Nöje | kaimartinblog

Varmt, vasst och roande med Katrin Sundbergs tankar

Posted on mars 12 av Kai Martin

Show:

NI HÖR VAD JAG TÄNKER med KATRIN SUNDBERG

!!!

***Inbjudande. Med sin enmansshow ”Ni hör vad jag tänker” roar och häcklar Katrin Sundberg både sin publik och sig själv. Foto: KAI MARTIN***

Lisebergsteatern, Göteborg.

Publik: Cirka 500 (snudd på utsålt).

Bäst: Hennes mångfacetterade scenspråk.

Sämst: Alla tankar behöver man väl inte få höra.

Fråga: Kommer hon att rensa i sina egna sociala medier efter den här upptuktelsen…?

Hon har dragit sin föreställning några varv sedan premiär hösten 2024. Nypremiär och turné för några veckor sedan och nu på scen i Göteborg. Om det märks…? Både ja och nej. Katrin Sundbergs rutin kickar förstås in och denna hennes enkvinnasshow vilar snyggt på tajming och välbalanserad dramaturgi. Men på samma gång är hon sprudlande i sitt sätt att möta publiken. Så där som om det känns som om det är för första gången, att alla känslorna kommer på en och samma gång. Självklart är det skådespeleri, men också något äkta över det.

Går vi i publiken på det? Jajamän. Från start uppstår ett heligt band i samförstånd mellan Katrin Sundberg och den förtrogna publiken. Den som hon älskar, men också älskar att häckla.

För i denna hennes föreställning blottar hon sig själv med samma glädje som hon chikanerar väl utvalda i publiken. Hon balanserar skickligt på gränsen att det bli för mycket. Ursäktar sig aldrig med att det bara är ett skämt. Men urskuldar sig istället med det varmaste av leende och hastar snabbt iväg till nästa prata.

Det blir en intensiv en timme och tjugo minuter innehållandes det mesta. Hon föreläser uppfodrande och en smula elakt om sociala medier och hanteringen av dem. Hon raljerar friskt över influencers och över hennes närmaste grannar på Söder i Stockholm. Hon generaliserar grovt och försöker få med oss på samma tankegångar som hon själv spunnit loss på. Men, nej, det verkar inte som om Göteborgspubliken delar hennes tankar om att vid vegeterande på favoritkaféet fundera över hur gästerna ser ut då de har sex.

Men så är det. En sådan här frisk och öppenhjärtig föreställning bygger på att våga, utmana och svepa med hela handen. Ibland vinner man. Ibland inte.

Den här showen, med det initiala arbetsnamnet ”Mellan mens och demens”, famnar hela livet. Med en publik i snitt yngre än hon (63) blir det ändå mycket igenkänning. För mig som är äldre (69) blir det fniss och flabb högstadiet och gymnasiet nämns.

Emellanåt sticker hon emellan med ”dagens bikt”. Triviala tankar om livets trivialiteter, som löften om sig själv att bara unna sig en ruta av chokladkakan när man kommer hem, för att inse att hela den gick åt på vägen. Då släcks ljuset och en spotlight underifrån, som för att skapa dramatik och allvar för några korta stunder.

Men det är trots allt i fullt ljus som hon är bäst. Bland välformulerade och uttalade tankar – scenen med hennes olika terapeuter är lysande – varvas med dans- och sångnummer. Bland annat ”Mellansverige” – denna förbisedda del av Sverige i filmer, tv-serier och romaner. Det är Monica Zetterlunds magnifika ”Mr Kelly” (Georg Riedels och Owe Thörnqvists låt) i ny språkdräkt och Liza Minnellis ”You’ve let yourself go”, som blir något slags kärleksförklaring till Katrin Sundbergs make Magnus Dahlberg. Han som också, via skärm, medverkar i två scener.

”Man hör vad jag tänker” är både varm och vass, roande, elak och lättsam.

”Man hör vad jag tänker” med Katrin Sundberg. Lisebergsteatern 11 mars 2026. Föreställningen hade premiär i november 2024. Nypremiär för en månad sedan.

Manus, regi och på scen: Katrin Sundberg.

Sångtexter: Calle Norlén.

Musikinspelning: Carl Flemsten och Tomas Bergquist.

Videoproduktion: Ebba Irestad.

Medverkande: maken Magnus Dahlberg på videoskärm.

Spelas: Uppsala (13/3), Örebro (9/4), Malmö (24/4), Stockholm (Rival, 29/4) och Scalateatern, Stockholm (13–15/5).

Flott – ”Grease” till Göteborg

Posted on mars 10 av Kai Martin

Anna Mannheimer i musikaldebut: ”Det kommer bli kulturkrig hemma!”

Tre veckor efter att det stod klar att maken Peter Apelgren skulle medverka i Göteborgsupplagan av musikalen ”Så som i himmelen” fick Anna Mannheimer frågan.

Hon som alltid säger nej tackade ja. Nu ska hon musikaldebutera i ”Grease” med premiär i höst på Rondo.

– Det kommer bli kulturkrig hemma. Peter kommer röra sig i de finare salongerna, men jag kommer ha bättre efterfester, säger hon.

***Musikalfeber i höst. Arantxa Álvarez och Anna Mannheimer gör musikaldebut med rutinerade Anton Ewald i ”Grease – the musical” på Rondo i höst. Foto: KAI MARTIN***

Anton Ewald rör sig hemtamt i Rondos environger. Det är här han har huserat i rollen som Santiago i succémusikalen ”Moulin Rouge – the musical”, som nu gör sina sista föreställningar. Han har haft rollen – och älskat den – sedan premiären på Chinateatern i Stockholm sedan premiären hösten 2024. Men efter sjuttielva föreställningar är det dags för ett nytt uppdrag. Som Danny i ”Grease – the musical”. Produktionsbolagen 2entertians och Vicky Nöjesproduktions nya satsning på Rondo.

– Samma dag som premiären var för ”Moulin Rouge” i Göteborg blev det klart att jag skulle göra Danny, säger han.

Men han slapp att göra någon audition och gled på den berömda räkmackan i Göteborg in i produktionen.

– Exakt, skrattar han.

– De plockade mig för rollen, men jag behövde ändå gör en slags audition. Jag sjöng en låt – ”Sandy” – och gjorde en scen.

