Nöje

Resan till rockens rike

Posted on av Kai Martin

Ni ska veta att det där med att vara en band från underjorden inte bjuder på många möjligheter i strålkastarljuset. Kai Martin & Stick! fyllde 40 år första april och valde på the very day att fira detta jubileum på Pustervik. En rejäl, unik konsert som aldrig kommer upprepas, där vi spelade tre låtar från våra samtliga fem album plus lite annat plockgodis från vår omfattande karriär. Det blev en fantastisk konsert, men inte mer än så. Tyvärr.

Men i somras kom fantastiska Klubb Död med ett förslag, som inte var svårt att tacka ja till. Apropå jubileum skulle postpunkklubben fira femårsjubileum och ville att vi tillsammans med tre andra band från anno dazumal skulle uppträda. Det blev till en liten gala på enastående Nalen klubbs scen där vi alltså kom att dela scen med Stormavd, Syster Lycklig och Memento Mori. Idel ädel postpunkadel, alltså.

IMG_2638

Närkontakt. Gaphals söker publik. Foto: IA HAMMAR

Klubb Död som arrangörer är något av det bästa man kan få som artist. Dedikerade, ordningssamma och ser alltid till att banden har det bra. Inget undantag den här gången.

Vi kom med tåg och bil, från olika håll i landet. Kai Martin & Stick! har på grund av de geografiska oegentligheterna inte träffats sedan just den 1 april, så var och en har repat i sin enskildhet, nitiskt och hängivet. Men för en sångare är det, åtminstone i mitt fall, extremt svårt. Det musikaliska motståndet i en replokal blir inte samma som hemma vid stereon.

Efter en intensiv höst, där september och delar av oktober fått utmattningssyndromet att knacka på pannbenet med kraft och emfas, smög sig tvivlen in. Har jag någon röst? Orkar jag? Vill jag? Duger jag?

Jag vet ju sedan tidigare att texter inte sitter, något jag alltid haft problem med, men som har accentuerats efter den mentala smällen jag fick för snart fem år sedan, som ibland känns som en begynnande senildemens. Men vi har tackat ja och då ställer vi upp, det inbegriper även mig.

IMG_2644

Scenkamrater. Sedan mitten av 70-talet har jag spelat med denne gänglige lurblåsare. Foto: IA HAMMAR

Precis som då vi spelade senast för Klubb Död hade den första vintern slagit sina klor i den sena oktobermånaden. Vägen från Landvetter och fram till Jönköping kantades av snö, vägarna var slaskiga och vädret grått. Lyckligtvis var vi en samling resenärer med gott humör och inställda på att göra bra ifrån oss med larm och stök.

Vi kom fram i god tid trots ett stopp efter Södertälje på grund av en bilbrand. I Gamla stan hämtade vi nyckel till vårt air b’n’b och drog sedan direkt till Nalen för incheckning.

Snart var alle man på plats, banden började soundchecka och idoga hälsningar med, tror jag, samtliga medlemmar i de andra grupperna gjordes. Några gamla bekantingar, andra nya.

Nalen klubb har sedan i somras byggt om, scenen är flyttad och större och där var det lätt att känna sig hemmastadd. Men vår soundcheck var en lidelse för undertecknad, som spädde på spökrösterna i huvudet.

Det skulle bli värre.

Men först mycket socialt. Snack med publiken, lite selfietagande, som det nu mer plägar att ske, och gott tjöt.

När väl galan drar igång är det Stormavd som är först ut. De manglar fullkomligt sönder allt motstånd från start med sin musik i en ljuvt tung kombination av Killing Joke, Dansdepartementet och Thåström. Så här ska postpunk spelas.

Syster Lycklig tar vid och utmanar ytterligare. Hur ska vi ens ha en chans att få publiken att begripa vår förträfflighet.

Jag tänker på när vi första gången spelade i Stockholm, 1979, på Musikverket. Hur Stockholmspunkarna ropade ”jäla bönner!” efter oss, men hur vi fullkomligt körde sönder publiken som vi fick över på vår sida. Vi är fortfarande sådana. Utmaningar triggar.

IMG_2660

Inte utan Cremo. Georg Cremonese kom in i Kai Martin & Stick! 1983 och blev snabbt nödvändig för bandets utveckling. Foto: IA HAMMAR

Vi har komponerat en låtlista som går åt det tyngre hållet, avskalad från finesser utan att för den sakens skull inte sakna profil (se låtlistan nedan).

Någon eller några har på Kai Martin & Stick!:s Faceboksida önskat ”Lust”. Lite visste denne eller dessa att det var just vår inledning. Förtjusning då mistlurarna drog igång gick inte att ta miste på.

Scenen hade ett par förträffliga monitorer som det gick att stå på, framför dem kravallstaket som också gick att utnyttja. Efter en misslyckad balansakt var detta redskap för min scenkonst. För väl där var hjärnmonstren borta, rösten i ”Lust”, glidningar från lågt till högt satt, resten var bara ett hundrameterslopp i nöjesparken tillsammans med en enastående och entusiastisk publik.

Nej, vi var inte tajta eller välspelande. Men vi svämmade över av energi och odlade en frisk närkontakt med publiken som i sin tur gav mig välbehövlig energi. var vi på scen i en trekvart? Jag, vet inte. Vi kramade ur det bästa av det mesta, kunde gjort bättre ifrån oss på en eller annan låt. Men på det stora hela larmade och tjusade dessa åldriga postpunkposörer som aldrig förr.

Memento Mori fick äran att avslöja kvällen. Ett band jag älskade i mitten på 80-talet, men som jag dessvärre hade alltför dålig fokus på efter vår spelning. Någon låt fick det bli och det lät övertygande och tajt, fåfängt och desperat. Precis som det ska.

Så packade vi ihop oss. Hade lite eftersläckning i den kalla, men enastående vackra lägenheten i Gamla Stan. Satt och gjorde avstämning och berättade skrönor. Fint så efter en lång dags färd mot natt.

IMG_2631

Lidandet. Det tog emot att sova under denna flagga, men vad gör man inte för konsten. Foto: KAI MARTIN

Jag inser att då jag ska inta min bädd att där hänger en Gais-flagga. Nå, det fanns bara ett sätt, somna ifrån det. Problemet var att jag skulle vakna till det. Så vistelsen i rummet blev av ren princip inte så lång. Vi stuvade ihop oss, åt lite frukost och tog alla trappsteg ned i det vackra, ålderstigna huset.

IMG_2633

Minnenas korridor. Foto: KAI MARTIN

Kom ut i solen, den vackra höstdagen med frost i luften och styrde sedan kosan hem. Med ny energi. Med nytt hopp. Med vetskapen om att rösten fortfarande håll.

