Bowie i ljuv symfoni

Konsert:

Göteborgs symfoniker med manskör ur Göteborgs symfoniska kör samt solisterna Magnus Carlson, Moto Boy och Jennie Abrahamsson.

!!!!

Göteborgs konserthus.

Publik: 1240.

Bäst: ”African nightflight” – vilken resa!.

Sämst: ”Sound and vision” föll mellan stolarna.

Fråga: Är det inte dags att hitta andra arrangemangsmässiga utvägar än trummor till symfoniker…?

Måhända har David Bowies Berlintrilogi – albumen ”Low” (1976), ”Heroes” (1977) och ”Lodger” (1979) – ältats, hyllats, analyserats och värderats oräkneliga gånger. Men varför inte göra det igen…

Med dirigent och arrangör Hans Ek blir det en resa i mötet mellan David Bowies musik och de symfoniska arrangemangen. Det blir oftast ljuv musik.

Redan i inledande ”Low suite” sveps Bowiekännaren in i en bitvis bekant värld, bitvis annorlunda. Där sätts också signaturen, som startar resan med en glimt av ”Station to station”, som ju påannonserade Berlintrilogin musikaliskt sett.

Ja ,det här är en utmaning för den som vårdar sitt minne av Bowies musik. För den som vill att allt ska förbli som det en gång har varit ska nog undvika det här, men det är knappast något som den föränderlige Bowie skulle ha stått bakom. Hans musik var ständigt på väg och utmanades in i det sista.

Hans Ek har den djupaste respekt för David Bowies musik. Han utnyttjar Göteborgs symfonikers bredd och djup med största möjliga aktsamhet parat med djärvhet och förstår att Bowie vill skevhet parat med skönhet. Det finns en stringens och nyfikenhet i det som bjuds i Göteborgs konserthus, som jag nog vill påstå har gett mig det starkaste av intryck av det jag hört i kombinationen pop/rock/symfoniker.

Bowies musik dominerar, men också Lou Reeds ”Berlin” får tjäna som ackompanjemang till stämningarna, precis som Iggy Pops ”The passenger” i en nedtonad och rytmiskt nedstrippad version, båda låtarna med excellente Moto Boy vid mikrofonen. Även Kraftwerk och Bertold Brecht/Kurt Weill passerar revy på denna musikaliska odyssé.

Förvisso begriper Hans Eks David Bowies vidd och komplexitet i musiken, men också att kompositionerna inte bär utan sång. Det är framför allt tre som får den äran.

Nämnde Moto Boy (Oskar Humlebo) med sin skira stämma är en, Jennie Abrahamsson en annan och Weeping Willows Magnus Carlson som den tredje av trion solister.

Alla tre ger sina tolkningar där inledningsvis Magnus Carlson skänker mest själ och Moto Boy fascinerar starkt med Jennie Abrahamsson som vinnare efter paus med en fantastisk ”Fantastic voyage”. Manskören, som är delar av Göteborgs symfoniska kör stadgar, men faktum är att basisten Oskar Nilsson och trummisen Niklas Lind står för de fräckaste körinsatserna.

Stående ovationer och flera inrop är ett publik betyg för att det här gav intryck mer än hos mig. Självklart kan ingenting ersätta David Bowie, men hans musik lever vidare och utmanas. Jag är övertygad om att han uppskattat det här.

img_1820

Bowie går igen. Foto: KAI MARTIN

David Bowie: Berlintrilogin, Göteborgs konserthus 6, 7 och 8/10

Low suite

Introduction

Subterraneans/Some are/Subterraneans

Always crashing in the same car

Weeping wall

Sound and vision

Be my wife

Art decade

Word on a wing

Warszawa

Ballad of the drowning girl (Kurt Weill ur Berliner requiem)

Berlin (från Lou Reeds album Berlin)

Trans-Europe Expresse (Kraftwerk)

Heroes (symfoni nr 4 sats 1)

paus

Blackout

Sense of doubt

Sons of the silent age

Fantastic voyage

African nightflight

Look back in anger

Ashes to ashes

The Passenger (Iggy Pop)

Under stars (Brian Eno)

Blackstar

extra: Where are we now

Kents snygga sorti

Konsert:

KENT

!!!

Scandinavium, Göteborg, dag två av tre.

Publik: 10900.

Bäst: Konsekvent Kent.

Sämst: Stereotypt, typ.

Fråga: Är allt uttömt gällande idéer och drömmar för bandet…?

Snett framför mig sitter en man som på sin padda följer Ryder cup med Kents andra av tre avskedskonserter i Scandinavium som ackompanjemang.

Två  rader nedanför honom står ett par, där den unga kvinnan sjunger med i varenda text med förtjusning och lycka. Jag kan vara avundsjuk på henne, för hennes engagemang.

