31 augusti spelar Kai Martin & Stick! tillsammans med Dogsmile på Bellmans salonger i Göteborg. En spelning som, som alltid med ett åldrat men ack så vackert band, kan vara det sista.

Jag ska inte vara fatal. Tiden har sin gång och det är inte mer med det.

Men just lokalerna har sin tjusning, inte bara för att Attentat välte stället ett par gånger förra året. För just där kom en spelning att bli betydelsefull för Kai Martin & Stick!:s utveckling.

Premiär. 7 oktober stod Stick! på scen för första gången – på Sprängkullen. Foto: LAURI DAMMERT

Under sommaren 1979 hade vi kommit med trespårssingeln eller -EP: (”Binder min tid”/”Jag dansar inte”/”Försent (aldrig försent)”) på det egna bolaget Puzzle records. Vi hade under tiden som Ronny Jotten kommit med lagom till inspelningen i mars mer och mer känt oss utanför punkrörelsen. Trots att vi tillsammans med Attentat var de två band som först knöts an till Garageligan av grundarna Bruset och Göteborg Sound.

Vi ville spela och spela där vi bäst kunde göra det. Oavsett om det var i Göteborgsförorter, på stadens nationer eller diskotek. Musikaliskt insåg vi också rätt snart att vi knappast var ett traditionellt (hur nu man kunde bli det efter rörelsen bara funnits i några år) punkband. New wave, eller nyvågen stämde bättre in där och där fanns ju band som Elvis Costello & the Attractions, Ian Dury & the Blockheads, Graham Parker & the Rumours, Siouxsie & the Banchees, Eddie & the Hot Rods… Så vi bestämde att lägga till Kai Martin & till redan befintliga Stick!. Problemet var bara att omslaget till singeln redan var tryckt. Vi fick helt enkelt skriva till Kai Martin & för hand, något som skedde vid Slottsskogsfestivalen 18 augusti 1979.

Men musiken var fortfarande lika högintensiv. Allt skulle gå fort, utspelet skulle vara teatralt laddat. Inte en gest för stor nog. Det var, förstås, en underbart kreativ tid. Vi repade mycket. Nötte våra låtar, adderade några och fick en allt större repertoar. Men tempot i låtarna var fortfarande lika högt.

Hyperaktiva. Stick! var ett högenergiband de inledande åren. Foto: OKÄND

Vi hade haft scenpremiär 7 oktober 1978, spelade igen på Sprängkullsfestivalen i november och senare som pausband till Dag Vag på Errols i december (om jag minns rätt). Det blev fler spelningar där, på den anrika rockklubben, där vi också hade vår replokal i källaren – centralt och bra – och som vi senare kom att dela med Göteborg Sound fram till dess att bandet tackade för sig.

Någonstans hösten 1979, möjligtvis tidigt 1980, fick vi ett erbjudande om att spela på en modevisning som bögklubben Bacchus arrangerade en våning upp, alltså där nu Bellmans salonger huserar.

Mognade. På scen utvecklades Kai Martin & Stick!. Foto: OKÄND

Det var mannekänger av kvinnligt kön och transpersoner, som skulle paradera på catwalken. Vi repade under dagen, men insåg snart att det inte höll. Våra låtar var i princip över då modellerna skulle vända längst ut och gå tillbaka. På plats fick vi helt enkelt arrangera om låtarna, dra ned på tempot, ta om en vers och lägga till en refräng. ”Binder min tid” blev mer sugande i tempot och klockade in på dryga minuten längre än den var på singeln. Med ”Tassa tyst” och ”Ursäkter” skedde samma metamorfos. ”Stadens gator” likaså. Det spattiga blev inte så hyperaktivt längre. Allt blev faktiskt bättre.

Allt skedde i stunden, men det steg vi där och då vidtog gjorde att söka oss till nya domäner, spela var vi ville och att vi slutligen fick erbjudandet om att spela in vårt första album hos Silence records i augusti 1980.

Vi hade också under hösten 1979 sett Simple Minds på Errols, ett nyavågenband som precis var på gång att släppa sitt andra album och som tagit gigantiska kliv plattorna emellan. Vi var djupt imponerade, tog lärdom och Peter Bryx och jag skrev ”Språk” (inleder b-sidan på ”Biomusik”) direkt inspirerade av mötet med denna deras nya musik.

Vi var ett band i ständigt progression. Våra öron och porer var vidöppna för intryck. Sensorerna ivrigt aktiva för att skapa. Vi hade på kort tid klivit ur den allt trängre punkkostymen och hittat friare, mer färger på den en gång så svartvita paletten.

Med debutalbumet ”Biomusik”, som i mångt och mycket blev ett samlingsalbum av den musik vi skapat under våra två år, tog vi senare ett logiskt kliv till singeln ”Man ska vara som ett ”Vilddjur i år”/”Blått ljus”, som spelade in i mars 1981 och vidare till inspelningen av det andra albumet ”Röd plåt” på hösten samma år.

Vi skrev vidare, hittade nya möjligheter, inspirationskällor och triggade varandra.

Det blev turnéer, radio- och tv-framträdanden, flera skivinspelningar, framträdanden inför allt från 25 till 40000 under de intensiva åren mellan 1980 till 1985. Så tog kraften slut. Vi bodde på olika ställen. Den kontinuitet som repetitioner ger förlorade därmed. Inspirationen med. Ja, tillsammans med ett alltmer falnande intresse.

Vi gjorde vad vi trodde var vår sista spelning 10 augusti 1985, som Sveriges Radio spelade in. Slottsskogsteatern var fullsatt och avskedet blev värdigt.

2007 pratade vi om att återförenas. Stärkta av mitt möte med Simple Minds gitarrist Charlie Burchill 2006. Det skulle dröja. 2012 repade vi för ”Röd plåt” 30 år. Viktor Furbacken på bas och saxofonist Jonas Åkerblom. Vi försökte. Cremonese och jag spelade med Augustifamiljen – framför ”Rör, rör, rör dig nu” – vid Pusterviks invigning med ett starkt gensvar. Men den vidare satsningen föll i aska.

Sextetten som sprängdes.

November 2012 enrolleras Alex Gabay. Strax innan jul kommer Gomer Explensch hem från en längre utlandsvistelse. Strax efter årskiftet meddelar han att han gärna är med på comebacktåget.