I rollen som Parisbohemen Santiago i ”Moulin Rouge” har Anton Ewald långt hår och skägg. Nu ska han kliva ur 1800-talet för ett amerikanskt 1950-tal.

– Ja, jag kommer klippa mig och raka mig, säger han.

Och äntligen har du fått ett jobb?

– Haha, precis så. Klippt mig, rakat mig och skaffat mig ett jobb.

Vilken relation har du till ”Grease”?

– Jag är uppvuxen med filmen.

Så det är något av en drömroll att göra Danny?

– Absolut!

Dags för ”Grease”. Anna Mannheimer konkurrerar med maken Peter Apelgren i höstens musikalfeber i Göteborg. Hon, Arantxa Álvarez och Anton Ewald spelar i ”Grease – the musical”, som kör på Rondo.

Foto: CHRISTOFFER BENDIXEN

Att göra rektorn miss Lynch var kanske inte drömmen för Anna Mannheimer när hon som tonåring såg ”Grease” när filmen kom 1978. Men nu är hon klar för rollen, som också blir hennes musikaldebut.

– Jag tyckte att Oliva Newton John var för söt och lite töntig, även om det ändrades i filmen. Istället var det Rizzo, som lockade mig. Hon (Stockard Channing i filmen) var så cool.

I familjen Apelgren–Mannheimer blir det plötsligt två stycken musikalroller som möts vid frukostbordet. Peter Apelgren, som debuterar i genren i rollen som lanthandlaren Arne i ”Så som i himmelen” (läs här), och hans hustru Anna Mannheimer, som även hon alltså debuterar med rollen som Miss Lynch i ”Grease”.

– Tre veckor efter att Peter fått sin roll fick jag min. Jag berättade det inte jag riktigt hunnit fatta att jag fått den, säger hon.

– Det är helt underbart. Det är något som jag har drömt om sedan jag såg den, trots att jag varken kan sjunga eller spela. Men rektorn kommer att gå bra.

Men sjunga… du låg ju trots allt på topplistorna som Väder-Annika med ”Uteliggardjuren” för 30 år sedan…

– Hm. Kanske det. Men det är egentligen något jag skäms över. Det var ju inte i egenskap av att jag kunde sjunga som den gjordes.

Istället är hon nöjd över hur det kommer bli hemma. Ett kulturkrig eller…

– Makarnas krig. Peter kommer få kulturpriser och röra sig i de fina salongerna. Men jag kommer hamna på de bästa efterfesterna, säger hon nöjt.

– Det ska också bli fantastiskt att få jobba med arbetskamrater. Det har jag aldrig riktigt gjort. Och jobba med en regissör. Dessutom kan jag få pranka Anton Ewald och lägga en pruttkudde på hans stolsits och skoja med de andra.

Ser fram emot utmaningen

Även Arantxa Álvarez gör sin musikaldebut. Den populära programledaren ser fram emot utmaningen.

– Jag är förväntansfull. Jag vill inte göra någon besviken. Allra minst mig själv. Så jag vet att jag måste träna och äta rätt. Jag kommer ju in i en värld som jag inte kan eller har en aning om.

Det var regissören Klas Wiljegård som uppmanade Arantxa Álvarez att söka till en audition för ”Grease – the musical”.

– Jag kom precis tillbaka från inspelningen av ”Expedition vildmark”. Jag var inte mig själv och behövde en psykolog. Så plötsligt ska jag på en audition för att sjunga och dansa. Där skulle jag köra steg med proffsdansare. Visst, jag har dansat tidigare, men kände mig inte trygg. Det var som om jag kastades ut till lejonen.

Men hon fick rollen som Frenchy och är förtjust över det.

– ”Grease” är en ikonisk film och musikal. Men på Rondo kommer den hottas upp till 2026.

”Grease – the musical”, Rondo, Göteborg. Premiär 25 september 2026. Spelas till och med 29 november.

Upphovsmän: : Jim Jacobs och Warren Casey.

Regi och svensk översättning: Klas Wiljergård.

Koreograf: Jennie Widegren.

Musikaliskt ansvarig: Nils Petter Ankarblom.

Scenografi & kostym: takis .

Ljusdesign: Palle Palmé / Johan Bjellsäter.

Ljuddesign: Oskar Johansson.

Smink & mask: Erika Niklasson.

Kapellmästare: Alice Lidberg.

Medverkande: Anton Ewald (Danny), Lovisa Bengtsson (Sandy), Nils Reinholtz (Kenickie), Pia Ternström (Rizzo), Vanja Engström (Marty), Arantxa Álvarez (Frenchy), Martin Jonsson (Sonny), Martin Wallin Andersson (Roger), Clive Rudd (Doody), Emilie Evbäck (Patty), Anna Mannheimer (Miss Lynch), Emil Henrohn (Eugene) och Boris René (Teen Angel).

Ensemble: Emilia Berglind, Felicia Loveflo, Olivia Sears, Olivia Kungsman, Petter M Skoglund, Kenny Lantz, Daniel Koivunen och Vi Duc Vo.

Inga tvivel – bara tro, hopp och kärlek,Håkan

Posted on februari 28 av Kai Martin

Konsert:

HÅKAN HELLSTRÖM

!!!!

Unity arena, Oslo

Publik: 12000.

Bäst: Det är något rörande över ”Nordhemsgatan leder rakt in i hilmen” Oslopubliken sjunger allsång.

Sämst: Jag saknade ”Sweethearts”.

Fråga: Har Håkan Hellström någonsin varit så styrd av produktion, som nu…?

Man får nästan ta det från slutet. När Håkan Hellström, långt efter att bandet lämnat scen, ensam står kvar på catwalken, delar ut rosor och möter publiken. Den som kastar upp t-shirtar, palestinasjalar… ja, till och med en sjömansbussarong på scenen för att få en signatur från sin idol. Tålmodigt möter han dem, skakar på huvudet när det blir fler plagg. Men sviker dem gör han inte.

Det är, inbillar jag mig, ett knep för honom att landa efter sceneuforin. Han gör så på sina Ullevikonserter. Dröjer sig kvar när eftermusiken spelas. Sitter på flanken av scenkanten och vinkar adjö till sin publik, tackar och minskar på så sätt avståndet mellan honom och det upphöjda. Jag vet ingen annan artist som gör så.