Mitt förhållande till Kent är, grovt taget, någonstans mellan dessa rader, dessa ytterligheter.

img_1767

Sami Sirviö med körsångerskorna Carolina Wallin Pérez, Daniela Sörensen och Malin Brudell. Foto: KAI MARTIN

Missförstå mig rätt. Jag har följt Kent, trallat med i låtar, tjusats av musiken och häpnat över den smarta marknadsföringen som följt Eskilstunaorkestern fram till detta långa adjö. Och nej, det går inte annat än att beundra deras konsekvens, den som burit dem till detta, där de skördar frukten av sitt slit, sitt konstnärliga nit, sina drömmar…

img_1779

 

Jag har sett bandet ett försvarligt antal gånger. Första gången i Trädgårdsföreningen när turnerande festivalen Lollipop gästade sommaren 1995. Ett blygt band som följde den brittiska shoe gazertraditionen och där ”Blåjeans” limmade sig fast i hjärnbalken.

Under 2000-talet har bandet med emfas visat att de kan det där med shower. Iscensättningen av bandets musik och stämningar görs med ackuratess, så också denna kväll.

img_1786

Sturm und drang med Kent. Foto: KAI MARTIN

Fem bildskärmar bjuder på ackompanjemang till känslorna, detta mollstämda, denna subtila sturm und drang. Där den lakoniska musikens stråk av vemod öppnas med hjälp av Joakim Bergs sinnrika och begåvade texter.

Det är vackert.

Kent är ett slutet gäng. Fyra män mot världen, som när de spelar på scen har sina tonårsvänner på scen som extra musiker (Max Brandt, gitarr och Andreas Bovin, synt) och nu, denna gången, tre körsångerskor (Carolina Wallin Pérez, Daniela Sörensen och Malin Brudell).

Det är smarta arrangemang, men också stereotypa. Kan du Kent spelar just det ingen roll, älskar du Kent är allt så förbannat vackert, så enkelt att älska och så lätt att följa.

Men jag är mellan raderna. En man som intellektuellt kan digga, men känslosamt inte är där.

Nej, det här är inget Broder Daniel-farväl. En spelning som kröp innanför skinnet, som slet upp hjärtat och lämnade det vilt pumpande, blödande samtidigt som tårarna rann nedför heta kinder.

Det här är ett moget avsked, en handskakning, ett artigt tack, en nick och så adjö. En smula trist, men c’est la vie.

img_1805

Männen i de  vita kostymerna tar avsked. Foto: KAI MARTIN

Kents låtar, Scandinavium 30 september:

  1. Gigi
  2. 999
  3. Stoppa mig Juni (Lilla ego)
  4. Romeo återvänder ensam
  5. Var är vi nu
  6. Hjärta
  7. Andromeda
  8. Egoist
  9. Dödas vinkeln
  10. Vi är för alltid
  11. Innan allt tar slut
  12. Den vänstra stranden
  13. La belle époque
  14. Kärleken väntar
  15. Ingenting
  16. Jag ser dig
  17. Musik nonstop
  18. Utan dina andetag
  19. Socker
  20. 747
  21. Förlåtelse (extra)
  22. Dom andra (extra)
  23. Mannen i den vita hatten (16 år senare) (extra)
  24. Sista sången (extra extra)

Strålande stjärnor utan röd tråd

Show:

MY WAY

med: Jan Malmsjö, Claes Malmberg och Helena Paparizou samt Thomas Darelids orkester: Anders Kjellberg, trummor, Matz Nilsson, bas, Johan Borgström, saxofon, Björn Cedergren, saxofon, Janne Bjerger, trumpet, Samuel Olsson, trumpet och Peter Johansson, trombon.

!!!

Kajskjul 8, Göteborg, genrep, torsdag.

Bäst: Ojoj, Claes Malmberg med orkester i fullt spett med klassikern ”Spinning wheel”!

Sämst: Claes Malmberg utbrott mot den snacksaliga delen av publiken. Ja, relevant, men det spillde över.

Fråga: Hur mycket orkar Jan Malmsjö?

Förra året förenades Jan Malmsjö, denne scengigant och ikon, med Claes Malmberg i Gunnebo slotts uppsättning av ”Charlies tant”. Det var uppenbart då, att detta deras första möte på scen var något extraordinärt. Det uppstod en spinneffekt som var svår att undvika och den har i sin tur gett denna krogshow i Göteborg.

Gott så.

För att inte trilla över kanten i nostalgi eller i äldre herrar möter har Antiques Helena Paparizou, melodifestivalvinnare för Grekland 2005, bjudits in och tack för det. Hon kommer in som en frisk fläkt, visar sin bredd och begåvning samt balanserar herrarna förtjänstfullt.