Sextetten som kändes. Foto: HELENÉ FURNESS

Påsken 2013 har vi två spelningar – Stockholm, Scandic Grand Central och Göteborg, Pustervik (en spelning som möjliggjordes av Florence & the Machines hastiga avhopp) – 6 och 7 april. Det går suveränt och mersmaken sköljer runt i munnen och sprider sig i blodomloppet.

Succé. Postpunkposörerna gjorde succé på Liseberg. Foto: KAI MARTIN

Det blir ytterligare spelningar det året. Sommaren 2014 spelar vi på Taubescenen inför nära 800 personer. Nya låtar presenteras. Året efter gästar vi Gröna Lund och gör en av våra bästa spelningar någonsin. Dagarna efter går vi in i studion för att spela in det som kom att bli [utan titel], comebackalbumet som kom våren 2016.

Fler spelningar. Alltid lika stolta. Alltid lika vackra. Alltid lika dramatiska.

Man ska vara som ett vilddjur varje år. Foto: IA HAMMAR

Senast Nalen 27 oktober 2019.

Välkomna! 31 augusti till Bellmans salonger. Biljetter på Tickster. 190 kronor.

Musik:

UNO SVENNINGSSON

!!!

Innerligt. Uno Svenningsson må inte vara en sång- och dansman. Men han har den innerliga rösten. Foto: KAI MARTIN

Trädgårdsföreningen, Göteborg.

Publik: Nära fullt men inte trångt vid uteserveringens scen.

Bäst: Farten i ”Vindarna”.

Sämst: Att det blir lite stiltje emellanåt.

Fråga: Borde inte Uno Svenningsson utmana sig med mer fartiga låtar, som just ”Vindarna”…?

Kanske missar han att Olle Ljungström denna dag skulle ha fyllt 58 år. Kanske är han fullt medveten om det. För när Uno Svenningsson möter Göteborgspubliken på sin kombinerade 60- och 25-årsjubileumsturné är det just med Olle Ljungströms ”Kaffe och en cigarett”. En stilla, intim start med David Nyströms keyboard i spikpianomood.

Jo, han har för drygt en månad sedan fyllt 60 år, men har en röst som en ynglings. Klar, karaktäristisk och ljus. Den som gör att han hittar in i revor och sår i folkets själ för lindring och vemodsstämning.

Nej, han är ingen sång- och dansman, Uno Svenningsson. Har aldrig varit. Kommer aldrig att bli. Men av den blyge artisten, som startade sin solokarriär för 25 år sedan har det utvecklats en kompetent underhållare, som inte gör stora gester, som inte pratar i onödan, som håller musiken i strama tyglar. Det är både en tillgång och en brist.

Det är lätt att tycka om hans musik, ja, även då han är uttolkare av andras alster. För han har en förmåga att vara nära och uppriktigt i sina texter, sångerna smyger sig på som något av en viskning, som en tröst, som ett kärleksord. Men det är ju då också nästan utan dramatik, utan passion, eller eld och glöd. Som i Håkan Hellströms ”Valborg”, som är mer pliktskyldig än innerlig.

På den här turnén bjuder han generöst från sin karriär, sololåtar, Freda’-material och musik från ”Så mycket bättre”-omgången som han ju var med i tillsammans med Sabina Ddumba, Tomas Andersson Wij, Kikki Danielsson, Eric Saade, Moneybrother och Icona Pop 2017. Ja, det blir till och med Supertramps ”The logical song” från ”Breakfast in America” (1979) som en hint om var Uno Svenningsson hittat sin röst och – kanske – sin musik.

Han bor granne med melankolin, men inte depressionen. Han öppnar för en mjuk kyss och kram, men inte för lusten och desperationen. Helt ok, alla kan eller ska inte bjuda på det. På så vis fyller hans musik också sitt syfte.

Gästspel. Ebbot kom och hälsade på på scen. Foto: KAI MARTIN

Ebbot kommer in och gästar på ”Under ytan” i en halvt improviserad version, en fin låt som inte mår så bra av just det. Soundtrack Of Our Livessångaren gör sedan John Lennons ”Watching the wheels”, inspirerad av att Sissel Kyrkjebö spelade den i sitt ”Sommar”. Vi är då inne mot finalen av konserten, som ter sig lite märklig. Men ok, generöst.

Slutet med ”Vindarna” och ”Vågorna” – SMHI-låtarna, som Uno Svenningsson kallar dem – är briljanta. Just där hittar han och bandet en energi som konserten – och Uno själv – skulle må bra av att implementera oftare i låtlistan.

Lördag och krafterna utmanas. Jag tvekar på om det beror på ålder, ointresse eller om de utlovade väderleksrapporterna om att ett hårt regn ska falla kommer infrias.

Men starten blir fin.

På scen det afrikanskbrittiska bandet Ibibio Sound Machine som spelar africana (känns logiskt med det begreppet, som jag struntar i att googla, nöjd över att kommit på det). Det svänger, sångerskan Eno Williams tvekar inte en sekund att famna den glesa skaran framför scenen och får igång dans och glädje i ett nafs. Så ska det göras.

Svänggäng. Foto: KAI MARTIN

Gråväder, förvisso, men regnet håller sig undan – ett tag till. Jag tittar till Madi Banja, svenskgambiansk rappare för förkärlek för r&b. Entrén i rök gör inte hans profil tydligare och det dröjer innan han vågar komma igång och ta in den publik som faktiskt finns på plats. Det blir bättre med dansare, men jag väljer att ta min lunch. Pastan kan mycket väl vara det bästa som går att få på Way out Westområdet och den intogs i ett slags korseld mellan Madi Banjas och Ibibio Sound Machines musik, där de senare vann övertygande.

Bra mat. Sämre musik. Foto: KAI MARTIN

Mätt och belåten ställer jag mig längst fram på Titiyo. Hon har ackompanjemang endast av två musiker, en med elektronica, klaviatur och elgitarr, en med trummor inkluderat elektroniska. Det är ett riskspel och inledningsvis är Titiyo stram, utan ett leende och lite flackande i sina försök att hitta tonen. Men det tar sig. Rejält. Efter de tre låtarna som inleder kommer leendet, publiken hälsas välkomna och med ett berikande mellansnack växer låtarna. Hon bjuder på musik från hela sin karriär, engelska med svenska låtar och bäst i sammanhanget landar de senar. Just för att arrangemangen mer spinner kring det elektroniska soundet.

