Fysisk ”Dogville” drabbar

Teater:

DOGVILLE

dog-MB-4877

Scenkraft. ”Dogville” med Andrea Edwards och David Fukumachi Regnfors i ledande roller är en fysisk upp- och inlevelse på Folkteatern. Foto: MATS BÄCKER

Folkteatern, Göteborg.
Av: Lars von Trier.
Scenversion: Christian Lollike
Översättning: Staffan Julén
Regi: Frida Röhl.
Rumsligt grundkoncept: Charlotta Nylund och Carina Persson.
Scenografi och kostymdesign: Charlotta Nylund.

Ljusdesign: Carina Persson.
Mask- och perukdesign: Susanne Åberg.
Dramaturg: Magnus Lindman.

Komposition och livemusik: Joel Igor Hammad Magnusson.
Medverkande: Andrea Edwards, David Fukamachi Regnfors, Anna Harling, Kristofer Kamiyasu, Kim Lantz, Lena B Nilsson, Helmon Solomon, Per Öhagen, Emma Österlöf samt Vera Hamnebo, Tuva Jagell, Siri Lindevinge, Mattias Mirgalou, Sarah Nagle Mårtensson, Isak Struck, Calle Wahlgren.

Att sätta upp danske, kontroversielle regissörens 15 år gamla film på scen är självklart en utmaning. En utmaning därför att filmen med Nicole Kidman i huvudrollen som Grace redan då den kom var en utmaning, med inte bara innehållet utan också för inramningen, sparsmakad som den är som om den är filmad teater. von Triers landsman Christian Lollike gjorde teater av filmen 2007 och med den som bas har Folkteaterns Frida Röhl regisserat en stark, påträngande och skoningslös pjäs.

Dogville är den skenbart idylliska staden vid Klippiga Bergens fot. Tid är satt kring den djupa depressionen kring 1930-talet. Livet är kärvt, människor är cementerade i sina roller, allt går i sina väl slitna cirklar. Så kommer Grace (Andrea Edwards), en kvinna på flykt. Frågor ställs i byn, ska hon omfamnas eller spottas ut, ska hon hjälpas eller stjälpas? Frågor som är allmängiltiga oavsett tid, men som i denna uppsättning bränner sig fast och ställs på sin spets.

dog-MB-5040

Känslosam. Det går att ta på smärtan i Folkteaterns uppsättning av ”Dogville”.

Foto: MATS BÄCKER

”Dogville” är, om man så vill, ett klassiskt grekiskt drama eller shakespearskt. Människor som öppnar sina hjärtan för att stänga dem, människor som tvivlar och utmanar, människor som utövar våld av rädsla och okontrollerad drift. Men här finns också den skoningslösa hämnden.

Scenen är inramad av kyrkbänkar för publiken, som på så sätt blir en tyst deltagare i pjäsen. Rummet är skickligt sakralt skapar, där skådespelarna skickligt utnyttjar ytan och använder den sparsmakade rekvisitan med finess. Det är suggestivt tillsammans med Joel Igor Hammad Magnussons musik, som extra dramatisk effekt.

Andrea Edwards Grace är smärtsamt närvarande. Kvinna som försöker hitta sin tillflyktsort, sin plats i livet och som försöker vara till lags, vill vara förstående och inkännande. Hennes öde är grymt och smärtan går att ta på. Det finns scener som är så plågsamma att publiken vänder bort blicken, så som vi ofta gör i det verkliga livet.

dog-MB-4720

Vackert scenrum. Charlotta Nylunds och Carina Perssons scenrum är sakralt starkt och effektivt. Foto: MATS BÄCKER

De övriga skådespelarna larmar och charmar, bjuder in och ut, är varma och kalla, inbjudande och motbjudande, som de starka målade karaktärerna i den lilla staden. De är också de berättarröster som för historien vidare mot det fatala slutet.

”Dogville” är en fysisk upp- och inlevelse som känns i hela kroppen, in i hjärtat och själen. Men varför den inledande och avslutande mindfullness sejouren på engelska…? Inramningen och historien i ”Dogville” behöver inte andas in eller ut. Den drabbar med full kraft alla sinnen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s