Temat är alltså Las Vegas och så gott det nu går försöker trion skapa den stämningen med Thomas Darelids eminenta orkester. För det ska ni veta, Darelid har inte bara slitit ihop utmärkta luftiga, spetsiga och fullödiga arrangemang, han sitter också och styr föreställningen bakom flygeln som en kombination av sufflör, dirigent, ackompanjatör och scenansvarig. Strongt!

Och orkestern, låt mig säga det inledningsvis, vilken bravad. Den landar alltså storbandsarrangemangen på åtta man och det låter som en full orkester.

Strongt, igen!

 

Las Vegas… vi pratar en höstlig afton med blåst och hotande regn i den vindpinade staden Göteborg. Det är alltså ingen lätt sak.

Men… det går på det stora hela alldeles utmärkt.

På scen är det naturligtvis Claes Malmberg som tar störst plats. Det är på honom allt vilar och de andra är mer eller mindre, lite oförskämt uttryckt, stöttor. Förstås klarar han detta, förutom ett utbrott mot den snacksaliga publiken precis nedanför scenkanten.

Där blev det lite för mycket av utbrott, men samtidigt… Den pratan som väntade var av känsligaste art och krävde faktiskt både största möjliga tystnad och uppmärksamhet.

Med Claes Malmberg blir det förstås mycket tjat och herregud var väloljad denne mans trut är. Det är svårt att ha tråkigt i hans sällskap.

Helena Paparizou är mångfacetterad, klarar storbandsmusiken med bravur och är stilsäker på scen.

Jan Malmsjö…? Ja, det är en herre med både auktoritet på scen och darr på rösten, dessvärre sviker stämband med ålderns rätt. Men herregud vilken tajming, vilken intonation och vilken förmåga han har att ge sångerna kraft. Det är osvikligt skickligt.

img_2686

Fartfylld trio. Foto: KAI MARTIN

Det är en god afton och utmärkt underhållning. Men samtidigt kan jag sakna något slags röd tråd i showen (mer än Las Vegas). Och ja, jag hade önskat mer av trion tillsammans en det som förenar dem på slutet.

Det hade både de och publiken varit värda.

Stark monolog från Uggla

Show:

Hallå! Popmusik, kickar å kläder

Av: Martin Luuk

Med: Magnus Uggla

Regi, scenografi och scenbild: Sunil Munshi

Orkester: Rickard Nilsson (keyboard, bas, slagverk, sång), Nadja, Hamouchi (trummor, trumpet, flygelhorn, sång) och Anders Nygårds (fioler, gitarr, sång)

!!!!

hal_mb-4144

Lorensbergsteatern, Göteborg

Bäst: Svärtan, sorgen och transparensen lyfter monologen.

Sämst: Ett extranummer till hade inte skadat.

Fråga: Krävdes det nära 40 år i rampljuset för att våga släppa på distansen…?

När Magnus Ugglas monolog, elegant författad av Martin Luuk, landar på Lorensbergsteaterns scen är det efter en framgångsrik i huvudstaden på scener som Teater Galeasen, Orionteatern och Dramaten.

Ja, popoffret från 70-talets mitt har blivit finkultur och ändå inte.

Men… här finns en drastisk skillnad från de uppsättningar – shower och konserter – som jag tidigare sett med Magnus Uggla. Och låt mig tidigt säga, att detta är ingen spelning, men musiken finns självklart med på denna odyssé.

På scen är solglasögonen, läderjackan, de tajta byxorna och det burriga håret synonymt med artisten Magnus Uggla.

Men väl på scen här dröjer det inte länge innan glasögonen åker av.

62-årige och 168 centimeter långe Magnus Uggla stirrar publiken stint i ögonen och sedan blir det allvar och med det en helt annan sidan av den artist Sverige har trott sig känt.

Nej, han dribblar inte bort sig i seriositet. Här finns ögonblick av skratt så det räcker och blir över. Men Martin Luuks text har fångat essensens av Magnus Ugglas livsnerv och det är kring denna som denna monolog spinner kring.

Det är ett rasande skicklig manus fyllt av smarta återkopplingar, som speglar Magnus Ugglas liv från liten parvel, hans familj och uppväxt, trauman och tonårstidens sturm und dräng fram till idag. Det är ord som från Magnus Uggla själv, men utan satir, utan ironi, men däremot med en uppriktighet som ger humorn allvarsbotten och -klang.

Det blir bäst så.

Tillsammans med trion på scen, som skickligt gör allt från Schubert, Karl Gerhard till Sven Lindahl och, förstås Magnus Uggla från debuten med ”Om Bobo Viking” (1975), genombrottet med ”Va’ ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt” (1977) och fram till ”Johnny Rocker” (1979) – en väsentlig tyngdpunk på det tidiga materialet, alltså.