Tar sig. Efter en tveksam och stram start växer Titiyos spelning. Foto: KAI MARTIN

Little Dragon är favoriter. Det vet att få igång ett groove med smarta melodier, lika smarta arrangemang och har i Yukimi Nagano en sångerska av rang. Här fångar bandet publiken direkt och skapar stämning samtidigt som himlen öppnar sig. Under tag fullkomligt vräker det ned, men då vädret hämtar andan går jag för att se Cherrie.

Öser med ösregn. Little Dragon med Yukimi Nagano är favoriter.

Foto: PETER BIRGERSTAM

Regnet faller hårt. Foto: KAI MARTIN

Skyfallet har tvingat den begåvade soulsångerskan Cherrie, som med smooth musik och lika mjuk röst inte tvekar att vara stenhård i sina texter. Skyfallet har gjort att hennes gig har tvingats att bryta. Men väl på scen, något som påverkar logistiken för hela kvällen, omfamnar hon snabbt sin publik, mängder med tonårstjejer och kvinnor plus 20 som kan förutsättningarna, kan texterna, kan låtarna och som villkorslöst ger Cherrie kärlek som returneras tillbaka.

Väl värd uppmärksamhet. Vädret är inte på Cherries sida. Foto: KAI MARTIN

Hon är väl värd all uppmärksamhet och bara en låt som ”Lämna han” – även om det skriker ”det heter honom!” i det språklig medvetandet – är brutal i sin kraft och uppriktighet, trots att tilltalet i musiken är mjukt och följsamt.

Bästa rösten. Amanda Bergman övertygar i Amason. Foto: PETER BIRGERSTAM

Amason väntar. Vädret är inte brutalt, men ihärdigt. Fukten söker sin in mot skinnet, sommarregnet på vara milt, men blir kallare efter ett tag. Lyckligtvis värmer Amanda Bergmans röst som få andra. Emellanåt kan jag tycke att Amasons musik är lite jolmig och strömlinjeformad. Emellanåt kan jag också förvånas över att Amanda Bergmans intonation påminner om Nina Perssons. Men det är bara emellanåt. Amason klarar sig och med gäster som Lisen Rylander Löve på saxofon i totalen alldeles utmärkt.

Glädje. Full fart och full show. Foto: PETER BIRGERSTAM

Bandets framträdande följs av Christine & the Queens. Helt nytt för mig. Men franska låtskrivaren, artisten och producenten Héloïse Adelaïde Letissier överraskar. Hon har inte bara samlat ett gäng kompetenta musiker utan ett helt danskompani. Det blir en slagkraftig show i Michael Jacksons anda, något som gav mersmak. Kärlek, dans och positiv energi kan aldrig vara fel.

 Charm och energi. Rex Orange County övertygar – ett tag. Foto: PETER BIRGERSTAM

Under namnet Rex Orange County har 21-årige britten Alexander O’Connor på kort tid fått hausse på sin karriär. Initialt hör jag en ung Jamie Cullum som möter Ben Folds Five. Det vill säga pianobaserade musik. Alla med få undantag är direkt med på noterna i detta hans första möte med svensk publik. Allsång och skrik i en ljuv förening. Men i längden orkar klarar inte låtarna att charma mig.

Jag siktar istället på Erykah Badu, positionerar mig och väntar, väntar och väntar. Efter en kvarts försening som monsunregnet. Efter att i ytterligare en kvart ha gett fingret åt den tålmodiga publiken gav jag Erykah Badu fingret och gick hem. Ni får nöja er med Peter Birgerstams fantastiska bild av en konsert som enligt mina kollegor var bitvis enastående. Ungefär som Solanges, som jag också gav upp.

Möjligen magi. Kanske var Erykah Badu bra, men regnet tog ut sin rätt. Foto: PETER BIRGERSTAM

Slutsats av Way out West 2019. Få toppar, få omskakningar om ens någon. Torsdag och fredag utmärkt festivalväder. Lördag inte alls. Dessutom: 2019 regerade drottningarna på Way out West. Från Silvana Imam, Zara Larsson, Jorja Smith, Solange, Erykah Badu, Neneh Cherry, Cherrie, Christine & the Queens, Mitski, Seinabo Sey, frontkvinnorna Amanda Bergman (Amason), Yukimi Nagano (Little Dragon) och Eno Williams (Ibibio Sound Machine) till magiska Veronica Maggio.

 

 

Det pratas om lervälling. Det pratas om syndafloder. Men då väl solen skiner är det som om Way out West saknar något annat än här och nu. Det vackra folket tumlar runt bekymmerslösa och be dem fundera över miljö, djurhållning och cigaretter, men du får ingenting till svar. Istället handlar det om kläder, utseende, skönhet och ett allt annat än något hållbarhetsideal. De dansar vidare i något slags fin de sieclekänsla parat med who cares. Som äldre står jag avundsjukt och rynkar på näsan, ser kidsen trotsigt strunta i rökförbudet, slänga skiten där de står (jo, det finns flera som söker närmaste skräptunna för sopsortering, men andra som don’t give a fuck) och med hand i hand kräver utrymme i festivalleken vi går raka, raka vägen fram. Klädsam fylla, mindre klädsamt drogrus, men trots allt väldigt lite stök.

Ljuvlig start. Jungle bjuder på soft soul i solen. Foto: PETER BIRGERSTAM

Jag kommer lagom till Jungle och får en start med soft soul i solen. Ljuvligt och lite kollektivt sväng med runda kanter, som ger dagen sitt första streck för det som ska komma att inrama festivalens andra dag.

Morgonen har inneburit jobb, så jag passar på att äta lite. Tar en London Calling, det är ju ändå festival, får något friterad massa med pommes frites av både potatis och sötpotatis samt en röra. Något tål jag inte, för allergin utvecklas sig i slemhinnorna ungefär samtidigt som ett gäng zombies passerar förbi. Irritationen med kliandet sitter i halva festivaldagen.

Stark röst. Daniel Norgrens röst är stark, men framträdandet tveksamt.

Foto: PETER BIRGERSTAM

Daniel Norgren står på tur. Sätter sig med ryggen mot när han inleder vid pianot. Men det är ju bara för oss som står åt den vinkeln. ”Idas sommarvisa” inleds trevande på pianot och lika trevande allsång, som om publiken inte tror att de får. När sedan Daniel Norgren fortsätter sitt set med att leta efter sina melodier känns framträdandet som en improvisation med allt för lösa kanter. Men rösten har han och emellanåt låtarna.

