Film:

X&Y

!!!

Studie i rollspel. Mikael Persbrandt utmanas av Anna Odell i ”X&Y”. Foto: PRESSBILD

Med: Anna Odell, Mikael Persbrandt, Trine Dyrholm, Vera Vitali, Thure Lindhardt, Sofie Gråbøl, Jens Albinus och Shanti Roney.

Regissör: Anna Odell.

Med ”X&Y” vill Anna Odell undersöka alfahannen och kvinnans förhållande till denna arketyp. Förstås var det Mikael Persbrandt som hon ville ha i huvudrollen och någon plan B, som alternativ till honom, fanns inte.

Filmen är en lek med roller, men också med dokumentärfilmandet. I ”X&Y” ska Mikael Persbrandt och Anna Odell utforska varandra, vilka krafter – positiva och negativa – som strömmar genom dem. För att ytterligare utmana sina personligheter kommer skådespelarna Trine Dyrholm, Vera Vitali, Thure Lindhardt, Sofie Gråbøl, Jens Albinus och Shanti Roney in för att spela Persbrandts och Odells alteregon givet vissa situationer.

Så blir Trine Dyrholm den machoman, som Mikael Persbrandt förväntas vara. Shanti Roney teatermannen Persbrandt. Thure Lindhardt den gränslöse Persbrandt. Vera Vitali den sexuellt utmanande Anna Odell, Jens Albinus Anna Odell förlamad av rädsla och Sofie Gråbøl… tja, där var det väl mer oklart.

Platsen för detta experiment är Film i Västs studio i Trollhättan, där olika rum (utan tak) byggts upp; ett för Anna Odell, ett för Mikael Persbrandt, ett förhörsrum, rum för de två psykologer som skådespelarna får debriefing av…

Anna Odell vill utmana med verkligheten och konstnärens all in beträffande konstnärskap. Var går gränsen mellan skådespelarens spel på känslor och de riktiga känslorna. Om Anna Odell vill bli gravid med Mikael Persbrandt, är det då på riktigt eller något för filmen? Hon blir mycket riktigt gravid under inspelningen av filmen och föder senare en son. Om Mikael Persbrandt är fadern…? Ja, den leken med fantasin kan lätt triggas igång.

Det är en film som framför allt utmanar skådespelarna och därmed betraktarnas bild av vad som sker. Att filmen föreställs vara en dokumentär är förstås bedrägligt, det skapar en illusion att kameran är närvarande som ett tyst vittne som bara skildrar. Så är det förstås inte.

Skådespelarna gör det som skådespelare plägar göra, det vill säga agera. Det görs med ypperlig finess och blir mer humor än drama. Framför allt när Mikael Persbrandt inte vill svara på Anna Odells frågor utan plockar in en stand in och sedan börjar rockaderna.

Men filmen är inte bara ett utforskande av Mikael Persbrandt som alfahanne, en schablon som i sig blir ganska besvärande i längden. Nej, den är kanske mer ett speglande av Anna Odell som påstådd galen i sitt konstnärliga skapande. Den nakenhet som blottläggs där är mer rörande. Som när skådespelarna vänder sig mot henne. Ändå är upplevelsen mest att på film är ingenting riktigt, inte ens då skådespelarna inte har andra namn än sina egna.