Han är strålande på scen. Är manierad, gör Karl Gerhards ”Jazzgossen” med ackuratess, skämtsam och innerlig. Han täpper lättsamt till tankeluckor, improviserar lite i texten, accentuerar tidsepoker med kläd- och skobyten, har en direkt dialog med publiken och fångar densamma från första sekunden. Men viktigast av allt, han vågar klä av sig själv in på skinnet.

Det har tagit sin tid. Men det har det varit värt.

Utmanande – King Crimson!

Konsert

KING CRIMSON

!!

img_1749

Falconer salen, Köpenhamn, 23 september

Publik: Utsåld, andra konsert 24 september

Bäst: ”Starless” är fullständig musikalisk magi

Sämst: I all perfektion missar King Crimson kommunikationen med publiken.

Fråga: ”21st century schizoid man” måste var århundradets märkligaste allsång…

Robert Fripp är en gitarristikon, en kontrollfreak och en rockmaestro som inte står Herbert von Karajan efter ifråga om jakt på musikalisk perfektion.

När jag återförenas med King Crimson är det efter ett långt uppehåll, det medges. Under gymnasietiden var bandet ett soundtrack till en sturm und drangtid, som krävde starka utryck. I denna ytterst progressiva orkester fann jag stöd, tröst och fascination.

Jag släppte greppet delvis på grund av nya upptäckter, men också när bandet gick in i eran med Adrian Belew som gitarrist och musikalisk utmanare i bandet gentemot Robert Fripp. Den musiken, som förenade Talking Heads och dess utflykter i afrikansk musik blev aldrig min kopp te, om jag än var fascinerad.

Så när nu bandet är på turné med en stark sättning är fokus just på de tidiga materialet.

Med Mel Collins trakterande diverse saxofoner och flöjt, Tony Levin på basar, Jakko Jakzsyk, sång, gitarr och flöjt, samt de tre (!) slagverkarna Jeremy Stacey, Pat Mastelotto (som även spelar keyboard) och Gavin Harrison har Robert Fripp samlat musiker som kan utmana King Crimsons komplexa musik.

Fanatikerna blir inte förvånade, men däremot förtjusta. Detta är en uppvisning, en konsert som är så disciplinerad och pretentiös att det är bara att beundra.

De tre slagverkarna är svartklädda, placerade längst fram och de är också de som inleder konsertens första hälft. En uppvisning i samspel och taptokonster bjuds innan publiken har hunnit sätta sig och innan salongen är fullständigt släckt.

Att detta är en fingervisning om att publiken bör vara i tid och lika disciplinerad som musikerna på scen anas med full kraft då andra set inleds på samma vis.

Skyltar, som med emfas påannonserar att all  fotografering, filmning och ljudupptagning är förbjuden, är placerade vid scenkanten innan konserten. Blir man påkommen med detta riskerar man att slängas ut.

Välkommen till King Crimson 2016!

Mel Collins, Tony Levin, Jakko Jakzsyk och maestro Fripp är klädda i kostymer alternativt utan kavaj men med väst, vita skjortor och slips. Strikt och med en uppsyn som från sovjetrådet 1974.

img_1751

Maestro Fripp tillåter fotografering. Foto: KAI MARTIN

På håll ser de ut som bankirer och ja, nog aktar de sina medel. Musiken är hållen i strama tyglar, lite faller ur ramen och perfektionen är utmejslad in i minsta detalj. De har ränta på synkoper, räknar hem polyrytmer och haussar taktändringar.

Men så krävs det också alltså tre slagverkare för att hantera det arbete som en gång Bill Bruford skött som ensam batterist.

Jag har två undringar som kommer farande under den nära tre och halvtimme långa konserten (inklusive paus):

Hur hittade Robert Fripp till den här musiken, sprungen ur efterkrigstiden och swinging London som måttstock…? Det är ju en fascinerande mix av jazz à la Miles Davies kring ”Bitches brew”, klassisk musik (Béla Bartók, Sjostakovitj, Stravinskij…) och Moody Blues svepande mellotronskyar.

Hur svårt kan det vara att bjuda in publiken?

För här sitter jag och förstår varför punken drabbade mig med sådan kraft; närheten, okynnet, lekfullheten, leendet med allvaret, där det enkla sattes utan gräns.

Det här är dess fullständiga motsats, med en orkester som distanserar sig från publiken, som höjer upp sitt trakterande och kompositioner på en piedestal.

Kanske är det därför som jag alltför sällan njuter av excesserna. Ja, jag kan beundra musiken, rent intellektuellt förstå svårigheten med att spela den, att hitta nya arrangemang till den mer än 40 år gamla musiken. Snyggt och värd applåderna.

Men jag berörs alltför sällan.