Jag pausar. Hänger lite med vänner, är på väg till VIP:en för att ta något att dricka då det slår mig om inte presentationen av Freddie Wadlingsingeln ”Heartbeat”/”Dead of night” ska ske vid musiktidningen Gaffas husvagn. Minnet har kuggat i precis. Jag kommer när initiativtagaren och producenten Joakim Thedin är till att bli presenterad. Han som fick ordning på sin bandspelare som hade tejper på tidigare outgivet material från 1987. Det blir en intervjusession av Gaffas Emil Vicksell med Pontus Lidgard, gitarrist i Cortex, Robert Lagerström, journalist och författare till Freddieboken ”Freak”, Bella Wadling och Henryk Lipp. En kort stund av hyllning till denne vår excentriske konstnär, sångare, textförfattare och kompositör.

Intervju. Freddie Wadling uppmärksammas. Foto: KAI MARTIN

Sedan väntar Mitski, den snart 30-åriga japanskamerikanskan som gör indiepop med punkiga förtecken. Det blir initialt en märklig och annorlunda konsert där hon använder sig av ett bord och en stol för gymnastiska rörelser samtidigt som hon sjunger. Men med tiden blir koreografin och spelningen mer en installation, som tar fokus från musiken. När hon sedan smått blasé tycker att musiken vid VIP-området visar att festen är där och inte inne i Linnétältet skapar det en inte mindre klädsam arrogans, som jag har svårt att ta. Är inte vår uppmärksamhet god nog…?

Installation. Mitski inleder spännande, men tappar fokus. Foto: PETER BIRGERSTAM

Pharoah Sanders må vara jämngammal med John Lennon, men det var aldrig pop eller rock som fångade hans själ, även om han tidigt spelade i rhythm’n’bluesband. Istället har han med sin tenorsaxofon fångat uppmärksamheten som en av de främsta. Han hann till och med spela med ikonen John Coltrane. På Way out West gör hans kvartett ett udda, men skönt inslag. Lite pausmusik bland det mer kraftfulla, jazz som inte tvekar att hitta sina egna vägar och melodier bland de förutbestämda låtarnas tema.

Kontemplation. Pharoah Sanders skapade stund för eftertanke. Foto: PETER BIRGERSTAM

Det är alltid märkligt med band som man har sett just i genombrottets stund. Stereolab, till exempel, lyssnade jag på Lollipopfestivalen 1996 och gillade vad jag hörde då. Bandet var idogt mellan 1990 och 2009, för att sedan ta ett uppehåll. Det har hållit i sig i tio år. Nu på scen igen låter det som då, charmigt, finurligt, indiepop med lagom doser av krautrock med en touch av franskt genom sångerskan Laetitia Sadier.

Smart och svalt. Stereolab låter bra, men som förr. Foto: PETER BIRGERSTAM

Mat och öl intas i väntan på att kvällen ska fortsätta. Efter att ha slukat både maten och ölen är det dags för att lyssna på Veronica Maggio, som har spelat på festivalen tidigare. För första gången är det nu rejält med folk och företrädesvis unga kvinnor. Veronica Maggio rusar in på scen, hon är klädd i chict rosa, tvådelad dräkt och en fantasifull päls som hon snart klär av sig. Vacker med gravidmagen försiktigt putande, men ingenting som hindrar henne från att fullkomligt insupa publikens kärlek.

Jag har tidigare tyckt att hon har haft svårt för just det. Som om hennes framgångar inte varit henne riktigt värd, att hon inte kunnat landa i publikens entusiasm. Men här… oj, hon låter den snabbt allsångssjungande publiken äta ur hennes hand och hon njuter av sin stund på jorden. Veronica Maggio bjuder kaxigt på musik från sin senaste produktion. Inleder med ”Kurt Cobain” och låter det dröja länge innan hennes klassiker kommer.

Veronica Maggio bjuder på magi, festivalens första faktiskt. Och det är så vackert med en publik som kan varenda textrad, oavsett om det är gammalt eller nytt. Samt väldigt förtjusande speciellt med starka kvinnoröster istället för mullriga mansstämmor i allsångskörerna.

Publikfriare. Veronica Maggio får ett enormt gensvar. Foto: PETER BIRGERSTAM

Ingen tvekan om att Seinabo Seys röst välter det mesta, både i innerlighet och styrka. Nu några år efter genombrottet har också hennes scenframträdande blivit vassare och mer självklart. På Way out West är det soulig gospelgrace. Ett band som tillsammans med körtrion som är lyhört och en lekfull och värmande Seinabo Sey där den överraskande duetten med mjukt sjungande Hannes (inget efternamn) blev en fin stund. Så ocksåmed  ”Never get used to”, hyllningen till hennes bortgångna far, musikern Maudo Sey.

Souligt. Seinabo Sey bjöd på stora kramen på scen. Foto: PETER BIRGERSTAM

Kvällen, eller dagen, kröntes av the Cure, bandet som har gett depprocken ett ansikte. Men som egentligen under sina över 40 år på scen bjudit på så mycket mer.

Senast i Göteborg, oktober 2016, fick vi en charmerande dos Curepop- och rock över tre timmar. I Slottsskogen skulle det inte medges mer än två. Robert Smith är ovanligt jovialisk, kliver i inledande ”Plainsong” ut på flankerna som vilken rockstjärna med stort självförtroende som helst. Det fortsätter med öppna famnen även om tonen är moll.

”Pictures of you” är förförande vemod och ljudmattan är aldrig alltför total, men alltid med Simon Gallups basspel som lika väsentligt för låtarna som Peter Hooks i Joy Division/New Order.

Det är en stark konsert, med kanske en gnutta förlorad momentum i mitten. Men Robert Smith sjunger enastående, som om de här 40 åren inte bekommit honom ett dugg.

Dramakung. Robert Smith blottar sina mörkaste rum. Foto: PETER BIRGERSTAM

The Cure, låtlista Way out West 9 augusti 2019

1. Plainsong 2. Pictures of you 3. High 4. A night like this 5. Just one kiss 6. Lovesong 7. Last dance 8. Burn 9. Fascination street 10. Never enough 11. Push 12. In between days 13. Just like heaven 14. From the edge of the deep green sea 15. Play for today 16. A forest 17. Primary 18. Shake dog shake 19. 39 20. Disintegration Extranummer: 21. Lullaby 22. The caterpillar 23. The walk 24. Friday I’m in love 25. Close to me 26. Why can’t I be you? 27. Boys don’t cry

Gör mitt tolfte Way out West (stannade hemma 2013 och missade Alabama Shakes, vilket än i dag grämer mig). Men i år tvekade jag. Har gubben blivit gammal…? Ja, tvivels utan. Har han blivit grinig? Säkert det också. Men jag har haft mina tvivel förut. Tycker att det repriseras artister för mycket och att det i år har blivit ett startfält som inte riktigt är min kopp te att hälla i en mugg och sippa musik ur.