Håkan Hellström med band – samma uppsättning som på Ullevikonserterna sommaren 2025 minus ”frälsningsarmén” som blåsorkester – är ute på en inomhus arenaturné. I Norge (läs Oslo) den första sedan december 2016.

Han kan ju som få andra arenaformatet. Vet att bjuda sin publik på detta extra som gör att spelningarna, trots sin väldighet, blir intima, att allt känns angeläget och riktat mot var och en.

Produktion, det vill säga de levande illustrationerna som visas på skärmarna bakom scenen, är i all väsentlighet ändrade sedan i somras. Den som i sin tur var en vidareutveckling från Ullevikonserterna tidigare år. Nu är det inte lika animerat, men fortfarande med en förkärlek för Göteborgsromantik och en ogenerad hyllning till förebilder, som präglat både Håkan Hellströms liv och musik. Det är vackert, men visst finns det ett drag av AI-format i det som visas…?

Förstås är det musiken som är i centrum. Den som sedan 2023 delvis klätts i ny dräkt med nya bandmedlemmarna Tobias Wiklund, trumpet, och David Nyström, klaviatur. Den förstnämnde har med sin jazzbakgrund varit med att bidra till mer flyhänta blåsarrangemang och spel. Låtarna, överhuvudtaget, lever sitt eget liv i ständigt nya arrangemang, lika rastlösa och levande som Håkan Hellström själv på scen. Favoriter som man kanske har lyssnat sig trött på får på så sätt ett nytt liv.

Håkan Hellström är ju också mån om att skapa scenens dramaturgi. Han förstår att man inte med enbart kraft och energi kan vinna hem en konsert. Det blir på så sätt själfullt, innerligt samtidigt som det kan bli övertippat euforiskt.

Det märktes senast på Ullevi att produktionen styr allt mer. Låtlistorna från en konstert till en annan var mer statiska än tidigare. Så också nu. Men ändå är Håkan Hellström på tårna, skapar ett unik tilltal till sin publik. Uppmärksammar en liten gutt, som uppenbarligen tagits med av sina föräldrar, talar vänt och direkt till honom. Kanske har han vunnit ett nytt Håkan-fan.

Håkan Hellström själv är synnerligen förtjust i sin roll på scenen. Behärskar varje vrå och större plats med en sjävklarhet. Samtidigt rids denne storartade entertainer av maran att inte räcka till, att hela tiden prata om drömmar, utanförskap och söka näring i de som häcklar honom. På samma sätt är han också fylld av det romantiska skimret av luffare och vagabonder, av människor vid sidan om. På så sätt når han liksom alla – oavsett vilken sida om linjen man står.

Men mer än någonsin är det här som ett manifest på hans konstnärskap. Med texterna rullande bland illustrationerna på skärmen är som om han vill förklara att han är en storyteller att lita på. Att inte bara hans musik duger utan också texterna med dess innehåll och djup. Det blir en tittin till hans pojkrum och hans fantasifulla väg till framgång och in i vuxenlivet. Personligt, men inte utlämnande.

Klädd i oskuldens färg bär han ett vitt linne med ett påsytt blödande hjärta, som om det ivrigt pulserande blöder igenom för publiken, för honom, för konsten, för musiken…

Hela gänget på scen är som ett resande cirkussällskap med Håkan Hellström som entusiastisk direktör för det hela. Nämnda Tobias Wiklund och David Nyström är trogna sina gestalter från turnépremiären på Barcelonaklubben Razzmatazz vårsommaren 2023 – den ene utklädd till trollkarl à la Merlin, den andre som en renässansmänniska med bonjour, kravatt och peruk. Men Håkan Hellströms mest trogne musiker, basisten Oscar Wallblom (har ensam varit med sedan starten i bandet) har lämnat sin piratlook från då för en cool, Kubastyle, och kapellmästare/gitarristen Simon Ljungman i vidbrättad hatt är mer rock’n’roll precis som Mattias Hellberg, Oslobon på gitarr, Labbe Grimelund, trummor, och Finn Björnulfson, slagverk. Den intensiva körtrion – Annika Granlund, Ingela Olsson och Kerstin Ryhed-Lundin – låter rösterna tala och har fått ett större sällskap av LaGylia Frazier, som tagit ett märkligt mindre utrymme i showen.

Till skillnad mot Ullevi så presenteras faktiskt orkestern och får sitt spelutrymme med en samlad promenad ut på catwalken.

Oslokonserten är fantastisk. Ett böljande, varmt omsvepande hav av musik och känslor, från Håkan Hellströms begynnelse för 26 år sedan till detta nu och musik från senaste albumet ”Svensk rost”. Är man i Oslo ska förstås Lars Winnerbäck bjudas in som gäst, boende i den norska huvudstaden som han är, för att sjunga Stonesfunkig ”Försent för edelweiss”. En fin stund från scenen, som för övrigt är den enda avstickaren från låtlistorna från Örebro och Karlstad.

Över Håkan Hellströms kunnande och skicklighet svävar inga tvivel. Han bjuder på tro, hopp och kärlek tillsammans med storartad underhållning.

Håkan Hellström, Unity arena, Oslo, 27 februari. Konsert tre av vårturnén, men egentligen tänkt som den första.

Bandet: Tobias Wiklund, trumpet, David Nyström, klaviatur, Finn Björnulfson, slagverk/sång, Labbe Grimelund, trummor, Oscar Wallblom, bas/sång, Mattias Hellberg, gitarr/munspel/sång, Simon Ljungman, gitarr/sång, Nils Berg, saxofon/klaviatur/fiol/sång, LaGaylia Frazier, sång, Annika Granlund, sång och trumpet, Ingela Olsson, sång, och Kerstin Ryhed-Lundin, sång.

Låtlista:

Intro: Abba Arrival
Magiskt, men tragiskt
Gå för glory
River en vacker dröm
Evergreen min vän evergreen
Uppsnärjd i det blå
Tro och tvivel
Pappa, säg ja!
Långa vägar
Dom kommer kliva på dig igen
Pistol
Tillsammans i mörker
För en lång tid
Nordhemsgatan leder rakt in i himlen
Vänta tills våren
För sent för edelweiss (gäst Lars Winnerbäck)
Kom igen Lena!
Känn ingen sorg för mig Göteborg
En midsommarnatssdröm
Valborg
Svindlande höjder (extranummer med ”Over the rainbow” som pianointro)
Din tid kommer (extranummer)
Det kommer aldrig vara över för mig
Du är snart där

Kitschig Nick Cave roar och förundrar

Posted on februari 22 av Kai Martin

Konstutställning:

THE DEVIL – A LIFE av NICK CAVE

***Fascinerande. Nick Caves musik kan man, men hans konst…? På Kulturhuset i Stockholm ställer han ut 17*** ***figu*****riner** ***som både roar, förundrar och fascinerar. Foto: KAI MARTIN***

Det är ju inte ofta som man skrattar åt Nick Cave. Denne mörkerman roar ju sällan med sina mördarballader.

