Teater:
DUBBEL TRUBBEL
!!!
Rena snurren. Thomas Petersson och Birgitta Rydberg håller fullt ös i ”Dubbel trubbel”. Foto: PRESSFOTO/2ENTERTAIN
Lisebergsteatern, Göteborg.
Bäst: Birgitta Rydberg är fenomenalt rolig.
Sämst: Pjäsförfattarna kan knappast vara nöjda över slutet.
Fråga: Hur rörig kan en fars bli.
Med: Thomas Petersson, Birgitta Rydberg, Pär Nymark, Anna-Karin Palmgren, Martin Rydell och Anna Rydell.
Regi: Pär Nymark.
Originalmanus: Marc Camoletti.
Britternas faiblesse för fars med otrohetstema är väl känt. Genévefödde fransosen Marc Camoletti vill inte vara sämre med sitt klassiska verk ”Dubbel trubbel”, som Thomas Petersson blåst liv i med mitten av 70-talet som kuliss och miljö.
Det är missförstånden och lögnerna, som är drivkraften i denna pjäs, som från start håller ett högt tempo för att efter paus snurra vidare i virrvarret till intriger.
Jo, här bjuds på sina skratt, här står överraskningarna bakom någon av de tre dörrarna eller två öppningarna in till scen. Men riktigt omtumlad av lycksalighetens rus blir jag inte. Förvisso är Birgitta Rydberg fullkomligt fenomenal från entré till sorti. Hon gör sin roll med stor omsorg, bjuder in publiken har gör ett elastiskt porträtt både fysiskt och mentalt av sin roll. Thomas Petersson är som Thomas Petersson är mest på scen i farser. Det blir aldrig någonsin dåligt, men den här gången heller inte fullfjädrat underhållande.
Anna-Karin Palmgren växlar mellan kärv, sviken hustru och otrogen sin man. En balansgång, som är något av pjäsen dynamo där affärerna är i legio. Anna Rydell gör utmärkt av sin roll, denna kliché till försmådd älskarinna som sätts på prov. Precis som Pär Nymark, som spelar maken som bedrar men snärjer allt i lögnernas garn.
Men… Det är en rörig historia, som lyckas hitta ut för att röras ihop igen. Beundransvärt att skådespelarna på scen lyckas hålla i trådarna, som är lätta att trassla ihop. Men uppenbarligen har Marc Camoletti inte orkat sy ihop farssäcken ordentligt, för istället för ett förlösande slut blir det mer ett sensmoraliskt jaha.
En kommentar