Uppdraget var enkelt, men inte utan äventyr. E skulle fylla 60. Via hans hustru S skulle han överraskas. Allt har var arrangerat redan i höstas. För våra vänner, som jag lärde känna för 25 år sedan, bor i Hafnarfjörður, strax söder om Reykjavik. Z och jag åker via Köpenhamn och ett regnigt och snögloppet Göteborg och kommer fram till ett gråmulet, men välkomnande Keflavik där S möter oss.
På väg. Foto: KAI MARTIN
Redan på vägen in avslöjar S en överraskning för mig, för oss; hon har bokat in en guidad tur på Nationalteatern i Reykjavik. Den där min farfar, teknisk chef på Dramaten, har varit verksam.
Men först surprisen. Vi har varit uppe länge, haft blott några få timmars sömn och får någon timmes vila väl installerade i vännernas fantastiska hus. Det gör susen och då E kommer hem vid tretiden från sitt arbete står vi där som extra presenter och en överraskning som biter. Gäster kom, gäster går, men vi består och ska göra en fin, knapp vecka i vännernas sällskap.
Vänner. En fortfarande chockad 60-åring med surpriserna.
Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN
Onsdag blir till torsdag och Reykjavik väntar. Besöker på teatern är satt till klockan tio och vi ska vara där i god tid. Jag har minnen från att min farfar var i Reykjavik för arbete där i slutet på 60-talet. Mannen som guidar oss har jobbat där sedan 1969, men minns – kanske av förklarliga skäl – inte min farfar, men bjuder oss på en svindlande tur genom teaterns alla environger, från källare, verkstäder, genom dess fem scener, loger, kostymförråd, dockverkstäder, genom sömmerskornas arbete med kläder, perukatteljén, VD:ns rum (hälsar på honom) och upp till taket med utsikt över hela den isländska huvudstaden.
Rundvandring. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN
Fascinerande i allt och i två timmar som vi åt av glupskt intresse. Senare skulle S googla fram uppgifter om att min farfar var med redan 1947, då teatern var på väg att färdigställas. Mitt klena minne säger att han jobbade med den vridscen som fortfarande är i bruk, men jag får rådfråga min faster om just detta.
Kul kulturvandring. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN
Vädret har klarnat, himlen är fläckvis blå, kylan moderat och frisk. Utanför staden reser sig de mäktiga bergen, snöklädda, men inte i Reykjavik är gatorna torra och rena.
Vi säger farväl till teaterns värld och kliver in i den kommersiella marknaden. Jag kommer ut med ett par gula manchesterbyxor från en butik som gärna säljer dyrt och exklusivt, bland annat Vivienne Westwood, men byxorna jag inhandlar håller ett helt ok pris. Vi försvinner också ned i källaren på något slags köpcentrum för en exklusiv herrbutik som lockar, men det blir titta, röra, beundra, tjusas, men inte handla.
Vi är sugna, åker upp mot Hallgrimskirkja, Reykjaviks ståtliga katedral som tronar på höjden. Den byggnad som har samma arkitekt, Guðjón Samúelsson, som teatern och som har sin historia. Han ville att teatern skulle ligga där kyrkan nu ligger. Men fick nej. Han jobbade intensivt med sin teater och dog bara dagen efter invigningen 1950.
Med utsikt mot kyrkan slår vi oss ned på Rok, en restaurang som bjuder på både vacker och smaklig spis.
Smaklig spis på Rok. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN
Därefter väntar med sightseeing med mer överraskningar där S och E tar oss till punkmuseet, som i all sin enkelhet är genialt. Punken kom till Island ungefär som till Sverige, en smula sent, men var inte desto mindre tongivande. I en tidigare, centralt belägen, herrtoalett ligger nu Pönksafn Ísland, eller The icelandic punk museum på Bankastæti. En trapp ner öppnar sig en historisk värld. I pissoaren och toabåsen är artiklar och bilder från den isländska punkvågen tapetserade. Björk, förstås, men också Kukl, Þeyr med flera.
Vi promenerar vidare på Reykjaviks gator, smyger in på någon second hand, men smyger lika snabbt ut. Hem till Hafnarfjörður för att rasta hunden, en charmig blandrasjycke. Det blir en promenad i den fascinerande terrängen en bit söder om staden. Det blir en timme i ett väder och med en utsikt som förför. Det oändliga isländska landskapet är ändligt och föränderligt, ständigt hotat av jordbävningar och rastlösa vulkaner, i en brutal skönhet som jag aldrig får nog om.
Sagolik natur. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN
Nyrastade åker vi hem för badtunnan, som E har iordningställt sedan något år tillbaka. Det är ljuvligt att kliva i det heta vattnet med den kalla luften som biter i kroppen innan doppet. Avslappning mega grande innan E slår på grillen för det mest välsmakande lamm som står att finna. Han kan det där. Vi njuter av varandras sällskap, men gör kvällen kort. Fredag morgon ska vi stå tidigt opp för avresa mot nordkusten och Akureyri, en nätt färd på cirka fem timmar om så ”bara” 35 mil.