Men på Kulturhuset i Stockholm lockar han till just skratt. För hans porslinsfiguriner är en god portions underhållning parat med allvar och förundran.

Herregud, sedan mitt av 80-talet har jag fått min beskärda del av Nick Caves mörker genom hans musik. Jag har sett honom på scen, sett honom på film, läst en och annan bok. Hösten 2020 naggade jag lite i kanten på förståelse mot hans kreativa sida med utställningen ”Stranger than kindens”, som bjöd in till hans liv och uppväxt. Men skrattat, det har jag aldrig gjort åt honom. Inte med heller.

Förvisso har hans senaste konsertturnéer bjudit in till ett slags gospelfest, där det finns en glädje som kontrasterar smärtorna han sjunger om. Men rollen som mörkerman, som svartrockande predikant med svavelosande texter om miserabla levnadsöden… nej, det har han inte släppt.

Så inför besöket på Stockholms kulturhus och utställningen ”The devil – a life” visste jag ärligt talat inte vad som väntade. En sak är säker, att trots vetskapen om att det var keramik så var det ändå inte det här jag såg framför mig.

I det stora utställningsrummet står sjutton glaserade porslinsfiguriner utplacerade på rad. Alla är de Djävulen i olika situationer.

Nick Cave berättar, i en intervju som kan ses i det bortre rummet där också en bokhylla med litteratur som inspirerat honom, att han redan under tonåren kom att jobba med skulpturer. Flera kom att hamna hos hans mor, som hade dem framme fram till sin död. Under pandemin, då stora och omfattande turnéer ställdes in för honom, började han jobba med händerna. Han återvände till keramiken. Började med vaser för att missnöjd konstatera att det inte var vad han önskade. Så flög djävulen i honom. Skulptur efter skulptur med Djävulen skapades, glaserades, målades och bildade så småningom ett slags berättelse.

Totalt har det blivit sjutton stycken, som var och en för sig berättar sin historia och har sina respektive titlar (se bilderna). Det är kitschigt, inspirerat av Staffordshireporslinet som länge var prydnadsföremål i arbetarhem, tänkta för att ställas på spiselkransen. Precis som dessa är Caves figuriner platta på baksidan, för att de ska kunna stå så nära bakomvarande vägg som möjligt.

Ja, de är alla roande och ibland kommer det där förlösande skrattet. Men i serien om Djävulen framställs hin håle också som en skör, mänsklig figur med sina tillkortakommande. Nick Caves för de mörka krafterna, för våld och ond bråd död lyser igenom och de bakomliggande orsakerna till det bjuds man inte in till. Men här blir det en roande utställning som manar till eftertanke.

Det konstnärliga värdet är väl, precis som med Staffordshireporslinet, ringa. Men det är ju trots allt Nick Cave och han förhäver sig inte. Han är noga med att, i intervjun, påtala att han inte är något konstnär i sammanhanget. Han ser det här mer som ett hantverk. Kanske för något arbetarhem, som vill lysa upp mörkret med lite kitsch.

”The devil – a life” av Nick Cave. Kulturhuset, Stockholm. En pågående utställning som varar till och med 31 maj 2026.

Ojämnt med Danskompaniet

Posted on februari 22 av Kai Martin

Dans:

PAST THE POINT

Det är ju inte utan att Göteborgsoperans Danskompani har skämt bort sin publik genom åren. Under åren med Kompaniets konstnärliga ledare Katrín Hall har man utvecklat sin kompetens och vågat mer och utmanat ytterligare.

Det är fler än en gång som koreografer av yppersta världsklass kommer till Göteborg för att inte bara fullvärdiga en uppsättning utan också involvera dansarna i det konstnärliga arbetet.

Som med Marcos Moraus ”Cold song”, dit också dansarna räknas in som medskapare till koreografin.

Det är ett verk som lever intensivt från start till mål i symbios med Ben Meerweins och Alex Röser Vatiches kompositioner. Inledningen med Zander Constant som ensam dansar i den svartvita scenbilden med dovt, tonat ljus, som ett tittskåp mot scenen. Det är som något överblivet från Leonard Bersteins ”A West Side Story”, scener – och musik – som från nere i New Yorks hamn. Dova mistlurar, hetsig musik och dans som är spatiös, sprättande, knixig där plötsligt ben dyker upp i den innehållsrika lådan som utgör podiet på scenen.

Det utvecklar sig med totalt åtta dansare, som mer Danskompaniets fantastiska förmåga och känsla för takten och dansens utmaningar. Varje individs styrka som dansare blir till kollektivets kraft i koreografin.

Det artar sig mot något som inte kan annat än karaktärisera sig som ett ”work in progress”. Är det en föreställning som ska sättas upp? En konsert? Förberedelser, sladdragningar, en kamp m ot klockan och – lekfullt dramatiskt – Henry Purcells (musik) och John Drydens (text) ”What power art thou?”. Alltså musik från sent 1600-tal med dansarna som träder in i en prestigefylld kamp om tronen med alla med kronan på skulten.

Jo, ”Cold song” är dånande stark musik med mörk, intensiv dans. Danskompaniet har grepp om sina förmågor och sin rörelses fantasi.

*Ett svagt kort. Med ”We made a mess!” – koreografen Botis Sevas verk – lyckas inte övertyga. Foto: TILO STENGEL*

Det är förstås en utmaning att skapa ett verk kallat ”We made a mess!”, koreografen Botis Sevas dansverk. Med streetsmartness i föreningen med nutida dans från hiphop har det dessvärre blivit något rörigt och oskarpt. Jag har normalt sett inga problem med en blandning av konstarter. Men här interfolieras talade passager med dansnumren. Replikerna ska illustreras med gester, men tajmar dåligt. Det haltar. En scen bjuder in film, animerat och stumfilmscener, som fullkomligt tar fokus ifrån dansen. Jag förstår inte nyttan. Dansen är som hämtad från en skolgård… ja, kanske de där kidsen som kan dansa och vill imponera på klasskamrater. Men i det här sammanhanget blir det ofärdigt.