IMG_2634

Artister i höstdräkt flyr Stockholm. Foto: KAI MARTIN

Klubb Död, Nalen klubb 27 oktober 2018:

1. Lust
2. Rör, rör, rör dig nu
3. Strändernas svall
4. Ursäkter
5. Saknar dig
6. Pappersduvor
7. Ljug för mig
8. Skriet
9. Uppståndelse
10. Gå i clinch

Extra:

Vilddjur

Jag dansar inte

#kaimartinochstick #nalen #klubbdöd #postpunk

Längtan till Byen

Posted on av Kai Martin

Jag har verkligen försökt. Vi har ju inte varit i Köpenhamn sedan april och det var en ljuvlig weekend, som borde gjort ett nytt besök inom en rimlig tidsrymd. Och visst, vi var där i några timmar efter vårt alpäventyr. Men att ta tid, hälsa på släktingar, promenera, andas, äta, dricka… nej, det har alltså inte blivit av.

Ja, undantaget resan i maj då det vankades ishockey-VM. Men det var en annan slags resa.

Har försökt vara enträgen, men den köpenhamnska, som också råkar vara Z och min fru, har vägrat. Men då hösten var mild, solen spred sin glans med årstidens allra vackraste kulörer och vi hade något som kanske kunde kalla brittsommar… ja, då gjorde jag en stöt till. Z sa ja vi åker, men det är för din skull.

Så vi packade, reste söderut en fredag eftermiddag då Sverige i den här landsändan verkligen stod i prakt.

Sundet glittrade, solen stod fortfarande högt, men visade på vilja på att snart stiga ned för några timmars vila. Det var vackert och Danmark låg som en hägring bara några kilometer bort.

IMG_2510

Förtrollande sund mot längtans land. Foto: KAI MARTIN

Vi gjorde ett stopp vid Prøvestenen i Helsingør, ett köpcenter där vi emellanåt provianterar. Där har de också en slaktare som inte bara säljer kött som är prima utan också shawarma av klass och för att tillgodose yngste familjemedlemmens aldrig sinande längtan efter denna mat köpte vid ett skålpund kött och vitlökssås till honom för att så småningom ta med hem.

Z:s storasyster T skulle husera oss, men hon skulle också bjuda på middag, förtjust över vår ankomst. Väl på plats utanför hennes hus ser vi henne och sonen på balkongen, välkomnande oss med vinkningar. I lägenheten doftade det ljuvligt. Det vankades flæskesteg med det hela, vin till och oj så gott det var då det väl landade på tallriken och i ett svep lassades in i den djupa brunnen som mun, strupe och magsäck utgjorde efter att inte ha ätit på hela dagen.

Det blev en ljuv vistelse och rekreation. Något jag behövde efter att ha hamnat i ett stresskov, som överraskade mig. Här fick jag andas, vila och känna endorfinerande springa och gömma sig för den här gången. Z och T hade, som alltid, mycket att prata om. Jag gick och la mig, läste Elena Ferrantes romansvit om Neapel, där jag var inne på den andra (jag vet, sent för den hippe, men jag tar allt i min takt). Sömnen kom, det gjorde inte Z som först fram mot tre kröp i säng.

Jag visste det. Hon kanske nekade mig att åka till sin hemstad, men jag vet att hon vill prata sitt språk, stämma av angelägenheter med sina syskon och andas den luft där hon som flicka har gått.

Morgonen möter mig. Men Z får sova. Så småningom vaknar huset, jag gör ordning morgonmad och mig själv, redo för dagen. Vi tar en tur, när alla mornat färdigt sig, till Lyngby, går i butiker, men håller i plånboken – åtminstone jag. Så vidare i T:s bil in till den kungliga huvudstaden. Vid parkeringen finns det en secondhandbutik där jag köper en blå parkas till min yngste son, märket Han København har jag inte stött på tidigare och jackan kostar halva priset av det ordinarie, är helt ny och… ja, lite 62.50 dkr är överkomligt. Hoppas bara nu att den kräsne, unge mannen gillar den.

Färden in till Byen går via Ryparken och den nybyggda Nordhavnsvej, ett slags motsvarighet till den göteborgska och mer spatiösa Röde orm, in i den tunnel och ut i höjd med Svanemøllen och ner på Kalkbrænderihavnsgade, som går längs med vattnet, och sedan in i på gator som sedan leder oss upp på Strandboulevarden och upp för Nordre Frihavnsgade, där vi också parkerar.

Trianglen. Foto:KAI MARTIN

Z och T har kvarteren kring Trianglen som sina barndomstrakter. Vi ställer bilen där, tar sikte mot en loppmarknad i Remisen, en gymnastiksal, där jag för några år sedan fyndade helt nya Paul Smithkläder för löjligt lite pengar. Jag har varit där senare utan att hitta något, men den här gången kliver vi in i ett stånd med Suit-kläder, ett danskt märke jag stötte på förra året. Där finns några storlekar som passar och jag provar några byxor, jackor och kavajer och kommer därifrån med med två par byxor och en bonjourkavaj som matchar ett par av byxorna. 500 kronor får anses som överkomligt. Vi tillbringar ytterligare tid där, men T tröttnar och väntar på utsidan. Z och jag nöjer oss, slår följe med T och promenerar ut. Magen pockar på uppmärksamhet och T letar reda på en restaurang som serverar smørrebrød, som ligger runt hörnet.

Søpromenaden ger oss den kost vi önskar. Frokostplatter med allt man kan önska sig och lite till, där man själv kreerar sina smørrebrød.

Självklart blir det med øl och en snaps till.

Danska läckerheter. Foto: KAI MARTIN

Z och T saknar inte ord och har så mycket att stämma av, så då rastlösheten slår in i mig tar jag och går ut för att få luft. Restaurangen ligger i hörnet av Østerbrogade och Sortedam dossering, precis vid Sortedam Sø, den sista av fem sjöar som löper som ett pärlband från Gammal Kongevej mot nordost.

Jag kunde redan på den inglasade verandan konstatera att det här var ett utmärkt tillhåll för att se den ström av danskar som passerade förbi på sin vardagliga catwalk. Det är spännande att se på människor, studera hur de klär sig, rör sig och väljer att ge för intryck. Utanför sinar inte strömmen. Tvärt om. Jag tittar söderut, ser en man gå ut på något slags avloppsrör som löper ut mot sjön från strandkanten, stadens siluett skymtar i horisonten. Det är vackert.

IMG_2523

Vacker vy i vacker by. Foto: KAI MARTIN

Så kommer kvinnorna och vi rör oss mot bilen, men Z ”måste” titta in i en affär och T och jag blir sittande i väntan på henne. Vid Trianglen är trafiken lätt intensiv, vi rör oss dock ifrån den och ser mot huset där Z och T bodde på Nordre Frihavnsgade. Vi manövrerar oss förbi Parken och ut mot Bagsværd.

Maten vi åt till lunch är god för hela kvällen, där frukt och godis samt te får bli får efterrätt. Vi kikar på lite teve, en film sätts på, men jag mäktar inte mer, går och lägger mig, läser en smula och slocknar i god tid innan midnatt.

Söndagen är spikad. Det handlar om finalen på Holte loppmarknad, vår favorit i den genren. Vädret är stadigt vackert, så vi bestämmer oss efter frukost för att ta svängen om Lyngby, som också håller kvalitet med sin söndagsloppis. Men där har man valt att packa ihop för säsongen.

