Opera

MADAME BUTTERFLY

Sorglig historia på Operan. Foto: MATS BÄCKER.

Göteborgsoperan.

Spelas till och med 4 oktober 2018.

Regi: Yoshi Oïda.

Dirigent: Henrik Schaeffer.

Scenografi: Tom Schenk.

Kostym: Thibault Vancraenenbrock.

Ljus: Fabrice Kebour.

Med: Karah Son (Madame Butterfly/Cio-cio-san), Katarina Giotas (Suzuki), Ann-Kristin Jones (Kate Pinkerton), Aaron Cawley (FB Pinkerton), Daniel Hällström (Sharpless) med flera samt Göteborgsoperans kör och orkester.

”Madame Butterfly”, Giacomi Puccinis opera från 1904 var inledningsvis ett fiasko och inspirerat från pjäsen ”Madame Butterfly: a tragedi of Japan”. En historia byggd på hörsängen som blev en bok som sedan blev en pjäs, som grep den italienske tonsättaren när han såg den i London, trots att hans engelska var mer än bristfällig.

Fiasko vid premiären i Milano, alltså. Men tiden har gett Puccini rätt. Operan är bara i sin musikaliska struktur och melodi en upplevelse. I Göteborgsoperans uppsättning än mer. Denna nypremiär är värd sin tid, sitt öra och sitt öga. För så är det ofta med uppsättningar här att det bjuds inte bara på den musikalisk upplevelse. Med en sinnrik scenografi öppnas det för ytterligare toner i de dramor som sätts upp.

”Madame Butterfly” är en grandios upplevelse. Den 85-årige, japanske regissören Yoshi Osïda var bara tio år då USA segrade över Japan i andra världskriget. Vinnarens kultur kom att påverka honom starkt genom ungdomen. Det är en ton som han låter strömma genom uppsättningen, samtidigt som han placerar handlingen kring förra sekelskiftet.

Vacker scenkonst. Foto: MATS BÄCKER

Det är vackert och till det musiken, som letar sig in i hjärtats och själens vrår och skrymslen. Det estetiska är viktigt och den japanska hovsamheten mot den amerikanska bullrigheten och självgodheten är slående.

Storyn i all enkelhet: den 15-åriga geishan Cio-cio-san ska giftas bort med den amerikanske löjtnanten Pinkerton. En krass affär för honom för att förlusta sig under sin stationering i det fjärran landet. Hon bryter med sin familj, går med hela sitt hjärta in för att behaga sin make och väntar på honom troget då han återvänder till USA.

Molltonen går med andra ord som ett stråk genom föreställning för att accelerera i andra akten mot den smärtsamma finalen. Sydkoreanska sångerskan Karah Son sliter hjärtat ur kroppen med sin sång och agerar så raffinerat med både mimik och koreografi att trovärdigheten inte viker en tum. Då är det svårt att inte bli berörd.