Jobbet gör att jag inte kommer förrän Silvana Imam regerar på Flamingo. Jag gillar hennes glöd, älskar hur hon stolt står på barrikaderna, hur energisk hon är i sina texter och hur dedikerad hon är när hon bjuder sin publik på feministisk kraft. Men det kan också bli lite tomt på scen med en ensam artist, som förvisso emellanåt får hjälp av några dansare. Men framför allt är det subbasen som tar försöker ta död på mina inre organ, så för att rädda dem lämnar jag showen i solskenet.

Glöder. Silvana Imam är het på scen. Men subbbasen dödar intresset. Foto: PETER BIRGERSTAM

Way out West fördel är att man kan stöta på nytt såväl som gammalt. Jag gillar att överraskas. Men också att möta det jag följt genom åren.

Blood Orange är en ny bekantskap med Dev Hynes i spetsen. Men brittens framträdande och bandets musik är förvisso tillbakalutat och sofistikerat, men blodfattigt om än elegant i längden.

Blodfattigt. Blood Orange – elegant, men strömlinjeformat. Foto: PETER BIRGERSTAM.

Neneh Cherry är en favorit sedan länge. Hon har ett skönt groove i sin musik och sin gestalt, hennes låtar är fortfarande utmärkta. Så självklart vill jag höra henne. Men det blir lite av en Edit Södergrandikt; jag blir besviken. Hon är påverkad av en förkylning, varken hon eller hennes band kommer riktigt igång. Rastlöst lämnar jag.

Favorit. Nenneh Cherry är en favorit som inte höll. Foto: PETER BIRGERSTAM

Istället får Zara Larsson min uppmärksamhet, men inte mitt hjärta. Ja, hon är grym på scen, bjuder upp till en suverän show. Men den är också så kalkylerad att det kryper i mig. Jag känner mig också förvandlad till en fluktande gubbe när hon vänder stjärten till och visar, så när, hela vägen in till evigheten, amen. Jag vänder istället bort blicken och undrar över autotuneleken som tillsammans med subbasarna sprider sig som ogräs på musikscenerna. Gillar det inte.

Proffsig. Zara Larsson kan, men hon når inte mitt hjärta. Foto: PETER BIRGERSTAM

Spiritualized då? Bandet som lockade mina öron med sin psykedeliska gospel för 20 år sedan… jo, jag såg bandet på Kåren någonstans då. Tyckte det var bra om än öronbedövande. Bättre nivån på volymen nu. Men musiken är en tripp tillbaka till då, det låter bra, men daterat och en sittande Jason Pierce gör ju inga människa glad, även om ett avancerat bild- och ljusspel gör sitt för att få oss att glömma det.

Psykbryt. Spiritualized låter som förr. Foto. PETER BIRGERSTAM

Med någon plats när missade jag James Blake i Annedalskyrkan 2011 under way out West. Vittnesmålen har gjort gällande att det blev något religiöst av hans sakrala musik. När kvällen kommer samlar han en stor skara redan frälsta för sin meditativa, melodiösa musik fylld av försiktig kraft och pulserande rytm. Bitvis riktigt bra, men utan energi att nå ut på Azaleascenen.

Sval. Jorja Smith förmådde inte nå ut som förra året. Foto: PETER BIRGERSTAM

Om Jorja Smith skrev jag förra året ”Brittiska soulsångerskan Jorja Smiths karriär har knappt börjat. Hennes debutalbum ”Lost & found” kommer tidigare i år och visar på en kvinna som med bravur fixar genren. Men på scen imponerar hon än mer med ett band som utseendemässigt inte riktigt matchar souldivan in spe, men som bäddar för hennes musik med soulfunkig elegans med r’n’b-driv. Dessutom är det imponerande att höra en publik som fullkomligt lyfter Linnétältet med allsång låt efter låt. Hade jag stått som nybakad artist och fått ett sådan mottagande hade jag fullkomligt smällt av.”

Samma kraft i framträdandet blir det inte riktigt i år när hon hastigt ersätter avhoppande Cardi B. Hennes framtoning är sval, vacker och musiken elegant r&b med jazztouch, lite som Erykah Badu. Hon orkar inte riktigt nå ut på Flamingo, Way out Wests största scen. Men är ju också förhållande vis nybakad som artist.

Så… dag ett ljummen, men vädret var bra.

Konsert:

GYLLENE TIDER

!!

Trevligt farväl. Gyllene Tider tackar för sig. Foto: THOMAS JOHANSSON

Ullevi, Göteborg

Publik: 54340.

Bäst: Kraften i ”Gå och fiska!”.

Sämst: När ljudvolymen inte övertrumfar sorlande tjötrövar är det något fel.

Fråga: Visst kommer Gyllene Tider att fira 45 år, eller hur…?

När Gyllene Tider gjorde sin comeback 2004 var det som en vällust genom folkhemmet Sverige. Alla slöt upp från radhuskvarteren, alla sjöng med och klimaxet på Ullevi var vackert ur många vinklar, när bandet då fick möta sin hittills största publik (58977). En stund på jorden som värmde mer än Micke Syd Andersson hjärta, när han stod kvar efteråt och bara insöp atmosfären (något som också Håkan Hellström gjort efter det).

Det blev en Ullevispelning till 2013, då inför blygsamma 42 223. Nu, tredje gången gillt…? Nej, denna bandets svanesång lockade i och för sig imponerande 54340, men det gör ingen topplacering över artister och band som dragit störst publik till Nordens största arena. Någonstans i slutet över topp 50, faktiskt.

Utmanar inte. Gyllene Tider skapar gemenskap, men utmanar inte.

Foto: THOMAS JOHANSSON

Nå, oväsentligt. Per Gessle och hans mannar firar 40 och avsked på samma gång, får med sig sin förtjusta publik från start och har ju onekligen ett gäng svensk popörhängen att dra ur hatten. Det blir snart allsång, det blir snart trevligt, men det är också något av ett av Sveriges största after beach. Helt ok, men inte så artistiskt utmanande. Dessutom: Var man ung och het för 40 år sedan har det just gått så lång tiden sedan man var ung och het. Fylla är sällan klädsam, oavsett ålder, men kanske värre i övre medelåldern.