I Holte är det full rulljans och inte en plats är ledig. Stället är fullt med folk, köpare och säljare, prutande och schackrande, fynd och mindre fynd samt rent skräp. Ögonen pendlar fram och tillbaka. Z och jag har våra rutiner, jag scannar snabbt av vad som kan vara av intresse. Z tar mer god tid på sig, men så nöjer hon sig dels inte bara med kläder, dels är utbudet större för kvinnor.IMG_2537

Utbud. Foto: KAI MARTIN

Jag kommer ur det hela helskinnad, eller åtminstone plånboken som inte tagit så mycket stryk. Vad blev det…? En Paul Smithskjorta för 20 kronor (som sedan visade sig vara för trång för min trinda kropp) och ett par blå, ökenkängsliknande moccaskor av okänt ursprung men tillverkade i Italien, en kvalitetsstämpel som gjorde att jag betalade de där 50 kronorna.

Värre var det för Z som skaffat sig uppdraget att dressa T:s son, som fått ett plötsligt uppvaknande för kläder och stil. Jag gick i förtrupperna, nöp i skjortor, kollade märken, kände på byxor och letade storlekar. Han kom hem med kassar av kläder och jag sögs in i vurmandet och gav gentilt bort ett par J Lindeberg för 50 kronor, som när jag sedan såg dem på honom grämde mig över att jag passade över. Men så kan det gå.

Vi passade förstås också på att köpa bröd hos den lokale bagaren, för danskt bröd smakar godast hvergang.

Så stuvade vi in allt och for mot Nivå för att hälsa på Z:s faster, som visade sig bo i ett alldeles nytt område en bit från Strandvejen. Hon hade en trevlig om än aningen kal lägenhet med mycket ljusinsläpp. Vi bjöds på kaffe, smörgås och kaka, fick smaka en Havarti som var så god att det sjöng om det. Men när vi tackat för oss och åter tog vägen om Prøvestenen hittade vi inte sådan ost. Det fick bli vin, øl, ymer, koldskål, solgryn och andra danska specerier.

Bilen var törstig, så den fick också sitt innan vi tog turen åter till Sverige och den verklighet som vi ändå känner bäst.

På vägen norrut vänder sig Z mot mig och säger ”Tack, för att du var påstridig. Det var en fin helg”. Kärlek, kallas det visst.

Skifs show håller en timme (men är två)

Posted on av Kai Martin

Show

BITAR UR MITT LIV med BJÖRN SKIFS

!!!

IMG_5836

Pricksäker. Björn Skifs är en av Sveriges skickligaste entertainer. Foto: KAI MARTIN

Scandinavium, Göteborg.

Bäst: Björn Skifs livslinje är späckad.

Sämst: En överlastad ”Hooked on a feeling”.

Fråga: Vad hände efter dryga timmen…? Ett smart upplägg rasade som ett korthus.

Han är Sveriges trevligaste dalmas, har en pipa som är intakt och tittar man i hans pass konstaterar man raskt att det där med 71 år är helt ointressant. Björn Skifs är i en egen liga, är en fullfjädrar underhållare, som älskar scenen lika mycket som han älskar publiken.

Upplägget är show, en tidsresa med Björn Nils Olof Skifs från 1956, första trumpeten och en virvlande musikalisk färd från där och då till… ja, jag undrar fortfarande när vi plötsligt landar i 2066.

Han har dryga första timmen i sin hand. Går från Vansbro över Slam Creepers, genombrottet och snart solokarriären. Det är fulladdat av musik, klanderfritt arrangerat och framfört med projiceringar som förstärker både det musikaliska intrycket och det fantastiskt roande mellansnacket. Han kommer in på 70-tal, listframgångar, en galen USA-turné med Blue Swede i spåret av smashhiten ”Hooked on a feeling”, melodifestivaler… ja, både framgång och fadäser. Allt guidat med fast hand och starka stämband.

IMG_5820

Soulman. Björn Skifs har rösten. Foto: KAI MARTIN

Jag hinner tänka, att det här var katten. En show som visar på klass och som roar brett och högt. Men så händer något. Tidslinjen bryts, både showen och rösten tappar fokus. Plötsligt förlorar tempo, trots försök med uppumpad hårdrock och latinrytmer. ”Håll mitt hjärta” blir mer än powerballad än en finstämd sång från det innersta.

Jag förstår det inte. Nej, allt ramlar inte ihop. Björn Skifs är för skicklig för det. Men varför inte orka och våga vara den suveräna tidslinjen trogen? Det hade den här showen vunnit på.

Upplysningsresan

Posted on av Kai Martin

Redan på perrongen i Göteborg ser jag henne. En vacker kvinna i medelåldern, blont, långt hår (kanske tonat), klädd i brunt i olika nyanser, kring 170. Kanske växelkikar vi på varandra; det kan bli så. Det slumpar sig att vi kliver på samma vagn och det slumpar sig som så att hon kommer att sitta raden framför Z och mig. Vi är alla på väg till Stockholm, åtminstone vi; det vet jag med säkerhet.

Jag läser lite tidning, läser lite bok, låter Sverige passera med begynnande höstkulörer som snabbt hastar förbi utanför. Stationer passeras, några stannas det vid, passagerare kliver av och kliver på, men vi sitter lugnt kvar. Kvinnan från perrongen i Göteborg som nu sitter framför oss likaså.

Strax efter Skövde svarar hon i telefon och under en timmes intensivt samtal får Z och jag ta del av hennes liv, om kärlek, om barnen, om yrket, om vad helgen ska bestå i, om mötet med hennes systrar, vilket hotell hon ska bo på.

Z:s öron kroknar snabbt. Jag sitter med växande öron och slukas in i hennes samtala med väninnan. Jag får alltså veta att sonen har problem med droger, men att han försöker få ordning på det, att dotters ätstörningar stillats, men kvinnan är tveksam till att så sker. Hon lever i en relation, men han är mer förälskad i henne än vad hon är i honom. Hon gillar ömhet, men inte den intima samvaron; den kan hon vara utan. Livmodern är bortopererad sedan några år. Hennes man, som hon har barnen med, lever i en ny relation och väntar en ny omgång barn med sin väsentligt yngre kvinna. Dessutom har de hund, som kvinnan på tåget ibland måste passa och hon skrattar när hon säger att ”Jag kanske får passa den nya ungen också”. Nej, hon är inte elak. Samtalet löper på utan intriger, men bjuder ändå på ett privat drama som jag inte förstår varför man offentliggör.

När jag pratar i mobilen i offentlig miljö håller jag det kort, talar med låg röst och ville inte skrodera om någonting. Men det är ju inte alltid så. Minns hur en höjdare på det stora morgonbladet satt på Bromma flygplats och pratade business, om hur nedskärningar och åtstramningspaket skulle drabba tidningen. Bakom honom satt en GT-reporter, som nogsamt noterade allt och delgav en kollega resultatet av anteckningarna. Högdjuret på morgonbladet blev märkbart förvånad när han fick ett telefonsamtal strax efter landning där den irriterande kvällstidningen initierat hade så många detaljer om vad som komma skulle.

Nå… i höjd med Flen slår hon av. Vänder sig mot mig och undrar om hon kan få ladda sin mobil i Z:s och mitt jack. Jag är ju chevaleresk och säger självklart. Z höjer ögonbrynen, för hon hade aningen diffust sagt att hon behövde ladda sin mobil. Aj, aj, då.