Och visst är det inget som slår liveversionen av ”Larks’ tounges in aspic” från ”USA” 1975…

img_1745

Andlöst bra, Peter LeMarc

 

Det finns situationer som gör att allt håller andan.

När en nyhet drabbar. När kvinnan kommer som får livet att stumna och ändå väckas till liv. Eller då barnen föds och allt centrerar kring ett under, som befriar dig från egot. Men kanske främst då beskedet når dig om en sjukdom, som drabbar ditt inre; din själ, din kropp, dina tankar, ditt liv, din kärlek, ditt allt…

Jag har förlorat mina föräldrar. Av ålder. Av sjukdom. Jag vet, jag är förskonad. Det finns de som har det värre.

Ändå var min mammas besked om lymfcancer en drabbning, som fick mig att tappa andan och kippa efter luft. Eller min fars akuta hjärtoperation, som i och för sig gav honom tio år extra, men mig en närhet till döden som jag inte tror mig tidigare har känt.

Jag jämför inte. Drar inga växlar. Var och en sin sorg, var och en sin upplevelse. Var och en i hantering av det som drabbar.

Jag har följt Peter LeMarc sedan innan genombrottet. Varit dum nog att följa hans uppmaning att sälja singeln ”Kom klappa min kanin”, vet att innan Box 81 fanns Sting, har applåderat hans genombrott, men också retats gällande han artistnamn.

Vi har vår relation. Men faktum är att han har seglat upp till en musikalisk gigant då jag stått kvar i något garage. Jag har inget problem att konstatera det faktum, inte heller att han kan beröra starkt med sin uppriktighet i texter och skapa ljuv musik med sina melodier.

Nej, jag kan inte Peter LeMarc som hans fans. Jag kan honom med utgångspunkt från mig. Men… Jag tror aldrig någonsin att jag har sett honom naken, avklädd inför gud och alla människor; det gör jag nu.

Hans nya album ”Den nya tråd” kommer den 18 november. Men redan nu finns titellåten att höra och jag har tappat andan, tappat fattningen, gripits, tumlat runt, försökt förstå, begriper allt och ingenting. Det är en brutalt uppriktig låt, kärleksfull, gripande och så känslosam att allt avstannar. Jag behöver hämta andan, försöka få luft och samla mig…

Det går ärligt talat så där.

Redan inledning skapar sammanhanget. Redan starten visar allvaret. Det blir tyngre sen.

Utan omsvep avhandlar han oron, desperationen kring sin hustrus cancer för två år sedan. I allt famnar han också sin egen, som svepte in med kraft 2009.

Det kan bli pekoral av uppriktighet. Det kan bli en sanning för mycket, för intimt och för mycket av det onda.

Så inte här.

”Den tunna tråden” är en besvärjelse i samma mening som det är en låt om oro att förlora den man älskar och en hyllning till att fånga det liv som är här och nu, som vi så ofta missar inte jakten på något i morgon. Det är också en existensiell uppgörelse med alla dessa tusen frågor som faller platt till marken när sjukdomen väcker dem.

Och orkesteringen! Hur låten vyssjar till start och sakta gungar till att bli allt mer stark och intensiv utan att Peter LeMarc höjer rösten. Som om han skulle behöva det.

Och sången! Ja, Peter LeMarc rör vid både själ och hjärta. Nu starkare än någonsin.

Ja, jag är tagen av denna gripande låt och jag blir det igen… och igen.

 

img_1195

Starkare än någonsin (foto oktober 2012). Foto: KAI MARTIN

Rena tramset på Lisebergsteatern

Revy:

#Revyn2.0 med Annika Andersson, Claes Månsson, Jessica Heribertsson, Ola Forssmed, Mikael Riesebeck samt Per Johansson kvartett

!!!

revy-jpg-exporting

Kul trams på Lisebergsteatern. Foto: KAI MARTIN

Lisebergsteatern, Göteborg

Publik: fullt.

Bäst: 40- och 70-talskriserna är fyndiga.

Sämst: Dansbandsnumret darrar.

Fråga: Hur lågt under bältet kan ett skämt gå utan att förlora humorn…?

Succé med revyn på Lisebergsteatern för två år sedan gav mersmak för Annika Andersson och Claes Månsson. Med nytt man- och kvinnskap på scen tar gänget nya grepp och, ja, det blir roligt med en gång.

Scenlösningen är genial, med skärmar som projicerar ny dekor efter nummer. Längst bak orkestern, som med ger den här revyn musikalisk stadga – oavsett vilken genre som tjänar som soundtrack.

Det blir dans, det blir sång, det blir humor och det är tramsigt så det räcker och blir över.

I fokus de rutinerade scenrävarna Annika Andersson och Claes Månsson, som alltså tar greppet direkt och ger revyn en inramning à la ”Idol” med guldbiljetter till de övriga medverkande.