Nu är ju inte det Gyllen Tiders fel. De har ju bara en låtlista som ska spridas ut på två timmar att bjuda på. Det blir helt okej, men också ljummet. Jag försöker riva lite i mina sinnen, men det är aldrig som att känslorna kommer på en och samma gång. Det är inga småflickor som står och gråter när nu bandet tänker på refrängen. Allt är välkammat, ingen tillstymmelse till något som pockar på uppmärksamhet och då skaver det å andra sidan i mig till något obekvämt.

Hantverkare. Per Gessle har blivit bättre låtskrivare med tiden.

Foto: THOMAS JOHANSSON

Under gång slår mig det också att de tidiga låtarna i och för sig har sina popkvaliteter, har blivit svenska klassiker – tvivels utan – men det är låtarna som ”Kung av sand”, ”Det är över nu”, ”Gå & fiska!”, ”Juni, juli, augusti” och ”En sten vid en sjö i en skog” som imponerar mest. Kanske för att Per Gessle då utvecklats som låtskrivare och tog hantverket till skivcomebacken 1995, 1996 respektive 2004 på så stor allvar, som ger dem bibevarad pondus. De tidiga låtarna ur GT-katalogen andas istället en juvenilitet och lättviktighet som inte jag landar i så här, cirka, 40 år senare.

Jo, en fest för över 50000 skojar man inte bort. Bandet trivs med andra ord. Publiken likaså. Men en after beachspelning som Gyllen Tiders sorti… nej, den tvättar jag inte bort. Och var var överraskningarna…? Låtlistan var, exempelvis, identisk med den på Stockholm stadion.

Låtlista, Gyllen Tider, Ullevi 3/8 2019

1. Skicka ett vykort, älskling
2. Juni, juli, augusti
3. Det hjärta som brinner
4. (Hon vill ha) puls
5. Flickorna på TV2
6. Vandrar i ett sommarregn
7. (Dansar inte lika bra som) sjömän
8. Det kändes inte som maj
9. Flickan i en Cole Porter-sång
10. Tuffa tider (för en drömmare)
11. Låt denna trumslagarepojke sjunga! (Micke Syds moment)
12. Kung av sand
13. En sten vid en sjö i en skog
14. Ljudet av ett annat hjärta
15. Ska vi älska, ska vi älska till Buddy Holly
16. (Kom så ska vi) leva livet
17. Tylö sun

Extra!

18. Billy

19. Det är över nu

20. Gå & fiska!

Extra! Extra!

21. När två blir en

22. Sommartider

23. När alla vänner gått hem

Musik:

LOK

!!!!

Ett knippe energi. Comebackande Lok står fortfarande när mycket faller.

Foto: KAI MARTIN

Pustervik, Göteborg.

Publik: Utsålt (cirka 800).

Bäst: Med inledande ”Lokpest” sätter bandet ribban högt.

Sämst: Att få Pustervik att ta part i en skilsmässa känns så där.

Fråga: Kan Lok verkligen stanna nu…?

När var det jag först såg bandet…? 1999 på Kåren? Jag tror det. Då, då bandet gick på till Jan Johanssons ”Visan från Utanmyra” och snabbt kontrasterade något av svensk jazz finest med sin brutala metal.

Jag tog snabbt Lok till mitt hjärta, för energin, för uttrycket, för den musik som bandet med valda delar humor och sympati samt jävlaranamma levererade under en kort räcka av tid innan allt tog slut. Och när såg jag gruppen senast…? På Pustervik, under Popstad då Lok gjorde gemensam sak med Hardcore Superstar under Popstad 2001. Då hade banden tillsammans gjort Troublemakers ”Staden Göteborg”, som senare blev till en hel konsert och som i förlängningen gav banden chansen att gemensamt värma upp för AC/DC på Ullevi midsommar samma år.

Året efter var det över. Lok åkte in i rangerbangårdens stallar för att aldrig mer komma upp på spåret igen. Var det tänkt. Sångaren Martin Westerstrand och basisten Daniel Cordero bildade Rallypack 2004, det bandet som utan Cordero blev Lillasyster och ett slags logisk förlängning på Lok. Trummisen Johan Reivén höll på med olika musikaliska konstellationer – bland annat Kneget (2004–2006) med gitarristen Thomas Brandt – utan större framgång, Daniel Cordero satsade på en civil karriär och gitarristen Thomas Brandt lät håret växa.

Så i år slog bomben ned. Lok ämnade fira sin återkomst med diverse spelningar som alltmer kom att öka i takt med att nyheten briserade.

När så bandet når hemmaplan och Pustervik är det inför två utsålda kvällar, som manifesterar den, ja, faktiskt, folkkärhet som Lok hann uppnå under sin år på järnvägarna runt om i Sverige.

Lok på spåret igen. Comebacken på Pustervik gav mersmak. Foto: KAI MARTIN

Med inledande ”Lokpest” visar de fyras gäng snabbt varför. Här finns den där magiska viben och groovet mellan Daniel Corderos basspel och Johan Reivéns trumlirande, hans som förenar något slags funky spel med metalattack av yppersta klass. Det spinner om maskineriet och till det Thomas Brandt nerviga gitarrspel, som växlar mellan melodi och fränt attackerande ackord. Det är en briljant kombo där själva bomben är Martin Westerstrand Skans brutala, verbala, emellanåt rappande gutturala sång.

Och, ja, precis som den fantastiska starten 1999 går bandet på till Jan Johansson ”Visan från Utanmyra” för att mangla på med sin kontrasterande metal. Magnifikt!

Kramar ut allt. Lok sparar inte på krutet. Foto: KAI MARTIN

Gruppen hinner under en timme och tio minuter krama energin ur folk, sig själva, scenen och byggnaden. Det är pardonlöst och effektivt, svensk metalunderhållning som svänger kopiöst och som heller inte saknar humor, ett knep inom genren som nog Lok är ensamma om.

Jodå, Lok står fortfarande när vi andra faller.

Låtlista Lok, Pustervik 2 augusti 2019

1. Lokpest
2. Låt 3ton
3. Skrubbsår
4. Passa dig
5. Barnbok
6. Ensam gud
7. Experiment
8. Hem till gården
9. Som en hund
10. Tommys ponny
11. Natten till i morgon

Extra!