IMG_2259

Och Stockholm är skönt. Foto: KAI MARTIN

Hösten är mild, solen skiner och Stockholm glittrar när vi glider in mot vår mål. Jo, Stockholm är vackert, kylan inte för stark. Jag har klätt mig rätt, mina grå Tigerbyxor (150 dkr) från favoritloppisen i somras, en svart Sandskjorta (också secondhand, oklart när den införskaffades), Oscar Jacobsonväst (449 kr) från Hede outlet i somras, blå Bosskavaj (inhandlad på en loppis i Lyngby för 50 dkr), den brandgula Tigertrenschen från Majornaloppis i våras (200 kr) och ett par spetsiga, svarta Tiger lågskor från Erikshjälpen (150 kr). På huvudet hatten av okänt märke från senaste Londonäventyr. Klädd för succé, med andra ord.

Z:s kondition för dagen är sisådär. Ena knät krånglar och därför är vår promenad genom Cityterminalen och till Kungsgatan i makligt tempo. Vi reser lätt och Z:s packning är mindre än min, så jag lassar på hennes på min dragbara väska. Vi passerar Högtorget och Sveagatan och siktar vidare ned mot Stureplan. Genar via Norrlandsgatan och kommer strax till Elit Plaza på Birger Jarlsgatan. Checkar in och tar hissen upp till femte våningen och får ett rum utan utsikt. Trångt, men smakfullt inrätt, dubbelsäng, ordentligt med kuddar, ett badrum med badkar. Jag hänger upp mina medhavda kläder snyggt och prydligt, byter om eftersom vi ska träffa T på en drink innan kvällens äventyr.

Men innan skiftet av elegans, från loppisfynd till nyköpt, en liten kort vila. Z somnar, jag läser, gör mig så i ordning och väcker henne försiktigt. Det är dags för dejt.

Jo, det blir tweedkostymen som jag köpte i London med Paul Smithskjortan inhandlad vid samma tillfälle, bruna lågskor, som också är utmärkta att promenera i, samt Stetsonkepsen från NY-resan 2014 käckt på svaj.

Z kommer inte riktigt ur startblocken, så jag går för henne ner för att möta T som är punktlig, trots att jag har skrivit att vi bor på 21 istället för 31 gällande gatunumret.

Z kommer snart efter och vi promenerar ivrigt samtalande, ned mot Stureplan, förbi och jag försöker ta sikte på PA & Co, men vi hamnar på Teatergrillen. I ett hörn sitter Krister Henrikssson och pluggar manus till något på Dramaten. Han tittar hastigt upp, våra blickar möts; kan undrar han var han har sett mig förut och det kan jag berätta men gör inte så utan viker undan min blick. Beställer istället ett glas rött till T, ett till mig och ett glas öl till Z. Vi samtalar i en knapp timme innan det är dags för Z och mig att ta oss ned till Nybroplan för att ta vagnen ut till Djurgårn. Peter Jöbacks nya show – ”Med hjärtat som insats” – väntar. Vi är från landet och kommer tidigt. Z vill ta en kaffe, jag vill gå på toaletten, Hasselbacken erbjuder de möjligheterna, men det är bara jag som utnyttjar tillfället för Z vill titta på folk samtidigt som hon dricker sin java.

Väl i den sakta växande kön visar det sig att även en prominent artist som Jan Malmsjö är från landet; han står först.

Jö1

Lysande stjärna. Foto: KAI MARTIN

Det blir en enastående kväll, som jag skriver om här, träffar modejournalisten Susanne Ljung och pratar med henne och vi kommer sent hem på samma vis som vi kom dit. Sakta går vi sedan genom stan för att komma till vårt enkla härbärge. Dagen har tagit på krafterna och sömnen kommer bums, men natten är drömmarnas tid och jag gör det intensivt, vaknar tidigt och allt annan är pigg.

IMG_2284

I väntan. Foto: KAI MARTIN

Vi gör oss iordning, går ned till frukosten, förser oss av hotellet rikliga morgonbuffé där det mesta smakar utmärkt, men där de skramlade äggen är gjorda av någon som både glömt saltet och finessen. Vi konstaterar båda att min äggröra är i toppklass.

Z har ont i sitt knä och vi skissar på möjligheter att ta oss runt om i stan utan att behöva gå för mycket. Det blir slutligen en promenad ned till Stureplan och buss till Slussen. Kring Gamla stan och Slussen är det mest kaos, av denna anrika plats finns nu ett slags anarki med förslutna vägar, enkelriktat, bussfiler, korsande cykelbanor och istället för trafik förvirring.

Vi kliver av, promenerar sakta uppför Götgatan, in på Emmaus på Peter Myndes Backe och ut igen, för målet är parallellgatan och Tygverkets lilla, eleganta butik på St Paulsgatan, en affär som Z av förståeliga skäl är förtjust i.

IMG_2291

Tyger i meter. Foto: KAI MARTIN

Det blir några stuvbitar och lite till innan vi går till den större butiken närmare Mariatorget. Men den är inte av samma kvalitet, smutsig och stökig. Mot Mariatorget, genar genom trädgården och mot Röda korsets och Stadsmissionens butiker. Vi hittar inget… eller, jag tyckte en Kenzohalsduk för 300 kronor var snygg, men aningen för dyr för dagen. Vi korsar Hornsgatan och tittar in på Blåkulla för en snabb kik. Snygga kläder till hisnande priser. Väl ute så behöver Z vila, vi bestämmer oss för lunch på Kalf & Hansen, där vi varit tidigare och inte blivit besvikna. Det blir inte den här gången när vi inmundigar vår lunch bestående av köttbullar och dito vegetariska.

Efter maten står vi och velar en stund, tillräckligt för att DN.s TV-krönikör Johan Croneman ska komma och vi hälsar helt kort och en smula ansträngt. Han har precis fått ett samtal från sin son om en elev på skolan som bestämt sig för att hoppa från ett tak.

Vi skakas om och skakar av oss det. Hoppar på bussen och tar oss åter mot hotellet, men att skifta från en buss till en annan är ingen lätt sak för i Stockholm börjar det inte bara bli kallt, det är också kaos.

Vi kliver av på Regeringsgatan, runt hörnet av NK:s entré, viker av mot Mäster Samuelsgatan och sedan till Norrlandsgatan där vi stannar för en kaffe utomhus på Espresso House. Efter fikat kikar vi lite på herrkläder på Best of Brands, kul koncept, men bara titta. Ut igen och en stilla promenad till hotellet för vila.

Z har ont och pausen behövs. Men vi har en liten surprise som ska ske ungefär varifrån vi kom vid Slussen. Så i sakta mak till bussen och tillbaka till Slussen, därefter på irrfärd mot Katarinavägen och Sjömanshotellet där en god vän med hustru ska bo. Han fyller 60 dagen efter, men ska överraskningsfira denna afton. Vi ska inte med, men jag vill ju uppmärksamma honom. Vi kommer lagom till att det är på väg att sätta sig i taxin, slår följe med dem mot Wallmans salonger, som jag till min överraskning blir varse ligger på Teatergatan 3 där Atlantis låg som huserade klubb Roxy där Kai Martin & Stick! spelade i april 1981.