”We made a mess!” blir dessvärre rörig och imponerar inte alls på mig, som tidigare uppsättningar av Danskompaniet har gjort.

”Past the point” med ”Cold song” och ”We made a mess!”, Göteborgsoperans Danskompani, Göteborgsoperan. Premiär 6 februari 2026. Denna recension baserad på föreställningen 21 februari. Spelas till och med 27 februari.

”Cold song”

Koncept och regi: Marcos Morau.

Koreografi: Marcos Morau och dansarna.

Kompositör och ljuddesign: Ben Weerwein och Alex Röser Vatiché.

Scenografi: Max Glænzel Ribas.

Kostymdesign: Silvia Delagneau.

Ljusdesign: David Stokholm.

Dansare:Zander Constant, Valentin Duran, Victor Duval, Angé-Clémentine Hiroki/Viola Esmeralda Grappiolo, Jiwan Jung, Ivo Mateus/Victor Ketelslegers, Einar Nikkerud och Auguste Palayer.

”We made a mess!”

Koreografi: Botis Seva plus Victoria Shulungu och Jordan Douglas som konstnärliga medskapare.

Kompositör och ljuddesign: Torben Lars Sylvest.

Ljusdesign och scenografi: Tom Visser.

Kostymdesign: Ryan Dawson Laight.

Dansare: Olivia Blanch, Mei Cheng, Tsung-Hsien Chen, Giovanni D’Agati, Miguel Duarte, Zachary Enquist, Claudia Gil Cabus, Logan Hernandez, Da Young Kim, Adam McGaw, Aishwarya Raut, Sofia Sangregorio, Iris Telting, Úrsula Urgelés González, Josephine Wiese, Xavier Williams och Joonatan Zaban.

Inget trubbel för ”Trassel” – firar farstriumf på Oscars

Posted on februari 22 av Kai Martin

Fars:

TRASSEL

!!!!

Oscarsteatern, Stockholm.

Bäst: Ola Forssmed briljerar.

Sämst: Finns inte mycket att klaga på.

Fråga: Hur mår Ola Forssmeds kropp egentligen…?

En fars kan vara en väldigt unken form av underhållning. Sexistisk och med grovt karikerad humor med fördomar i första rummet. Men rätt satt och med en spinnande intrig kan det också vara dråpligt roande och bjuda på ett oförargligt flabbande, för att det helt enkelt inte går att hålla igen. Som med ”Trassel”, brittiska farsmästarens ”Out of order” (1990), som i Edward af Silléns sabba nyöversättning och bearbetning (samt regi) fått en nytändning. Ja, pjäsen har spelats förut på svensk scen. Som 1992 på Maximteatern med Peter Dalle på scen. Då som försmådd man. Nu som justitieminister i en klippt och skuren-roll. Det känns som om Peter Dalle här äntligen får blomma som den komiska skådespelare han är i denna så strama, strikta roll där han ändå ska spela eldig förste älskare i en otrohets tête-à-tête-á-tête på Grand Hôtel i Stockholm 1964.

Ingenting går förstås som det är tänkt. Det springs i dörrar och bland annat den prudentlige hotelldirektören (Per Svensson), som vill ha ordning och reda på sitt hotell, och den flitigt besökande kyparen (Anders Jansson, med konstlad brittisk brytning). Den senare som kommer med sin ”room service” i tid och otid. (Mest det senare.)

Till detta liket (Ola Forssmed), som hittas i det trilskande fönstret som vätter mot den vida terrassen mot Stockholms ström. Skandal, förstås, som justieminister Ragnar Rundqvist försöker lösa på fel sätt och med hjälp av sin assistent Göran Dahlberg (Robert Gustafsson).

Det blir en accelererande räcka händelser som spinner en intrig på högvarv. Rundqvists älskarinna, Lena Stjernström (Malin Cederbladh) involveras självklart men motvilligt. Hennes man Kent (Henrik Johansson) är otrohetsaffären på spåren. Göran Dahlbergs mamma kräver, via telefon i första akten, sin sons uppmärksamhet genom sköterskan Björkman (Hanna Dorsin). Så dyker justitieministerns fru (Anki Albertsson) upp som en överraskning. Dessutom! Liket lever!

Ja, här får Ola Forssmed utnyttja sin fantastiska slapstickmotorik till fullo. Inledningsvis har han inga repliker. Det är kroppsspråket som får tala och som han gör det. ja, jag har sett honom otaliga gånger i dråpliga roller, men det här går utanför allt annat. Han är fullkomligt briljant. Lägg till detta en Robert Gustafsson i stormform och perfekta roller för de andra i ensemblen, som har man en fars som jag förstår har blivit en succé.

Det är en fars som är fånig, tramsig, ytlig, trasslig och fylld av trubbel.Men också med en flödande humor och tajming från en ensemble som vet att roa under den intensiva stund som ”Trassel” går för högvarv på Oscarsteaterns scen. Ska man ha roligt i Stockholm är det hit man ska gå.

”Trassel”, Oscarsteatern, Stockholm. Premiär 13 september 2025. Denna recension baserad på föreställningen 20 februari 2026. Spelas till och med 3 maj.

Manus: Ray Cooney.

Regi, bearbetning och översättning: Edward af Sillén.

Scenografi: Marcus Engelsson.

Kostymdesign: Camilla Thulin.

Mask- och perukdesign: David Julio.

Ljusdesign: Mikael Kratt.

Ljuddesign: Oskar johansson.

Koreografi: Per-Magnus ”PM” Andersson.

I rollerna: Robert Gustafsson (Göran Dahlberg), Peter Dalle (Ragnar Rundqvist), Malin Cederbladh (Lena Stjernström), Anders Jansson (kyparen), Ola Forssmed (liket), Per Svensson (hotelldirektören), Henrik Johansson (Kent Stjernström), Anki Albertsson (Pia Rundqvist) och Hann Dorsin (hotellstäderskan Maria/syster Björkman).

Maxad Max Martin-musikal

Posted on februari 20 av Kai Martin

Musikal:

& JULIA

!!!!

