Upptäcktsresande av musik

Konsert

West of Eden

!!!

Westof

Kärleken till musiken. West of Eden tummar inte på vad de vill. Foto: KAI MARTIN

Kronhuset, Göteborg

Publik: Snudd på utsålt.

Bäst: När ”The head, the heart, the tail” är ljuvligt vild.

Sämst: Att det blev väl stressigt mellan tåget från Stockholm och konserten, men det gick.

Fråga: Om nu jorden är platt, hur nära kanten är då West of Eden på sin exkursion…?

Det är med något slags dåres envishet och den passionerades tunnelseende till sin kärlek som West of Eden jobbat med sin musik. Den som startade som en blixtförälskelse till den irländska musiken någon gång i 90-talets allra sköraste inledning och som fortfarande bär frukt.

Jo, jag skriver envishet, för trots motgångar och huvudskakningar, klappar på huvuden av förståsigpåare har, främst, paret Jenny och Martin Schaub med mannar drivit på framåt och utan att fukta fingret och sätta det i luften för att känna varifrån de trendiga vindarna blåser. Så har det, förutom albumen, blivit både hyllningar till Kiss (”I love it loud” och ”Do you love me”) och till IFK Göteborg (”Glenntown”).

Det är respekt och med den har bandet också klarat sig, växt sig starka, men framför allt nått aktning utanför de svenska, njugga, gränserna. Jag tycker det är beundransvärt.

När de så under sin Kinaturné 2017 kom på att ”varför inte spela in nya albumet i England och Skottland, på olika ställen med olika gästmusiker”, så var det inte bara en vild tanke. Den slog naturligtvis rot just för att West of Eden har månat om sina kontakter inom den brittiska folkmusiken, något som främst deras Celtics Christmas-konserter genom åren i Göteborg har bäddat för. Dit har aktade folkmusikernamn från Irland och Storbritannien kommit och med dem har också West of Eden blivit ett respekterat namn. Som man sår får man skörda och det gör West of Eden nu.

Det blev nionde studioalbumet ”Flat earth society” och releasen av det ska naturligtvis firas. Naturligtvis är det inte med gästmusiker, men väl med bandet samlat – förstås med influensa och förkylningar som kantat vägen till konserten – går det bra ändå.

Fokus är inställt på albumet under den dryga timmen som spelningen är. Kanske framför med darriga fingrar och stämband av ovan förklarade skäl, men också för att låtarna ännu inte är satta under flerårigt spelande.

Inför en entusiastisk publik gör nu det inte så mycket. West of Eden månar om sin tradition med lyriska melodier, fina arrangemang och drivet spel till Jenny Schaubs fjällbäcksrena, lekande stämma.

Musiken går från stillsamma, melodiösa ballader till energistinna jiggar där Lars Broman intensiva fiolspel duellerar med Henning Sernhedes Mark Knopleranstrukna gitarrspel. Det blir inte mer sprittande än så.

Det finns de som tycker att West of Eden skulle må bra av ett ruffigare sound och att Jenny Schaub skulle krama om stämbanden en smula. Jag har nog tillhört den skaran, men inser att om bandet velat ha en Tom Waits på sång hade det handlat om något annat. West of Eden är bäst på att vara just West of Eden. Bandet som utforskar musiken och melodierna på sitt sätt, oavsett om jorden är rund eller platt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s