Musikal:

RINGAREN I NOTRE DAME

!!!!

Imponerar. Martin Redhe Nord gör Quasimodo svindlande bra. Foto: MATS BÄCKER

Göteborgsoperan.

Publik: Utsålt.

Bäst: Martin Redhe Nord som Quasimodo.

Sämst: Tekniska missar med borttappat ljud.

Fråga: Hur mycket kan teknik förföra…?

När barnen var små hände det ibland att en film – som ”Pippi Långstrump” eller ”Emil i Lönneberga” – fick tjäna som underhållning. För de kräsna små liven uppfödda på Disneyfilmer i parti och minut blev dessa karaktäriserade som ”otecknade”.

När Göteborgsoperan övertar danska Fredericias magiska uppsättningen av Disneys version av Victor Hugos ”Ringaren i Notre Dame” blir det just otecknat. De animerade karaktärerna från filmen från 1996 får liv och historien närmar sig mer Victor Hugos roman från 1981. Med allt vad det innebär av svärta och ond, bråd död.

Men utan teknik är nu inte uppsättningen. Tvärt om är Benjamin la Cours scenografi, ljus- och videodesign en väsentlig del av denna extraordinära skapelse. Här skiftar scenrummet från Notre Damekatedralens imponerande interiör till tornrummet där Quasimodo huserar över Paris gator. Det blir en färd genom tid och rum i hög hastighet, som en kombination av någon Lisebergsattraktion och dataspelens magiska värld.

Men fascinationen över tekniken i all ära. Allt faller platt utan prestationerna på scen. Och prestationerna faller platt utan möjlighet att åskådliggöra berättelsen, som inledningsvis är med stark närvaro av temat främlingsfientlighet för att senare mer utgöra kärlekens desperation med makten som vapen.

Quasimodo gestaltas av fyndet Martin Redhe Nord, den tidigare mobbade Borlängegrabben som redan som ung längtade scenen och musikaler mer än något annat. Här fyller han revanschlikt sin karaktär med själ och hjärta från minsta och största mimik med en röst som vackert pendlar mellan smärta och glädje.

I centrum. Med Paris 1400-tal som fond möts Quasimodo och Esmeralda.

Foto: MATS BÄCKER

Han utmanas av ärkediakon Dom Claude Frollo, den diaboliske förmyndaren till Quasimodo. En sotad roll där Joa Helgessons inte behövt skifta mycket i stämningar från förra årets Fantomen i ”Phantom of the opera” på samma scen.

Esmeralda har inledningsvis en vass egg, en oberoende kvinna vars frihet ska kuvas. Marsha Songcome håller sin karaktär med brinnande övertygelse i sång och rörelse.

Förför. Marsha Songcome gör sin Esmeralda stark och skör. Foto: MATS BÄCKER

Tillsammans med Jonas Eskil Brehmers kapten Phoebus de Martin och Tobias Ahlsells Clopin Trouillefou utgör de ovanstående kvintetten som är i historiens och händelsernas centrum. Men uppsättningarna på Göteborgsoperan utgörs ju också i all väsentlig del av kavalleriet; den imponerande ensemblen, orkestern och kören. Allt bidrar till att med kraft, skönhet och skicklighet skapa en övertygande föreställningen som på premiären väckte publikens spontana jubel mitt under pågående föreställning. Oavsett om det handlade om sång eller teknik. Det är lätt att förstå varför. ”Ringaren i Notre Dame” är en svindlande, starkt gripande och fascinerande uppsättning.

Ringaren i Notre Dame, Göteborgsoperan 2018/19

Baserad på: Victor Hugos roman (1831) och Disneys film (1996).

Av: Alan Menken (musik) och Stephen Schwartz (text).

Översättningen: Fredrik Fischer och Linnea Sjunnesson.

Regissör: Thomas Agerholm.

Scenografi, ljus- och videodesign: Benjamin la Cour.

Koreografi: Lynne Kurdziel Formato.

Kostym: Anna Juul Holm och Lotte Blichfeldt.

Musikalisk ledare och dirigent: Alexander Hanson.

Med: Martin Redhe Nord, Joa Helgesson, Marsha Songcome, Jonas Eskil Brehmer, Tobias Ahlsell, Anders Wängdahl, David Lundqvist, Micaela Sjöstedt, Sami Yousri, Thomas Pettersson, Magnus Lundgren, Ingalill Wagelin och ensemble samt Göteborgsoperans kör och orkester.