Resan till rockens rike

Ni ska veta att det där med att vara en band från underjorden inte bjuder på många möjligheter i strålkastarljuset. Kai Martin & Stick! fyllde 40 år första april och valde på the very day att fira detta jubileum på Pustervik. En rejäl, unik konsert som aldrig kommer upprepas, där vi spelade tre låtar från våra samtliga fem album plus lite annat plockgodis från vår omfattande karriär. Det blev en fantastisk konsert, men inte mer än så. Tyvärr.

Men i somras kom fantastiska Klubb Död med ett förslag, som inte var svårt att tacka ja till. Apropå jubileum skulle postpunkklubben fira femårsjubileum och ville att vi tillsammans med tre andra band från anno dazumal skulle uppträde. Det blev till en liten gala på enastående Nalen klubbs scen där vi alltså kom att dela scen med Stormavd, Syster Lycklig och Memento Mori. Idel ädel postpunkadel, alltså.

IMG_2638

Närkontakt. Gaphals söker publik. Foto: IA HAMMAR

Klubb Död som arrangörer är något av det bästa man kan få som artist. Dedikerade, ordningssamma och ser alltid till att banden har det bra. Inget undantag den här gången.

Vi kom med tåg och bil, från olika håll i landet. Kai Martin & Stick! har på grund av de geografiska oegentligheterna inte träffats sedan just den 1 april, så var och en har repat i sin enskildhet, nitiskt och hängivet. Men för en sångare är det, åtminstone i mitt fall, extremt svårt. Det musikaliska motståndet i en replokal blir inte samma som hemma vid stereon.

Efter en intensiv höst, där september och delar av oktober fått utmattningssyndromet att knacka på pannbenet med kraft och emfas, smög sig tvivlen in. Har jag någon röst? Orkar jag? Vill jag? Duger jag?

Jag vet ju sedan tidigare att texter inte sitter, något jag alltid haft problem med, men som har accentuerats efter den mentala smällen jag fick för snart fem år sedan, som ibland känns som en begynnande senildemens. Men vi har tackat ja och då ställer vi upp, det inbegriper även mig.

IMG_2644

Scenkamrater. Sedan mitten av 70-talet har jag spelat med denne gänglige lurblåsare. Foto: IA HAMMAR

Precis som då vi spelade senast för Klubb Död hade den första vintern slagit sina klor i den sena oktobermånaden. Vägen från Landvetter och fram till Jönköping kantades av snö, vägarna var slaskiga och vädret grått. Lyckligtvis var vi en samling resenärer med gott humör och inställda på att göra bra ifrån oss med larm och stök.

Vi kom fram i god tid trots ett stopp efter Södertälje på grund av en bilbrand. I Gamla stan hämtade vi nyckel till vårt air b’n’b och drog sedan direkt till Nalen för incheckning.

Snart var alle man på plats, banden började soundchecka och idoga hälsningar med, tror jag, samtliga medlemmar i de andra grupperna gjordes. Några gamla bekantingar, andra nya.

Nalen klubb har sedan i somras byggt om, scenen är flyttad och större och där var det lätt att känna sig hemmastadd. Men vår soundcheck var en lidelse för undertecknad, som spädde på spökrösterna i huvudet.

Det skulle bli värre.

Men först mycket socialt. Snack med publiken, lite selfietagande, som det nu mer plägar att ske, och gott tjöt.

När väl galan drar igång är det Stormavd som är först ut. De manglar fullkomligt sönder allt motstånd från start med sin musik i en ljuvt tung kombination av Killing Joke, Dansdepartementet och Thåström. Så här ska postpunk spelas.

Syster Lycklig tar vid och utmanar ytterligare. Hur ska vi ens ha en chans att få publiken att begripa vår förträfflighet.

Jag tänker på när vi första gången spelade i Stockholm, 1979, på Musikverket. Hur Stockholmspunkarna ropade ”jäla bönner!” efter oss, men hur vi fullkomligt körde sönder publiken som vi fick över på vår sida. Vi är fortfarande sådana. Utmaningar triggar.

IMG_2660

Inte utan Cremo. Georg Cremonese kom in i Kai Martin & Stick! 1983 och blev snabbt nödvändig för bandets utveckling. Foto: IA HAMMAR

Vi har komponerat en låtlista som går åt det tyngre hållet, avskalad från finesser utan att för den sakens skull inte sakna profil (se låtlistan nedan).

Någon eller några har på Kai Martin & Stick!:s Faceboksida önskat ”Lust”. Lite visste denne eller dessa att det var just vår inledning. Förtjusning då mistlurarna drog igång gick inte att ta miste på.

Scenen hade ett par förträffliga monitorer som det gick att stå på, framför dem kravallstaket som också gick att utnyttja. Efter en misslyckad balansakt var detta redskap för min scenkonst. För väl där var hjärnmonstren borta, rösten i ”Lust” bara, glidningar från lågt till högt satt, resten var bara ett hundrameterslopp i nöjesparken tillsammans med en enastående och entusiastisk publik.

Nej, vi var inte tajta eller välspelande. Men vi svämmade över av energi och odlade en frisk närkontakt med publiken som i sin tur gav mig välbehövlig energi. var vi på scen i en trekvart? Jag, vet inte. Vi kramade ur det bästa av det mesta, kunde gjort bättre ifrån oss på en eller annan låt. Men på det stora hela larmade och tjusade dessa åldriga postpunkposörer som aldrig förr.

Memento Mori fick äran att avslöja kvällen. Ett band jag älskade i mitten på 80-talet, men som jag dessvärre hade alltför dålig fokus på efter vår spelning. Någon låt fick det bli och det lät övertygande och tajt, fåfängt och desperat. Precis som det ska.

Så packade vi hop oss. Hade lite eftersläckning i den kalla, men enastående vackra lägenheten i gamla stan. Satt och gjorde avstämning och berättade skrönor. Fint så efter en lång dags färd mot natt.

IMG_2631

Lidandet. Det tog emot att sova under denna flagga, men vad gör man inte för konsten. Foto: KAI MARTIN

Jag inser att då jag ska inta min bädd att där hänger en Gais-flagga. Nå, det fanns bara ett sätt, somna ifrån det. Problemet var att jag skulle vakna till det. Så vistelsen i rummet blev av ren princip inte så lång. Vi stuvade ihop oss, åt lite frukost och tog alla trappsteg ned i det vackra, ålderstigna huset.

IMG_2633

Minnenas korridor. Foto: KAI MARTIN

Kom ut i solen, den vackra höstdagen med frost i luften och styrde sedan kosan hem. Med ny energi. Med nytt hopp. Med vetskapen om att rösten fortfarande håll.

IMG_2634

Artister i höstdräkt flyr Stockholm. Foto: KAI MARTIN

Klubb Död, Nalen klubb 27 oktober 2018:

1. Lust
2. Rör, rör, rör dig nu
3. Strändernas svall
4. Ursäkter
5. Saknar dig
6. Pappersduvor
7. Ljug för mig
8. Skriet
9. Uppståndelse
10. Gå i clinch

Extra:

Vilddjur

Jag dansar inte

#kaimartinochstick #nalen #klubbdöd #postpunk

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s