Rock’n’roll tur och retur

Vi är en helvetes effektiv och fin orkester.

Så är det sagt.

Vi har dessutom gjort 2016 års bästa album.

Så var också det sagt.

Ett comebackalbum, som skakar om, som vill och som verkar. Som är ihopsydda nervtrådar från 1985 och 2016, där ben och lemmar spritter och skakar, där instrumenten larmar och skenar, där röster hörs över allt annat.

Det är bara så.

kms-klubb-dod5

Stolta posörer. Foto: JONAS FRANSSON/KLUBB DÖD

Men att från detta elementära gå till att vara en effektiv livemaskin… Ja, det är något annat.

Så fick vi ett erbjudande från Klubb Död i Stockholm, ett erbjudande med ett hästhuvud i sängen då vi vaknade. Vi tackade inte nej, vi tackade ja och vi visade med emfas att vi skakar om allt.

Så gjorde vi i somras, då vi hastigt dundrade in i Kungsträdgården och larmade så att husen som kantar den anrika parken fortfarande vibrerar.

Nej, vi har ingenting att skämmas över. Vi är bra och de som inte begriper det fattar ingenting, och de som kommer och inte vet, vet sedan med kraft och en skönt ilande förvåning att det är sant.

kms-klubb-dod2

Det vackra folket. Foto: JONAS FRANSSON/KLUBB DÖD

Klubb Död är postpunkens starka fästa i Stockholm, som raggar runt på olika ställen och som har huserat på Nalens bakficka. Nu har den hamnat på King’s Table på Sveavägen och det är ärligt talat inte rättvist.

Dessa vackra, entusiastiska människor med sina enastående frisyrer och brinnande engagemang är värda något bättre än att försöka hålla klubb för sina medlemmar än i en utrangerad sportbar där storbildsskärmen tjänar som backdrop vid soundcheck och där PA:t är det som gud glömde och som en stackars ljudtekniker sliter med efter allt vad tygen håller samtidigt som verksamheten fortgår.

Det är fullt när vi drar igång. På scen låter det förskräckligt, men vi är trygga i varandra och skakar av oss oljudet och fokuserar var och en på sin uppgift. Sakta greppar vi omständigheterna, gör det till vår fördel och kramar ur all energi på den trånga scenen där ingen kan röra sig något nämnvärt. Men vi är som hajar, står vi still dör vi. Vi måste röra oss, vi måste attackera, ta sikte, våga…

kms-klubb-dod3

Kraften från väst. Foto: JONAS FRANSSON/KLUBB DÖD

Två stora fläktar står längst fram för att driva bort värmen, men deras effektivitet är som en orkans och jag blir kall på bröstet. Efteråt är jag milt fuktig, inte mer.

Vi spelar tungt och tätt, för en dryg timme scen innan vi kliver av. Vi har visat att vi lever och vi lever väl. Inget band låter som vi och det är jag förbannat stolt över.

kms-klubb-dod-7

Snyggast och bäst. Foto: JONAS FRANSSON/KLUBB DÖD

Ingen har en gitarrist som Cremonese, denne gigant, som inte bara skapar musik i sina kompositioner som lever rövare och berör på samma gång, hans vinande gitarrspel saknar motstycke. Markus på keyboard visar gång efter annan vilken fantastisk instrumentalist han är och hur väl han platsar in denna orkester. Solot på ”Ursäkter” tar Tony Vibratos förlaga till nya dimensioner. Ronny hör denna gång inte sina trummor och slår hårt för att göra det, är i sin desperation exakt och manisk; det svänger på svenssonskt manér. Alex basspel är som klippt och skuren för den här orkestern. Utan denne man på sitt instrument hade Kai Martin & Stick! 2016, eller för all del sedan 2013, låtit så här bra. Han är magisk. Och. Så. Då. Gomer. Tutluren. 202 lång saxofonist, som spelar som ingen annan, oefterhärmlig… Men som dessutom är en sevärd tok på scen, som fängslar och förtrollar. Till detta den lätt demente mannen på sång, som darrar i sina försök att klara sångerna utan textpärmen och som inför spelning tvekar om rösten ska bära, för tänk om… Så kommer inräkningen, så kommer kraften, så kommer inspirationen med den furiösa musiken, så försvinner allt och rösten bär så intensivt att den överraskar denne sång- och dansman.

kms-klubb-dod6

 Två magiska estradörer. Foto: JONAS FRANSSON/KLUBB DÖD

Vi tumlar ut i novembernatten. Har rest med lätt bagage där all backline redan, tack och lov, funnits på plats, så det är bara våra instrument packade i två bilar.

Cremonese har genom vänners försorg ordnat med boende; det är furstlig, ja rent magnifikt. Vi har tre rum att dela på, eget badrum. Vännerna bor i den centralt belägna lägenhet högst upp i fastigheten, de bjuder inte bara på middag innan spelning med tillhörande drycker för de som inte kör utan också på ostbricka som avec när vi kommer åter. Det blir en lång natt, jag lägger mig tidigare än de andra, som vanligt, och stiger, som vanligt upp före de andra och möter en värdinna som står i färd med att ordna frukost till sällskapet. Vi är omhändertagen på det mest generösa sätt och vis.

Så väntar återresan, men ändå inte.

Tisdag ställer Strindbergs in sin medverkan på Uddevallakassettfestivalen. Natten till onsdag vaknar jag klockan tre och tänker ”borde jag inte skriva ett mejl till arrangören och erbjuda våra tjänster”. På morgon samlar jag tankarna, gör så, får ett positivt svar, mejlar runt till bandmedlemmarna och tummen upp även för dem. Vi har ett gig på den eminenta festivalen, som jag tidigare gästat som dels solist (2005) och dels med Glenn-Yngves, det utsökta coverbandet där allt oavsett låt lät som Ramones (2007). Men det är alltså ett tag sedan.

De två bilarna stävar var för sig söderut och förutseende har jag satt på vinterdäcken tidigare i veckan, det behövs. Efter Götene blir vädret i takt med mörkret allt mer oroligt. Men bilen tuffar på.

Vi kommer ner strax innan festivalen tredje dag kickar igång. Vi är ett av flera band, där också kompisarna Slobobans Undergång gästar, men också anrika Johnny Moped. Vi ersätter alltså Strindbergs, där sångaren och gitarristen, en av svensk punks stora, Johan Johansson blivit påkörd under en scooterfärd och brutit en en handled och stukat den andra. Spelningen är vid midnatt och Slobobans Undergång och vi famnar Johnny Moped, som är kvällens tänkta stora akt.

kms-u-valla

Tour de force. Foto: LARS WALLIN/UDDEVALLAKASSETTEN

Vi kommer på strax efter att lördag lämnat över för söndag. Publiken är yster, några rejält tankade och framför Gomer Explensch står hans nyvunna vänner, där den ene frankt sagt till mig tidigare under kvällen ”Jag gillar inte er, bara så du vet”. Varsegod, luften är fri. Men vi regerade på scenen från det vi startade till det vi gick av. För vi är ett helvetes bra band och att sedan köra hem i stark vind och snö som drev in, hindrade inte heller den här orkestern – Kai Martin & Stick! för den som undrar.

Men mitt i allt detta ostentativa; vi är aldrig något utan publiken. Tack för er. Tack för den!

kms-klubb-dod-8

För full kraft. Foto: JONAS FRANSSON/KLUBB DÖD

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s