Vi tar farväl och går upp mot NK för att ta en buss till Oscarsteatern, som ska stå för underhållningen denna kväll. Men där spårvagnarna går går inga bussar, så dumt av mig att tänka så. Vi går till Regeringsgatan och väntar på en buss som inte kommer och bestämmer oss för taxi, som tar oss rätt.

Sultna men ändå inte fullt kommer Z på den geniala idén att beställa mat för pausen av ”Såsom i himmelen” (som jag skriver om här).

Vi får vår mat. Vi får vårt bord. Vi får vår dryck. Att leva med Z är att leva med en smart kvinna. Men efter pausen lämnar hon mig.

Ja, jo. Vi har platser i mitten av salongen, men där har hon inte kunnat sträcka ut sitt ben. Så när hennes falkögon svept under första akten har hon upptäckt en ledig plats på flanken, perfekt för att låta benet fälls ut i hela sin längd.

Men oroas inte. Vi förenades efter föreställningen, klev ut på Kungsgatan i det strilande regnet, skyndade uppför backen och ställde oss i skydd i väntan på bussen som tog oss till Stureplan och när till vårt tillfälliga boende.

Ny natt. Nya drömmar. Jag sov bättre. Men Z klagade över madrassen, som hon inte var nöjd med. Det problemet hade inte jag. Dessutom var kuddarna bra. Kunde stannat några nätter till, men nu blev det denna vår andra som också blev vår sista.

Frukosten blev ungefär som dagen innan, men äggröran hoppade vi över. Vi hade packat och försvann efter inmundigandet tillbaka på hotellrummet för att borsta tänder och ta vårt pick och pack för att checka ut.

Vi tar hissen ner, den med spegeln i taket som vi inte kan låta bli att kika i för reflektionernas skull.

IMG_2288

Reflekterar över reflektioner. Foto: KAI MARTIN

Bussen kom för att föra oss samma sträcka men motsatt håll som kvällen innan. Genom Cityterminalen och i kanske för god tid för avfärd, men jag fick säga hej till Nomads som stod och väntade på tåget till Oslo där bandet skulle spela. Såg så enkelt ut, gitarrerna i handen, lätt packning och iväg.

Tåget avgick som klockan. Lite fika var införskaffat, precis som på uppvägen. Nedresan bjöd inte på några sensationer, mer än att vi var 20 minuter senare på grund av en brand i Flen precis bredvid rälsen.

IMG_2304

Farväl, Stockholm, på återseende. Foto: KAI MARTIN

Väl hemma var det snabbt ombyte. ”Ringaren i Notre Dame” väntade med sitt väl utförda musikaldrama. Vad jag tyckte om det…? Läs här.

Även här räddade pausen oss från svältdöden. Z hade bokat bord, räkmackor och en tysk öl, Karl Johan, som tillsammans smakade himmelskt.

IMG_2310

Himmelskt gott. Foto: KAI MARTIN

P hade hämtat oss, skulle själv på föreställningen men satt inte med oss. P hade också godheten att köra hem oss. Bortskämda…? Jo, tack.

Rolandz på Rondo Roberts revansch

Posted on av Kai Martin

Show:

ROLANDZ PÅ RONDO

!!!!

Robert Gustavsson med Rolandz pŒ Rondo i Gšteborg. 2018-09-24.

Underhåller. Robert Gustafsson gör en av sina mest skruvade shower med Rolandz. Foto: MATS BÄCKER

Rondo, Göteborg.

Bäst: Inledningen måste vara Robert Gustafssons vassaste på många år.

Sämst: Att köra repris på spelade låtar.

Fråga: Hur mycket revanschlusta har drivit Robert Gustafsson till denna showen…?

Det har de senaste åren känts som om tiden har sprungit ifrån Robert Gustafsson. Han har stått och stampat med sina fyndiga gubbar och ordviga skämt och aldrig kommit ur fläcken. En smula kul, men inte mer.

Så, ja, jag erkänner att jag har varit skeptisk till idén med Roland Järverup och bandet Rolandz på scen. Den misslyckade och sorgligt ömkliga figuren från Killinggängets ”Torsk på Tallinn” 1999. Visserligen fick Rolandz framgångarna i Melodifestivalen och sommarens turné har kantats av succé. Men en show…?

Det står omedelbart klart att eventuella tvivel raskt rensas undan. Här är en stridslysten Robert Gustafsson som med fart och frenesi kickar igång en högst oväntad show. (Nej, jag tänker inte berätta, jag vill inte vara en spoiler.) Sedan fortsätter det med frustande energi där ensemblen med små, komiska medel och fantastisk koreografi tar plats. Faktum är att jag de första tio minuterna sitter med smilbanden högt uppdragna. Det här är kul.

Robert Gustavsson med Rolandz pŒ Rondo i Gšteborg. 2018-09-24.

Färgstark. Robert Gustafsson är i sitt esse på Rondo. Foto: MATS BÄCKER

När sedan brandchefen Greger kommer in med karaktäristisk stil, frisyr och kilt… ja, då spårar allt ur å det vådligaste. Så håller det faktiskt på. Här finns inte tid för eftertanke. Här e de ba å åk me, för att travestera Ingemar Stenmark.

”Rolandz på Rondo” tar ut svängarna, bjuder på sina egna moderna klassiker och blandar upp med annat, som en överraskande cover på Kjell Höglund ”Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför”, närmast en tribut till denne svensk musiks särling. Allsången där går över i Killinggängets signatur och in kommer Weiron i ottan, där Robert Gustafsson i sin iver och energi förvandlar Weirons grova göteborgska till mer åt skaraborgska. Underhållande det med.

Jerry William hyllas också med Rolandz egen version på ”I can jive” med Roland Järverup på gator, torg och spårvagnar.

Ja, Robert Gustafssons persongalleri finns med, antingen på scen eller på videor som kompletterar scenframträdandet. Väl balanserat och med humoristisk knorr. Inte ens Tony Rickardsson kommer undan.

Med ”Rolandz på Rondo” får man en garanterat rolig kväll när Robert Gustafsson är i sitt esse.

Rolandz på Rondo:

Med: Robert Gustafsson, Andreas Andersson, Johanna Abenius, Charlotte Zettergren, Jenny Froom Sehlstedt och Frank Sehlstedt.

Rolandz: Ludvig Olin, kapellmästare och keyboard, Niclas Arn, bas, Peter Tiverman, gitarr, Robert Olsson, trummor, och Linus Kåse, saxofon.

Kreativa teamet: Christoffer Bendixen, regi/manus, Robert Gustafsson, regi/manus, Stefan Wiik, manus, Per-Magnus ”PM” Andersson, koreograf, Fredrik Dillberg, scenograf, Robert Hvenström, ljusdesign, Niklas Frick, ljuddesign, Mary Myntti, kostymdesign, Helene Norberg, mask/perukdesign, Viktor Rundlöf, grafiskt content, och Petter Persson, video/foto.

