Redan på perrongen i Göteborg ser jag henne. En vacker kvinna i medelåldern, blont, långt hår (kanske tonat), klädd i brunt i olika nyanser, kring 170. Kanske växelkikar vi på varandra; det kan bli så. Det slumpar sig att vi kliver på samma vagn och det slumpar sig som så att hon kommer att sitta raden framför Z och mig. Vi är alla på väg till Stockholm, åtminstone vi; det vet jag med säkerhet.

Jag läser lite tidning, läser lite bok, låter Sverige passera med begynnande höstkulörer som snabbt hastar förbi utanför. Stationer passeras, några stannas det vid, passagerare kliver av och kliver på, men vi sitter lugnt kvar. Kvinnan från perrongen i Göteborg som nu sitter framför oss likaså.

Strax efter Skövde svarar hon i telefon och under en timmes intensivt samtal får Z och jag ta del av hennes liv, om kärlek, om barnen, om yrket, om vad helgen ska bestå i, om mötet med hennes systrar, vilket hotell hon ska bo på.

Z:s öron kroknar snabbt. Jag sitter med växande öron och slukas in i hennes samtala med väninnan. Jag får alltså veta att sonen har problem med droger, men att han försöker få ordning på det, att dotters ätstörningar stillats, men kvinnan är tveksam till att så sker. Hon lever i en relation, men han är mer förälskad i henne än vad hon är i honom. Hon gillar ömhet, men inte den intima samvaron; den kan hon vara utan. Livmodern är bortopererad sedan några år. Hennes man, som hon har barnen med, lever i en ny relation och väntar en ny omgång barn med sin väsentligt yngre kvinna. Dessutom har de hund, som kvinnan på tåget ibland måste passa och hon skrattar när hon säger att ”Jag kanske får passa den nya ungen också”. Nej, hon är inte elak. Samtalet löper på utan intriger, men bjuder ändå på ett privat drama som jag inte förstår varför man offentliggör.

När jag pratar i mobilen i offentlig miljö håller jag det kort, talar med låg röst och ville inte skrodera om någonting. Men det är ju inte alltid så. Minns hur en höjdare på det stora morgonbladet satt på Bromma flygplats och pratade business, om hur nedskärningar och åtstramningspaket skulle drabba tidningen. Bakom honom satt en GT-reporter, som nogsamt noterade allt och delgav en kollega resultatet av anteckningarna. Högdjuret på morgonbladet blev märkbart förvånad när han fick ett telefonsamtal strax efter landning där den irriterande kvällstidningen initierat hade så många detaljer om vad som komma skulle.

Nå… i höjd med Flen slår hon av. Vänder sig mot mig och undrar om hon kan få ladda sin mobil i Z:s och mitt jack. Jag är ju chevaleresk och säger självklart. Z höjer ögonbrynen, för hon hade aningen diffust sagt att hon behövde ladda sin mobil. Aj, aj, då.

Och Stockholm är skönt. Foto: KAI MARTIN

Hösten är mild, solen skiner och Stockholm glittrar när vi glider in mot vår mål. Jo, Stockholm är vackert, kylan inte för stark. Jag har klätt mig rätt, mina grå Tigerbyxor (150 dkr) från favoritloppisen i somras, en svart Sandskjorta (också secondhand, oklart när den införskaffades), Oscar Jacobsonväst (449 kr) från Hede outlet i somras, blå Bosskavaj (inhandlad på en loppis i Lyngby för 50 dkr), den brandgula Tigertrenschen från Majornaloppis i våras (200 kr) och ett par spetsiga, svarta Tiger lågskor från Erikshjälpen (150 kr). På huvudet hatten av okänt märke från senaste Londonäventyr. Klädd för succé, med andra ord.

Z:s kondition för dagen är sisådär. Ena knät krånglar och därför är vår promenad genom Cityterminalen och till Kungsgatan i makligt tempo. Vi reser lätt och Z:s packning är mindre än min, så jag lassar på hennes på min dragbara väska. Vi passerar Högtorget och Sveagatan och siktar vidare ned mot Stureplan. Genar via Norrlandsgatan och kommer strax till Elit Plaza på Birger Jarlsgatan. Checkar in och tar hissen upp till femte våningen och får ett rum utan utsikt. Trångt, men smakfullt inrätt, dubbelsäng, ordentligt med kuddar, ett badrum med badkar. Jag hänger upp mina medhavda kläder snyggt och prydligt, byter om eftersom vi ska träffa T på en drink innan kvällens äventyr.

