1980 var ett omtumlande år. Kai Martin & Stick! sloknade inte i sin ambition att ut- och invecklas. Skakade av sig rådande trender, rastlöst, för att öppna hjärtat för nya intryck för att göra avtryck. Hösten 1979 hade hela bandet, omtumlat, sett Simple Minds på Errols. En spelning som öppnade sinnena på samma sätt som XTC, Pere Ubu, Devo och Ultravox gjort. Vi lyssnade på allt och alla, lät oss inte begränsas i vår vilja till att skapa.

I februari 1980 var vi nere i Lundaton för att spela in vår andra singel – ”Måndag måndag”/”Slav i vår tid” – med Henrik Venant som producent. Det var också på hans skivbolag Heartwork som skivan skulle komma att släppas. Samtidigt låg Klas Lunding i startgroparna med sitt Stranded, dit vi blev inviterade för att medverka på samlingsalbumet ”Popjob”. Vi gjorde inspelningarna – ”Spel” och ”Telefon” – i Ljudspåret på Nobelgatan i Lunden i Göteborg under tidig sommar. Vi njöt av studions möjligheter. Hade på kort tid tagit steg framåt efter att först gjort ett snabbjobb med Bengan Blomgren som tekniker – sex och en halv timme inklusive mix – för debutsingeln ”Binder min tid”/”Jag dansar inte”/”(Försent) aldrig försent” i Nacksvings mobila studio nere i Västra Nordstan, mars 1979. Någon månad senare var vi inviterade till Sveriges radios studio 12 på Delsjövägen i Göteborg för liveinspelning till programmet ”Utspel” (sändes på Valborgsmässoafton 1979). Vi blev mer och mer bekväma på både scen och i studio.

1980 var alltså Heartwork intresserat av oss, precis som Stranded. Dessutom lockade Nacksving, där vi också satt i ett möte som gränsade till ett förhör. Men Silence records, Näved, Koppom visade också intresse.

En ruskvädersdag i april åker vi i två bilar upp till Arvika för en uppvisningsspelning. Rasta-Kaj, Gomer Explensch och Peter Bryx åker i VW-lastbilen som vi fått låna av Rangreklam. Ronny Jotten, Tony Vibrato och jag i en hyrbil, VW Polo, hyrd från Wagnefors. De drog in ett blötoväder med snöblandat regn och i Tingstadstunneln drog jag på mig bilbältet (det var inte lag på det då) där jag satt i baksätet. Tony Vibrato vid ratten. Ronny Jotten underhållande bredvid. E6 norröver mot Uddevalla för att sedan gena genom Dalsland upp mot Arvika via Årjäng.

Men strax efter Ucklum intensifieras ovädret. Den kurviga, gamla E6:an är plötsligen opålitlig. Sommardäcken tappar greppet kort efter att vi passerat en mindre slänt, bilen kränger vilt fram och tillbaka innan Tony Vibrato helt förlorar kontrollen över fordonet, som voltar ned i ett dike.

Tystnaden slår ekande mot oss. Vi hämtar andan. Frågar varandra om vi är ok. Tar oss ur bilen. Då ser jag två bilar i möte som, precis som vi, förlorar väggreppet i halkan. Frontalkollision mellan en mot norr åkande och en på väg söder ut. Min tanke är ”Åh, nej! Ska jag behöva slafsa med blod här…” med vetskapen om att en avgörande showcasespelning väntade i Arvika några timmar bort.

Lyckligtvis blev ingen skadad. Båda bilisterna, en handbollsspelare från Uddevalla, var förstås chockade. Köerna byggdes på. Genom ett trollslag kom polis, fackelbloss placerades varnande vid olycksplatsen. Bilarna kröp förbi olycksplatsen där bärgare kommit för att ta hand om vraken och vår plåtskadade bil i diket. När vi sitter i bärgningsbilen med Polon upplyft kommer en kvinna för snabbt in mot kön. Tvärbromsar. Gör en piruett med bilen och hamnar förvånad i färdriktningen utan att kollidera med någon. Försiktigt anpassar hon farten efter sin sena insikt. Vi åker mot Uddevalla. Hyr en ny bil. Kommer omtumlade till Arvika där den lätta lastbilen med utrustningen redan ankommit och de tre medlemmarna ur gruppen fått allt på plats.

Vi är förväntansfulla. Musikkaféet är inte stort. Men rymmer förstås fler än de fyra personerna från skivbolaget, de två anställda i kaféet och de tre betalande. Men vi bjuder upp som om det var utsålt inför en storpublik.

Så packar vi ihop. Åker mot studion i skogen och fascineras över faciliteterna, där mycket fortfarande inte var färdigt. Men studion redan i skick att användas. Vi får mat, samtalar med skivbolagets Anders Lind, Eva Wilke och Göran Andersson, den sistnämnda som fått korn på oss, och får på plats erbjudandet om att göra skivor hos dem. De står för kostnaderna. Vid break even delar vi på inkomsterna. Inga kontrakt. Bara hederliga löften. Vi älskade det.