Kristina Issas röst hennes styrka

Posted on av Kai Martin

Musik:

QUEEN ZENOBIA med KRISTINA ISSA med band

!!!!

Issa.jpg

En röst med kraft. Kristina Issa går för fullt. Foto: KAI MARTIN

Stora Teatern, Göteborg.

Bäst: Musiken med rösten kan man inte ducka för.

Sämst: Att inte den syrianska poesin finns på svenska i programbladet.

Fråga: Kan Kristina Issas röst väcka de döda…?

Kristina Issas faiblesse för historia och för drottning Zenobia (född cirka 240, död 274 efter Kristus) går inte att ta miste på. Om detta skulle det inte bara berättas utan också göra musik, text och en föreställning. Det är ett engagemang som jag älskar och har svårt att värja mig emot.

I den hart när fulla salongen går det heller inte att missa den nyfikenhet som Kristina Issas publik har. Vad är det här? Vem är drottning Zenobia? Hur ska man kunna göra musik av historia? Hur ska den landa 2018?

Nej, jag såg inte några tankebubblor hos var och en, men kände mina egna spörsmål tala.

Tillsammans med sitt band har Kristina Issa arrangerat sin musik, som alltid är säregen och medryckande. Till detta hennes röst som välter allt, öppnar själ och hjärta på vid gavel och utan prut stormar in och rör om. Jag gillar det. Starkt.

Clive Leaver har gjort en suggestiv videokonst och illustration till berättelsen som går i sjoken ”Childhood”, ”Marriage”, ”The king is dead”, ”Warrior queen”, ”Captured by the romans” och ”Death looses its purpose”. Drottning Zenobias liv från vagga till graven till musik och sång. Det reciteras på syrianska, sjungs på engelska och berätta på svenska. Där någonstans tappar jag bort mig i berättelsen. Istället får jag förlita mig på musiken och Kristinas Issas sprängkraft. Men önskar mig lite mer hjälp på vägen, nu när hon vill berätta historia från ett icke västerländskt perspektiv.

Så frågorna…? Jo, det är en musikföreställning vars musik oundvikligen drabbar. Men jag hittar inte in i drottning Zenobias liv på ett sätt som gör att jag berörs och jag hittar inte ingången från dåtiden till nutiden.

Queen Zenobia

Med: Kristina Issa, sång och piano, Malte Zeberg, bas och kontrabas, Sofia Andersson, sång och barytonsax, Emil Blomma, trummor, Cornelia Nilsson, trummor och sång, Fredrik Brändström, synt och sång.

Kompositör: Kristina Issa.

Arrangemang: Kristina Issa med bandet.

Liveprojektion och ljus: Donovan van Martens.

Illustrationer och videokonst: Clive Leaver.

Ljud: Mathias Schlegel.

Regiöga: Karin Holm.

Arabisk text & poesi: Nedan Alsuoaf.

Svindlande Ringare på Göteborgsoperan

Posted on av Kai Martin

Musikal:

RINGAREN I NOTRE DAME

!!!!

Ringare1

Imponerar. Martin Redhe Nord gör Quasimodo svindlande bra. Foto: MATS BÄCKER

Göteborgsoperan.

Publik: Utsålt.

Bäst: Martin Redhe Nord som Quasimodo.

Sämst: Tekniska missar med borttappat ljud.

Fråga: Hur mycket kan teknik förföra…?

När barnen var små hände det ibland att en film – som ”Pippi Långstrump” eller ”Emil i Lönneberga” – fick tjäna som underhållning. För de kräsna små liven uppfödda på Disneyfilmer i parti och minut blev dessa karaktäriserade som ”otecknade”.

När Göteborgsoperan övertar danska Fredericias magiska uppsättningen av Disneys version av Victor Hugos ”Ringaren i Notre Dame” blir det just otecknat. De animerade karaktärerna från filmen från 1996 får liv och historien närmar sig mer Victor Hugos roman från 1831. Med allt vad det innebär av svärta och ond, bråd död.

Men utan teknik är nu inte uppsättningen. Tvärt om är Benjamin la Cours scenografi, ljus- och videodesign en väsentlig del av denna extraordinära skapelse. Här skiftar scenrummet från Notre Damekatedralens imponerande interiör till tornrummet där Quasimodo huserar över Paris gator. Det blir en färd genom tid och rum i hög hastighet, som en kombination av någon Lisebergsattraktion och dataspelens magiska värld.

Men fascinationen över tekniken i all ära. Allt faller platt utan prestationerna på scen. Och prestationerna faller platt utan möjlighet att åskådliggöra berättelsen, som inledningsvis är med stark närvaro av temat främlingsfientlighet för att senare mer utgöra kärlekens desperation med makten som vapen.

Quasimodo gestaltas av fyndet Martin Redhe Nord, den tidigare mobbade Borlängegrabben som redan som ung längtade scenen och musikaler mer än något annat. Här fyller han revanschlikt sin karaktär med själ och hjärta från minsta och största mimik med en röst som vackert pendlar mellan smärta och glädje.

Ringare3

I centrum. Med Paris 1400-tal som fond möts Quasimodo och Esmeralda.

Foto: MATS BÄCKER

Han utmanas av ärkediakon Dom Claude Frollo, den diaboliske förmyndaren till Quasimodo. En sotad roll där Joa Helgessons inte behövt skifta mycket i stämningar från förra årets Fantomen i ”Phantom of the opera” på samma scen.

Esmeralda har inledningsvis en vass egg, en oberoende kvinna vars frihet ska kuvas. Marsha Songcome håller sin karaktär med brinnande övertygelse i sång och rörelse.

Ringare2

Förför. Marsha Songcome gör sin Esmeralda stark och skör. Foto: MATS BÄCKER

Tillsammans med Jonas Eskil Brehmers kapten Phoebus de Martin och Tobias Ahlsells Clopin Trouillefou utgör de ovanstående kvintetten som är i historiens och händelsernas centrum. Men uppsättningarna på Göteborgsoperan utgörs ju också i all väsentlig del av kavalleriet; den imponerande ensemblen, orkestern och kören. Allt bidrar till att med kraft, skönhet och skicklighet skapa en övertygande föreställningen som på premiären väckte publikens spontana jubel mitt under pågående föreställning. Oavsett om det handlade om sång eller teknik. Det är lätt att förstå varför. ”Ringaren i Notre Dame” är en svindlande, starkt gripande och fascinerande uppsättning.

Ringaren i Notre Dame, Göteborgsoperan 2018/19

Baserad på: Victor Hugos roman (1831) och Disneys film (1996).

Av: Alan Menken (musik) och Stephen Schwartz (text).

Översättningen: Fredrik Fischer och Linnea Sjunnesson.

Regissör: Thomas Agerholm.

Scenografi, ljus- och videodesign: Benjamin la Cour.

Koreografi: Lynne Kurdziel Formato.

Kostym: Anna Juul Holm och Lotte Blichfeldt.

Musikalisk ledare och dirigent: Alexander Hanson.