Cirkus, Stockholm.

Publik: Utsålt.

Bäst: Som i OS – tjejerna.

Sämst: Ljudet från orkestern var grötigt.

Fråga: Hur högt kan Joanné Nugas stjärna stiga…?

Att ha haft över 70 låtar på topp tio på amerikanska Billboard Hot 100 skojar man inte bort. Max Martin – med sina medkompostitörer – kan sin sak när det gäller att producera och komponera poplåtar. Så när jukeboxmusikalen ”& Julia” från 2019 får Skandinavienpremiär är det förstås en föreställning strösslad med popglitter från den 54-årige svensken.

Tillsammans med David West Reads originalmanus (översatt fyndigt, som alltid, av Calle Norlén) förenas 2000-talets främsta popkompositör med William Shakespeares ”Romeo och Julia”. Men nu med en feministisk smällkaramell.

William Shakespeare (Viktor Norlén) håller på med sitt kärleksdrama när ensemblen i allmänhet och hustrun Anne Hathaway (Linda Olsson) protesterar mot det dystra slutet. Varför inte låta Julia (Joanné Nugas) leva…?

Så rullas intrigen igång där striden och vem som ska hålla i författarpennan rullar på intensivt mellan William och Anne genom föreställningen samtidigt som Julia bereds allt större plats i handlingen.

Här blandas härligt sprakande koreografiska nummer från den skickliga ensemblen med rent komiska scener. Där är det främst Sussie Erikssons amma Angelique (amman har en central roll i ”Romeo och Julia”) med Lance i Rennie Mirros gestalt som står för storartad humor och underbar tajming.

Men det är förstår den juvenila Julia, blott 13 år, och hennes öde som är i centrum. Med Max Martins låtskatt i denna kontext ges musiken ett nytt ljus. Skickligt. Joanné Nugas sjunger fantastiskt, växlar från ömsint till kraft och är tonårstrulig och kvinnostark i samma kropp. Oscar Zias Romeo är valpig, men också initialt en smula vilsen i både roll och röst. Det tar sig ju mer plats att han får i andra akten (i den första tjänar han mest lik, men återuppstår i den sinnrika handlingen).

I denna handlingsstrid mellan makarna William och Anne pendlar det mellan tragedi och en pjäs med ett gott slut där kvinnorna ska få säga sitt. Här finns också gaykärlek som spirar fint mellan Martin Rehde Nords Francois och Simon Deimel Lunds May, två sångare som kan knepet att sjunga musikal med känsla och karaktär.

Men det är mest fokus på kvinnorna och här visar de det med emfas. ”& Julia” är en manifestation för kvinnlig kraft, list, frihet och styrka. Det är ren och skär girlpower värd att applådera samtidigt som vi får fnissa åt när Backstreet Boys ”Everybody” raljeras i ett toppennummer av killarna. Men i slutändan står den sig slätt när Joanné Nuges Julia sjunger en brutalt stark ”Roar”.

Visst, ”& Julia” haltar i replikerna, men allt räddas hem med råge i sång- och dansnumren. ”& Julia” är strålande underhållning.

”& Julia”, Cirkus, Stockholm. Skandinavienpremiär 19 februari 2026. Spelas till och med 31 maj.

Musik: Max Martin med vänner.

Manus: David West Read.

Regi: Edward af Sillén.

Svensk översättning, manus och sångtext till ”En chans till”: Calle Norlén.

Musikalisk ansvarig: Kristofer Nergårdh.

Koreografi: Zain Odelstål.

Scenografi: Marcus Englesson.

Kostymdesign: Annsofi Nyberg.

Mask- och perukdesign: Katrin Wahlberg.

Ljusdesign: Robert Hvenström.

Ljuddesign: Anders Nypan Nyberg.

I rollerna: Joanné Nyberg (Julia), Oscar Zia (Romeo), Shakespeare (Viktor Norén),Linda Olsson (Anne), Sussie Eriksson (amman Angelique), Rennie Mirro (Lance), Martin Redhe Nord (Francoise), Simon Deimel Lund (May) samt James Lund (alternerande i rollen som Lance)

Ensemble: Cecilia Wrangel Skoug, Eric Hallengren, Annelie Lindström, Hjalmar Freij, Sofia Ljung, Henric Flodin, Josef Calistas Svensson, Marco Wihlborg, Victoria Perez, Emma Wihlborg, Minou Deilert och Benjamin Trossö.

Låtar:

Larger than life
I want it that way
… baby one more time
Show me the meaning…
Domino
Show me love
Blow
I’m not a girl…
Overprotected
Confident
Teenage dream/Break free
Opps! I did it again
I kissed a girl
It’s my life
Love me like you do
Since U been gone
Whataya want from me
En chans till
Problem/Can’t feel my face
That’s the way it is
Everybody
As long as you love me
It’s gonna be me
Shape of my heart
Stronger
Fuckin’ perfect
Roar
I want it that way
Can’t stop the feeling

Kärleksfull och roande hyllning till Burt Bacharach

Posted on februari 17 av Kai Martin

Konsert:

WHAT THE WORLD NEEDS NOW IS LOVE

!!!

***Hyllar Burt och Hal. Martin Schaub, Anci Hjulström och Patrick Rydman hyllar Burt Bacharachs musik – och Hal Davids texter – i ”What the world needs now is love”. Foto: KAI MARTIN***

Lunchteatern, Göteborgs stadsteater.

Publik: Utsålt.

Bäst: Anekdoterna, arrangemangen, musiken.

Sämst: Kunde gärna ha varit en halvtimme till.

Fråga: Inte är väl Elvis Costello nordirländsk…?

För drygt 30 år sedan gjorde trion Martin Schaub, Anci Hjulström och Patrick Rydman ”The missing fortnight” av Niklas Hjulström och Niklas Källén. En hyllning till Burt Bacharchs musik och Hal Davids texter, vars låtar här fick tjäna som ett snyggt draperat soundtrack till en handling. Örhängen med legendarisk status som fick glittra lite annorlunda och effektfullt på de göteborgska scenerna (jag tror jag såg föreställningen vid tre, fyra tillfällen, alltid lika förtjust).

Det är något med Burt Bacharachs musik, bedrägligt enkel, men desto svårare att återskapa och Hal Davids melankoliska texter som slår an.