Men innan skiftet av elegans, från loppisfynd till nyköpt, en liten kort vila. Z somnar, jag läser, gör mig så i ordning och väcker henne försiktigt. Det är dags för dejt.

Jo, det blir tweedkostymen som jag köpte i London med Paul Smithskjortan inhandlad vid samma tillfälle, bruna lågskor, som också är utmärkta att promenera i, samt Stetsonkepsen från NY-resan 2014 käckt på svaj.

Z kommer inte riktigt ur startblocken, så jag går för henne ner för att möta T som är punktlig, trots att jag har skrivit att vi bor på 21 istället för 31 gällande gatunumret.

Z kommer snart efter och vi promenerar ivrigt samtalande, ned mot Stureplan, förbi och jag försöker ta sikte på PA & Co, men vi hamnar på Teatergrillen. I ett hörn sitter Krister Henrikssson och pluggar manus till något på Dramaten. Han tittar hastigt upp, våra blickar möts; kan undrar han var han har sett mig förut och det kan jag berätta men gör inte så utan viker undan min blick. Beställer istället ett glas rött till T, ett till mig och ett glas öl till Z. Vi samtalar i en knapp timme innan det är dags för Z och mig att ta oss ned till Nybroplan för att ta vagnen ut till Djurgårn. Peter Jöbacks nya show – ”Med hjärtat som insats” – väntar. Vi är från landet och kommer tidigt. Z vill ta en kaffe, jag vill gå på toaletten, Hasselbacken erbjuder de möjligheterna, men det är bara jag som utnyttjar tillfället för Z vill titta på folk samtidigt som hon dricker sin java.

Väl i den sakta växande kön visar det sig att även en prominent artist som Jan Malmsjö är från landet; han står först.

Lysande stjärna. Foto: KAI MARTIN

Det blir en enastående kväll, som jag skriver om här, träffar modejournalisten Susanne Ljung och pratar med henne och vi kommer sent hem på samma vis som vi kom dit. Sakta går vi sedan genom stan för att komma till vårt enkla härbärge. Dagen har tagit på krafterna och sömnen kommer bums, men natten är drömmarnas tid och jag gör det intensivt, vaknar tidigt och allt annan är pigg.

I väntan. Foto: KAI MARTIN

Vi gör oss iordning, går ned till frukosten, förser oss av hotellet rikliga morgonbuffé där det mesta smakar utmärkt, men där de skramlade äggen är gjorda av någon som både glömt saltet och finessen. Vi konstaterar båda att min äggröra är i toppklass.

Z har ont i sitt knä och vi skissar på möjligheter att ta oss runt om i stan utan att behöva gå för mycket. Det blir slutligen en promenad ned till Stureplan och buss till Slussen. Kring Gamla stan och Slussen är det mest kaos, av denna anrika plats finns nu ett slags anarki med förslutna vägar, enkelriktat, bussfiler, korsande cykelbanor och istället för trafik förvirring.

Vi kliver av, promenerar sakta uppför Götgatan, in på Emmaus på Peter Myndes Backe och ut igen, för målet är parallellgatan och Tygverkets lilla, eleganta butik på St Paulsgatan, en affär som Z av förståeliga skäl är förtjust i.

Tyger i meter. Foto: KAI MARTIN

Det blir några stuvbitar och lite till innan vi går till den större butiken närmare Mariatorget. Men den är inte av samma kvalitet, smutsig och stökig. Mot Mariatorget, genar genom trädgården och mot Röda korsets och Stadsmissionens butiker. Vi hittar inget… eller, jag tyckte en Kenzohalsduk för 300 kronor var snygg, men aningen för dyr för dagen. Vi korsar Hornsgatan och tittar in på Blåkulla för en snabb kik. Snygga kläder till hisnande priser. Väl ute så behöver Z vila, vi bestämmer oss för lunch på Kalf & Hansen, där vi varit tidigare och inte blivit besvikna. Det blir inte den här gången när vi inmundigar vår lunch bestående av köttbullar och dito vegetariska.

Efter maten står vi och velar en stund, tillräckligt för att DN.s TV-krönikör Johan Croneman ska komma och vi hälsar helt kort och en smula ansträngt. Han har precis fått ett samtal från sin son om en elev på skolan som bestämt sig för att hoppa från ett tak.