12. Hur många grisar är vi nu?

13. Kompanjoner

14. Sug min

15. Bedragaren i Murmansk

Extra! Extra!

16. Lok står när andra faller

17. Scudmissil (den lede fi)

 

Musikal:

JEPPE PÅ BERGET

!!!

Stabilt. Marianne Mörck och Claes Malmberg garanterar underhållning. Foto: MAGNUS CIMMERBÄCK

Tjolöholm slotts sommarteater

Publik: Utsålt.

Bäst: ”Häng han högt” är musikalens clou.

Sämst: Volymen räckte inte för hela salongen.

Fråga: Var någonstans tog regissör Stefan Metz vägen i sammanhanget…? Eller hade han ”bara” glömts av i programmet?

Ludvig Hollbergs klassiska komedi ”Jeppe på berget” ställer frågan ”Alla vet att Jeppe super, men ingen frågar varför?”. En fråga som vi knappast får svar på i denna nyskrivna, norska, musikal gjord på den danska förlagan och nu iscensatt på Tjolöholms slotts sommarteater. Detta skandinaviska samarbete gör nu inte mycket för existentialistiska spörsmål utan tar mer fasta på dråpligheter och gör denna uppsättning med friska, humoristiska förtecken.

För med Claes Malmberg på scen och för all del Marianne Mörck och Robin Stegmar får man sin (över)dos humor. Härligt så.

Claes Malmberg spelar med förtjänst den försupne Jeppe, godhjärtad men svag för alkoholens lockelse som alltid vinner över vardagens plikter. Marianne Mörck är hans strävsamma hustru Nille, som trots alla minor i äktenskapet, märklig nog ger sin drulle till man nya chanser.

Alkoholens verkningar ger möjligheten för  sprettige baronen (Robin Stegmar) att spela den fattig bonden ett spratt. Plötsligt befinner sig Jeppe i baronens säng och tituleras just baron.

Det är dråpligt, skapar förvecklingar och väl spelat av en driven ensemble som skickligt skiftar i roller från drängar och pigor, till dryckesbröder- och systrar samt baronens entourage.

Men det här är ju förstås Claes Malmbergs show. Han hanterar Jeppe som sin egen och spelar oroväckande väl den berusade karaktären. Men gör honom också i hela sitt register mellan ömklighet, despotisk, törstig och förvirrad med glans. Självklart får han sitt utrymme för improvisation – inte en sommar utan den när Claes Malmberg står på scen.

Marianne Mörck är inte steget långt efter och plockar höga poäng när hon samtidigt som hon (fiktivt) matar hönorna också spelar dem och den irriterat galande tuppen. Med barnen i hand (återigen fiktivt) vänder hon sig mot publiken och säger ”Det är teater”, uppfodrande och med en vass glimt i ögat, för att vi inte ska missa föreställningens illusioner och trick. Men rent underbar är hon då hon växlar till sensuell och lidelsefull, när hon trånfullt spinner kring de unga män som kommer för att hämta Jeppe.

Så Robin Stegmar, som delar scenen med tre karaktärer – baronen/sekreteraren/domaren – men som framför allt som baronen skruvar till sin alltför korta scennärvaro effektivt med komisk spinn.

Den enorma ladan som rymmer Tjolöholms slotts sommarteater tjänar väl, även om ljudet emellanåt spelar ett spratt. Rent sensationellt är när gavelns mäktiga dörrar öppnas och slottet får tjäna som fond när baronen och hans sällskap gör entré. Så läckert och får publiken att fullkomligt sucka av förtjusning.

Kuliss med verklighet. Tjolöholms slott får sin roll i ”Jeppe på berget”. Foto: MAGNUS CIMMERBÄCK

Det är också på sin plats att nämna Ulrika Wasséns kostym, från rustikt lantligt till pråligt elegant, där Convers och Foppatofflor samt pimpade sneakers får sina plats på scen. Snyggt.

”Jeppe på berget” är god sommarunderhållning till aningen blek musik, där inte många av sångerna fastnar. Inte så konstigt att det bereds plats för både Triads ”Tänd ett ljus” och Bee Gees ”Staying alive”. Men, som sagt, med Claes Malmberg, Marianne Mörck och Robin Stegmar tillsammans med en väl spelande ensemble kan man inte ha tråkigt.

Jeppe på Berget, premiär 11 juli, spelas till och med 11 augusti

Av: Hans-Petter Thögersen efter Ludvig Hollbergs roman från 1722.

Musik: Svein Gundersen.

Regi (?): Stefan Metz.

Svenska sångtexter: Stefan Livh.

Översättning: Leif Janzon.

Kostym: Ulrika Wassén.

Mask/peruk: Tiina Bengsson.

Koreograf: Ellen Lindström.

Ljus: Palla Palmé.

Ljud: Tobias Ödman.

Ensemble: Claes Malmberg, Marianne Mörck, Robin Stegmar, Ulf Eklund, Victoria Kahn Ellen Lindström, Nina Hammarklev, Carolie Ledstam, Henning Ledstam, Andreas Andersson och Hans Brorson.

Musiker: Benneth Fagerlund (arrangemang, kapellmästare, piano och kör), Martin Tallström (gitarr, lapsteel och banjo), Matz Nilsson (bas), och Per Boqvist (trummor).

 

Konsert:

METALLICA

!!!

Vet var metalskåpet ska stå. James Hetfield och hans mannar kan sin metalshow. Foto: JOACHIM NYWALL

Ullevi, Göteborg.

Publik: 64050.

Bäst: Publikens skoningslösa hängivenhet.

Sämst: Mellansnacket.

Fråga: Är det metalgenren som ska rädda arenakonserterna…?

När Metallica kommer till Göteborg startar bandet med att chilla ute på Marstrand. En privat sittning där en av bandmedlemmarna också passar på att bo. Med tanke på James Hetfields relations till ostron kunde det vara fatalt. Men bandet samlade energi för att krama ur den på scenen på Ullevi inför en rekordpublik – åtminstone beträffande hårdrockkonserter, där nu Metallica slog sitt eget och därmed alla andras metalbands publiksiffror.

Bandet paraderar in till Ennio Morricones ”The ecstasy of gold” där Clint Eastwood fladdrar förbi på de märkliga, snudd på transparenta storbildskärmarna. Showen kan börja och manglet är från start totalt. Metallica har under sina fantastiska 38 år gått från thrach metalungar till hårdrockkungar som vet hur att regera från scen. Det är mäktigt, om än inte magiskt.

