Show

Storhetsvansinne med Niklas Strömstedt och Rakel Wärmländer samt orkester

!!!!

Storhetsvansinne – en show som är här och nu, med humor och djup. Foto: KAI MARTIN

Trädgår’n, Göteborg

Bäst: Mycket, från inledning till Laberofinalen med flygeln.

Sämst: Det fanns sittplatser som inte gav valuta för pengarna.

Fråga: Om man nu inte bara har Sveriges läckraste basist, varför då inte låta henne höras bättre…?

En inbiten gnagare från Stockholm, som skakade om i ”Så mycket bättre förra säsongen” och lite otippat satte upp en show på Hamburgershow tidigare i år… Vad kan han göra i Göteborg?

En hel del.

Niklas Strömstedt har en lång resa i svenskt musikliv, från keyboardist i Ulf Lundells band över medlem i Triad (minns ”Tänd ett ljus”) och GES (glöm inte ”När vi gräver guld i USA”),till soloartist, schlagermedverkande och låtskrivare (”Byns sista blondin”, ”Imorgon är en annan dag”…). Han har förutom detta löpt gatlopp i kändisspalterna (läs löpsedlar och uppslag) för sin relationer med kända kvinnor med lika kända – och exploaterade – skilsmässor.

Ett bra band bäddar för överraskningar i arrangemangen. Foto: KAI MARTIN

Det är klart att det går att göra en show av det. Men det kräver både distans, humor, ett briljant band samt ett manus som håller för en fullmatad show.

Niklas Strömstedt har det. Tillsammans med Johan Hedberg har han skrivit ett manus som bjuder på både en humoristisk sida av Niklas Strömstedt, som för mig kanske inte riktigt har landat utanför twittersfären, och allvar. Adderat med en känsla för smart popharmoni blir det en show som smakar mer.

När det dessutom finns en scenisk inramning – jag har nog sällan eller aldrig har sett något liknande på Trädgår’n – som bjuder på oväntade grepp, så blir det en extra krydda på showtillvaron.

Smart scenlösning med orkestern i två våningar. Foto: KAI MARTIN

Ja, med Niklas Strömstedt har jag oförskämt roligt denna afton och skäms en smula för att det känns otippat. För här är killen vilken jag i och för sig har upplevt som trevlig, men också som kontrollerad och utan glimtar att släppa på förlåten. Här blir det både kul och privat, väl avvägt.

Inledningen, tillsammans med allestädes närvarande sidekicken Rakel Wärmländer, modell hybris och hitlåtarna transformerade i technoversioner är dråplig. Scenbygget, med orkestern i två våningar placerad vid en scensidan, är smart. En mindre scen ute bland borden, där ett av dem tjänar som en catwalk, bjuder på ytterligare överraskningar och skapar intimitet.

Kul redan från start. Foto: KAI MARTIN

Showen pumpar på högt och lågt, skämtar vilt med Strömstedts kändishistoria och privata förvecklingar och blandar detta med radiofavoriter som här får ny dräkt och bitvis djup.

Ja, ”Storhetsvansinne” är smart, men också inbjudande. Och säg den showartist i Sverige idag som vågar möta allvaret i det politiska mörkret som sveper in. Med ”Lyckolandet”, versionen av Ace of Bases ”Happy nation” från ”Så mycket bättre”, lyfte han upp det programmet från mer än en individuell känslosamhet. Det greppet förlorar han inte på Trädgår’ns scen. Så bland alla ljuv popharmoni och klurigheter vågar han stå för ett allvar som behövs. Det blir en bra balans på en bra kväll.

Niklas Strömstedt är både inbjudande, storslagen och intim. Foto: KAI MARTIN

Visst, det finns passager som haltar en smula. Som badrumsscenen med tillhörande förklaring av Tinder, datingappen. Eller den förvirrande scenen med Niklas Strömstedt som gäst i Niklas Strömstedts show ”Tack för musiken”.

Men samtidigt behöver en show smådippar för att nå höjderna. Det ger ”Storhetsvansinne” dynamik, balans och briljans.