Dessa får alltså komma in och presentera sig på scen en och en. Det är en strålande start och bäddar snabbt för var och ens individuella skicklighet. Jessica Heribertsson med imponerande sång och komik, Mikael Riesebeck med sanslöst explosiv humor och motorik samt Ola Forssmed, som alltid är extra allt.

Så kastas vi in i nummerrevy av delvis klassiskt snitt; parodi på tv-kanalernas morgonprogram, dansbandsgliringar, fishumor, tvättstugedramatik, landsbygskomik – som Annika Andersson kan bättre än de flesta – som växer till en minimusikal, en märkliga travesti av baletten ”Svansjön” och en familjemiddag extraordinär. Bland mycket.

Jo, det är underhållande. Ja, det är skickligt. Men jag kan också, mitt bland skrattsalvorna, sakna svärtan och allvaret som kunde ge humorn resonans mer än som skämt.

Men det är svårt att inte underhållas av Annika Anderssons knastertorra tant från Lisebergs ekonomiavdelning. Så kan hon också få ett stillastående gökur att bli stor humor. Skickligt.

Och numret där Ola Forssmed inte drabbats av en 40-årskris utan en 40-talsdito är pigg, rapp och smart underhållning, som inte blir sämre när Claes Månsson tar över, drabbad av en 70-talskris. De töntiga och daterade skämten som Annika Andersson och Claes Månsson där bollar mellan sig ger fullständiga skrattorkaner.

Det är svårt att ha tråkigt då.

Mats Lernebys aldrig sinande flöde

Att träffa frilansjournalisten – och författaren – Mats Lerneby är som att hamna i ett flöde, en störtflod av händelser, kunskaper, anekdoter…

Aldrig kan väl denna källan sina, aldrig kan väl dessa fingrar sluta att fungera förenade med hjärnans önskan att slå ner verklighet med fantasi.

När jag träffar honom en sensommardag på Villa bel Parc i Slottsskogen möter jag en rastlös man, stark, brunbränd, vader spända efter år av träning, överarmar som skvallrar om gym, sol i ansiktet och i blicken, kortärmad och -byxad.

Han har sin roman ”Dessertören” sin hand. Det är om den vi ska prata, men i detta flöde, denna springflod, blir det så mycket mer.

Jo, han har skrivit böcker förut. Rättar sagt, hans ”Disamore – makten, maffian och fotbollen” (med Malena Johansson) kom 2010. En faktaspäckade, imiterad bok om just makten, maffian och fotbollen med Italien i fokus. Men det här är något annat, utan att han släpper greppet om Italien.

Med ”Desertören” sällar han sig till mina före detta GT-kollegor Stefan Nilsson (”I flyktens skugga” 2013 och ”Hämndens spel” 2014) och Jan Sprangers (”En boxares fall” 2014, på väg med uppföljaren), det vill säga  Göteborgsjournalister som skriver kriminalromaner (skrev om dem här).

Jag är, som alltid, imponerad av modet att skriva en bok. Men Mats Lerneby avfärdar alla frågor om hjältemod.

– Det var inte så. Jag visste att jag kunde. Jag har ju skrivit långa reportage i både Offside och Filter plus ”Disamore – makten, maffian och fotbollen”. Jag hade precis jobbat ”Här är ditt liv” för SVT, en jätteproduktion och var på väg in i min skilsmässa. Jag hyrde ett hus på Österlen för att jag hade tid över.

Från att ha varit noga med sin research i sina jobb fick istället fantasin festa fritt.

Med fria tyglar dansade det iväg till 55 sidor och ett embryo till ”Desertören” var född.

Mats Lerneby är född 1972 och är uppvuxen i Göteborg, i Bräcke på Hisingen närmare bestämt, och i en eternitklädd egnahemskåk, för att precisera ytterligare.

Men bland de andra föräldrarna med anknytning till varv och Volvo stack Mats Lernebys mamma och pappa ut lite extra, som KPLM(r)-sympatisörer.

– Det gav en annorlunda uppväxt med mig som pionjär på sommarläger där vi sjöng märkliga sånger, säger han och ler snett.

På 80-talet gick föräldrarna ur partiet, pionjärlivet försvann i fjärran. Istället bands kompisbanden, som i mångt och mycket fostrat Mats Lerneby.

– Vi var ett gäng som höll ihop. Tre av oss läste böcker och hade en enorm kunskapstörst, säger han.

Så småningom började han spela musik, punken blev alltmer väsentlig och Clash i synnerhet.

