton till mörkret, ett svartare svart, om man så vill.
Det var magnifikt. Det var tungt. Det var skoningslöst.
Så Cure nu… 36 år senare, efter att vi överlevt järnridå, atombombshot, 80-talets svarta, den tidens sturm und drang…?
Svårmod i oktober, då finns bara the Cure. Foto: KAI MARTIN
Ja, spelningen i Göteborg (första gången sedan då…?) föregås om ryktet om ett generöst band lett av allestädes närvarande frontmannen Robert Smith. Konserter på uppemot tre timmar. Låtlistor som varieras med nära hundra låtar inrepeterat.
Klart att det inte ska missas.
Kvällen inleds med förbandet Twilight Sad, som förtjänar ett omnämnande. En förening av postpunk från så vitt skilda läger som just Cure, The Jesus & Mary Chains och Smiths med vissa drag av Glasvegas. Klart hörvärt.
Men… det är ju dr Robert Smith och hans kur vi vill ha. Det tungt depressiva, det svårslaget melankoliska.
Ja, tre timmars svårmod är ju självklart bättre för själen än en rolig halvtimme. Så när bandet skakar liv i konserten några minuter efter halv nio är det med ”Shake dog shake” och genast kopplas greppet om svårmodet.
Även på en onsdag kan man vara kär… Foto: KAI MARTIN
Visst, nio låtar in kommer mer lättflörtad musik med trion ”In between days”, ”Friday I’m in love” och ”Boys don’t cry”, men det är som luft för en som vill drunkna. Det är vemodet, det allom svepande, vi vill åt.
Så när ”One hundred years” ackompanjeras av krigsbilder och maktfullkomliga män från det gångna seklet hamnar låter också väldigt mycket här och nu. Ingenting är över förrän det är över.
Ja, det blir en generös spelning med paradoxalt nog denna musikaliska prozac som medicin mot ledsnad, som om varje text och varje mollstrukenhet i låtarna river upp igenkänning, vilka blir till glipor som om de inte ger ljus i alla fall bjuder på en igenkänningsfaktor; vi är inte ensamma, vi är tillsammans i avgrunden, i dödsskuggans dal.
Cure, allt annat än skuggor från förr. Foto: KAI MARTIN
Förvisso är Robert Smith, då han vid några sällsynta tillfällen talar till publiken, ytterst uppspelt och småfnittrig. Kanske inte riktigt rätt för den som önskar en depression serverad på ett oputsat silverfat. Men samtidigt helt rätt från denne man som gett begreppet en dålig hårdag en frisyr.
Cure 2016 är vitalt i allt sitt mörker och lika effektivt nu, som någonsin.
Låtlista Göteborg:
Extra nummer
- At night
- M
- Play for today
- A forest
Extra extranummer
25. Lullaby
26. Burn
27. Never enough
28. Wrong nummer
Extra extra extranummer
29.The lovecats
30. Hot hot hot!!!
31. The caterpillar
32. Let’s go to bed
33. Close to me
34. Why can’t I be you?
kaimartinblog 