Efter Burt Bacharachs död för nära nog tre år sedan har Göteborgstrion dammat av arrangemangen, dragit ifrån handlingen och några låtar, adderat lite annat och skapat en ogenerad och fin hyllning till honom. Under hela veckan på Lunchteatern bjuds musik som de flesta har hört men med anekdoter om Burt Bacharach och Hal David.

Martin Schaub har under de här 30 åren seglat upp som en arrangör av populärmusik av rang. Dels som inblandad i Popical på Konserthuset med artister som Miss Li, Daniel Lemma, Timo Räisänen, Cue och Laleh. Dels som orkesterledare och kompositör för West of Eden, som med sin irländskbaserad folkmusik ihärdigt slagit rot i inte bara Musiksverige. Anci Hjulström är sångerskan, som med karaktäristisk röst – lätt beslöjad och kraft- och själfull – funnits med som bland annat en av sångensemblen Amanadas främsta solister. Så också Patrick Rydman, men som även landat en croonerkarriär bredvid sitt musikskapande. Det senare i samarbete med just Martin Schaub med inriktning på musikaler. I det här sammanhanget kommer hans röst synnerligen till sin rätt.

Det är alltså en trio musiker och artister som väl har odlat sina respektive karriärer och det märks. Tonen är lättsam på scen, men inte desto mindre andaktsfull. Burt Bacharachs musik skojar man inte bort. Åtminstone inte då den framförs. Med roande anekdoter skildrar man den rika karriär som den amerikanske kompositören hade fram till sin död, 94 år gammal.

Självklart får mycket av favoriter och hits stryka på foten när urvalet görs för en timmes underhållning. valet av låtar blir också otippat fyndigt, som då trion Schaub, Hjulström och Rydman plockar in en reklamlåt för Martini and Rossi från 1970 med musik av Burt Bacharach (en reklamfilm där han medverkar tillsammans med sin dåvarande fru Angie Dickinson). Även samarbetet mellan honom och den brittiske, Londonfödde artisten och låtskrivaren Elvis Costello i albumet ”Painted memory” (1998) lyfts fram med den intensiva ”The sweetest punch”. Det blir helt enkelt gott och blandat från en rik repertoar.

Det är solosång från var och en av de tre artisterna på scen, men också stämsång. Låtarna framförs med vördnad och elegans i, främst, Martin Schaubs raffinerade arrangemang och det blir så där lättsamt som musiken ger sken av, men som – om man lånar ett öra eller två – bjuder på så mycket rikare kompositioner än man kan ana.

”What the world needs now is love”, Lunchteatern, Göteborgs stadsteater, 16–20 februari 2026. Denna recension baserad på föreställningen/konserten 17 februari.

På scen: Martin Schaub, klaviatur och sång, Anci Hjulström, sång och kazoo, och Patrick Rydman, sång, slagverk, trumpet och kazoo.

Låtlista:

I say a little prayer
Trains and boats and planes
Do you know the way to San José?
What the world needs now is love
Only love can break a heart
A house is not a home
The look of love
The sweetest punch
Anyone who had a heart
Martini and Rossi
Alfie
Walk on by
I’ll never fallin’ love again
Alway something there to remind me
That’s what friends are for (extranummer)

Samtliga låtar Burt Bacharach, musik, och Hal David, text, förutom ”The sweetest punch” (Burt Bacharach/Elvis Costello), ”Martini and Rossi” (Burt Bacharach) ”That’s what friends are for” (Burt Bacharach/Bayer Sager)

Anarki och kaos in på bara skinnet i en utmanande ”Black rider”

Posted on februari 15 av Kai Martin

Teater/musikal:

BLACK RIDER

Bara kombinationen Tom Waits (1949), beatnick-författaren William S Burroughs (1914–1997) och manusförfattaren och regissören Robert Wilson (1941–2025) både skaver utmanade och kittlar. Så blev också musikalen ”Black rider – the casting of the magic bullets” – premiär i Hamburg 1990 – från starten något annorlunda för scenkonsten. 1997 antog Dramaten och Elverket utmaningen, då med Tom Waits-musikern Bebe Risenfors med flera från Bad Livet som medlemmar i orkestern. Denna burleska, mustiga musikal – baserad på den tyska folksagan ”Friskytten” – har irrat vidare i olika uppsättningar. Men när den nu landar på Göteborgs folkteaters scen är den både eklektisk och elektrisk, vågad, galen och så nära anarki och kaos man kan komma. Som en febrigt berusad ”Cabaret”.

Tom Waits musik är närvarande konstant (ja, till och med i en ljudupptagning av artisten själv vid ett tillfälle), men nu i Tonbrukets och Per ”Texas” Johanssons musikaliska och dramatiska dräkt. Musik med all respekt för originalmusiken, men vågat nog för att hitta sin egen ton. Men den starkaste och mörkaste tonen sätter ändå regissör Mellika Melouani Melani. Hon har djärvt satt skådespelarna i pant, fått dem att vrida och vända sig ut och in och, ja, in på bara skinnet. Det är naket, orgiastisk, utmanande, närgånget, expressionistiskt, galet och omtumlande. Som publik får man helt enkelt spänna fast säkerhetsbältet i denna hisnande berg- och dalbanefärd av känslor, uttryck och trots. För här kommer ingen undan.

Musiken gungar och skenar i en förening av disharmoni, cirkus- eller teatermusik i kombination med Kurt Weill och klezmer i Tom Waits karaktäristiska dräkt. William S Burroughs meskalinpåverkade text bjuds upp till en surrealistisk dans av de skickliga skådespelarna där ingen duckar för det omöjliga.

Mitt i detta virrvarr landar humor, från starten med ensemblen tätt förenade som heroinister eller zombier. Redan här är mörkret det dominerande. Redan här tar det burleska greppet om föreställningen. Men det som är början är verkligen endast i sin linda. Allt ska bli värre, bättre, kaxigare för att mynna i en skoningslös backanal innan sista kulan träffar fel… för ”Black rider” är scenkonst på randen till haveri och fulländning. Allt i ett kippande andetag. Efter drygt två timmars föreställning är man, som publik, svettigare än skådespelarna, som ändå har manglat ur sig sitt yttersta.