Vi skakas om och skakar av oss det. Hoppar på bussen och tar oss åter mot hotellet, men att skifta från en buss till en annan är ingen lätt sak för i Stockholm börjar det inte bara bli kallt, det är också kaos.

Vi kliver av på Regeringsgatan, runt hörnet av NK:s entré, viker av mot Mäster Samuelsgatan och sedan till Norrlandsgatan där vi stannar för en kaffe utomhus på Espresso House. Efter fikat kikar vi lite på herrkläder på Best of Brands, kul koncept, men bara titta. Ut igen och en stilla promenad till hotellet för vila.

Z har ont och pausen behövs. Men vi har en liten surprise som ska ske ungefär varifrån vi kom vid Slussen. Så i sakta mak till bussen och tillbaka till Slussen, därefter på irrfärd mot Katarinavägen och Sjömanshotellet där en god vän med hustru ska bo. Han fyller 60 dagen efter, men ska överraskningsfira denna afton. Vi ska inte med, men jag vill ju uppmärksamma honom. Vi kommer lagom till att det är på väg att sätta sig i taxin, slår följe med dem mot Wallmans salonger, som jag till min överraskning blir varse ligger på Teatergatan 3 där Atlantis låg som huserade klubb Roxy där Kai Martin & Stick! spelade i april 1981.

Vi tar farväl och går upp mot NK för att ta en buss till Oscarsteatern, som ska stå för underhållningen denna kväll. Men där spårvagnarna går går inga bussar, så dumt av mig att tänka så. Vi går till Regeringsgatan och väntar på en buss som inte kommer och bestämmer oss för taxi, som tar oss rätt.

Sultna men ändå inte fullt kommer Z på den geniala idén att beställa mat för pausen av ”Såsom i himmelen” (som jag skriver om här).

Vi får vår mat. Vi får vårt bord. Vi får vår dryck. Att leva med Z är att leva med en smart kvinna. Men efter pausen lämnar hon mig.

Ja, jo. Vi har platser i mitten av salongen, men där har hon inte kunnat sträcka ut sitt ben. Så när hennes falkögon svept under första akten har hon upptäckt en ledig plats på flanken, perfekt för att låta benet fälls ut i hela sin längd.

Men oroas inte. Vi förenades efter föreställningen, klev ut på Kungsgatan i det strilande regnet, skyndade uppför backen och ställde oss i skydd i väntan på bussen som tog oss till Stureplan och när till vårt tillfälliga boende.

Ny natt. Nya drömmar. Jag sov bättre. Men Z klagade över madrassen, som hon inte var nöjd med. Det problemet hade inte jag. Dessutom var kuddarna bra. Kunde stannat några nätter till, men nu blev det denna vår andra som också blev vår sista.

Frukosten blev ungefär som dagen innan, men äggröran hoppade vi över. Vi hade packat och försvann efter inmundigandet tillbaka på hotellrummet för att borsta tänder och ta vårt pick och pack för att checka ut.

Vi tar hissen ner, den med spegeln i taket som vi inte kan låta bli att kika i för reflektionernas skull.

Reflekterar över reflektioner. Foto: KAI MARTIN

Bussen kom för att föra oss samma sträcka men motsatt håll som kvällen innan. Genom Cityterminalen och i kanske för god tid för avfärd, men jag fick säga hej till Nomads som stod och väntade på tåget till Oslo där bandet skulle spela. Såg så enkelt ut, gitarrerna i handen, lätt packning och iväg.

Tåget avgick som klockan. Lite fika var införskaffat, precis som på uppvägen. Nedresan bjöd inte på några sensationer, mer än att vi var 20 minuter senare på grund av en brand i Flen precis bredvid rälsen.

Farväl, Stockholm, på återseende. Foto: KAI MARTIN

Väl hemma var det snabbt ombyte. ”Ringaren i Notre Dame” väntade med sitt väl utförda musikaldrama. Vad jag tyckte om det…? Läs här.

Även här räddade pausen oss från svältdöden. Z hade bokat bord, räkmackor och en tysk öl, Karl Johan, som tillsammans smakade himmelskt.

Himmelskt gott. Foto: KAI MARTIN

P hade hämtat oss, skulle själv på föreställningen men satt inte med oss. P hade också godheten att köra hem oss. Bortskämda…? Jo, tack.