– När jag träffade Krånne (Michael Krohne, musiker) öppnades en helt ny värld. Genom honom träffade jag bröderna Birro (vi skriver tidigt 90-tal). Där klev jag in i en torktumlare med svartklubbar och storhetsvansinne där jag, som de, drömde om att bli poet…

Skrivandet hade slagit rot, men ur storhetsvansinnet kom också en ambition som växte.

– Jag bodde Stockholm 1993–94 och skulle bli popstjärna på riktigt. Jag hade kontakt med ett skivbolag som ville göra mig till en svensk Jon Bon Jovi.

Det var inte riktigt den vägen Mats Lerneby önskade gå. Istället fortsatte skrivandet och uppvaknandet.

–När jag kom tillbaka till Göteborg och bröderna Birro och Krånne var det som om festandet gått in i väggen. Jag ville mer och sökte till Kalix folkhögskola för att bli journalist, hamnade sedan på GP som nyhetsreporter…

Jo, livet är ett flöde för Mats Lerneby, som 2002 förenades med Marcus Birro, då han blev turnéledare för Riksteatern.

Italien hade lockat och blivit ett allt mer givet resmål.

– Jag minns mitt första Romderby och såg folk som grät då spelarna kom in på planen. Jag undrade hur det kunde bli så starka känslor, kollade bakåt och fick ett alltmer starkt intresse för den italienska fotbollen, förklarar han.

Med Peter Birro i Neapel blev det resor dit för både inspiration, kontakter och faktainhämtande.

Allt finns i ”Desertören”, allt flöde av information. Men, som sagt, som författare lite en egenkomponerad historia är Mats Lerneby en fri man som skriver vad han vill.

– Jag släppte det där med faktakontrollen rätt snabbt. Jag vill inte göra ett statement, utan underhållning. Jag gillar Michael Connelly, som är både kunnig och rapp i prosan.

lerneby

Ett ögonblick av stillhet och fullständig stolthet. Foto: KAI MARTIN

Nu står Mats Lerneby på Bok- och Biblioteksmässan för att sälja sin bok. När jag träffar honom är han villig att göra vad som helst för uppmärksamhet.

– Vill de att jag springer naken genom mässan springer jag naken genom mässan, säger han med ett ivrigt leende, samtidigt som han erkänner.

– Jag är inte så van vid marknadsföring.

Men boken är klar. Och han är stolt över den. Från den första förlagskontakten och redaktören som skrubbade manus för fyra år sedan till att den blivit färdigskriven och nu utgiven.

– Jag ville inte skriva om en bok om en trött kommissarie i en trött stad där någon hänt i en trött fiskeby. Jag ville skriva om Europa och handlar det om Europa är jag speciellt duktig på Italien, som ju är ett slags motsats till Sverige. Så det har kommit att bli en bok om trafficking och flyktingar.

Han berättar att det är första delen i en trilogi. Så planen är att åter åka ner till Italien för att skriva grunden till den andra delen.

– Bok två ska handla om organiserad brottslighet, säger han och börjar plötsligt prata utan att andas.

För enligt Mats Lerneby är den italienska maffian i växande med barn som utbildar sig på Oxford för att sedan komma in i finanssystemet och om det finns det mycket att berätta.

Jo, Mats Lerneby är en aldrig sinande källa av berättelser. Och då har jag ändå inte skrivit en rad om hur vi en gång möttes i mitten på 90-talet som fotbollsspelare i Pusher BK, division 6-laget i Göteborg, en historia som kanske kräver sin egen text. Precis som den om hur han blev vän med Missions Wayne Hussey…

In Flames presenterar ny trummis

Med Daniel Svensson hade In Flames inte bara en trummis djupt förankrad i den göteborgska hårdrocktraditionen, där fanns också en musiker som vägde upp gitarristen Björn Gelottes vurmande för Gais. Daniel Svensson är helt enkelt en varm och entusiastiskt hängiven Blåvittsupporter, som streamade matcherna då bandet var ute på turné.

Men efter förra turnén tackade han för sig, i november 2015 var det slut. 17 år i In Flames tjänst fick vara nog.

Denna blogg kunde i februari förra året avslöja att han skulle ägna sig åt bryggerinäringen (läs här) och det har blivit mer och mer av hans profession, när nu trumspelandet har satts åt sidan.

Det har länge varit en hemlighet vem som skulle komma att ersätta hans eminenta kunskaper leverade från trumpallen. Ett rykte sa att en sessionstrummis skulle göra jobbet i studion, en annan på scen.

Men nu är det klart.

Studiotrummisen Joe Richard, tidigare batterist i det kristna (!) numetalbandet Red från Nashville, har efter jobbet i studion med göteborgarna i Los Angeles nu blivit permanent.

Albumet ”Battle”, producerat av Howard Benson har release 1 november.

I november kommer elddopet, då Joe Richard gör sin premiär på scen med bandet. Turnéstarten är Tokyo den 6 november.