Med: Martin Redhe Nord, Joa Helgesson, Marsha Songcome, Jonas Eskil Brehmer, Tobias Ahlsell, Anders Wängdahl, David Lundqvist, Micaela Sjöstedt, Sami Yousri, Thomas Pettersson, Magnus Lundgren, Ingalill Wagelin och ensemble samt Göteborgsoperans kör och orkester.

 

Känsloladdad musikal

Posted on av Kai Martin

Musikal

SÅ SOM I HIMMELEN

!!!

043fb226-45ae-47a8-a3b8-82365cd3e931

Känslostark. ”Så som i himmelen” – här med Philip Jalmelid och Tuva Børgedotter Larsen – spelar på alla känslosträngarna. Foto: MATS BÄCKER

Oscarsteatern, Stockholm.

Bäst: Tuva Børgedotter Larsen är fantastisk.

Sämst: Malena Ernmans överdrivna sång.

Fråga: Går det att komma närmare Björn & Benny än vad Fredrik Kempe gjort i sin musikalkomposition…?

Kay Pollacks ”Så som i himmelen” från 2004 var ju en film som starkt spelade på ett rikt register av känslosträngar. Lägg till ”Gabriellas sång”, Stefan Nilssons och Py Bäckmans låt, som Helen Sjöholm gjorde till sin och hela svenska folkets.

Att Vicky von der Lancken med sonen Johan valt att göra om den till en musikal 14 år senare känns rimligt och logiskt. Självklart skalas mycket av. Men med Lars Östberghs fantastiska scenrum och -lösningar landar vi i den norrländska byn dit mästardirigenten Daniel (Philip Jalmelid) återvänder. Ja, just den by han flytt från med sin trångsinthet, sitt intrigskapande och sin hierarki. Nej, filmen gav aldrig något på svar på det. Musikalen gör det inte heller.

Men med en smart sammansatt ensemble, där det har varit ett medvetet val att inte låta någon från filmen medverka, skapas en fin grund för just trångsintheten, intrigskapandet och hierarkin. Där allt hotas av Daniels återkomst och den pockande nyfikenheten.

Fredrik Kempe har gjort ett strongt jobb med sin musik, fast kanske svär jag i någons kyrka, men nog har han hämtat väsentligt från något som Björn Ullvæus och Benny Andersson har gjort vad det gäller tonspråk och stämningar…? Självklart kan man ha sämre förebilder. Så därför blir det en musikal med kvalitet, men också med klichéer. Plus, dock, för sångtexterna, som fint ramar in historien.

Philip Jalmelid svajar en smula inledningsvis i sin rollkaraktär, men växer och blommar starkt och övertygande till finalen.

I rollen som Lena triumferar norska Tuva Børgedotter Larsen desto mer. Om man till nöds skulle sakna Frida Hallgren från filmen kan man bums sluta med det. Tuva Børgedotter Larsen är kvällens stjärna från start till mål.

c6ed561a-b8f8-49f5-ac16-52474fc4767c

Fint möte. Modigt att våga göra ”Så som i himmelen” till en musikal. Foto: MATS BÄCKER

Brutalt bra är också Christopher Wollter, som den misshandlande mannen Conny. En otäck roll som han gör övertygande precis som Anders Ekborgs präst Stig, som snyggt pendlar mellan patriark och spillra, både i tal och sång.

Björn Kjellman gör handlaren Arne som inte kan sluta prata. Med en norrländsk dialekt blir han föreställningens humordynamo. Men det är oklart varför han ska prata norrländska när ingen annan gör det. Däremot lyckas han snyggt få in sin elaka fotskada (från repetitionerna) i rollen och låter kryckan svepa som ett trollspö när så behövs. Dock kommer han i november att ersättas av Morgan Alling, som ju tvingades till sjukskrivning tätt in på premiären. Undrar vilken dialekt han ska lägga sig till med…?

Rikard Björks roll som Tore är också värd att prisas. En insats i paritet med Leonardo DiCaprio i ”Gilbert Grape”. Sara Jangfeldts gör sin Inger med stor bredd och styrka. Ja, hela ensemblen får sitt utrymme och utnyttjar det väl.

40a6b44f-95bf-4e01-b099-abadd09e6636

I centrum. Fin rollinsats. Sämre med sången för Malena Ernman. Foto: MATS BÄCKER

Malena Ernman då…? Jo, allt gott, där hon kanske egentligen har den svåraste uppgiften. För vem klår Helen Sjöholms prestation från filmen…? Gabriella är en svår roll. Den skönsjungande kvinnan som hukande får ta emot hugg och slag av sin make. Jo, hon gör det med stark övertygelse och trovärdighet. Rädslan känns äkta, osäkerheten likaså. Men… och detta är märkligt. När hon ska sjunga finns inte samma känslostämningar i rösten. Emellanåt vill hon övertyga med sin kraft och sin spännvidd. Men i mina öron faller det platt. Sång i musikal måste bygga på en ödmjukhet inför rollen; sångmässigt saknar Malena Ernman det, trots ovationerna vid ”Gabriellas sång”.

Jo, ”Så som i himmelen” är en fin musikal och jag är förtjust i modet att ha vågat ta språnget från en populär film till en nyskriven musikal. Men jag som är snabb att bli känslomässigt berörd skakar här av mig när musikalen börjar spela på samtliga känslosträngar. Som om det blir för mycket grädde till moset.

Så som i himmelen:

Regi: Markus Virta.

Manus: Kay Pollak efter hans film från 2004.

Manus/sångtexter: Carin Pollack.

Kompositör/låttexter: Fredrik Kempe.

Musikalisk ledning/arrangemang: Karl-Johan Ankarblom med orkester.

Koreografi: Roger Lybeck.

Scenografi: Lars Östbergh.

Med: Philip Jalmelind, Tuva Børgedotter Larsen, Malena Ernman, Björn Kjellman, Anders Ekborg, Sara Jangfeldt, Christopher Wollter, Kajsa Reingardt, Thérèse Andersson Lewis, Linus Eklund Adolphson, Rikard Björk, Magnus Loftsson, Karolin Funke, Annica Edstam, David Alvefjord, Rolf Christianson, Joakim Jennefors, Johan Karlsson, Kristin Lidström, Klara Nilsson plus barnskådespelare.

Jöbacks kalejodskop skapar pur magi

Posted on av Kai Martin

Show:

MED HJÄRTAT SOM INSATS med Peter Jöback

!!!!!

Peter Jöback foto Mats Bäcker -4423

Scenmagi. Peter Jöback skapar under med sin orkester och ensemble.

Foto: MATS BÄCKER

Cirkus, Stockholm.

Publik: Nästan fullt.

Bäst: Versionen av REM:s ”Everybody hurts” är smärtsamt bra.

Sämst: Några små tekniska skavanker. Inget att orda om.

Fråga: Kan svensk show bli bättre…?

Jag hade förmånen att se finalen av Peter Jöbacks ”Phantom of the opera” på Cirkus för ett och ett halvt år sedan. En uppsättning där den svenske entertainern fullkomligt slet hjärtat ur kroppen och målade upp en mörk fantom. En karaktär som jag ärligt inte trodde han var mäktig. Inte för att han inte är en enastående showman och sångare, men för att jag emellanåt tyckt att det har blivit mer av Peter Jöback och mindre av en rollkaraktär i de uppsättningar som jag har sett.

