Show:

AVIG MARIA – NO MORE FUCKS TO GIVE!

!!!!

Berör med kraft. Mia Skäringer är skoningslös både mot sig själv, mot män och sin publik. Foto: ANNIKA BERGLUND

Scandinavium, Göteborg.

Publik: 8000.

Bäst: Förmågan att växla mellan stor humor och djupt allvar.

Sämst: Mycket vita kvinnor mellan 25–50.

Fråga: Vad händer efter Metoo och No more fucks to give…?

Med: Mia Skäringer plus band lett av Stefan Sporsén samt dansare.

Regi: Helena Bergström.

Att som man – ja, till och med medelålders, vit – gå till Mia Skäringers megasuccéföreställning ”Avig Maria – No more fucks to give” är som att kliva in i en oktagon för en illa förberedd MMA-fajt. Missförstå mig rätt, kvinnors rätt till rättvisa och respekt finns som en självklar del i mitt liv. Men här är jag offret, villebrådet som ska spottas och trampas på till jag slår handen i mattan eller bärs ut efter knock out.

Mia Skäringer skonar ingen. Oavsett hur jämlikt jag lever, hur högt jag än aktar kvinnor i min närhet, hur stark min respekt är. Mia Skäringer slår vilt, hårt, men också med en precision som tar över hela kroppen. Jag är groggy efter fem, det snurrar starkt efter en kvart. Jag har en timme och 45 minuter kvar innan gonggongen ska rädda mig.

Här möter hon en nära tiotusenhövdad publik varav huvuddelen är kvinnor. Entrén sker till ett öronbedövande jubel och Mia Skäringer lockar in sin publik med några snabba skämt som det skrattas och applåderas åt. Men knappt är det sagt förrän allvarets fälla slår igen truten på alla. För det här är ”No more fucks to give”.

Nu är ju Mia Skäringer med sina mest älskade karaktärer Gulletufsan och Tabita långt mycket mer än en slugger. Det visas kanske mest i de låtarna som hon sjunger. Där uppstår en styrka och bräcklighet, oavsett om det är Lalehs, Kate Bush, Freddie Wadlings eller vems musik hon nu tolkar.

Hon har passager i sin show som är nakna inte bara för att hon är (snudd på) naken. Hon bjuder in sin publik in på bara skinnet, är inte avskräckt av vare sig tillkortakommande eller de övergrepp från tonåren som präglat hennes liv. Lika ogenerad som hon är inför sin diagnosticering som bipolär.

Det här är en föreställning, som trots den uttömmande kraften, dansar iväg i tid. Ja, jag åker på stryk som man och jag kan desperat försöka två mina händer över de orättvisor som drabbar kvinnor. Men oavsett om kvinnor också kan vara allt annan än helgon och oavsett om jag är en bra man eller inte, så gäller det att förstå varför den här showen kommer tillstånd. För den går långt utanför Mia Skäringers sfär.

Jag läser artikeln i GP om Imelda Cortez, den 20-åriga unga kvinnan som risker 20 års fängelse anklagad för att försökt göra abort. Hon födde ett barn som kommit till genom ett av alla de övergrepp och våldtäkter som hennes styvfar gjort genom åren. Han har förgripit sig. Hon är offret som ska dömas.

Jo, jo, säger någon. Med det är ju i El Salvador.

Visserligen. Men i Sverige misshandlas, våldtas och mördas kvinnor av män, oavsett härkomst och i Sverige rustas det för andra, betydligt strängare regler för abort av konservativa krafter.

Orsak och verkan. Därför ”No more fucks to give”.