I augusti skulle vi få lov att komma dit och spela in under fyra veckor.

Ystra la vi oss i våningssängarna, holkarna, i den stora sovsalen på andra våningen i det gamla skolhuset i Näved. Vi skulle spela in ett album! Detta knappt två år efter första spelningen. Dagen efter åkte vi mot Stenungsund för en spelning på en fritidsgård, som genomfördes pliktskyldigt inför en förvånad publik.

En månad senare blir jag misshandlad i Lund efter en spelning på pingstafton. Ett gäng raggare bryter sig in genom att slå sönder samtliga fönster i Henrik Venants hus, där vi övernattar, vid Bantorget. De flesta flyr. Jag blir kvar i soffan där jag ligger i min sovsäck, brutalt uppväckt av attacken. Två män slår mig, en av dem med en gummibatong, och tillfogar mig skador på huvud och höger arm, som jag förtvivlat håller upp för att skydda mig samtidigt som jag gråtande, skrikande undrar ”Vad har jag gjort? Vad har jag gjort?” med det iskalla svaret ”Håll käften din jävla punkare”.

Allt klingade plötsligt av. Jag gick med blodet pulserande ur mitt huvud och sprejade rummet rött, såg chockad hur personer gömt sig, en mor med sitt spädbarn… Det var kaos där och inne i mig. Lunds universitetssjukhus väntade, några stygn och en kommentar från läkaren som undrade varför vi var tvungna att se ut som vi gjorde‚ som om det var vårt fel att vi blev attackerade…

Jag hade förträngt det, men en dryg månad senare var jag nere i Lund, hos Henrik Venant och medverkade som gästmusiker och co-producent till Rädslas skivdebut. Övriga sommaren ägnade jag till att repa med bandet och jobba på GT, ett sommarvikariat som korrekturläsare.

Så är det dags. Vi packar, förväntansfulla, bilarna för avfärd mot Koppom och Silences studio. Kommer fram när Eldkvarn är på väg ut. Inspelningen av ”Musik för miljonärer” är klar. Bandets kulinariska äventyr har precis börjat, Plura har kockat med bravur och vi får höra av skivbolaget att vi har något att bevisa. Vi får förhandslyssna på slaskmixar från skivan, är fascinerat förtjusta; snart är det vår tur.

Sommaren lockar utanför. Inte långt från studion ligger badsjön dit vi går för att svalka oss mellan inspelningarna, som är intensiva och hängivna. Robert Broberg kommer förbi med sin dåvarande fru Anastasia. Gasleben och Jimmy Cyklon från vänbandet Cosmic Overdose hälsar på med syntar och taktmaskiner, som vi använder under en yster inspelning, det som kom att bli det hemliga avslutande spåret, av ”Jag dansar inte”. Ett slags hyllning till våra första fans.

Under ett avbrott i inspelningen åker vi in till Arvika för att gå på bio. Sommarkvällen är fortfarande ljus när vi kommer ut ur salongen. Bandkamraterna föreslår en fik, nickar nedåt backen och jag ser raggarna åka i karavan där nere och tappar det. Paniken slår till, jag storgråter och blir paralyserad. Istället för fika packar vännerna in mig i Toyotabussen och vi åker tillbaka till skogen, till studion och till lugnande sömn.

De fyra veckorna försvinner snabbt. Vi är klara. Albumet är mixat. Arbetet med omslaget påbörjas av Peter Bryx under överinseende av Gomer Explensch. Vi har under någon av middagarna kommit fram till titeln. ”Biomusik” och vill jobba på temat kring filmmusik, men också bio som i biologi. Idéer kastas fram och tillbaka, för att mer tangera just filmmusiktemat. Det blir en creditlista fullt av humor för de som så vill.

10 oktober kommer albumet. Musiktidningen Schlager startar denna dag, Vi stödspelar för dem i Göteborg, precis som andra stödgalor görs i Malmö/Lund, Stockholm och Sundsvall. Jag har precis fått uppdrag som stringer för dem och gör mitt första jobb som recensent samtidigt som jag debuterar som albumartist. ”Popjob” kommer ungefär samtidigt. I den vevan är vi också gäster i tv-programmet, det livesända ”AB Svensk Rock”, tillsammans med Cosmic Overdose.

Av den energistinna musiken som vi hade i början med låtar som gick i hundranittio hade vi komprimerat det mesta, sansat tempot efter att ha spelat på en modevisning och insett att modellerna inte hann ut på catwalken innan låtarna var färdiga och där, på plats, fick arrangera om musiken och dra ned på tempot. Vi upptäckte att det fanns en kraft och tilltro i det vi gjord där, förfinade det och öppnade för än mer influenser för att skapa vår egenhet.

40 år sedan. Fantastiskt.