Renade och rastade. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
S har varit orolig för resan. Vädret har varit lite mer ruggigt och snöbehängt oroligt än det vi har nu och kanske skulle det inte alls gå att åka. Men vi får en enastående vacker resa i deras fyrhjulsdrivna monster till Ford. E kör tryggt och färden kantas av det ena sceneriet vackrare än det andra. Jag sitter med kartboken i handen, följer sida efter sida med de märkliga, isländska ortsnamnen, älvar, berg, orter, gårdar, som kantar Þjóðvegur, det vill säga riksväg 1, som löper runt hela Island. Vi gör ett stopp Blönduós för mat, en god laxsoppa med bröd, tog tidigare ett för fika vid Staðarskáli mitt ute i ingenstans och får oss en flotyrboll kallad kärlekspung till kaffet. Ja, varför inte? Äter man fårtestiklar, så kan man väl äta kärlekspung…
Färdkost och -vy. Ett bett på en kärlekspung, god soppar och utsikt. Foto: KAI MARTIN
I mars har dagarna sträckt ut. Det är ljus när vi kommer till Akureyri och vi hittar lägenheten som vi ska låna/hyra via banken som S jobbar på. Centralt belägen med fin utsikt över både staden och den långa fjordens innersta väsen. Vi installerar oss. Bergen reser sig väldiga runt om och snart kommer mörkret. Men vi hinner ta en tur till huset där det är jul året om. Jólagarðurinn saknar inget gällande julting, oavsett om det är isländsk eller för all del svensk jul. Huset dignar från entrén ned i den spatiösa källaren: jul, jul, jul. Bredvid ligger en heminredningsbutik, som drar nytta av julen utan att tillhöra den.
Julstämning i mars. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Skymningen kommer i sakta mak. Vi har tagit oss tillbaka till Akureyri och promenerar runt. Vi tar en fika på ett kafé och jag passar på att ta ett toabesök, hör nere i källaren hur någon soundcheckar, checkar vilken artist det är och då jag meddelar våra isländska vänner att det är Mugison, blir de eld och lågor. Han är en stor, men annorlunda artist med bred repertoar och ett tänk som definitivt är alternativt. Exempelvis bjöd han på en gratiskonsert i Reykjaviks fina konserthall Harpa. Nu är han på turné och vi finner snart ut att de två konserterna i Akureyri är utsålda, men S tar inte ett nej för ett nej och vi blir rekommenderade att komma vid tio, så kanske vi får en chans.
Rum med fallande utsikt. Foto: KAI MARTIN
Vi promenerar ut den den allt kallare kvällen. Z och jag gläds åt våra Tensonjackor, nyss införskaffade, replicas på klassiska Himalaya från 1971 som använts både uppe på världens högsta berg och på oceaniska segeltävlingar. Fungerar utmärkt även en isländsk marskväll med temperatur ned mot minus 14.
Två profiler. Islandskyrkor, den i Akureyri och den i Reykjavik. Foto: KAI MARTIN
Vi tar alla stegen upp mot Akureyris domkyrka, som ligger med vidsträckt utsikt och andas den friska luften, syresätter de hårt ansatta lungorna (jag sprang uppför) och går hem för att kort break inför kvällen egentliga mål, en måltid på Rub 23, en restaurang som är lite eljest med sin kombination av japanskt och isländskt med lite italienskt. Maten är ljuvlig, halstrad maki annorlunda med smakrik, kött som gifter sig i munnen och till det vin. Tiden rinner iväg med drycken som löper genom halsen. Livet är ljuvt. Vi tittar på klockan. Hon är tio i elva.
Smaklig middagsspis. Foto: KAI MARTIN
Chansen att se Mugison har krympt till alls inget. Vi går lite slokörade förbi, ser människor röka utanför Götubarinn, där han spelar. Inser att det är paus. E skakar på huvudet. Är det fullt så är det fullt. Vi går dröjande iväg, men inser att S fattas. Plötsligt ser vi hennes hand vifta med en gest ”Kom! Kom! Kom!”.
Rockös och glädje. Foto: KAI MARTIN
Jo, hon hade lyckats snacka oss in och se, det blev en musikalisk upplevelse som ingen av oss ångrar. Mugison har ett band som är tajt och spelglatt, trummisen spelar verkligen trummor och har till det en mimik som är gymnastisk och en tunga längre än Gene Simmons. Bandet, förutom trummisen, består av gitarr, barytonsax och bas plus då Mugison på en akustisk gitarr som han troligtvis fick som ung pojk, men som han sedan vägrat släppa greppet om. Den är ihoptejpad och -limmad, med effektpedaler blir den ett rytande eller ett taktfast ackompanjemang. Hans musik är, då den är som vildast, som hämtad från Nick Caves eller Tom Waits källare, men är sin egen nog. Han blandar isländska med engelska, är en stark personlighet som plötsligt står någon meter ifrån oss för att spela dragspel till snabbt startad allsång.