Men där och då visade han prov på kvalitet som berörde långt utanför vad jag sett och hört honom göra. Smärtan och den vassa eggen gick både att ta och skära sig på.

Men att stå på scen är att ständigt ställas inför nya utmaningar. Konkurrensen i Sverige har ökat markant de senaste åren. När sedan Danny Saucedo höjer ribban för vad som är svensk showkonsts möjligheter med sin ”Nu!” (skrev om dess Göteborgspremiär här), ja, då förstår alla att jag undrar hur Peter Jöback skulle svara på det.

Det vet jag nu.

”Med hjärtat som insats” är inte bara med just hjärtat utan också livet som insats. Det är en djärv, kanske ibland smal, men alldeles enastående show. Den löper från en inledning som flörtar grovt med både ”Cabaret” och en dovare ton av ”Good ol’ days”. Det är varietéartister, som om Peter Jöback tagit en kik på Carl-Einar Häckners tidigare föreställningar på Liseberg, dans, mörkt vässade humor och en gripande röd tråd som spinner kring Artistens (Peter Jöback) liv.

Här duckar han för sina främsta hits. Musiken ekar bekant, men är i kapellmästare Kristofer Nergårds arrangemang utmanande och möts med nytt ljus. Det obekant bekanta är det som driver Peter Jöback framåt.

Jens Hultén har krupit undan sin machoroll i spelreklamsbranschen och istället iklätt sig  den som konferencier, reflektor och ledsagare. Han är också en Persbrandtlik pappa till Artisten.  Med Gunilla Backman som mamma. Väsentliga i sin prestation i videoprojeceringarna. Än mer på scen.

Den sju man och kvinnor starka ensemblen bjuder på ett enastående starkt motstånd. Blir speglarna, hotfullt och med dovt anslag, i detta Jöbacks kalejdoskop.

Peter Jöback foto Mats Bäcker -9500

Mörk Mörck. Marianne Mörck bidrar starkt till Peter Jöbacks show kvalitet.

Foto: MATS BÄCKER

Elin König Andersson står för dramatisk varieté, vigt och utmanande vackert. Marianne Mörck bjuder på djup, rutin och enastående humor (hennes tal i rollen som Oscarspresentatör är både gripande och svindlande humoristisk). Frida Öhrn visar att hon har en av Sveriges vassaste pipor. Gunilla Backman… ja Mamma mia vilken bredd hon har som showartist. Till detta de burleska Karl Noremo och Daniel Mauricio, som tar oss till platser som kanske de flesta inte trodde de skulle få möjlighet till.

Jö4

En artists tvivel. Foto: KAI MARTIN

Det är ett underbart spektakel där Peter Jöback som den av föräldrarna utspottade Artisten glömmer bort barnet i sig och i sin ambition mot framgång därmed också sig själv. ”Med hjärtat av insats” är inte en självbiografisk show, men Peter Jöbacks liv löper parallellt, reflekterar när så behövs och skapar resonans till storyn för att skapa väsentlighet. En artist ständiga tvivel på sin egen förmåga och kvalitet. Trots framgångarna.

Jö1

Stark show med paralleller till Peter Jöbacks eget liv. Foto: KAI MARTIN

Det här är starkt, smärtsam och innerligt. Emellanåt glömmer man av att det just är en show, låter sig luras av falska finaler och sugs in i Peter Jöbacks enastående prestation som Artisten. Det är först då premiärblommorna kommer in som den illusionen släpper.

Med: Peter Jöback (sång, dans, idé, manus och form), Marianne Mörck, Frida Öhrn, Elin König Andersson, Gunilla Backman, Jens Hultén, Daniel Mauricio, Karl Noremo, John Österlund och Erik Kallsäter.

Orkester: Kristoffer Nergård (kapellmästare), Andreas Habo Johansson, Göran Eriksson, Petter Gunnarsson, Niklas Tinnborg, Peter Fredman, Magnus Wiklund, Karl Olandersson och Isabelle Andö.

Regi och koreograf: Hans Marklund.

Idé och manus: Magnus Renfors.

Scenograf: Viktor Brattström

Video: David Nordström.

 

 

Smärtsamt stark Madame Butterfly

Posted on av Kai Martin

Opera

MADAME BUTTERFLY

Madam2

Sorglig historia på Operan. Foto: MATS BÄCKER.

Göteborgsoperan.

Spelas till och med 4 oktober 2018.

Regi: Yoshi Oïda.

Dirigent: Henrik Schaeffer.

Scenografi: Tom Schenk.

Kostym: Thibault Vancraenenbrock.

Ljus: Fabrice Kebour.

Med: Karah Son (Madame Butterfly/Cio-cio-san), Katarina Giotas (Suzuki), Ann-Kristin Jones (Kate Pinkerton), Aaron Cawley (FB Pinkerton), Daniel Hällström (Sharpless) med flera samt Göteborgsoperans kör och orkester.

”Madame Butterfly”, Giacomi Puccinis opera från 1904 var inledningsvis ett fiasko och inspirerat från pjäsen ”Madame Butterfly: a tragedi of Japan”. En historia byggd på hörsängen som blev en bok som sedan blev en pjäs, som grep den italienske tonsättaren när han såg den i London, trots att hans engelska var mer än bristfällig.

Fiasko vid premiären i Milano, alltså. Men tiden har gett Puccini rätt. Operan är bara i sin musikaliska struktur och melodi en upplevelse. I Göteborgsoperans uppsättning än mer. Denna nypremiär är värd sin tid, sitt öra och sitt öga. För så är det ofta med uppsättningar här att det bjuds inte bara på den musikalisk upplevelse. Med en sinnrik scenografi öppnas det för ytterligare toner i de dramor som sätts upp.

”Madame Butterfly” är en grandios upplevelse. Den 85-årige, japanske regissören Yoshi Osïda var bara tio år då USA segrade över Japan i andra världskriget. Vinnarens kultur kom att påverka honom starkt genom ungdomen. Det är en ton som han låter strömma genom uppsättningen, samtidigt som han placerar handlingen kring förra sekelskiftet.

Madam

Vacker scenkonst. Foto: MATS BÄCKER

Det är vackert och till det musiken, som letar sig in i hjärtats och själens vrår och skrymslen. Det estetiska är viktigt och den japanska hovsamheten mot den amerikanska bullrigheten och självgodheten är slående.

Storyn i all enkelhet: den 15-åriga geishan Cio-cio-san ska giftas bort med den amerikanske löjtnanten Pinkerton. En krass affär för honom för att förlusta sig under sin stationering i det fjärran landet. Hon bryter med sin familj, går med hela sitt hjärta in för att behaga sin make och väntar på honom troget då han återvänder till USA.

Molltonen går med andra ord som ett stråk genom föreställning för att accelerera i andra akten mot den smärtsamma finalen. Sydkoreanska sångerskan Karah Son sliter hjärtat ur kroppen med sin sång och agerar så raffinerat med både mimik och koreografi att trovärdigheten inte viker en tum. Då är det svårt att inte bli berörd.