Under tiden väntar vi på Daniel Svenssons öl, som görs för Fjäråsbryggeriet Odd Island.

”Mephisto” missar målet

Göteborgs stadsteater:

MEPHISTO

Av Klaus Mann

Dramatisering: Ariane Mnouchkine

Översättning: Laura Pape-Buttler

Regi och bearbetning: Pontus Stenshäll

Scenografi och kostym: Jenny Ljungberg

Scenografi och ljus: Johan Bergman

Musik: Simon Stensland.

I rollerna: Fredrik Evers (Henrik Höfgen), Lisa Lindgren (Miklas), Jesper Söderblom (Sebastian Brückner/Juliette), Jennifer Akaka Pettersson (Erika Brückner), Marie Dellskog (Theresa von Herzfeld/Josthinkel), Johan Karlberg (Magnus Gottchalk/Theophile Sarder), Carina Broberg (Myriam Horowitz), Sven-Åke Gustavsson (Otto Ulrich), Rudy Addo (Carola Martin), Victor Ståhl Segerhagen (Knurr/Ludwig), Misagh Sharifian (Alex), Kim Theodoridou Bergquist (Lornez), Maria Pontén (Nicoletta van Niebuhr).

Spelas från 17 september 2016.

Ola Kjelbye

Dåtidens skugga faller även här och nu (på scen Maria Delleskog och Fredrik Evers).

Foto: OLA KJELBYE

Strax innan ridån faller, ja, det kan avslöjas redan nu, hänger hakkorsen tunga i dekoren.

För i Göteborgs stadsteaters uppsättning, regisserad av teaterns konstnärlige ledare Pontus Stenshäll, är den gryende och groende nazismen närvaro skrämmande tydlig.

Det har sin orsak. Inte bara för Klaus Manns roman från 1936 (han, författare, homosexuell och antinazist, son till nobelpristagaren, den store Thomas Mann), som famnar nazismens frammarsch i Tyskland från 1923 till maktövertagandet 1933. Utan för det definitiva eko som romanen och denna uppsättning ger här och nu 2016 i Sverige, i Norden, i Europa, i världen.

Det är med andra ord en angelägen pjäs, som Göteborgs stadsteater startar spelåret 2016 med.

”Mephisto” blir ett slags metateater med en teater i Hamburg i centrum som spelar teater.

Ja, ni förstår, det blir många ut och ingångar som är teaterrelaterade. Det har sina komiska poänger, som snart vrids om till allvar.

I tidens trend ska också teateruppsättningar vidga perspektiven med en allestädes närvarande kamera, som öppnar upp för möjligheter utanför scenen, som om Göteborgs stadsteaters scen inte är stor nog. Så också i ”Mephisto”, där en kamera möjliggör scener även utanför scenen, som sedan projiceras stort inför publiken. Framför allt i första akten är detta knep frekvent. Dock utan att det förhöjer kvaliteten.

Det blir helt enkelt för mycket av det goda och teve eller film ser jag hellre någon annanstans än just på teater. Dessutom är det tydligt att vissa scener helt enkelt skulle må bäst av att genomföras i salongen och inte i teaterns environger.

Jag uppskattar dock utmaningen, men i första akten blir det en tröttande sådan som äter syre. Det gör också att delar av premiärpubliken lämnar i paus.

Synd, för det är, som bekant, inte över förrän den feta damen sjunger.

I andra akten stramas handlingen åt. Karaktärerna, som i första delen är en smula fladdriga, blir tydligare. Kanske på grund av tiden, som är mer stram, mer politisk tydlig och otäck. Men för att det är också då som det stora allvaret sveper in.

Ekon från förr, skrev jag. Men just där blir pjäsen en samklang av den nutid vi befinner oss, med medlöpare, människor som hotas för sina åsikter, där de som häcklar om åsiktskorridorer själva gör den trång. Där utanförskapet växer, polariseringen mellan rika och fattiga öppnats som ett djupt gap, där politiker famlar utan att få grepp om hotet.

I programbladet, mycket ambitiöst för övrigt, står det i texten av Björn Elmbrant nämnt punkter om hur vi ska undvika det rubricerade ”Ska 30-talet hinna i kapp oss?”; 1. Underskatta inte vardagsvåldet. 2. Varning för stereotyper om hur extremister ser ut…

Punkt 4 har rubriken: ”Se upp för politiker som vill samarbeta med extremister”!

Jag inser att programbladet är tryckt innan Jan Björklunds utsträckta hand till det parti i den svenska riksdagen som jobbar mot demokrati.

Ja, ”Mephisto” är brännande aktuell. Men dessvärre faller pjäsens angelägenhet i bristen på fokus, en käftsmäll blir bara en lätt klapp på kinden med en stilla bön om uppvaknande.