Kan sin metal. James Hetfield och Kirk Hammett bjuder publiken på metall. Foto: JOACHIM NYWALL

Det finns en känsla av slentrian i framförandet. Låtlistan tangerar de tidigare under World wireturnén. Men samtidigt är bandet dedikerat även en dag på jobbet. Kärleksförklaringarna från scen när James Hetfield pratar är omedelbart ömsesidiga. Publiken är hänsynslöst hängiven och det är ren skönhet att uppe från läktarhåll se fansens enastående entusiasm riktad mot bandet på scen.

Bandet kan uppnå ett enastående gung, även om Lars Ulrich inte är världens svängigaste och mest taktfast trummis. Då svajar Ullevi och publiken med den.

Överraskningarna är emellertid få, men när Kirk Hammett och Robert Trujillo framför, med Trujillo på fonetisk sång, Ebba Gröns ”Staten och kapitalet” uppstår både komik och kärlek till en allsång som med sin kraft överraskar bandet. Underhållning med det där lilla extra, även om det inte lät så vackert.

Fint är också när bandet, inklusive trummisen Lars Ulrich med trumset och allt, kommer ut på den yttersta scenen för publikkontakt från ”For whom the bells tolls” och några låtar framåt.

Hårdrockkombo. Metallica söker publikkontakt – och lyckas. Foto: JOACHIM NYWALL

Metallica vet var metalskåpet ska stå. Gör ingen besviken, bjuder på starka kort som ”Nothing else matters” och ”Enter sandman” som extranummer, men har fortfarande några streck till innan de når elva.

1. Hardwired

2. The memory remains

3. Ride the lightning

4. The God that failed

5. The unforgiven

6. Here comes revenge

7. Moth into flame
8. Sad but true

9. Halo on fire

10. Staten & kapitalet

11. Frantic

12. One

13. Master of puppets

14. For whom the bell tolls

15. Creeping death

16. Seek & destroy

Extranummer

17. Spit out the bone

18. Nothing else matters

19. Enter sandman

Fars

DEN OSALIGE – EN NY KOMEDI OM EN FARS SOM BLEV EN MUSIKAL

!!!!

Galenskaparna. Per Andersson och Linus Wahlgren förbluffar Kattis Trollregn, Eva-Lotta Hultman, Hans Josefson, Ulla Skoog och Jacob Andréas. Foto: LINA IKSE

Gunnebo sommarteater

Publik: Utsålt.

Bäst: Det rapbattle som de två fantomerna har.

Sämst: Ibland var det svårt att hämta andan.

Fråga: Hur såg det här manuset ut innan alla darlingar dödades…?

Per Andersson är komikens osalige ande. Tillsammans med manusförfattaren Håkan Johnsson blir det en matematisk effekt som är hisnande. Att duon överhuvudtaget lyckats sätt punkt för sina galenskaper i denna fars/pjäs/komedi/musikal – ja, det är inte lätt att sätta något etikett på denna föreställningen – är beundransvärt.

Här är inget skämt för dåligt, ingen förutsättning för usel, ingen gliring omöjlig och ingen utmaning för svår att anta. Klart att det blir en nyskriven föreställning som med allting på plats har en förutsättning att kliva över till något sanslöst galet.

Jo, dessa galenskaper har med sig en ensemble som är både lydig och okynnig i samma andetag. Till det Per Johanssons orkester som är både uppspelt, följsam och tokig.

Underhållande. Eva-Lotta Hultman, Kattis Trollregn och Jacob Andréas underhåller.

Foto: LINA IKSE

Ramberättelsen är en klent begåvad teatergrupp som ska sätta upp pjäsen ”Spansk hatt i motvind”. Kulissen är på plats, men dessvärre inte replikerna. Vi rör oss alltså i något slags metafars, ungefär som ”The play that goes wrong”, där det i pjäsen spelas teater. Men, förstås, i Per Andersson och Håkan Johnssons hjärnor blir allting så mycket mer, vidare och gränslöst; ändå utan att falla isär, sticka iväg eller tappa vettet fullständigt.

Har man dessutom Ulla Skoog i rollen som regissören och kulturtantsentusiasten Iren Dahlskog blir det en uppvisning i tajming i både replik och skämt. Hans Josefsson gör Lasse, hjärnkirurgen som gärna vill men greppar mindre. Jacob Andréas narcissisten Daniel Clay som hellre ser jaget för laget. Kattis Trollregn Maja Grankvist är en beschäftig göteborgska som med någon sorts Tourettes levererar skämt där det minst passar. Så blyga Kerstin Olsson, Eva-Lotta Hultmans karaktär, som vill verka utan att synas.

Par i komik. Per Andersson och Linus Wahlgren underhåller. Foto: LINA IKSE

Jo, det blir en omöjlig ekvation när premiären närmar sig. Då dyker Thåmas Fors (jo, Thomas med å) i Per Anderssons gestalt, en av kommunens utsände kommunikatör som på ett positivt sätt ska meddela att teatern ska läggas ner. Men… då har han inte räknat med spöket (Linus Wahlgren) på teatern, som med magi tvingar sällskapet, inklusive Thåmas Fors att spela ”Fantomen på operan”.

Det blir, förstås, en härva av missförstånd, tokigheter, repliker som saknar motstycke och ett ensemblespel som är tajt underhållande med på pricken-karaktärer, som alla sätter sin spets på scenen. Lägg till Per Andersson som bindgalen och därmed formidabel tillsammans med Linus Wahlgren, föreställningens duellanter och dynamor, och det blir något som är synd att missa..

Här är är alltså en föreställning där skratten ljuder från start till mål. ”Den osalige”, tro mig, kommer inte stanna vid sommarens föreställning på Gunnebo sommarteater. Stockholmarna måste också få ha lite roligt.

 

Den osalige, premiär 3 juli

Manus och musik: Håkan Johnsson och Per Andersson.

Regi: Klas Wiljergård.

Kostym: Lars-Åke Wilhelmsson.

Mask/peruk: Adam Högblom.

Koreograf: Gustaf Jönsson.

Scenograf: Kjell Samuelsson.

Ljud/ljus: Matihias Abrahamsson.

Med: Per Andersson, Linus Wahlgren, Kattis Trollregn, Jacob Andréas, Eva-Lotta Hultman och Ulla Skoog.

Orkestern: Per Johansson, kapellmästare, Björn Cedergren, Magnus Boqvist och Henrik Bengtsson.

Spelas till och med 9 augusti.