Lyssna på honom här.
Vi lämnar efter en extatisk afton för konjak och samtal, däckar halv två efter en lång, lång dag.
Lördag morgon går långsamt, men vi har dagen klar för oss. S har bokat bad i öl, det gör några mil norr om Akureyri i Árskógssandur, en bit innan Dalvik. Där har Bruggsmidjan Kaldi bryggt öl ett tag, men också inrättat ett spa med möjlighet att bada i restprodukter från ölproduktionen, dricka öl samtidigt och ha det allmänt gott. Vi gjorde lite mer än så och kom dit tidigt för att hinna med en omgång i badtunnan i det bländandet vädret med utsikt över Hrísey, ön i Eylafjöður. Känslan av de kyliga vindarna, den skariga snön som Z och jag knäcker med våra kroppar och det varma vattnet i badtunnan är exempellöst och ljuvligt. Ölbadet sker parvis. Z och jag för sig, E och S för sig. Vi tar en glas öl, njuter våra 25 minuter innan vi leds upp på vinden för en halvtimme av fullständig avkoppling, som till slut blir för mycket för min rastlösa kropp. Upp och ned, ombyte och ut i den klara luften med ett väder som till och med överraskar islänningarna. Ovädret finns runt hörnet, men når oss aldrig. Så kan det vara och naturligtvis ackompanjerar det väl S:s välregisserade tur för oss.
Iskall och varm njutning. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN
Vi åker in mot Akureyri, åker förbi Skautahöllin, länge Islands enda ishall och landets vagga för den ishockey som spelas. Jag får mig lite ishallskänsla, känner på några reliker till målvaktsbenskydd, ser två grabbar som skottränar samtidigt som ett damlag värmer upp vid sidan av isen. På väggarna memorabilia med bilder från den isländska ishockeyhistorian, från spel på fjorden med låg sarg och entusiasm till hallen som haft det lokala laget SA Vikingar (startade 1937) som gäster sedan den byggdes (minnet säger att jag hörde 20 år sedan, men jag tror den är äldre). Det är en fin arena, lite som ett mindre Frölundaborg.
Möte med is och kollegor. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN
Det kurrar i magen och vi stannar vi macken som ligger där den nybygga vallen eller bron leder över fjorden och äter en annorlunda korv med bröd med extra allt.
Kvicklunch. Foto: KAI MARTIN
Vi fortsätter upp mot den isländska alpvärlden och skidområdet för de som gillar att åka utför. Det är en brant stigande färd på vindlande vägar för att komma dit, men väl på plats bjuder Hliðarfjall på en vidunderlig utsikt. Liftarna är på väg att stänga och vi har inte tid att hyra utrustning, det blir lite poserande i våra Tensonställ innan färden går nedför. Middag väntar. E har nosat reda på en grill på balkongen och bjuder så småningom på grillfest med fisk och havskräftstjärtar. Gott, smakrikt och bortskämda glufsar vi oss och dricker champagne till. Men som om gårdagens övningar tagit hårt, det hade de, kryper vi till kojs tidigt för att vakna tidigt och förbereda för avfärd.
Fjällklädda. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN
Söndagsmorgonen ägnas åt hastig frukost, packning och städning. Sedan avfärd. Vädret tjusar vår färd tillbaka till Reykjavik, vi gör ett stopp på vägen (åter vid Staðarskáli) och äter lammlägg, en rejäl portion. Isländska vägkrogar har satt en ära i att bjuda på isländsk mat för den som önskar alternativ till snabbmaten. Utmärkt.
Vacker utsikt i vacker tröja. Foto: KAI MARTIN
Z vill ta bilder i sin nya islandströja som S stickat och gett. Vi får göra många försök utan att hon blir riktigt nöjd. Men så småningom kommer vi till Reykjavik för lite ärenden, stannar sedan till i köpcentrumet Kringlan för köp av strumpor till islänningarnas version av mustaschkampen eller movember. Jag kikar också in på Next och kommer ut med två skjortor.
Vi är möra efter resan, äter en carbonara i vännernas hus, dricker det goda vattnet till, kallt och friskt, för att sedan ta en promenad down town Hafnarfjörður när solen sänker sig över hamnen.
Solen tar farväl. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Vår resa har kommit till vägs ände. Dagen efter tar vi farväl, får skjuts till Keflavik och kveðjum Island vi ses snart igen. Snön kommer med vinden, vi lyfter utan bekymmer. Väl hemma får vi beskedet. Stormen har svept över Hafnarfjörður med 28 sekundmeter.
Tack och adjö. Foto: KAI MARTIN
kaimartinblog 