Jag som sett/hört Tom Waits på Konserthuset 1985, på Cirkus 1999 (två bländande konserter väsensskilda från varandra) och haft förmånen att höra hans musik i Betty Nansen Teatrets uppsättning av ”Woyzeck” i Köpenhamn (premiär 2000) har adderat ytterligare ett kapitel till hans kompositioner. Tillsammans med regissör Mellika Melouani Melani närmast besatta uppsättning av ”Black rider” – har hon sålt, precis som friskytten, sin själ till djävulen för att uppnå denna sceniska fulländning? – landar det tungt i själens mörkaste vrår av minnen.

Teater-/musikalåret har startat starkt.

”Black rider”, Göteborgs folkteater, premiär 14 februari 2026. Spelas till och med 1 april.

Av: William S Burroughs med musik av Tom Waits.

Översättning: Einar Heckscher.

Sångtexter: Tom Waits och Kathleen Brennan.

Originalorkestrering: Greg Cohen och Tom Waits.

Regi, originalproduktion: Robert Wilson.

Regi: Mellika Melouani Melani.

Musikalisk ledning: Johan Lindström och Oscar Micaelsson.

Scenografi: Mats Sahlström.

Ljusdesign: Joakim Brink.

Kostymdesign: Jenny Ljungberg.

Maskdesign: Sun Åberg.

Koreografi: Lidia Wos.

Videodesign: Johannes Ferm Winkler.

Musiker: Tonbruket – Dan Berglund, kontrabas, Martin Hederos, klaviatur och fiol, Johan Lindström, steel guitar, gitarr och klaviatur, och Ola Winkler, trummor – och Per ”Texas” Johansson, saxofoner och klarinetter.

I rollerna: Pelle Grytt (Pegleg), Bror Gunnar Jansson (Mannen på hjorten/Georg Schmid), Nina Jeppsson (Wilhelm), Anna Lundström (Kätchen), Andres Rothlin Svensson (Bertram), Jonas Sjöqvist (Robert, konferencier), Elin Skarin (Anne), Birthe Wingren (hertiginnan/Ernest Hemingway), Lidia Wos (husan/unge Kuno) samt burleskartisterna Andreas Hammarström och Inga Kolbrún Gunnlaugsdottír Söring.

Brittiskt white trash-bröllop viger fars med dramatik

Posted on februari 14 av Kai Martin

Teater:

TILL STJÄRNORNA FALLER NER

Storbritannien har, som kanske de flesta europeiska länderna, genomgått en identitetskris. För britterna starkast under Thatcherregimen med stark privatisering och nedläggning av oändligt många kolgruvor i norra England. Såren från gruvorna ligger fortfarande öppna i såväl landskap som själar och identiteter. Det är just här som Beth Steel pjäs ”Till stjärnorna faller ner” (2024) landar. Pjäsen som på kort tid farit genom Europa med succé i följet och som nu har fått Nordenpremiär på Göteborgs stadsteater.

Det är en pjäs som spinner sina intriger väl. Mellan syskonkärlek och -rivalitet. I sorgen efter den bortgångna modern/makan. Eller mellan förbjuden kärlek och svartsjuka. I lyckan inför det stundande bröllopet mellan Sylvia (Josefin Neldén) och Marek (Ashkan Ghods ) där främlingsfientligheten visar sitt fula tryne. Eller de eviga trätoämnet mellan den strejkande brodern Peter (Johan Lindgren) och svartfoten Tony (Lars Väringer).

Manuset är rappt och roligt utan att förlora sitt allvar. Lisa Lindgren som syster Hazel är dräpande i sina vassa repliker och är strålande som en white trash-queen fylld av självförtroende och brist på detsamma i ett och samma andetag. Josefin Neldén sköra Sylvia är spelad med ackuratess. Hon som är så fenomenal med sina ansiktsuttryck (få kan spela med miner som hon) på film når ut hela vägen här. Så skickligt. Hon, den yngsta systern, har funnit lyckan i den ambitiöse polacken Marek – han som har jobb och som trotsat motgångar i sitt nya hemland med stolthet och glatt humör. Så Jessica Liedbergs Maggie, systern som flyttat/flytt från familjen, från jobb, från staden för något annat okänt. Jessica Liedberg spelar henne starkt i skiftningar från nervöst, försagd, tvekande till lycklig och tillbaka igen. Till detta Anna Bjelkeruds Carol, den avlidna mammans bästa vän och som något av en moster i familjen. En praktroll som Anna Bjelkerud förvandlar sin sin med full kraft i form av humor och dramatik.

Det är överhuvudtaget kvinnornas tillställning det här. Inte för att männen är staffagefigurer i pjäsen, men för att de främst är fyrkantiga i sina karaktärer och också spelas så och för att kvinnornas roller är oändligt mycket mer mångfacetterade. Det är ju också kring deras relationer sins emellan och mot sin män/fäder det mesta utspelar sig inför bröllopet och under detsamma med tillhörande bordssittning och blöta fest all inclusive.

Beth Steel förenar elegant brittisk fars, som av Ray Cooney, med filmare som Mike Leigh och Peter Cattaneo (”Allt eller inget”) med faiblesse för brittisk arbetarperspektiv. Lägg till dramatik av en Eugene O’Neill eller Lars Norén och ni har en sevärd och underhållande, roande och drabbande ”Tills stjärnorna faller ner”.

”Tills stjärnorna faller ner”, Göteborgs stadsteater, Nordenpremiär 23 januari 2026. Spelas till och med 21 mars. Denna recension baserad på föreställningen 12 februari, som även spelades in för SVT:s räkning med sändning senare i höst.

Av: Beth Steel, översättning Louise Amble-Næss.

Regi och bearbetning: Stefan Larsson.

Scenografi och kostymdesign: Sven Haraldsson.

Maskdesign: Ingela Collin.

Ljusdesign: Torben Lendorph.

Ljuddesign: Tova Östman.

I rollerna: Anna Bjelkerud (Carol), Ashkan Ghods (Marek), Astrid Gislason (Leanne), Johan Gry (John), Johan Karlberg (Peter – gift med Carol, bror till Tony), Jessica Liedberg (Maggie), Lisa Lindgren (Hazel – mamma till Leanne och Sarah, gift med John), Josefin Neldén (Sylvia), Lars Väringer (Tony – pappa till Maggie, Hazel och Sylvia) och Allie Brehmer/Alma Milocco Tamm (Sarah).